Ny polsk lag angående internationellt privaträttsliga förhållanden. Den 13 november 1926 trädde i kraft en polsk lag av den 2 augusti s. å. om privat internationella rättsförhållanden. En tysk översättning av lagen finnes intagen i nr 22 av tidskriften "Polnische Gesetze und Verordnungen in deutscher Übersetzung" år 1926. Lagen omfattar alla grenar inom den allmänna privaträtten. I nio särskilda avdelningar behandlas sålunda följande ämnen: 1) personer; 2) rättshandlingars form; 3) sakrätter; 4) fordringsrätter; 5) äktenskapsrätt; 6) rättsförhållandet mellan föräldrar och barn samt adoption; 7) för-

 

32 — Svensk Juristtidning 1927.

474 ERIK LIND.mynderskap; 8) arvsrätt; 9) allmänna bestämmelser. En sådan fullständig positiv reglering av dessa spörsmål — verkställd med beaktande av den rika vetenskapliga litteratur som i dessa frågor numera föreligger, och av de resultat det internationella samarbetet avsatt — är naturligen av det största intresse. På grund av ämnets vidlyftighet skola här beröras blott de frågor som hos oss erhållit en legal behandling och några därmed närstående.
    I likhet med det stora flertalet stater på den europeiska kontinenten har Polen, liksom Sverige, beträffande internationella rättsförhållanden på familjerättens område anslutit sig till nationalitetsprincipen, och det torde kunna antagas, att Polen kommer att biträdade på denna grund byggda familjerättsliga Haagkonventionerna. Bestämmelserna i den nya lagen överensstämma också i väsentliga delar med dessa konventioner.
    Beträffande äktenskaps ingående stadgas det sålunda, att vardera kontrahentens nationella lag är avgörande för hans rätt att träda i äktenskap. Utlänningar få dock ej gifta sig inför polsk myndighet, om enligt polsk rätt indispensabelt hinder föreligger i anledning av skyldskap eller svågerlag, stämpling mot makes liv, tidigare äktenskap eller hinder av religiös natur. Alla dessa förbehåll äro medgivna i 1902 års Haagkonvention angående vissa till familjerätten hörande ämnen av internationell natur (äktenskapskonv.). Den svenska internationella äktenskapslagen (I. Ä. L.) upptar som bekant blott det förstnämnda.1
    I detta sammanhang finnes någon återförvisningsklausul ej upptagen. Men av ett stadgande bland de allmänna bestämmelsernai lagen framgår, att renvoiprincipen godkänts i vad rör ej blott äktenskaps ingående utan även samtliga andra av lagen behandlade ämnen. Är, heter det sålunda, enligt rättsordningen i den främmande stat, vars lag skulle såsom lex patriæ tillämpas, rättsförhållandet att bedöma jämlikt en annan stats lag, skall i Polen sistnämnda lag tilllämpas. I fråga om exempelvis äktenskapsskillnad i Polen mellan där bosatta medborgare i en stat som hyllar domicilprincipen eller om arv efter en i Polen bosatt medborgare i sådan stat, skola följaktligen ej saknormerna i denna stats lag såsom lex patriæ tillämpa sutan — på grund av samma stats kollisionsnormer — den polska lagens skillnads- eller arvsregler. Motsvarande gäller beträffande samtliga ovan omförmälda ämnen. Av stadgandets avfattning måste

 

1 Enligt äktenskapskonv. art. 1 äger lagen å giftermålsorten förbjuda äktenskap mellan utlänningar, utom i detta fall, också om äktenskapet skulle strida mot indispensabelt förbud i nämnda lag om giftermål mellan dem som med varandra gjort hor, vilket föranlett upplösning av enderas äktenskap. —Med hinder i anledning av tidigare äktenskap ("vorheriger Abschluss einer Ehe") torde avses detsamma som äktenskapskonv.:s "mariage antérieur", d. v. s. det i en del katolska länder gällande förbudet mot omgifte efter skillnad. Däremot avser stadgandet ej att förekomma månggifte. Någon bestämmelse härom har, lika litet som i äktenskapskonv., ansetts erforderlig. Jfr däremot I. Ä. L. 1 kap. 2 §. — Medan äktenskapskonv. helt allmänt talar om hinder av religiös natur, äro dessa i den polska lagen närmare preciserade, nämligen olika religion, högre prästerligt stånd och klosterlöfte.

