Nytt i bok-lådan. Om en eller annan ibland funnit sig icke kunna alldeles förlåta prof. Nils Stjernberg att denne ännu ej infriat sitt i nov. 1922 offentligen givna löfte om publicering "under den närmaste framtiden" av en kommentar till 25 kap. strafflagen, så bör han dock nu kunna anse löftesbrottet helt sonat. Prof. S:s nya kommentar gäller visserligen bara strafflagens kortaste kapitel. Av dess fyra paragrafer ha domstolarna mycket sällan anledning att åberopa någon annan än den sista, som i sin ordning kunde berömma sig av att vara strafflagens kortaste paragraf ända tills 4:4, efter sin dekapitering vid dödsstraffets avskaffande, uppträdde med lika befogade anspråk. Och om också 7:4 är kanske det flitigast citerade av alla strafflagens rum, eftersom ju, på sätt förf. framhåller, "söndagen just är den veckodag under vilken största antalet brott förövas" (s. 52), så vållar å andra sidan detta lagrum mycket litet huvudbry i tilllämpningen. Men ändå! Tack vare särskilt den omständigheten att förf. i överensstämmelse med sin idérika läggning och sina vittfamnande intressen ställer ämnet i universalhistorisk belysning, har hans bok blivit en verkligt rolig bok, vid vars studium den enkle praktikern känner behaget att lyftas upp på ett högre vetenskapligt plan. Man njuter av poesien i det åläggande, som genom Västerås Ordinantia gavs biskoparna att icke straffa den som på helgdag arbetar i andtimmar och fiskelek eller skjuter sig en fågel i skogen, och man känner sig tacksam för anvisningen att repetera beskrivningen hos Flintberg (III s. 310) hur en gudsförsmädare d. 30 juli 1706 i Marstrand avstraffades så, att sedan hans förargerliga skrifter blivit av bödeln i hans närvaro uppbrända, blev högra handen honom avhuggen, däruppå tungan med en krok utdragen och avskuren, därnäst huvudet avhugget och med kroppen å båle bränt, men handen och tungan sist vid kåken på torget fastspikade. Men man förstår också uppskatta förf:s uttalande i anledning av den brutalisering av straffrätten, icke minst på religionsbrottens område, som efter reformationen inträdde hos oss: "Den andliga konformiteten i den protestantiska ortodoxiens Sverige var på en gång en följd av och en betingelse för den svenska
statsmaktens enorma kraftutveckling under denna epok i vår historia och uppfattades även av samtiden på detta sätt. På en värdesättning av de uppgifter, denna kraftutveckling tjänat, beror därför ock i sista hand nutidens värdering av denna kulturepok" (s. IX). Man vågar gissa att förf. vid nedskrivandet av dessa rader tyckt sig höra dem dikteras av Harald Hjärnes auktoritativa stämma. Vår historiska facktidskrift har redan fällt det omdömet om de rätts- och kulturhistoriska utredningarna i boken, att de "till den historiska forskningen på detta område bringa ett tillskott av synnerligen högt vetenskapligt värde". Det behöver här ej sägas att förf:s utläggning av svensk gällande rätt — han behandlar även de straffbestämmelser som hänföra sig till främmande trosbekännares religionsövning — är i allo mönstergill1.
När docenten Nils Herlitz i höstas utsände första häftet av sitt i invigda kretsar efterlängtade arbete Om lagstiftning, blev den svenska statsrättsliga litteraturen riktad med ett verk av mycket hög rang. Utan förnärmelse mot vare sig levande eller döda kunde den satsen vågas att arbetet näppeligen har någon sin överman bland monografierna i svensk statsrätt. Man tvekar om vad man hos förf. vill skatta högst: hans utomordentliga förtrogenhet med ämnets alla detaljer; den suveräna säkerhet och reda varmed han tillrättalägger sitt väldiga material; stilens klarhet och lugna värdighet; det goda och kloka omdömet vid val mellan stridiga meningar. Arbetet är lika givande för den historiskt intresserade som instruktivt för alla dem, vilka slott det blivit att i ena eller andra formen syssla med lagstiftningsfrågor. I ett första kapitel ges en allmän överblick av lagstiftningensproblem i modern praxis och statsvetenskap; lagstiftningens utveckling i Sverige är ämnet för andra kapitlet; i det tredje begynnes framställningen av svensk gällande rätt med en utredning om lagbegreppet, lagstiftningsmaktens allmänna innebörd, o. s. v. Det senare häftet, som enligt förf:s tillkännagivande skall utkomma under våren och behandla lagstiftningsförfarandet och lagstiftningsområdet, lovar —efter vad man kan döma av den redan publicerade innehållsförteckningen — att bliva ingalunda mindre lärorikt än det nu föreliggande. När verket fullbordats, torde det komma att i Sv. J. T. bli föremål för en närmare granskning; men det har synts tillbörligt att redan nu betyga förf. juristernas glädje över att han, efter berömlig verksamhet på historiens fält och juridikens gränsområden, omsider på allvar ställt sig i deras led.
