Finlands jurister. Biografiska uppgifter sammanställda av K. G. HOLMBERG, fältkamrerare. Helsingfors 1926. Holger Schildt. VIII + 526 s. Fmk 180: —.
Av vad som läses å denna boks titelblad har ovan återgivits blott ena hälften. Arbetet framträder nämligen med även finsk titel. Enligt denna, som intar sidans övre del, är utg:s yrke att vara sotakamreeri, och de fyra första svenska orden motsvaras av Suomen lakimiehet elämäkerrallisia tietoja. Även i övrigt är verket tvåspråkigt, så till vida att då utg. själv talar, det sker på både finska och svenska, och att de biografiska uppgifterna meddelas än på ena, än på andra språket — beroende, heter det i förordet, av respektive personers egen önskan.
Ett närmare studium av arbetet är i flera hänseenden av stort intresse, icke minst på grund av att hos oss nu börjat förberedas en ny justitiematrikel, avsedd att ersätta den Gullbergska av år 1920.
Vid en jämförelse mellan våra svenska justitiematriklar och det finska verket faller främst i ögonen att det senare icke har alfabetisk uppställning utan ordnar namnen i tidsföljd allt efter som deras bärare avlagt juridisk examen. Härmed sammanhänger den betydande olikheten i själva planläggningen, att medan våra matriklar upptaga blott dem som utöva (ej alltför underordnad) verksamhet inom justitieväsendet, så redovisas av utg. alla nu levande, vilka före utgången av 1926 års vårtermin vid Helsingfors universitet vunnit behörighet att utöva domarevärv.1 Utg. meddelar sålunda 1,730 biografier, den Gullbergska matrikeln blott 1,038. Utan vidare inses i huru hög grad utg:s värv försvårats genom den mer omfattande planläggningen, men också vilket väsentligen ökat värde hans bok därigenom erhållit. Hade han följt de svenska justitiematriklarnes principer, skulle den skala av skiftande kulturstämningar, som nu på läsaren verkar så fängslande, blivit långt mindre rik. Som nr 1 i boken står nu Finlands äldste jurist den 93-årige, i Norrköping födde f. senatorn Carl August af Nyborg, som blev auskultant i Åbo hovrätt det år under Krimkriget, då västmakternas flottor bombarderade Sveaborg, och som för mer än 30 år sedan hugnades med utmärkelsetecken för 40 års oförvitlig tjänst! Till levnadsåren yngst är nr 1713 Antti Heikki Nuuttila, född den sommar då Bobrikov blev skjuten och på den augustidag som under Gustaf III:s tid väl även i Finland var den nationella glädjedagen par préférence. Ingen av dessa båda flygelmän skulle kommit med i ett arbete av den Gullbergska typen. I ett sådant hade man ej heller fått, såsom i det föreliggande, läsa om den nutida finska rättsvetenskapens två främste män Hermanson och Wrede — ej påmints om att den förre representerade sitt land i Genève under Ålandsfrågans behandling eller att den senare förvisades från sitt fosterland och ställdes under polisuppsikt i kejsardömet Ryssland på fem år, räknade från d. 29 juni 1904. Lika litet hade man där påträffat bankdirektören Gösta Nordgren, som under ofärdsåren fördes, i likhet med sin broder justitierådet, i fångenskap till Ryssland och "var den sista av finska tjänstemän som, hävdande landets lagar, satt inspärrad i Kresty fängelse" (nr 266; N. befriades under revolutionen 13/3 1917); eller v. häradshövdingen Karl Johan Svanljung, f. 1861, som i Helsingfors ägnade sig åt advokatverksamhet "ända tills den i landet år 1918 utbrutna revolutionen, då Svanljung anslöt sig till de upproriska samt sedermera flydde med de upproriskas ledare till Ryssland, varest hans vidare öden äro okända" (nr 79); eller direktören Ernst Edvard Krogius, kommodor för nyländska jaktklubben, ordf. i tennisklubben, Finlands representant vid olympiska spelen i Antwerpen och Paris; o. s. v.
