DE JURIDISKA STUDIERNA.1
AV
PROFESSOR C. G. BERGMAN.
I visst samband med nuvarande trängsel på juristbanan har frågan om en reform av de juridiska studierna kommit på dagordningen. Vid diskussioner och i pressen ha åtskilliga anmärkningar riktats mot anordningen av desamma och mot studietidens längd etc., och det har även framkommit vissa förslag till reformer. Om det också är så, att en del av dessa senare erinra om den bekanta festmiddagen för 1 kr. 25 öre — man får den ingenstans, men det är billigt ändå — har emellertid gällande examensstadga nått den ålder, att tiden bör vara inne att överväga erfarenheterna från en snart 25-årig tillämpning och ställa dessa i belysning av vad nutiden kan anses kräva. Till det följande förutskickas den anmärkningen, att "juridiska studier" här tagas i egentlig mening, med uteslutande alltså i huvudsak av de statsvetenskapliga ämnena. Och vidare, att lösningen måste sökas inom ramen för nuvarande resurser: inga nya professurer, men en mera ändamålsenlig organisation.
Målet för en reform ser jag i starkare koncentration på juridiska fackstudier med bättre tillgodoseende av privaträtten och samtidigt förkortning av studietiden. Ämnena och deras kombination upptagas därför först till behandling. Därefter är att se till, vad som låter sig göra beträffande undervisningen och även examinationen. Slutligen torde icke vara ur vägen att — på andra sidan examen —egna någon uppmärksamhet åt nuvarande möjligheter för praktisk utbildning, närmast tingstjänstgöringen.
För vinnande av det uppsatta målet erfordras i första rummet boskillnad i den för svensk studieordning karaktäristiska föreningen av rätts- och statsvetenskap.2 En juris kandidat skall f. n. vara "adutrumque paratus", för domarevägen likaväl som för den administrativa banan. Följden av denna omaka förbindelse blir, att administrationen får mycket för litet av statsvetenskap, rättsväsendet åter-
för mycket. Därtill kommer, att de statsvetenskapliga ämnena, som, äga förhållandevis ringa betydelse för den juridiska träningen, tränga sig mellan de juridiska ämnena till men för denna. För den skull böra de statsvetenskapliga ämnena dels sammanföras till en sluten grupp och dels till omfånget så begränsas, att de tillsamman medden propedeutiska kursen normalt kunna inläsas på två terminer. Denna grupp är givetvis att förlägga till början av studierna.
Genom att vidare fullfölja denna anordning skulle några under nuvarande ordning framträdande brister kunna väsentligen avhjälpas. Det saknas sålunda en med den gamla juridisk-filosofisk examen jämförlig spärrexamen för avskiljande i tid av personer med otillräcklig studiebegåvning eller dock bristande fallenhet för juridiska studier. Även eljest är som bekant antalet av dem, som avbryta sina studier, mycket stort; de båda kategorierna torde i medeltal utgöra bortåt 40 % av hela antalet juris studerande. Betydelsen av en examen, även av blygsamt kunskapsmått, för personer inom den senare kategorien torde icke heller vara att underskatta såsom ett synligt resultat av universitetsvistelsen. Inrättas nu en fristående "kameral"-examen såsom förberedande till juris kandidatexamen, skulle emellertid den bismak av misslyckande, som väl alltjämt vidlåder kansliexamen, näppeligen komma att häfta vid den nya examen. Det synes också icke osannolikt, att "kameral"-examen skulle komma att verka tilldragande på personer, som önska förvärva statsvetenskaplig allmänbildning, "medborgarkunskap", och samtidigt förskaffa sig någon erfarenhet av det akademiska livet. För en examen av så ringa omfattning skulle tentamina icke medgivas, utan borde samtliga ämnen absolveras vid examen under loppet av c:atvå veckor. — Den här föreslagna examen skulle helt naturligt gälla för fortsatta studier vid annan juridisk fakultet: därigenom skulle enav de överklagade "tullgränserna" mellan fakulteterna falla bort. —Utom vid universiteten och Stockholms högskola borde sådan examen kunna avläggas även vid Göteborgs högskola, förutsatt bl. a. ,att kompetent ledare för propedeutiska kursen är att tillgå.
