KARL GUSTAF WESTMAN. Kungsådran i den svenska rätten undermedeltiden. Upps. 1927. Lundequistska bokh. 75 s. Kr.2. 25. — Uppsala Universitets årsskrift 1927. Program 4.

 

    De alltsedan kungsådrans införande i svensk rätt eller rättstillämpning före fintliga, aldrig definitivt uppklarade tvistigheterna rörande detta instituts rättsliga ställning och innebörd togo en akut form i sammanhang med avlämnandet av vattenrätts- och dikningslagskommittéernas betänkande den 17 december 1910 med förslag till vattenlag.I nämnda betänkande togo kommittéerna ställning till frågan, varefter följde ämbetsuttalanden samt en ganska omfattande tidskrifts och tidningspolemik1. Jernkontoret hade anordnat en utredning av frågan och i maj 1912 uppdrog regeringen åt prof. Westman att för dess räkning verkställa utredning om den s. k. regalrätten till vattendrag inom riket. Såsom ett första led i den åt honom uppdragna utredningen utgav denne år 1920 en omfattande "Aktsamling till kungsådreinstitutets historia". I det nu föreliggande arbetet har han till vetenskaplig behandling upptagit de i aktsamlingen intagna eller eljest tillgängliga handlingar, som röra medeltiden och hava betydelse för ämnet. Förf. var promotor vid den jurisdoktorspromotion, som ägde rum i sammanhang med Uppsala universitets 450 års jubileum den 16 sept. 1927, och detta arbete utgjorde hans inbjudningsskrift till promotionen.
    Arbetet är indelat i tre kapitel benämnda: 1. Medeltidslagarnas bestämmelser om vattens öppethållande; 2. Vattens öppethållande i den medeltida rättstillämpningen i de fall, då kungsådra icke förekommit;3. Kungsådran i de medeltida rättskällorna. Såsom framgår av den sålunda givna innehållsredogörelsen, har förf. icke nöjt sig med att behandla de medeltidshandlingar, i vilka ordet kungsådra förekommer, utan låtit framställningen om dessa föregås av en sammanfattande kritisk framställning dels av andra medeltidshandlingar, som beröra andra för kungsådrefrågans lösande betydelsefulla vattenrättsliga institut, dels ock av landskaps- och landslagarnas bestämmelser med avseende på sådana rättsområden.
    Tvivels utan har detta grepp på problemet varit mycket välgrundat och för dettas lösande synnerligen lyckosamt.
    Det erbjuder ett stort intresse, som icke är knutet enbart till undersökningen om kungsådran, att få på detta sätt landskapslagarnas vattenrättsbestämmelser sammanförda och kritiskt jämförda med varandra. De äro delvis svårtolkade och från varandra skiljaktiga. Förf.urskiljer två grupper bland landskapslagarna: Götalagarna och Svea

 

1 Alla hithörande uttalanden samlades av mig under benämningen »Aktstyckena i striden om kungsådran 1911—mars 1913», vilken samling intogs i Jernkontorets Annaler för år 1913, men även finnes separat utgiven.