POLSK LAG ANG. INTERNAT. PRIVATRÄTTSLIGA FÖRHÅLLANDEN. 475anses framgå, att en hänvisning av lex patriæ även till annan lag än den polska skall iakttagas av de polska domstolarna.
    Intet spörsmål inom den internationella privaträtten har varit mera ivrigt omdebatterat än det om återförvisningen. I allmänhet har därvid renvoiläran av teoriens målsmän förkastats, särskilt såsom allmän princip.1 Rättskipningen har däremot på de flesta håll ställt sig välvillig till renvoiprincipen, och på åtskilliga håll har den erhållit uttryckligt stöd i lagstiftningen. Av de länder där positiva föreskrifter i ämnet saknas, är det särskilt i Frankrike som principen vunnit anslutning i praxis. Ehuru återförvisningen i allmänhet skarpt utdömts av fransk rättsvetenskap, har praxis sålunda sedan 50 år tillbaka nästan undantagslöst upprätthållit den på familje- och arvsrättens område.2 Återförvisningen godkännes också av praxis i bl. a. Belgien, Nederländerna, Schweiz och, enligt vad vanligen uppgives, England. Av europeiska stater är det egentligen blott Italien, där praxis intager den motsatta ståndpunkten.3 Bland de stater, som lagfäst återförvisningen, må främst nämnas Tyskland, där renvoi föreskrives i vad rör rättshandlingsförmåga, ingående av äktenskap, äktenskapsskillnad, makars förmögenhetsrättliga förhållanden i vissa avseenden och arv efter i Tyskland domicilierad utlänning. 4 I vårt land finnes, liksom i äktenskapskonv., bestämmelse om återförvisning beträffande äktenskaps ingående.5

 

1 Se bland nyare arbeten exempelvis Ekström: Sju internationellt privaträttsliga uppsatser (Helsingfors 1920) s. 161 ff., Walker: Internationales Privatrecht (4. uppl. Wien 1926) s. 222 ff., Pillet: Traité pratique de droit international privé (Paris 1923) I s. 529—536 ff., Pillet et Niboyet: Manuel de droit international privé (Paris 1924) s. 379 ff., Lewald: Questions de droit international des successions i den av Académie de droit international utgivna Recueil des Cours 1925 IV (Paris 1926) s. 27 ff.

2 Av ett 60-tal avgöranden under denna tid finnas blott ett par som förkasta återförvisningen. De två gånger frågan varit föremål för högsta instansens prövning (1878 och 1910), har renvoi godtagits. I båda fallen var fråga om arv efter en i Frankrike domicilierad utlänning. Se Pillet et Niboyeta. a.a. s. 382 — 384. I en år 1926 av en fransk underdomstol avkunnad dom, refererad i Clunet's Journal (1926 s. 977), har återförvisning i ett fall angående äktenskapsskillnad emellertid ej godtagits. Då fråga var om ett synnerligen rent fall, kan det i korthet omnämnas. En fransyska blev genom giftermål med en engelsman engelsk medborgare. Makarna voro domicilierade i Boulogne. Hustrun yrkade vid domstolen där äktenskapsskillnad på grund av äktenskapsbrott och övergivande. Hon anförde bl. a., att även om orsak till skillnad ej förelåge jämlikt engelsk lag, denna dock hänvisade till fransk lag. Domstolen ansåg emellertid den engelska rättens saknormer vara tillämpliga och ogillade hustruns talan.

3 I vad rör äktenskaps ingående har Italien emellertid genom sin anslutning till Haagkonv. accepterat återförvisningen.

4 Föremål för olika meningar är, huruvida de i lagen sålunda angivna fallen äro exempel, som ge uttryck åt en allmän princip, eller icke. Den förra meningen omfattas av bl. a. Habicht och Planck, den senare av bl. a. Endemann. Tysk praxis ansluter sig till den förra uppfattningen. Jfr Ekström a. a. sid. 202 not. 1 och Lewald a. a. s. 32—33, 36.