Ehuru fallande utom det egentliga ämnet böra kanske de statsvetenskapliga intressena icke heller i detta sammanhang helt förbigås. Dessa torde kräva en förvaltningsrättslig examen, "politiceskandidatexamen", såsom parallell till juris kandidatexamen med ämnena nationalekonomi, finansrätt, statsrätt med folkrätt, förvaltningsrätt och statistik; därtill skulle komma kurser i positiv rätt, av större omfattning än i propedeutiska kursen, men mindre än i nuvarande kansliexamen (sistnämnda examen kunde f. ö. saklöst bortfalla). Till juridiska fakulteten skulle därför läggas de till filosofiska fakultetenf. n. hörande professurerna i statistik och statskunskap för att jämte övriga professurer för denna examen bilda en statsvetenskaplig sektion vid sidan av den juridiska. Det säger sig självt, att för professurerna inom den statsvetenskapliga sektionen icke skulle krävas full juridisk kompetens, vadan dessa också torde bli lättare att be-
sätta. — Frågan om en statsvetenskaplig examen har som bekant flera gånger varit uppe utan att leda till resultat. Orsaken därtill torde närmast vara att söka i det förhållandet, att man velat lägga examen för brett och sålunda medtagit ämnen, som falla utom ramenför de rena fackstudierna.
Sedan sålunda de statsvetenskapliga ämnena blivit reducerade och avskilda till särskild examen, blir den närmaste frågan, om icke något eller några av övriga ämnen kunde beskäras resp. helt bortfalla. Vid dess besvarande måste nödig reservation göras med hänsyn därtill, att vissa ämnen visat sig äga väsentligt olika valör vid resp. juridiska fakulteter.
Juridisk encyklopedi bör då främst bringas i åtanke. Om detta ämne äro vi tämligen ensamma i vårt land, där det kvarstår mest såsom en reminiscens från äldre tiders metod att studera juridik. Såsom inledning till rättsstudiet är numera ämnet väsentligen ersatt av propedeutiska kursen och, i den mån det behandlar jämförande rättsforskning, av rättshistoria enligt modern metod. Fixerande av rättsbegrepp bör icke heller inleda rättsstudierna, då begreppen blott kritiklöst anammas, utan i stället framgå såsom vunna resultat av studierna under kritiskt bedömande. Vad det rättsfilosofiska innehållet i ämnet beträffar, är jag av den kätterska uppfattningen, att detta är av tvivelaktigt värde icke minst av den anledningen, att hrr rättsfilosofer i regel saknat juridisk fackbildning. Juridisk encyklopedi bör sålunda helt utgå ur examen.
Internationell privaträtt är väl av ännu mindre omfattning än nyssnämnda ämne; såsom särskilt examensämne tar det dock säkerligen avsevärt längre tid i anspråk, än om det inrangerades inomde delar av privaträtten resp. processrätten, där det organiskt hör hemma. Ämnets allmänna del torde vid berörda uppdelning böra läggas in under civilrätten (jfr vidare nedan).
Den praktiska kurs, som sedan 1904 ingår i examen, synes i tillämpningen ha visat sig vara mera välment än praktisk; den tar dessutom en betydande tid i anspråk.1 Parallell med studiet av motsvarande partier av civilrätten skulle väl kursen i dessa delar motsvara sitt syfte att meddela åskådningsundervisning, men i regel hade studerande vid genomgående av kursen de teoretiska kunskaperna mera sällan presenta; rätt ofta kommer kursen t. o. m. något före teorien. Vad de processuella delarna beträffar, måste denna ordning f. ö. så gott som alltid bli fallet. Långt större nytta än av praktiska kursen synas de studerande i allmänhet draga av den alternativt medgivna tjänstgöringen vid underrätt eller hos advokat, vartill kommer, att denna tjänstgöring fullgöres under ferier. Möjligen borde sådan tjänstgöring göras obligatorisk; i varje fall är den praktiska kursen näppeligen förtjänt av att bibehållas. Behovet av praktiskt åskådningsmaterial fylles väl enklast på den vägen, att sådant behandlas i omedelbar anslutning till den teoretiska
undervisningen, som ju därigenom också bringas i närmare kontakt med rättslivet. Rättsfallsövningar, som vid början av ett ämnes studium knappast fylla sin uppgift, skulle därjämte med fördel då kunna ersättas av dylik åskådningsundervisning jämte övning i uppsättandeav handlingar.