Om det dessvärre icke synes tänkbart att någon skulle kunna eller vilja åstadkomma en biografisk uppslagsbok över alla, som i Sverige
fullgjort vad författningarna föreskriva dem som uti domareämbeten må nyttjas, så vore det dock kanske något att fundera på om icke en blivande justitiematrikel kunde följa utg:s exempel och meddela kompletterande uppgifter angående de jurister, som förekommo i närmast äldre samling (i Finland av år 1909) men efter dess publicerande skördats av döden. Sådana uppgifter fylla hos utg. 23 sidor och äro registrerade på 7. Det med arbetets uppställning självklart nödvändiga registret till huvudavdelningen upptar 22 sidor, men denna avdelning själv endast två sidor mer än den Gullbergska matrikeln eller således 471. Genom vilka medel har det lyckats utg. att inskränka sig inom denna, i förhållande till biografiernas antal berömvärt trånga ram?
Ett medel, vars anlitande han själv tyckes beklaga, är att han om vederbörandes familjeförhållanden ej upplyser annat än föräldrarnas namn och faderns yrke. Men näppeligen skulle någon här i landet vara belåten med en sådan begränsning av materialet. Den allmänna meningen torde oeftergivligt fordra att få reda på juristens hustru och barn, ja även svärfar och svärmor, mågar och sonhustrur. Som en förlust skulle det också kännas om de hittills hos oss brukliga notiserna om ägande eller innehavande fastigheter uteslötes. Det vill synas som om utg. blott undantagsvis meddelar sådana; åtminstone letar man förgäves efter det även för svenska jurister välbekanta Wredeby. Mycket utrymme har utg. sparat därigenom att han icke har någon motsvarighet till de Gullbergska minutiöst utarbetade uppgifterna om tingstjänstgöring. Dessa borde kunna högst betydligt reduceras; men för min del skulle jag gärna se, om plats i stället kunde beredas för namnet på den domsaga där juristen fått sin första domareutbildning.
Utg. framhåller i förordet att större uppmärksamhet än förr ägnats bl. a. åt personernas verksamhet på det politiska, kommunala och ekonomiska området. I detta hänseende bjuder utg. på en mängd intressanta upplysningar, vartill våra matriklar sakna motstycke. Man får, exempelvis, veta att O. Hj. Granfelt sedan början av 1926 är ordf. i styrelsen för bokförlagsaktiebolaget Söderström & C:o i Helsingfors, ja utrymme har beretts för notisen att "i anledning av bankdirektör Norrméns 60-åriga födelsedag 22/4 1918 läto stadsfullmäktige [i Helsingfors], till erkänsla för Norrméns långvariga och gagneliga verksamhet i kommunens tjänst, måla hans porträtt och upphänga detsamma i fullmäktiges kanslirum" (nr 37). Något betänksam blir man onekligen då man råkar på en sådan personalnotis som denna: "Deltagit i 11 och 12 nordiska juristmötena i Stockholm 1919 och i Kristiania 1922 samt i nordiska administrativa förbundets möte i Stockholm 1922" (nr 841). Att rätt behandla det inkomna uppgiftsmaterialet, med kompletteringar till de alltför snåla meddelandena och strykningar i de alltför givmilda, är ju kinkigt; men man kan ej undgå att tycka att utg. härutinnan icke varit nog aktiv, att ojämnheter som ännu kvarstå bort kunna avlägsnas.
I en matrikel gäller det emellertid framför allt att, med bevarande
av full tydlighet och utan att i sakligt hänseende ålägga sig några uppoffringar, inskränka antalet ord och bokstäver. Härutinnan torde varken utg. eller Gullberg gjort vad skäligen kunde och borde göras. Det synes mig t. ex. ovedersägligt att om närmast efter den biograferades namn står ett ortsnamn och ett datum och därpå ett mans och ett kvinnonamn, så begriper varje normal läsare vad därmed åsyftas utan att han behöver besväras med förklaringarna "född i" (syntyi) och "föräldrar" (vanhemmat). Likaså skulle man, utan fara att missförstås, kunna i motsats till Gullberg nöja sig med att ange regeringsrådet Planting-Gyllenbågas faders tillnamn med beteckningen P.-G. Fullständiga satser böra naturligtvis till det yttersta undvikas och domstolarnas benämningar o. dyl. energiskt och konsekvent förkortas. Ur denna synpunkt kan man icke gilla utg:s förfarande att spilla ett par rader på ett meddelande sådant som detta: "Utnämndes till yngre justitierådman vid berörda rådhusrätt 31/1 0 s. å. samt tillträdde en äldre justitierådmanstjänst vid än sagda rådhusrätt 1/11 1925" (nr 668). Examensmeriter borde också kunna angivas något kortare än med t. ex. avlagt högre rättsex. (suoritti ylemmän oikeustutk.). För den som icke fullt behärskar finska språket är det svårt att uttala något bestämt omdöme om det sätt varpå ordensvärdigheter av utg. redovisats. Men man ville gärna tro alt det icke vore alldeles nödvändigt att beteckna RDDO med Tanskan Dannebrogin ritari, KNS:tOO2kl med Norjan Pyhän Olavin ritarikunnan 2. komentajaksi och KSvNO2kl med Ruotsin Pohjantähden ritarikunnan 2. komentajaksi.