156 HUGO VON SYDOW.lagarna. Han finner, att i dem alla upptagits bestämmelser  tillgodose förekommande av dämningsskada å annans strand samt skyddande av rätt till vattens utnyttjande som drivkraft och för fiske. Det framhålles, att i Svealagarna (frånsett Dalalagen) härutöver också beaktats samfärdselintresset, för vilket man i dessa lagar sörjt antingen genom föreskrifter om farled under beteckningen almanna led eller båtaled, merendels bestämd till visst alntal, eller genom stadgande, att en tredjedel av vattnet skulle lämnas fri från byggnader (frivatten). Att farledsbestämmelser förekomma allenast i Svealagarna förklaras av förf. därmed,att konungamakten såsom representant för allmänna intressen tidigare vunnit hemul i dessa landskap än i Götalandskapen. Vad beträffar Västgötalagarnas bestämmelse om allmänningsvatten, av innehåll att i händelse stränderna tillhörde olika ägare, den strandägare, som ville bygga i sådant vatten, finge tillgodogöra sig två tredjedelar av vattnet, men vore pliktig att låta en tredjedel av vattnet löpa fritt, såframt han icke av motliggande strandägare förvärvat rätt till dammfäste, framhåller förf., att denna bestämmelse icke kan sägas hava tjänat ett publikt intresse av frivatten, enär ju för rätten att överbygga hela vattendraget fordrades allenast tillstånd av andre strandägaren. Anmärkningens riktighet synes oemotsäglig. Ett visst dunkel vilar emellertid över stadgandets funktion i förhållande till andra bestämmelser, men något publikt farledshänsyn får man, som sagt, svårligen fram därur. Med allmänningsvatten anser förf. med Schlyter på detta ställe böra förstås detsamma som allmänningså.
    Landslagarnas vattenrättsbestämmelser hopplockades från olika landskapslagar och innehöllo förbud mot byggande till skada för annans åker, äng, kvarn eller fiskeverk samt bestämmelser om farled (almanna led och båtaled) till tolv resp. sex alnars bredd. Något stadgande om frivatten eller farled till en tredjedel av vattnet intogs, såsom förf. framhåller, däremot icke i rikslagstiftningen, lika litet som däri nämndes något om kungsådra.
    Vid övergången till framställningen om rättstillämpningen under medeltiden påpekar förf., hurusom den stadgade lagen "i stor utsträckning utfylldes eller korsades av gammal och framväxande sedvanerätt". Härpå vinner han många belägg i medeltida rättsliga avgöranden i vattenmål.
    Förf. har sammanbragt ett ganska stort antal rättsfall, som beröra nu ifrågavarande förhållanden. Det visar sig av dessa rättsfall, att en mångfald olika termer, även frånsett sådana, i vilka ordet konung ingår som sammansättningsled, kommit till användning för att beteckna öppning i vatten- eller fiskebyggnad eller sammanhängande led i vattendrag, om vars öppethållande de olika målen rört sig. Sådana termer äro de från lagarna kända almanna led, skeppsled och båtled (feminina), men även ett flertal andra såsom farled och vågled (orden mestadels neutrala, någon gång feminina), os. De förstnämnda, från lagarna hämtade termerna, ehuru till sin ursprungliga mening avseende att tillgodose samfärdseln, användas stundom också som syftande på fiske eller skydd mot dämningsskada. Även de

ANM. AV K. G. WESTMAN: KUNGSÅDRAN UNDER MEDELTIDEN. 157andra termerna användas än för det ena, än för det andra ändamålet och icke sällan också med avseende å samfärdselns behov. Stundom äro bestämmelserna förknippade med uppgift om visst antal alnars bredd hos öppningen eller leden, men icke med nödvändighet lagens alntal, stundom med föreskrift om förläggning till djupfåran e. d., stundom utan sådan föreskrift. Stundom har det varit fråga om bevarande av en gammal led, stundom, synes det, om upptagande av ny.
    Den terminologiska förvirringen och inbördes förväxlingen av ord med ursprungligen olika betydelser är i själva verket mycket påfallande, men förf. har icke gjort något försök att förklara densamma eller de därmed sammanhängande och därpå beroende oegentligheterna i de skilda termernas juridiska tillämplighet. Det är ganska tydligt, att en förväxling mången gång ägt rum i urkunderna mellan det feminina ordet led, som återfinnes i lagarnas almanna led och båtled med samma betydelse som i nutidens farled, med det neutrala ordet led (lidh), som betydde öppning i stängsel o. d. Det sistnämnda ordet har fått användning t. ex. i vissa fall för att beteckna en sammanhängande öppen vattenled. Förväxlingen låter lätt förklara sig genom ordens ljudlikhet. Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att framlägga ett försvar för en av mig i en år 1917 publicerad undersökning om kungsådran i Mörrums å framställd, men av förf. till giltigheten underkänd tolkning av förra sammansättningsleden i det neutrala ordet farled såsom syftande, åtminstone från början, icke på samfärdsel utan på vattnets lopp. Till stöd för sin kritik av denna mening åberopar förf. ett dombrev från år 1442,där det talas om "ett farled, sex alnar brett som lagboken utvisar"med uttrycklig syftning att tjäna samfärdseln. Det kan naturligtvisicke falla mig in att bestrida, att ordet på detta ställe avser "ett farledsinstitut". Men detta utgör endast ett exempel på den begreppsförbistring, som på ifrågavarande område kommit till synes under århundradenas lopp. Ty i andra fall (och oftast) låter ordet lättare tolka sig såsom syftande på vattnets fria lopp. Saken är den att verbet fara, varifrån förra leden i farledet för min del kan, såsom förf. påyrkat, lika gärna härledas, som från det av mig angivna substantivet far (n), kan användas både om personers förflyttning från ett ställe till annat och om vattnets framströmmande. Och de så ofta förekommande synonymerna: vågled och os torde hava fått användning på hithörande förhållanden just såsom beteckningar försjälva vattnets strömmande. Någon samfärdselbeteckning kan svårligen i och för sig inläggas i dessa ord. Det är då också naturligtatt lägga samma beteckning till grund för tolkningen av förra delen i det tredje synonymet farledet. Fullkomligt avgörande bevis för att far- som sammansättningsled i fornspråket kunnat äga den betydelse jag angivit, lämnas, såvitt jag förstår, av de belägg från Grågås, som jag åberopat i den nämnda avhandlingen. Det är där fråga om vattens bortledande från vattendrag för ängsbevattning, och det stadgas, att vattnet efter dess utnyttjande skall återföras i den förra"farvägen" ("i en forna farveg"), liksom, om vattendrag förändrat