Romersk rätt slutligen har ofta blivit utsatt för angrepp ut ifrån praktiska synpunkter. Den f. n. medgivna valfriheten mellan detta ämne och nationalekonomi — två fullkomligt inkommensurabla ämnen — är också en unik företeelse: meningen har väl varit, att de, som ämna gå domare vägen, skulle välja det förra ämnet, övriga det senare. I själva verket bestämmes valet ofta nog helt enkelt av konjunkturerna inom resp. båda ämnen. Erfarenheterna från andra länder ge vid handen, att romersk rätt överallt är obligatorisk. Såt. ex. läses ämnet vid de engelska inns of court, där man fritt kunnat disponera över studiernas läggning, till ungefär dubbla omfånget mot hos oss. Och likväl står den engelska handelsrätten jämförelsevis oberoende av romersk rätt, under det vår obligationsrätt väsentligen recipierat densamma. Men som träningsämne anses den romerska rätten oersättlig, och den utgör förbindelselänken mellan samtliga folk av vår ras på det rättsliga området. Emellertid är det önskvärt, att ämnet bringas i närmare kontakt med studiet av gällande obligationsrätt, varigenom bl. a. studietiden kunde något förkortas (därom vidare nedan).
De ämnen, som härefter ingå i juris kandidatexamen, gruppera signaturligt i tvenne avdelningar: den privaträttsliga och den offentligrättsliga. Till den förra höra sålunda civilrättens båda delar och speciell privaträtt med romersk rätt och rättshistoria såsom hjälpämnen, till den senare straffrätt och processrätt. Om denna sistnämnda avdelning är här intet att säga; studietiden torde böra anslås till högst två terminer.
Den privaträttsliga avdelningen åter företer ett par irrationella moment, som i hög grad förtjäna att uppmärksammas. Det ena är privaträttens nuvarande uppdelning på examensämnen och professurer, det andra ligger i de båda hjälpämnenas bristande anslutning till motsvarande delar av positiv rätt.
Privaträttens uppdelning har vad beträffar sakrätt — obligationsrätt gjorts efter tysk förebild utan hänsyn till den nationella traditionen (och rättslivet). Lika litet har man beaktat, att en uppdelning av privaträtten näppeligen kan lämna det för vårt system egenartade ämnet speciell privaträtt helt å sido. Det tyska systemet offrar för problematiska teoretiska fördelar den naturliga samhörigheten mellan olika delar av ett och samma rättsinstitut (jfr t. ex. arrende och hyra). Till ämnet speciell privaträtt har man utan åtskillnad hänfört de mest heterogena delar av privaträtten utan annat synligt skäl än att lätta arbetsbördan för professorn uti det odelade ämnet civilrätt. Därvid har det emellertid även sedermera fått förbliva. Detta förhållande medför bl. a., att professuren i speciell privaträtt
tenderar att bli mindre uppskattad. Men det medför framför allt, att en onaturlig splittring inträder inom sammanhörande rättskomplex till uppenbar nackdel för studiernas koncentration. Såsom exempel må blott nämnas, hurusom växelrätten studeras skild från obligationsrätten, jorddelningen från fastighetsrätten. Dessa olägenheter kommer man väsentligen ifrån genom att i stället följa vår egen gamla balkindelning, enligt vilken indelningen av privaträtten ger sig själv. Man får sålunda en tredelning: släkträtten (GB och ÄB), jordrätten (JB och BB), handelsrätten (HB) inkl. lös egendom i allmänhet. Till jordrätten kommer då att höra en huvuddel av speciell privaträtt, under det en andra med växelrätt, sjörätt, banklagstiftning och försäkringsrätt lägges till handelsrätten; om den immateriella förmögenhetsrätten skall senare talas.1
Vid de fakulteter, där civilrätten ligger under en enda professur, saknas uppenbarligen ett rekvisit för nu nämnda omdelning, som ju förutsätter tre privaträttsliga professurer. Men detta felande rekvisit kan vinnas genom avlägsnande av det andra ovan antydda irrationella momentet: bristande anslutning av romersk rätt och rättshistoria. Det förra ämnets anslutning till handelsrätten tarvar väl numera ingen särskild motivering: huvudvikten i romersk rätt ligger ju just på obligationsrätt. Genom föreningen på samma professur undgår man åtminstone delvis det dubbelarbete, som ligger uti ömsesidiga jämförelser mellan romersk och svensk rätt, och det förra ämnet kommer att studeras väsentligen med hänsyn till dess betydelse som basis för gällande rätt resp. som rättsutveckling. Till den handelsrättsliga delen anslutes givetvis allmän civilrätt. Motsvarande fördelar och därmed tidsbesparing vinnas genom att lägga rättshistoria till endera av de andra två privaträttsliga professurerna. Förenas ämnet med släkträtten, vars företrädare hellre torde kunna bära denna belastning än professorn i jordrätt, bleve därav en följd, att den senare tilldelades den immateriella förmögenhetsrätten, varmedevent den allmänna delen av internationell privaträtt kunde förenas.— Fullt tillfredsställande är väl icke den här föreslagna indelningen av ämnena utöver privaträttens tre huvuddelar, men den synes emellertid äga bestämda företräden framför den nu tillämpade. Därtill kommer, att den nuvarande kombinationen av romersk rätt och rättshistoria förr eller senare dock måste uppgivas av det skäl, att någorlunda kompetenta sökande inom två så väldiga forskningsområden icke stå att uppbringa. Pedagogiskt ligga också dessa båda ämnen f. n. särdeles olämpligt i studieplanen.