Bristande kunskaper i finskan måste naturligen också medföra att en svensk läsare ofta känner sig tämligen bortkommen och resignerat avstår från försöken att tolka något vidlyftigare artiklar, även där personnamnen äro så lockande som K. J. Ståhlberg, P. E. Svinhufvud och Antti Tulenheimo. Men omväxlingen av svenska och finska språken bereder icke enbart besvikelser utan skänker till en viss grad åt studiet av boken ett ökat behag. Överensstämmelsen i sak gör nämligen att de finska artiklarna på ett flertal ställen låta sig tolkas utan lexikon, blott med tillhjälp av de svenska, och man blir glatt överraskad av att se huru den ena svårigheten efter den andra besegras. Vad särskilt fädernas titlar angår, är det ett verkligt nöje att finna hurusom även utanför kretsen av den statliga, kyrkliga eller kommunala ordningens funktionärer (pormestari, kruununvuoti, kirkoherra, poliisikonstaapeli) och den moderna teknikens tjänare (insinööri, konduktööri) en mängd yrkesgrupper ha förtroget klingande namn. Att peltisäppä betyder plåtslagare och räätäli skräddare är visserligen ej lätt att gissa, men man tvekar ej om vad som menas med torppari, muurari, kuski, maalari, lääkäri. Sedan mani lexikon försäkrat sig om att värjäri betyder färgare och viilari filare, känner man sig viss att suutari måste vara det svenska sotare. Och då lexikonet grusar denna illusion, skänker det till gengäld den förbluffande upplysningen att ordet avser den på romarspråket i det närmaste lika betecknade hantverkare, som av Apelles varnades för att sträcka sin konstkritik ultra crepidam.
Påfallande är att det svenska språket blir allt sällsyntare ju närmare man kommer bokens slut. Till en viss grad finner detta sin förklaring i den finska juristvärldens fortgående demokratisering. Allt flera jurister, tyckas det, utgå från hem där familjefadern är maanviljelijä (jordbrukare) eller kansakoulunopettaja (folkskollärare).
Vad det rent typografiska angår har utg. lyckligt avhållit sig från den Gullbergska skrymmande och slösaktiga monumentaliteten. I sitt prydliga mjuka klotband, med Rättvisans svärd och våg i guld, är boken trevlig och lätthanterlig och vittnar om god smak.
Utg. tackar i förordet bl. a. kanslirådet Westerlund, som genom sitt stora verk till Åbo hovrätts 300-årsjubileum är välbekant även hos oss, och hovrättsfiskalen Edv. Hedenberg, vars kända personhistoriska intressen förvärvade honom redan Westerlunds erkänsla och ej heller nu förnekat sig. Men själv har naturligtvis utg. dragit tyngsta lasset, och man känner sig imponerad vid tanken på den oerhörda möda, den outtröttliga energi som materialets samlande och ordnande måste ha krävt.
Arbetet är av utg. tillägnat "minnet av min oförgätlige vän hovrättsrådet, jurisutriusquedoktorn George Granfelt", en man som även på denna sidan Bottenhavet ägde vänner.
Får det så konstateras att i boken finnas flera Poppier och även en Calonius, med Matias bland förnamnen och med den vackert stämningsmättade och vederhäftiga men tyvärr hos oss lättsinnigt bortvräkta titeln kronofogde, så kan sedan en svensk jurist just intet mera ha på hjärtat än att uppriktigt lyckönska utg. och Finlands jurister till fullbordandet av detta så värderika verk, som icke minst genom sina kärva data om manlig oböjlighet för våld och väld är ägnat att hos deras svenska kolleger väcka känslor av respekt och sympati.
Birger Wedberg.