5 I. Ä. L. 1 kap. 2 § — I ett rättsfall, N. J. A. 1919 s. 546, har återförvisningen godkänts även beträffande arv. I fråga om rätten till kvarlåtenskap (fastighet i Sverige) efter en medborgare i Minnesota tillämpades sålunda svensk lag på grund av hänvisning från Minnesotas lag. Häremot Undén i Svensk Juristtidning 1922 s. 246 ff.

476 ERIK LIND.    Mot denna bakgrund är det onekligen av stort intresse att konstatera, hurusom den nya polska lagen godtagit renvoiprincipen såsom allmänt gällande norm. Då några motiv till lagen eller någon redogörelse för dess innehåll icke varit tillgängliga, är det ej möjligt att ange de skäl som legat till grund för den polske lagstiftarens ställning. Avsikten med återförvisningsklausulens upptagande har väl emellertid här såsom eljest varit att söka undanröja den konflikt som beträffande i Polen bosatt utlänning, vilkens hemlands lag ansluter sig till domicilprincipen, eljest måste uppkomma mellan den polska rättsordningen såsom lex fori och utlänningens lex patriæ. Då enligt polsk lag rättsförhållandet bör bedömas enligt sistnämnda lag men enligt denna domicilortens lag skall tillämpas, medför renvoiklausulen, att polsk lag användes å rättsförhållandet. Såsom Undén framhållit, 1 innebär tillämpningen av renvoi i dessa fall i realiteten, att lex fori för lösning av den föreliggande internationellt privaträttsliga konflikten, med uppgivande av nationalitetsprincipen, tillämpar domicilprincipen. Samma lag kommer alltså, beträffande i Polen bosatta utlänningar, till användning vare sig rättsförhållandet bedömes i utlänningens hemland eller i Polen.2 Däremot löser renvoiregeln ej den lagkonflikt som uppstår, då fråga är om polsk medborgare bosatt i stat som omfattar domicilprincipen.3
    Det är anledning att förmoda, att återförvisningen inom en nära framtid kommer att hava positivt stöd i ännu ett par moderna lagar. Såsom nämnes i denna tidskrift (1927 s. 472), har i det av den finska lagberedningen detta år framlagda förslaget till lag angående vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur renvoiprincipen upptagits. Och detsamma har skett i det förslag till ny civillag som föreligger i Tjeckoslovakien.
    Formen för giftermål är underkastad lagen å den ort, där äktenskapet ingås. Denna ovillkorliga avfattning av regeln locus regit actum modifieras emellertid av bestämmelsen, att ett utom Polen slutet äktenskap är giltigt, om det slutits i form som föreskrivits i båda makarnas nationella lag.4
    Vad angår äktenskapsskillnad och separation givas i ett sammanhang kompetensregler och kollisionsnormer. De sistnämnda

 

1 Den förut omnämnda artikeln s. 255—256.

2 I sitt föredrag "Internationella kodifikationssträvanden" vid Nordiska Juriststämman 1926 framhöll Hammarskjöld att den sunda kärnan i läran om hänvisning är, att den medför överensstämmande regler om kollisioner mellan kollisionsnormer, d. v. s. därom, vilket lands kollisionsnormer skola vara avgörande. Se Nordiska Juriststämmans förhandlingar s. 191.

3 Jfr I. Ä. L. 4 kap. 7 § och 5 kap. 9 §. Genom dessa bestämmelser har möjlighet öppnats att avvika från nationalitetsprincipen ej blott beträffande medborgare tillhörande viss främmande stat, som ha hemvist i Sverige, utan även i fråga om svenskar bosatta i den staten. Då avvikelsen sker endast i förhållande till bestämd stat, vars rättsordning anses betryggande, undvikas de olägenheter, som ett generellt avfattat stadgande eljest skulle kunna medföra för utrikes bosatta svenskar. Se lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken I s. 578—581, 586.