Studietiden för denna den privaträttsliga avdelningen av examen bör kunna begränsas till två år; den totala studietiden för juriskandidatexamen skulle sålunda nedbringas från fyra och ett halvt år till fyra år. Avdelningen betraktas såsom en sluten del avexamen och förlänas giltighet de juridiska fakulteterna emellan: där
med faller ännu en "tullgräns". Så långt är också en cirkulation mellan fakulteterna i vårt vidsträckta land med högskolornas så väsentligt olikartade kynne endast till gagn. Men därutöver går det icke att förena cirkulation med vårt egenartade tentamenssystem: vart detta skulle bära hän torde utan kommentarer framgå av företeelsen "nedrullade uppsaliensare" på 1880-talet, då ännu Lundafakulteten betraktades som "lätt".
*
Undervisningen eller, kanske rättare, sättet för inhämtande av erforderliga kunskaper är emellertid det område, som på sista tiden främst varit föremål för uppmärksamhet. Angrepp ha därvid förnämligast riktats mot den muntliga undervisningen i föreläsningsform, som om vi skulle ha förbisett "boktryckerikonstens uppfinning", möjliggörande ett studium grundat huvudsakligen på tryckt litteratur. Anmärkningen verkar genom sin enkelhet bestickande på den tidningsläsande allmänheten, som givetvis kombinerar den med den klandrade kollegieundervisningen mot betalning till "väl avlönade" professorer. Men: audiatur et altera pars!
Den överklagade formen för juridiska studier är ingalunda, som man efter anmärkningarna att döma vore frestad tro, någon egenhet för de svenska fakulteterna: den praktiseras överallt, och sålunda även då rik tillgång på handböcker låter förmoda en annan ordning. Att, såsom framkastats, författarskap skulle väsentligen försvåras genom bristande tid i följd av utsträckt muntlig undervisning motsäges mycket bestämt av erfarenheterna från Tyskland; däremot ligger i vårt tentamenssystem ett betydande hinder, varom vidare nedan. Det har på alla håll visat sig, att läroböcker icke alls kunna ersätta muntlig undervisning, endast komplettera densamma.
I detta sammanhang må bemärkas, att de ekonomiska förutsättningarna för juridiskt författarskap i vårt land icke äro särdeles lysande, såsom väl redan framgår därav, att nuvarande statsunderstöd i regel är välbehövligt för att ekonomiskt möjliggöra utgivande i tryck av juridiska föreläsningar1. Landets litenhet är härvid visserligen en faktor att räkna med, men ännu mera den omständigheten, att våra praktiska jurister visa så påfallande ringa intresse för annan juridisk litteratur än den rent oumbärliga (såsom ett exempel, låt vara extremt, må anföras en s. k. tingshäst, vilkens litterära bagage bestod av, utom lageditionen, endast Jägareförbundets tidskrift, visserligen komplett). Man jämföre dessa förutsättningar med de, som föreligga i de stora kulturländerna, där stora upplagor av juridiska handböcker avlösa varandra i rask följd. — En obestridlig fördel— åtminstone teoretiskt — vore, om, såsom föreslagits, av föreläsaren rättade kompendier kunde tillhandahållas de studerande såsom förberedande orientering för kurserna. Men man underskattar vid detta
krav det arbete, sådan granskning måste taga i anspråk; därjämte visar erfarenheten, att det mycket stora flertalet av de studerande föga intresserar sig för dylik förberedelse.
Inhämtande av iura har med rätta jämställts med inlärande av ett främmande språk, om man nämligen därtill lägger, att den studerande då tidigare överhuvud icke åtnjutit någon som helst språkundervisning. Ty skolan förbereder icke i nämnvärd mån för juridiska studier. Vid språkundervisning gäller det ju förnämligast övning och åter övning: att höra och själv kunna uttrycka sig, att slutligen tänka på det främmande språket. Sådant läres icke ur böcker, utan främst genom muntlig undervisning. En juridisk pedagog av obestridlig kompetens, jesuitgeneralen WERNTZ, inleder också sin kommentar till den kanoniska rätten med orden: "primum est audireprofessorem". Först småningom och efter betydande vedermödor tillegnar sig den studerande det juridiska sättet att inordna företeelserna under rättsregler och tillämpa dessa med omdöme. Härför kräves träning och åter träning av iakttagelse och kritik. Men de, som nyss lärt sig det juridiska språket, glömma bara alltför lätt, huru de kommit därhän.