158 HUGO VON SYDOW.sitt lopp, bestämmelser lämnas om rätten till äng, som växer i"vattnets forna farväg" ("i vatz farvegnum enom forna"). Det finnes ju ingen möjlighet att i sålunda givna sammanhang tolka farväg såsom syftande till människors samfärdsled, under det att i andra sammanhang ordet säkerligen kan åsyfta just detta.1 På samma sätt förhåller det sig med farledet; det kan i olika förbindelser åsyfta än det ena, än det andra. Men i de flesta av de utav förf. citerade domarna är det naturligaste tolkningssättet att anse ordet syfta till vattnets lopp. Först genom beaktande av sådan betydelse hos termerna farled, vågled, os blir det fullt förklarligt, att de kunnat användas stundom i fråga om förebyggande av dämning, stundom ifråga om fiskens framkomst och stundom för samfärdselns behov.För alla dessa ändamål kan ju tarvas i större eller mindre utsträckning vattnets fria fram fart.
    Särdeles betydelsefull för uppfattningen om kungsådrans innebördär den undersökning förf. ägnat åt frågan, i vilken mån urkunderna lämna besked därom, huruvida lederna (eller leden), de må nu hava benämnts på ett eller annat sätt, ingått i strandbyarnas ägoområden eller varit undantagna därifrån. I flertalet fall beröres icke denna fråga men från tre skilda vattendrag lämnas avgörande härutinnan. För två av de platser, som avses, nämligen viss del av Svartån i Östergötland och Almarestäket i Uppland, är bevisföringen, såvitt jag förstår, oemotsäglig därom, att de i dessa vattendrag föreskrivna"leden" — i förra fallet benämnt "allmännings farled" och i senare fallet "vågled" — innefattats i strandfastigheternas områden. I det tredje målet, som rör avloppet till Vättern från Landsjön i Småland, finner förf. däremot, att det farled, som enligt dom den 21 mars 1412 skulle hållas öppet i detta vattendrag, icke ingick i strandfastigheternas ägovälden. I domen förmäles nämligen, att "midströmmen är konungs och härads allmänning och farled", och av dessa ordalag ledes förf. att draga den nämnda slutsatsen, dock tillika under framhållande, att mot denna uppfattning i viss mån talar, att beträffande Svartån uttrycket aflmännings farled visat sig icke hava någon äganderättslig innebörd. Emellertid är förf. på det klara med, att ej heller i detta fall det kan vara tal om att "ledet" skulle vara kronoegendom i vanlig mening. Det särskiljes i urkunden uttryckligen från strandfastigheter, som tillhöra dels kronan dels drottning Margareta. Förf. finner "sannolikast, att äganderätten till ifrågavarande del av vattendraget konstruerats i analogi med äganderätten till allmänning i Götaland, från vilken den kungliga tredjedelen ej utskiftats." Jag har svårt att dela förf:s åsikt i denna punkt. Det synes mig bra litet antagligt, att allmännings farled skulle i det ena av de båda rättsfallen konstituera någon sorts allmän egendom, under det att i det andra fallet samma term otvivelaktigt icke har sådan betydelse. I medeltidslagarna finnas många exempel på sammanställning av ordet "allmännings" med ett ord betecknande kommunika

 

1 FRITZNER anger i sin bekanta ordbok, att farvegr kan syfta dels på "väg, som man har att resa" och dels på "flods eller vattendrags lopp".

