Finland och den internationella privaträtten. Den 5 juli 1927 avgav den finska lagberedningens första avdelning, förvaltningsrådet F. Grönvall och justitiesekreteraren K. Kaila, förslag till lag angående vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur (lagberedningens publikationer 1927 n:r 4). Förslaget, som uppgjorts efter samråd med särskilda sakkunniga från Finland och Sverige, avser icke blott, såsom våra lagar av 1904 och 1912, en reglering av rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap utan upplager även föräldrarätten till behandling.
    I anslutning till den i Finland rådande uppfattningen har lagberedningen byggt sitt förslag på nationalitetsprincipen. Då beredningen likväl förutsätter, att Finland ej skall biträda Haag-konventionerna, har detta sin förklaring främst i en önskan att hålla vägen öppen för överenskommelser på domicilprincipens grund jämväl med stater, anslutna till nämnda konventioner, framför allt med Sverige. Såsom bekant pågå f. n. underhandlingar de nordiska länderna emellan i syfte att vinna en särskild traktatmässig reglering, varigenom de praktiska fördelarna av rättsgemenskapen på familjerättens område skulle kunna fullt ut tillvaratagas. Nämnda rättsgemenskap omfattar

väl ännu blott såvitt adoptionsrätten angår jämväl Finland, men lagberedningens förut i denna tidskrift (1925 s. 300) omnämnda förslag till ny giftermålsbalk är f. n. föremål för finska regeringens prövning och väntas inom den närmaste tiden bliva förelagt riksdagen. Det nu ifrågavarande förslaget är utarbetat under förutsättning, att även Finland får sin nya giftermålsbalk.
    Ehuru lagberedningen sålunda kunnat utforma sina regler utan att känna sig bunden av de i Haag antagna grundsatserna, överensstämma dock de föreslagna stadgandena, såvitt de avse rättsförhållanden angående äktenskap (förslagets första avdelning), sakligt sett i sina huvuddrag nära med de hos oss gällande. Bland avvikelserna må nämnas, att äktenskapsförord, som innefattar en enligt vederbörande utländska lag giltig gåva mellan makar, även om publicitetsåtgärder vidtagits i Finland, där skall vara utan verkan i konkurs och utom konkurs kunna åberopas allenast emot den, som visas hava ägt kännedom om gåvan. Att man intagit en så avvisande hållning till benefika transaktioner makar emellan sammanhänger därmed, att förslaget till giftermålsbalk ej tillåter förord av sådant innehåll utan allenast godkänner sedvanliga skänker makar emellan; den finska allmänheten har under sådana förhållanden ansetts böra fritagas från skyldigheten att räkna med gåvotransaktioner av större ekonomisk betydelse. Beträffande förords giltighet mellan kontrahenterna uppställer förslaget såtillvida mindre stränga regler än 1912 års lag, som finska undersåtars utomlands ingångna förord dem emellan skola gälla utan publicitetsåtgärder i Finland. I detta sammanhang bör även antecknas, att förslaget öppnar utväg för trolovade, vilkas förmögenhetsförhållanden eljest efter äktenskapets ingående skulle bedömas enligt främmande stats lag, att genom förord i stället bringa finsk lag i tillämpning, en utvidgning av förordets uppgift, som synes välmotiverad.
    Förslagets andra avdelning, "Barn i eller utom äktenskap samt adoptivbarn", behandlar ett rättsområde, som hos oss alltjämt äro reglerat. Utrymmet medger ej en närmare redogörelse för innehållet. Beträffande den praktiskt särskilt betydelsefulla frågan om utomäktenskapliga barns anspråk på underhåll av fadern må dock nämnas, att talan därom kan upptagas i Finland, om barnet eller svaranden har hemvist där, så ock eljest om barnet är finsk medborgare, samt att prövningen städse skall ske efter finsk lag.
    Bestämmelserna om förmynderskap (tredje avdelningen) avse en mindre strikt tillämpning av nationalitetsprincipen än motsvarande regler i 1904 års lag. Det måste även erkännas, att ett strängt genomförande av Haag-konventionernas principer här är förenat med vissa praktiska olägenheter. Förslaget uppställer väl den satsen, att vad i finsk lag är stadgat om omyndighetsförklaring samt om förmynderskap för minderårig eller omyndig förklarad skall äga tilllämpning jämväl då personen i fråga ej har hemvist inom riket. Men om i domicillandet förmynderskap redan är anordnat för minderårig eller för någon, som av en i finsk lag upptagen anledning där