Kursundervisning, i förening med övningar, är numera den överallt vedertagna formen för undervisningen. Man har övergivit metoden att föreläsa på djupet över endast någon ringa del av ett ämne, då denna metod visat sig föga fruktbar för det stora flertalet studerande. Denna huvudgrupp måste givetvis vara den bestämmande för undervisningens utformning och alltså varken det ringa fåtalet högt kvalificerade studerande eller en ganska talrik grupp av för juridiska studier mindre lämpade personer. Förslaget att lägga kursundervisningen i händerna på unga manuduktörer visar blotthän på obekantskap med kraven på juridisk undervisning. All akademisk undervisning måste ske på vetenskaplig grund; om också en manuduktör fyller minimimåttet härutinnan, saknar han först undervisningsvana, och när sådan vunnits, lär han icke stå att kvarhålla vid universitetet med den relativt blygsamma avlöning, som stode till buds. Projektet att fägga undervisningen huvudsakligen såsom rättsfallsövningar röjer enahanda brist på pedagogisk erfarenhet: man måste lära sig krypa, innan man kan gå! Först på ett mera framskridet stadium kunna sådana övningar ge full valuta. Däremot är — såsom ovan redan framhållits — åskådningsundervisning i hög grad att anbefalla. —
Jag kan här icke underlåta att påtala ett utbrett missbruk av friheten i universitetsstudierna: att taga ut undervisningen i förskott d. v. s. utan samtidig inläsning av vederbörande ämne. Det finns exempel på att studerande bevistat samtliga undervisningskurser tilljuris kandidatexamen utan att ha avlagt någon enda tentamen i de juridiska ämnena. Och även eljest är det rätt vanligt, att studerande, som icke kunna följa sina kamrater i tentamina, likväl följadem i undervisningen för ämnen, som komma senare i den föreskrivna sekvensen. Det är lätt att tänka sig, vad nytta undervis-
ningen under sådana förhållanden skall medföra och med vilken svårighet resp. vedervilja inläsningen av ämnena då måste bedrivas. Studietiden blir också abnormt lång — om det överhuvud kommer till examen. I viss mån sammanhänger detta missförhållande med nuvarande bristande koncentration i ämnenas anordning och ickeminst med bristen på effektiv spärrexamen.
Kollegieundervisningen, som just nu ådrager sig så stor uppmärksamhet, skiljer sig icke väsentligen från förenämnda kursundervisning annat än därutinnan, att den icke meddelas kostnadsfritt. Men just därigenom har den kommit i motsättning till den i vårt landhyllade grundsatsen, att all universitetsundervisning skall meddelas fritt. Som bekant gäller icke motsvarande grundsats vare sig vid allmänna läroverk eller högskolor. Den skyldighet att meddela offentlig undervisning, som åligger professor, inrymmer icke möjlighet att helt tillgodose de studerandes behov av undervisning; det låter sig icke heller göra, att ålägga juris professorer större undervisningsskyldighet än andra professorer, synnerligen som examinationen inom juridiska fakulteten är mera betungande än i de övriga. Naturligtvis vore det åtminstone teoretiskt tänkbart, att staten tillgodosåge detta plus i undervisningsbehov genom att anställa flera juris professorer. Tendensen går emellertid icke i den riktningen, varjämte rekryteringen säkerligen skulle stöta på betydande svårigheter (varom vidare nedan). De studerande äro sålunda närmast hänvisade att själva betala för denna extra undervisning, vare sig den meddelas av professorerna eller andra.
Det behövliga tillskottet i undervisning kan givetvis vinnas utanför universitetets ram, ett sätt, som praktiseras t. ex. i Danmark, där privata manuduktörer i största utsträckning anlitas. Vid juridiska fakulteten i Paris har utbildats en praxis, som är rätt belysande. Professor är där skyldig att på sina föreläsningar kostnadsfritt genomgå hela kursen (vilken sammantränges till ett timantal, motsvarande den offentliga undervisningen hos oss), och vid examina få icke andra frågor framställas än de, som preparerats vid undervisningen. Det är professor förbjudet att meddela betald undervisning. Men vis à vis École de droit finner man privata juridiska institut, dit juris studerande strömma efter de offentliga föreläsningarna föratt få kurserna preparerade på det ingående sätt, juridikens natur kräver. Och hos oss var det allmän sed före nu gällande examensstadga, att de studerande togo undervisning för privata lektionsgivare; i vissa ämnen förekommo t. o. m. ett slags halvofficiella kollegier. Undervisningens kvalitet var givetvis ganska växlande, avgiften som regel högst väsentligt högre än nuvarande kollegieavgifter.