4 Jfr äktenskapskonv. art. 5 och 7.

POLSK LAG ANG. INTERNAT. PRIVATRÄTTSLIGA FÖRHÅLLANDEN. 477innebära bl. a., att vid fråga om äktenskapsskillnad eller separation i Polen mellan utländska medborgare deras nationella lag skall tilllämpas. Detta överensstämmer med Haagkonventionen angående äktenskapsskillnad och separation (skillnadskonv.), enligt vilken en tillämpning av lex patriæ städse är obligatorisk. Däremot fordrar Polen, i olikhet med Sverige och övriga till skillnadskonv. anslutna stater, ej iakttagande av, förutom lex patriæ, jämväl polsk lag såsom lex fori.1 Ha makarna olika nationalitet, tages hänsyn till makarnas sista gemensamma nationella lag. Vid skillnad och separation av polacker i utlandet fordras i överensstämmelse med konv. iakttagande av polsk lag såsom lex patriæ.
    Vad angår kompetensen tillerkännes, i överensstämmelse med skillnadskonv., domsrätt dels åt myndighet som är behörig enligt lex patriæ, därvid särskilt nämnes att för polska medborgare forum alltid finnes i Polen, dels åt myndighet som är kompetent enligt domicillandets lag.
    Medan skillnadskonv. ej innehåller bestämmelse om återförvisning i fråga om äktenskapsskillnad eller separation, omfattar, såsom ovan nämnts, den allmänna renvoiklausulen i polska lagen jämväl sådant fall.
    Beträffande äktenskaps rättsverkningar samt förmynderskap gäller också i huvudsak nationalitetsprincipen, och bestämmelserna överensstämma, särskilt i vad rör förmynderskap, i stort sett med motsvarande regler i 1905 och 1904 års Haagkonventioner.
    Frågan huruvida ett barn skall anses vara av äktenskaplig börd bedömes enligt lagen i det land, maken till barnets moder tillhörde vid tiden för barnets födelse eller, om han då var död, vid tiden för dödsfallet. Samma ståndpunkt intages av den tyska lagen, 2 som dock blott ger en ensidig kollisionsnorm, d. v. s. för det fall att mannen är tysk medborgare. Grundsatsen har emellertid allmän giltighet i tysk rätt. Den torde gälla jämväl hos oss. 3 Frågan blir av betydelse exempelvis vid tvist om arv efter en i Sverige bosatt utlänning.
    Rättsförhållandet mellan föräldrar och deras barn i äktenskap skall enligt den polska lagen bedömas enligt deras lex patriæ, ev. deras sista gemensamma nationella lag. Beträffande fastighet som tillhör barnet är dock avgörande lagen i den stat, där fastigheten är belägen, därest den staten anser sin rätt tillämplig. Är fråga om förhållandet mellan föräldrar och en deras gifta dotter och låta föräldrarnas rättigheter enligt den för dem gällande lagen sig ej förena med de rättigheter, som tillkomma dotterns man enligt hans nationella lag, skall förhållandet bedömas enligt sistnämnda lag.

 

1 Iakttagande av lex fori är enligt skillnadskonv. ej obligatoriskt, men ingen av konventionsstaterna har avstått från att kräva dess tillämpning. Se art. 2 och 3. Jfr I. Ä. L. 3 kap. 2 § och Walker a. a. s. 622. Ang. praxis i vissa länder se Walker a. a. s. 632—633 och Norsk betænkning om de internationale konventioner (Kra 1903) s. 86.

2 Art. 18 i Einführungsgesetz till B. G. B.

3 Grundsatsen gäller enligt Walker i österrikisk rätt, ehuru där intet stadgande finnes, och den uppställes av W. de lege feranda. Se a. a. s. 701—708.