ANM. AV K. G. WESTMAN: KUNGSÅDRAN UNDER MEDELTIDEN. 159tionsled på land t. ex. "allmännings väg", "allmännings gata", "allmännings strät", "allmännings torg", liksom också ordet allmänningenbart kan betyda sådan kommunikationsled (gata). Det är vid sådant förhållande föga påfallande, att liknande sammanställning kunnat komma till användning för kommunikationsled i vatten — i föreliggande fall för vattnets framfart och fiskens gång — och rimligtvis har ordet betytt i alla dessa fall detsamma, nämligen att framhålla kommunikationsförbindelsens publika betydelse. Betydelsen är att jämställa med nutidens allmän väg, allmän gata m. m. Att "allmänningsledet" i vattendraget från Landsjön betecknats såsom konungens och häradets syftar, föreställer jag mig, på att det allmänna intressedet här gällt att tillvarataga, av någon för oss okänd anledning betraktats vara av större omfattning, såsom ett lands- resp. häradsintresse. Jämför vad som längre fram i förf:s framställning yttras om"konungsledet" i Motala ström, vilket icke inneburit annat än tillgodoseende av ett kommunikationsintresse.
    I arbetets sista kapitel behandlas de medeltida urkunder, i vilka vattendrag eller delar av vattendrag erhållit någon benämning, i vilken ordet konung ingår såsom sammansättningsled.
    Till en början hänför sig framställningen till vissa dombrev, härledande sig från Drottning Margaretas räfst omkring sekelskiftet 1400, vars ledande kraft synes hava varit Esbjörn Djekn, och innefattande rättsliga avgöranden, huruvida vissa vattenområden med rätta borde betraktas såsom »konungs treding». Förf. ådagalägger här, att mednämnda uttryck avsetts att utmärka, att vattenområdet tillhört, eller yrkats skola tillhöra, viss jordegendom, vartill konungen gjorde anspråk såsom ingående i den konungen förbehållna tredjedelen i Götalands allmänningar. Vattnets egenskap av konungstreding berodde idessa fall på strandfastigheternas, som vi skulle uttrycka oss, kamerala natur, och har intet sammanhang med kungsådreproblemet. Likalitet, framhålles det, är detta förhållandet med namnet "konungsfors",som är namn på en by i Västergötland med vattenfall i Viskan.
    Förf. övergår härefter till en ganska uttömmande granskning av de medeltida urkunder, i vilka ordet kungsådra förekommer. Dessa urkunder röra fem olika vattendrag nämligen: Forsvik i Västergötland(där Göta kanal nu framgår), Motala ström, Älvkarleby, Ångermanälven och Gavleån. Beträffande den förstnämnda platsen finnes ett dombrev av den 2 aug. 1442, den äldsta bevarade handling, i vilket ordet kungsådra förekommer. Genom domen lämnades ett framställt yrkande om kungsådra utan bifall. För övrigt angick tvisten väsentligen vissa fastigheters rättsliga natur och yrkandet om kungsådra avsåg enligt förf:s övertygande framställning endast förhindrande av dämningsskada genom en befintlig kvarndamm.
    Den äldsta bevarade dom, som fastställt befintligheten av kungsådra, meddelades den 20 sept. 1454 och avsåg Motala ström vid Munkeboda. I tidigare handlingar har strömmen där benämnts dels"konungsledet" och dels "konungsströmmen", med vilka beteckningar alltså kungsådra identifierats. Någon annan rättslig bestämmelse beträf