Med examensstadgan av 1904 slog man in på en medelväg mellan det tyska systemet, där all undervisning är betald, och det förutvarande. Professor är sålunda ålagd att genomgå kursen i sitt ämneå offentlig eller privat, särskilt betald undervisning. Avgiften fastställes av kanslern efter förslag av fakulteten, varigenom är sörjt
för att beloppet hålles på en relativt låg nivå; genom penningevärdets fall är avgiften f. ö. nu realiter lägre än före kriget. Obemedlade studerande torde undantagslöst befrias från erläggande av avgift. Därtill kommer, att studerande i regel är berättigad att utan förnyad avgift deltaga i undervisningen ännu en gång. Man var också tidigare ense om att beteckna denna sakernas ordning såsom ett stort framsteg.
Men sedan man nu vant sig vid att få fullständig undervisning genom fakultetens försorg och det förutvarande läget råkat i glömska, vill man gärna undslippa avgifterna för kollegierna. Dessa betecknas som "betungande". Huru höga äro de då i sig själva och i relation till de totala studiekostnaderna? Bevistar en studerande samtliga kollegier till juris kandidatexamen, belöpa sig de sammanlagda avgifterna till c:a kr. 500: —. Uppehållet vid universitetet under bortåt fem årtorde lägst kosta kr. 10,000: —. De "betungande" avgifterna uppgå sålunda till allra högst 5 % av totalkostnaden, säkerligen mindre än hälften mot vad motsvarande undervisning, meddelad av privatalektionsgivare, skulle betinga1. — Ett modifierat krav går ut på att "mindre bemedlade" studerande skulle befrias från avgift. Dåväl till denna kategori kan hänföras bort emot hälften av de studerande, skulle med så utsträckt befrielse från avgift en professor näppeligen få skälig ersättning för den mycket ansträngande kollegieundervisningen: denna bör dock icke lönas mindre än populär föreläsningsverksamhet. Men man kunde tänka på den medelvägen, att staten erlade avgifterna för denna kategori, varmed kanske då också kunde följa den önskvärda reformen, att kollegieavgifterna även i övrigt inbetalades till räntekammaren (såsom sker i Tyskland) och icke till professorn direkt.
Vill man åter taga steget fullt ut och helt befria samtliga studerande från avgift, finnes ingen annan utväg än att giva jurisprofessorerna motsvarande lönefyllnad. Därmed brytes visserligen mot en annan princip vid universiteten eller den om lika avlöning vid lika tjänsteställning, men denna princip uppehålles icke fullt beträffande medicine professorer, som samtidigt äro sjukhuschefer, tidigare icke heller för teologie professorer med prebenden. Ingen förnuftig människa skulle väl i de olika löneförmånerna se ett uttryck för en förnämligare kvalitet hos juris professorerna i jämförelse med kollegerna inom övriga fakulteter. För oss jurister skulle denna anordning dessutom innebära en förmån, visserligen icke av ekonomisk art, men därför ingalunda betydelselös: det ständiga hackandet på kollegieavgifterna förlänar dessa en karaktär hart när av syndapengar, ägnad att slutligen förtaga arbetsglädjen vid utövningen aven ansträngande ämbetsplikt.
Slutligen gör man sig bland allmänheten en mycket överdriven föreställning om professorernas intäkter av kollegierna. I en upp-
märksammad kritik från Göteborg ha dessa inkomster uppgivits vara kr. 10,000: — för c:a 50 timmars undervisning. Juris professorernaskulle därmed komma upp till en sammanlagd inkomst, motsvarande justitieråds lön. Då nu professorerna ofta giva två kollegier årligen,är man kanske rent av benägen att dubblera nämnda summa ochkommer då, inkl. lönen, upp till en sammanlagd intäkt, som t. o. m.skulle mäta sig med den för en advokat i första ledet. Dessa föreställningar strida icke blott mot den utbredda mening, som anvisarvetenskapsmannen en viss asketisk livsförsel, de strida också mot verkligheten rätt betydligt. Bästa beviset härför ligger i det förhållandet, att de juridiska fakulteterna äro så svagt besatta med docenter, att ställningen måste betecknas som kritisk; i de flesta juridiska ämnena kunna sålunda f. n. vikarier icke anskaffas vid förefallande behov. Professurerna tyckas innebära föga av ekonomisk lockelse. En nyligen företagen utredning av riksdagens revisorer visade också, att maximum av kollegieintäkter under sist förflutna läsåret uppgick till kr. 7,000: —. Därvid har man emellertid att bemärka, att tillströmningen av studerande just då nått en dittills icke uppnådd våghöjd; som bekant har den sedermera gått avsevärt tillbaka. Ett gott genomsnitt torde uppvisa c:a kr. 5,000: — förbortåt 100 timmars extra undervisning, men alla professorer nå visst icke upp till denna summa. Genom kollegieundervisningen tvingas också professorn att så gott som uteslutande hålla sig till sin tjänst och sålunda underlåta privat juridisk verksamhet, som, där de lokala förhållandena äro gynnsamma, skulle inbringa vida mera.