Att redan Justinianus roade sig med att skriva noveller har jag vid åtminstone en jurisdoktorsdisputation hört tredje opponenten framhålla som det kanske mest intressanta han inhämtat av respondentens
avhandling. En av kejsarens mycket tunnsådda efterföljare bland vårt lands jurister är t. f. förste kanslisekreteraren i kungl. kommunikationsdepartementet jur. kand. Helge Berglund, vars debut som novellist redan av de mest kompetenta litterära smakdomare blivit särdeles gynnsamt bedömd. Deras dom skall här ej kväljas. Fastmer må konstateras att berättelsesamlingen även från juristens synpunkt betraktad förtjänar ett gott vitsord. Naturligtvis kan den som är van att kritiskt läsa handlingar icke undertrycka varje invändning. Han vill t. ex. icke riktigt tro att Amanuensen lät sina forskningar efter den okände promemorieförfattaren stanna vid en förnyad genomgång av den s. k. gulnade luntan (efter min erfarenhet äro gamla luntor blott i sällsynta undantagsfall gulnade). Med det intresse amanuensen måste fattat för ämnet gick han nog till riksarkivet och fortsatte där sina efterspaningar, antagligen framgångsrikt. Men slikt är ju en bagatell; i stort sett finnes intet i samlingen som icke till sin kärna verkar sanningstroget och vederhäftigt. Säkerligen skall mången med förnöjelse känna igen situationer från sin egen tingstid i de små skildringar vartill förf. hämtat motiven från sin. Det är angenämt att erinras om middagarna med tingspredikanten och åklagarna, om de glada samkvämen med nämndemännen vid dagens slut, och det är uppbyggligt att i minnet genomgå den kärnfulla Rudbeckska domarepsalmen — denna psalm som med sin pregnanta lagstil, ingalunda försämrad genom Wallins bearbetning, kan även i stilistiskt avseende tjäna oss jurister till hälsosam uppfostran. Om advokatens yrkesutövning har jag icke någon intim personlig erfarenhet, men det förefaller som skulle Sveriges advokatsamfunds ärade ordförande kunna i Klient se en utmärkt representant för den talträngda typ, om vilken han i höstas talade vid Nordiska Juriststämman. Efter mitt begrepp är Klient en av samlingens bästa bitar och borde kunna göra sig briljant, om den framställdes dramatiskt som ett telefonsamtal där advokatens repliker måste underförstås. Över huvud känner man sig tacksam för vad förf. bjuder; han är en sympatisk bekantskap att göra, ty han ser själv på sina juristbekanta med sympati. Och man behöver för visso ej frukta någon profanering, om förf. bygger en kommande samling på motiv mera ömtåliga och i juristens ögon upphöjda än de som hämtas från blott förgården till fru Justitias helgedom. — Att boken är oskäligt dyr torde icke få läggas förf. till last.
Av själva tempeltjänsten hos fru Justitia göres gäckeri, dock helt oskyldigt, på några sidor i borgmästaren Carl Lindhagens bok om hans amerikaresa. I ett litet kapitel Fri rättegång skildrar förf. med älskvärd och godmodig spjuveraktighet hurusom under oceanfärden "den åtminstone vid svenska huvudstadens rådhusrätt traditionella motsättningen mellan domare och advokater" i förening med vissa andra omständigheter ledde till en öppen konflikt mellan förf. och hans hyttkamrat prof. Martin Fehr, och han meddelar in extenso de båda domar genom vilka konflikten omsider bragtes ur världen. För dessa domar — den senare väsentligen grundad å en vittnesutsaga
av förf:s halvbror, revisionssekreteraren och ledamoten i lagberedningen Arthur Lindhagen — måste den juridiska stilens alla vänner vara förf. erkännsamma. Han har obestridligen på ett lika originellt som roande och övertygande sätt manifesterat vad han kallar "den svenska rättskipningens förmåga att efter urgamla formulär kunna logiskt sammanbinda skilda saker till ett åtminstone formellt riktigt resultat".
B. W.