förklarats omyndig, skall därvid "bero", såframt ej rätten av särskilda skäl finner sig böra ingripa med anordnande av förmynderskap. De i domicillandet vidtagna åtgärderna äro sålunda ej utan verkan i Finland. Den utsedde förmyndaren äger emellertid ej utan förmyndarnämndens samtycke i varje särskilt fall taga befattning medden omyndiges i hemlandet befintliga egendom eller för honom ingå gäldsförbindelser, innan finsk domstol beslutit, att förmynderskap ej skall anordnas enligt finsk lag. Olägenheterna med denna temporära begränsning i förmyndarens kompetens kunna vid behov avhjälpas genom provisoriska åtgärder i Finland. Skulle en utomlands vidtagen omyndighetsförklaring anses omotiverad, kan den hävas i Finland med tillämpning av där gällande lag. Den nya legislativa tanke, som här kommit till uttryck, åsyftar en kompromiss mellan domicil- och nationalitetsprincip med tillgodogörande av bådas fördelar. Lagberedningen utgår ifrån, att ett inträdande behov av förmyndarvård för någon, som har hemvist utrikes, först uppmärksammas i domicillandet och att där vidtagna skyddsåtgärder i regel äro välgrundade, samt uttalar den helt visst riktiga uppfattningen, att förmynderskap för personer, som stadigt vistas utomlands, och uppsikten över sådant förmynderskap i allmänhet bäst utövas, där den omyndige har hemvist.
    Verkan av omyndighet skall enligt förslaget bedömas efter hemlandslagen, dock att, om förmynderskap är rätteligen anordnat enligt annan stats lag, denna skall äga tillämpning. Någon motsvarighet till reglerna i 1904 års lag 4 kap. 5 § och 5 kap. 6 § om betydelsen av medkontrahents goda tro innehåller förslaget icke.
    I en sista avdelning, "Särskilda stadganden", upptagas bland annat vissa bestämmelser av mera allmän räckvidd. Renvoi-principener kännes här i betydande utsträckning; om jämlikt rättsordningen i viss stat, vars lag eljest bort tillämpas i egenskap av hemlandslag, annan stats lag i stället skall gälla, skall sådan hänvisning lända till efterrättelse. Hemlandets återlörvisningsregler respekteras sålunda över förslagets hela område, oberoende av huruvida de kommit till uttryck i skriven lag och huruvida de hänvisa till finsk eller främmande rätt. De teoretiska betänkligheter, som pläga anföras emot återförvisningens godkännande, ha ansetts väga lättare än intresset att förebygga konflikter med uppfattningen i vederbörandes hemland och förmånen för finska myndigheter att i största möjliga utsträckning få tillämpa sin egen lag. I vår motsvarande lagstiftning har återförvisningsprincipen som bekant allenast i mycket begränsad omfattning vunnit direkt erkännande (1 kap. 2 § och 2 kap. 1 § i 1904 års lag). Beträffande rättsförhållanden angående förmynderskap, på vilket område särskilt starka skäl ansetts påkalla ökat utrymme åt domicilprincipen, har man hos oss sökt kompromissen med denna princip på den linjen, att Konungen bemyndigats att i förhållande till domicilstater även utan sammanhang med särskild konvention stadga avvikelser från eljest gällande regler (jfr Sv. J. T.1922 s. 255). I ett par hänseenden har samma tankegång tillämpats

i förslaget såsom ett komplement till renvoi-regeln. Av denna senare följer, att om medborgare i stat, som hyllar domicilprincipen, hava hemvist i Finland, för deras vidkommande frågor om äktenskapshinder, hemskillnad, äktenskaps upplösning eller vigsels ogiltighet skola prövas enligt finsk lag. Förslaget uppställer nu ytterligare den regeln, att med avseende på det motsatta förhållandet — finska medborgare hava hemvist i den främmande staten — genom förordning kan bestämmas, att en prövning, som i något av nämnda hänseenden i den staten skett enligt dess lag, skall hållas för giltig i Finland. Denna regel är given med tanke särskilt på finska medborgare, som äro domicilierade i England eller Amerikas förenta stater, med vilka länder traktatmässig reglering ej anses vara att påräkna.
    Enligt våra lagar av 1904 och 1912 åligger det part att förebringa utredning angående innehållet av tillämplig främmande lag, om detta ej är för rätten känt. Konungen äger väl förordna, huru underrättelse om innehållet av främmande lag må av rätten sökas, men något sådant förordnande har hittills icke meddelats. Enligt förslaget skall domstolen vid behov ex officio införskaffa upplysning beträffande den främmande lagens innehåll. Meningen är att i en blivande promulgationsförordning närmare bestämma, huru härvid skall förfaras; lagberedningen har närmast tänkt sig den utvägen, att domstolen gör en förfrågan hos utrikesministeriet, som i sin ordning eventuellt vänder sig till vederbörande myndighet i den främmande staten. Kan i visst fall upplysning ej erhållas, skall finsk lag tilllämpas.
    Bland de särskilda stadgandena upptagas även vissa regler beträffande trolovning ävensom en föreskrift att äktenskap ej skall återgå på den grund, att beslut, varigenom ena makens tidigare äktenskap blivit upplöst, icke är gällande i Finland.
    I det livliga lagstiftningsarbete på den internationella privaträttens område, som för näryarande pågår i skilda länder, utgör finska lagberedningens av sakkunskap, praktisk blick och lagteknisk skicklighet präglade verk ett värdefullt inslag. Från svensk synpunkt är förslagets hela läggning och icke minst de utsikter som öppnas till en traktatmässig reglering ägnade att väcka tillfredsställelse. I de pågående förarbetena till en sådan reglering deltaga de män, vilkas namn återfinnas under det finska lagförslaget.

Birger Ekeberg.