I detta sammanhang bör icke förbises den för landets rättskulturvitala angelägenheten att hålla de juridiska fakulteterna även ekonomiskt konkurrenskraftiga om de bästa förmågorna. Positionen som juris professor uppnås först efter strapatser, som näppeligen äga full motsvarighet på andra områden av rättsväsendet. Men den lönas ekonomiskt mindre än rådmanstjänsten i en medelstor stadresp. häradshövdingetjänsten i en ordinär domsaga. Jämförelsen är icke minst ogynnsam i förhållande till justitieråden, som komma kr. 10,000: —högre i lön. Häri ligger en orsak till det för vårt land egendomliga förhållandet, att de juridiska fakulteterna dekapiteras till förmån för Högsta domstolen, men till största nackdel för rättsvetenskapens ställning i landet.1 Förskjutes nu det ekonomiska läget därigenom, att juris professorernas intäkter i tjänsten inskränkas till den statliga lönen, är det icke tvivel underkastat, att nivån efter hand måste sjunka. Vid de fakulteter, som stå i gynnsamt lokalt förhållande till landets ekonomiska centrum, torde nedgången till en tid kunna återhållas med hänsyn till möjligheter för privatjuridisk verksamhet. Lundafakulteten åter komme utan allt tvivel att snart nog stiga ned från sin rangplats. Konkurrensen anvisar den lösningen, att juris professorerna inrangeras under
justitiestaten i löneavseende och därvid med åläggande av utsträckt undervisningsskyldighet placeras nära intill justitieråden.
Examinationen i dess nuvarande form med tentamina till obegränsat antal i varje ämne har visserligen icke varit föremål för den aktuella diskussionen, men förtjänar icke desto mindre att här— om ock i korthet — skärskådas. Av de studerande betraktas vårt tentamenssystem såsom något självfallet — i själva verket är det unikt för vårt land (och Finland). Sedan systemet under en följd av år praktiserats inom fakulteterna, lagfästes det genom stadgan 1904, men förlorade därmed också sin förra smidighet. För de studerande innebär vårt system mycket stora förmåner: man får dela upp examen på minst tretton särskilda förhör, förlagda till perioder, som återkomma var och varannan månad under hela läsåret, och man undslipper helt den med en större examen rigorosum förbundna risken för överansträngning. Och tentamen försiggår privat i alltgemyt; ett misslyckande passerar obemärkt och tages av en och annan icke heller synnerligen allvarligt, då man snart har tillfälle att ånyo gå upp i tentamen. Den enda restriktionen är, att försöken måste hållas inom gränsen av två under samma termin. Det kunde nu visserligen synas, som om den studerande vore överlämnad åt tentators godtycke, då prövningen försiggår utan offentlig kontroll. Men i själva verket har den studerande alla fördelar på sin sida: utan samverkan med sina kolleger drar sig en professor i det längsta för att definitivt stoppa en studerande, synnerligen på ett mera framskridet stadium. Det säger sig självt att ett sådant system hart närinbjuder till missbruk, emot vilka den föreslagna förberedande examen rigorosum icke lär utgöra tillräckligt remedium. Låt vara att missbruk visst icke höra till regeln, så öka de dock professorns arbetsbörda och på ett improduktivt sätt.
Utländska kolleger framställa ej sällan på tal om vårt tentamenssystem den frågan: huru får ni då tid för vetenskaplig verksamhet? Det är ju klart, att denna väsentligt inkräktas genom de ofta återkommande tentamensperioderna; man kan beräkna, att c:a en och en halv månad av läsåret helt tages i anspråk av tentamina, varjämte själva avbrotten ofördelaktigt inverka på det vetenskapliga arbetet. Hänsynen till de studerandes legitima intressen förbjuder emellertid varje tanke på väsentlig inskränkning i tentamensperiodernas antal. En av de fyra perioderna under vårterminen torde dock saklöst kunna bortfalla, varom också vår fakultet nyligen gjort framställning: så minskas vidare i någon mån konkurrensen mellan tentamensläsning och undervisning.