478 ERIK LIND.    Dessa regler överensstämma med ett av Walker1 framlagt förslag till bestämmelser i ämnet med blott den avvikelse, att W. i händelse av olika nationalitet för föräldrar och barn anser barnets lex patriæ, ej den sista gemensamma nationella lagen, böra vara avgörande. Enligt tysk rätt2 skall förhållandet mellan föräldrar och äkta barn bedömas efter tysk lag, därest fadern och, om fadern är död, modern är tysk medborgare. Förlorar fadern resp. modern sitt tyska medborgarskap men barnet bibehåller detta, skall ock tysk lag tillämpas. Efter österrikisk rätt är enligt den härskande meningen faderns nationalitet avgörande.
    I teorien anses allmänt rättsförhållandet mellan en moder och hennes utomäktenskapliga barn böra bedömas enligt moderns personalstatut, som vad angår stater vilka ansluta sig till nationalitetsprincipen utgöres av hennes lex patriæ. Vanligen sammanfaller barnets statut med moderns. I den polska lagen stadgas också, att i detta fall skall tillämpas lagen i det land, modern och barnet tillhöra, ev. deras sista gemensamma lag.
    Däremot gå meningarna mycket i sär angående frågan, vilken lag skall tillämpas å förhållandet mellan ett utomäktenskapligt barn och dess fader. Bland de lösningar som anvisats av positiv lag eller rättsvetenskapen må nämnas: moderns personalstatut, faderns personalstatut, lex fori, lagen i det land där lägersmålet skett. 3 Då detta spörsmål i annat sammanhang framdeles torde komma att närmare belysas i denna tidskrift, skall här blott antecknas, att den polska lagen i fråga om fastställande av faderskap, faderns och barnets samt faderns och moderns ömsesidiga rättigheter och plikter föreskriver tillämpning av lagen i den stat, modern och barnet vid tiden för barnets födelse tillhörde. Hade vid den tiden såväl fadern som modern sitt hemvist i Polen, skall polsk rätt användas, om denna är fördelaktigare för barnet.
    Beträffande adoption innehåller den polska lagen allenast, att adoptantens hemlands lag skall tillämpas. Om utlänning önskar adoptera i Polen, skall således den polska myndigheten tillämpa hans hemlands lag (ev. på grund av återförvisning polsk lag) men ej därjämte polsk lag såsom lex fori.4
    Den svenska rätten reglerar som bekant detta ämne på ett från den nya polska lagen väsentligen avvikande sätt. Beträffande adoption i Sverige gäller sålunda, att utländsk undersåte ej må adoptera eller adopteras, med mindre adoptionen blir gällande i den stat han

 

1 A. a. s. 720—721.

2 Art. 19 i Einführungsgesetz.

3 Walker a. a. s. 726 ff. Ang. W:s eget förslag till lag, se s. 743—744.

4 Även enligt schweizisk rätt gäller, att adoptantens nationella lag är bestämmande för adoptivförhållandet, men endast myndighet tillhörande adoptantens stat kan ge tillstånd till adoptionen. Se Hassler: Internationella adoptivförhållanden s. 35. Den tyska rätten tar hänsyn ej blott till adoptantens nationella lag utan även, i vad angår samtycke till adoptionen, av barnet eller annan å dess vägnar, till lagen i barnets hemland. Se Walker a. a. s. 749 ff.

POLSK LAG ANG. INTERNAT. PRIVATRÄTTSLIGA FÖRHÅLLANDEN. 479tillhör (26 § 1 st. lagen om adoption). Hänsyn skall alltså i den mån det erfordras för vinnande av nämnda syfte av den svenska domstolen tagas till lagen i den utländska adoptantens eller adoptivbarnets hemland. Men i första hand åligger det naturligen domstolen att tillse, att den svenska lagens bestämmelser om förutsättningarna för adoption äro uppfyllda. Någon avvikelse från dessa bestämmelser lärer vid adoption i Sverige aldrig kunna ske. Härutöver kunna emellertid, såsom nämnts, särskilda föreskrifter i den utländska lagen komma i betraktande.1
    Om svensk medborgare önskar utrikes adoptera eller någon där önskar adoptera svensk medborgare fordras enligt 26 § 2 st. adoptionslagen medgivande till adoptionen av Konungen, som alltså har att tillse i vad mån den svenska lagens krav i fråga om adoptionens förutsättningar och rättsverkningar böra iakttagas. Om exempelvis en polack önskar i Polen adoptera ett svenskt barn, tillämpar den polska myndigheten i enlighet med ovan omtalade stadgande polsk rätt. Men adoptionen blir ej gällande i Sverige utan Konungens tillstånd. Det beror härvid på en fri prövning, i vad mån den svenska lagens bestämmelser skola upprätthållas. 2
    Såsom förut nämnts, gäller renvoiklausulen i den polska lagen även i fråga om adoption.
    Bland de allmänna bestämmelserna i den polska lagen har upptagits ett stadgande av innehåll, att främmande rätts föreskrifter

 