Ur synpunkten av studiernas huvudsakliga syfte, den juridiska träningen, är vårt tentamenssystem visst icke underlägset den annorstädes brukliga examen rigorosum. Man får emellertid, som antytt, icke blunda för faran, att en och annan når till juris kandidatexamen, vilken icke skulle kommit därhän, därest examinatorerna tillagts befogenhet att före definitivt godkännande kollationera sina
erfarenheter. Man löper sålunda risken, att kvaliteten av examen sjunker och att konkurrensen på juristbanan onödigtvis ökas. Remediet ligger efter den förut föresfagna indelningen av examen nära till hands: åt examinatorerna inom den privaträttsliga avdelningen av examen gives befogenhet att samfällt på grund av allmän svaghet i avlagda tentamina för avdelningen slutligen underkänna en studerande. — I detta sammanhang kan jag icke underlåta att plädera för ett förberedande skriftligt prov såsom komplement till det muntliga. Lägges det skriftliga provet så, att det blir gemensamt för samtliga tentander under samma tentamensperiod, får man därigenom en medelväg mellan de för den studerande mindre tilltalande offentliga proven och nuvarande okontrollerade tentamina. Genom möjligheten till jämförelse mellan bedömningen av eget prov och kamraternas har den studerande den bästa garanti mot event. godtycke från examinators sida. Och dessutom bortelimineras i möjligaste mån inverkan av tillfälligheter, förbundna med enbart muntliga tentamina, för att icke tala om"tentamensfeber" etc.1
*
Den praktiska utbildningen, närmast tingstjänstgöringen, står i nära samband med de teoretiska studierna och bör därför till slut vidröras med några ord. Konkurrensen om tingsplatserna är f. n. större än någonsin, och därmed har ett missförhållande blivit kännbart, i det juris kandidater med utmärkta examensbetyg förspilla sin tid i väntan på sådan plats, under det kamrater med släta betyg tack vare relationer genast bli placerade. Man har icke tagit tillbörlig hänsyn till det numera helt ändrade läget beträffande häradshövdingarnas biträden, i det dessa, från att tidigare ha avlönats av häradshövdingen, numera få sin avlöning från staten, förste notarien helt, andre notarien till övervägande del. Under sådana förhållanden bör anställandet av biträden icke längre vara häradshövdingens ensak, utan tingsplatserna måste bli föremål för fri konkurrens. Sålunda synes det riktiga vara, att de nyblivna juris kandidaterna till hovrätten ingiva ansökan om tingsplats med samtidigt angivande av sin önskan om viss placering. Tillgängliga platser fördelas med hänsyni första hand till betygen i de positivrättsliga ämnena. Häradshöv-
dingar, med vilka jag haft tillfälle utbyta tankar i detta ämne, ha uttryckt sin sympati för en anordning som den här föreslagna.1 Det synes vidare väl motiverat, att juris kandidater med högt kvalificerade betyg beredes någon avkortning i den långa tiden före erhållande av första förordnande; vår fakultet har nyligen uttalat sig fölen sådan reform. — I väntan på processreformen kan också sättas i fråga, huruvida icke stadsnotarietjänsterna kunde öppnas för den praktiska juridiska utbildningen: tillfällena till praktisk utbildning skulle därigenom ökas högst väsentligt.
Genom att sålunda uppskatta examensbetygens kvalitet skulle man giva en kraftig och välbehövlig stimulans åt de juridiska universitetsstudierna. Det lär väl icke heller finnas något rimligt skäl, varför icke juridiska examensbetyg skulle tillerkännas samma betydelse som betyg inom andra fakulteter. Betygens kvalitet hänger inom våra fakulteter som bekant icke på kursernas omfång, utan väsentlige npå graden av mogenhet och förmåga av självständigt omdöme. Genom dessa rekvisit giva examensbetygen den bästa ledning vid bedömandet av dugligheten — förutsatt, att den studerande icke kan resonera som så: varför lägga ned arbete på examensbetyg, då dessa dock icke giva något företräde i konkurrensen; bättre kommaut så fort som möjligt i det praktiska livet och i sinom tid komplettera sina kunskaper. —
Som märke för den följande diskussionen vill jag sätta upp devisen från skråväsendets bästa dagar: "yrkets heder".