1 En motsatt uppfattning göres gällande av Hassler a a. s. 50—67. Av internationellt processrättsliga grundsatser anser han visserligen följa, att när adoptivförhållande stiftas under medverkan av svensk domstol, de svenska bestämmelserna om godkännande av adoption och om proceduren för ernående av ett dylikt godkännande böra lända till efterrättelse, Men detsamma anser han svårligen utan stadgande i lag kunna gälla beträffande förutsättningarna för adoption. Därvidlag måste svensk rätt träda tillbaka i den mån ej dess tillämpning framstode som betingad av ett bestämt svenskt intresse. I enlighet härmed skiljer H. ej mellan det fall, att svensk domstol handlägger adoptionsärendet (26 § 1 st.), och det att prövning verkställes av Konungen för utrönande av, huruvida tillstånd må ges svensk medborgare att utomlands företa adoptionshandling (26 § 2 st.). I sistnämnda fall äger Konungen medgiva att adoption må ske, även om någon av den svenska lagens förutsättningar ej är för handen. Det ankommer på en lämplighetsprövning in casu. Men även då fråga är om adoption av utlänning vid svensk domstol, kan domstolen enligt H. bortse från de svenska förutsättningsreglerna. Från denna utgångspunkt verkställes sedan en undersökning, i vilken mån avvikelse från dessa regler må kunna ske. Uppfattningen att vid adoption av utlänning i Sverige avvikelse skulle kunna ske från svensk lags bestämmelser om förutsättningarna för adoption torde ej kunna anses grundad. Stadgandena i adoptionslagen 1—24 §§ äro givna för alla fall av adoption i Sverige. Om sålunda exempelvis en polsk medborgare önskar i Sverige adoptera ett polskt barn, skall, förutom polsk rätt såsom adoptantens lex patriæ, svensk lag såsom lex fori städse tillämpas. — Se lagberedningens förslag till lag om adoption m. m. s. 75. Anmärkas må i detta sammanhang, att i fall då ett adoptionsärende kan vinna prövning vid svensk domstol stadgandet i 25 § adoptionslagen torde äga tillämpning, även när sökanden är utländsk medborgare, men att med nämnda stadgande ej avsetts att giva någon lösning av frågan, när svensk domstol över huvud är behörig eller icke. Jfr H. a. a. s. 47—48.

2 Jfr föregående not.

480 ERIK LIND.ej få tillämpas i Polen, om de strida mot där gällande grundläggande principer om allmän ordning och goda seder. Möjlighet finnes alltså att med hänsyn till "ordre public" undgå tillämpning av de främmande regler som enligt den polska lagens kollisionsnormer eljest skulle användas.
    Är främmande rätt tillämplig å ett rättsförhållande men är det ej möjligt att fastställa dess innehåll, skola enligt föreskrift i den nya lagen de polska myndigheterna använda polsk rätt. Den bristande kännedomen medför således icke såsom hos oss, att talan ej bifalles.1
    Den polska lagen ansluter sig till den s. k. retorsionsprincipen. Om en polsk medborgare utrikes i något till privaträtten hörande avseende behandlas sämre än inlänning eller annan utländsk medborgare, kan sålunda genom förordning bestämmas, om och i vilken mån motsvarande behandling skall komma den utländska statens medborgare till del i Polen. Beträffande rätt till arv gäller denna princip (Vergeltungsrecht) också i norsk och tysk rätt. Hos oss råder enligt 15 kap. 1 och 2 §§ Ä. B., i den mån dessa lagrum ej i realiteten upphävts av traktater, i detta hänseende reciprocitetsgrundsatsen, d. v. s. utlänning äger röna samma behandling som svensk blott om det visas, att svensk medborgare i den främmande staten är likställd med dess egna medborgare. Retorsionsprincipen däremot medför, att utlänning behandlas lika med inlänning, såvida ej annat särskilt föreskrives. Härigenom undvikes den ofta besvärliga utredning, som måste göras för fastställande av, om förutsättningarna för reciprocitet föreligga. Har en stat med andra stater ingått konventioner på grundval av mest gynnad nations-principen, blir ett användande av reciprocitetsgrundsatsen praktiskt taget uteslutet.2

Erik Lind.