160 HUGO VON SYDOW.fande kungsådran meddelades icke i domen, än att den skulle hållas öppen, och detsamma finner förf. hava varit förhållandet med avseende å kungsådra vid Norrköping enligt två dombrev av 1484 och 1493, meddelade i rågångstvister. I detta sammanhang framhålles, hurusom Styffe i sin bok om grundregalerna beträffande det förmenta vattenregalet just i Motala ström missuppfattat innebörden i flera av honom åberopade handlingar. Biskop Brask, som för biskopsstolen i Linköping hade tydligen ganska värdefulla intressen att bevaka i Motalaström, och som efterlämnat rätt ingående anteckningar om hithörande förhållanden, har icke fått någon god press hos förf. Dennevisar nämligen, att biskopens framställning delvis avsevärt förvanskat föreliggande sakförhållanden och i övrigt kan, såsom förf. med elegant måttfullhet uttrycker sig, "endast tillmätas den trovärdighetsgrad, som kan tillerkännas ett av part sjort påstående".
    I Gavleån (vid Gävle) hade genom domar 1442 och 1463 föreskrivits "tolv alnars vågled mitt i ån öppet stående", senare benämnt farled. I en process avdömd den 14 febr. 1480 kallas öppningen för kungsådra, ehuru visserligen icke i själva domslutet. Förf. framhåller emellertid, hurusom i rättshandlingar från nyare tid det tidigare vågledet övergått att även officiellt betecknas såsom kungsådra.
    Mycket belysande för uppfattningen om kungsådrans natur äro två domar av åren 1473 och 1500 rörande Älvkarleby. Dessa domar utmärka, att av älvens tre grenar den vänstra tillhörde kronan såsom strandägare på ömse sidor därom, vilken älvgren kronan till erkändes rätt att överbygga för sitt där utövade fiske, under det att de två andra älvgrenarna skulle "vara kungsådror". Dessa senare grenar fingo alltså, det är den slutsats man med förf. måste draga av domens innehåll, icke stängas — uppenbarligen av hänsyn till uppströms vid älven boendes fiskeintressen. "Dalarnes allmoge" var kärande i det senare målet. Då här kungsådran ställes i direkt motsats mot kronans rätt i annan gren av älven, måste man giva förf.rätt i hans omdöme, att kungsådran i dessa två domar betraktats icke såsom föremål för någon regalrätt av sakrättslig natur utan såsom en inskränkning i jordägares rätt att förfoga över vattnet.
    Det bevarade dombrevet ang. Ångermanälven utsäger, att kungsådra skulle finnas mittströms och att fiske med not icke finge bedrivas däri till förfång för fiskerättsägare uppströms.
    Förf. sammanfattar resultaten av undersökningen rörande kungsådran i medeltida handlingar så, att i samtliga fall, där domstol fastställt kungsådra, åt densamma givits den bestämning, att den skulle hållas öppen. Han har icke funnit belägg vare sig för att den av kungsådras befintlighet härflytande inskränkningen i jordägarens rätt att tillgodogöra sig vattnet vid sin strand tillika inneburit någon kronan tillkommande allmän rätt av ekonomiskt innehåll, ej heller för att grunden under kungsådran varit undandragen strandfastigheternas ägovälden. Tvärtom framgår motsatsen av 1493 års dombrev rörande Norrköping, liksom fallet varit med "allmännings farledet" i Svartån. Kungsådran synes enligt förf. icke hava ägt något från de övriga in

ANM. AV K. G. WESTMAN: KUNGSÅDRAN UNDER MEDELTIDEN. 161stituten för vattens öppethållande bestämt avvikande särdrag och ingen anledning finnes, att kungsådras fastställande i nu bevarade domar från medeltiden inneburit tillämpning av nya rättsregler. Det är med tillfredsställelse man kan konstatera, att förf. således rörande kungsådrans rättsliga innebörd kommit, såvitt medeltiden angår, tillsamma åskådning, som lagts till grund för den nya vattenlagens ståndpunktstagande till denna fråga.
    I ett dombrev av den 3 juni 1479 omtalas "kronans ådra" i Torshällaån vid Torshälla, och i denna dom är det ganska otvetydigt fråga om en verklig kronan tillkommande vattenrätt. Men huruvida denna rätt tillkommit kronan såsom strandägare eller av annan grund, nämnes icke. Med hänsyn till den olikhet i betraktelsesätt, som gjort sig gällande i denna dom och i domarna om kungsådra, kunna, såsom förf. framhåller, dessa båda termer icke gärna hava betytt detsamma.
    Förf.:s framställning är genomsyrad av en i varje fall strängt upprätthållen objektivitet, hans sammanställningar av likartade eller motsatta företeelser äro gjorda med vaken blick och hans slutledningar klara och, såvitt jag kunnat finna, bindande. De små erinringar jag tillåtit mig i ett par hänseenden äro tydligen för bevisföringens resultat och för omdömet om arbetet i dess helhet utan betydelse.
    Det är kanske förmätet att tro, att med detta arbete det sista ordet skulle vara sagt i den vetenskapliga diskussionen om kungsådrans rättsliga natur under medeltiden. Men så mycket kan alltid sägas, att förf.:s eventuella vedersakare komma att få svårt att spjärna emot udden. Ty, om man med förf. vill benämna denna avhandling för en av de bropelare, på vilka man sedermera må kunna bygga de svenska regalrätternas historia i hela deras inhemska och utländska sammanhang, så kan det omdömet knappast jävas, att denna bropelare är lagd på fast grund och uppmurad med omsorg och hållfasthet.
    Men människan är en oförnöjd varelse, och jag har svårt att undertrycka mitt beklagande av, att bropelaren står så ensam. Gärna skulle säkert varje läsare sett, att den vid sin sida haft andra bropelare, berörande nyare tidens rättsutveckling inom Sverige på kungsådrans område, och, varför icke, också brofästen eller grundvalar därtill inom interskandinaviskt och kanske mera främmande rättsområden. Näppeligen tager jag dock fel, om jag uttalar den förmodan att, ifall förf. försökt för nu antytt ändamål vare sig att med sin undersökning omfatta senare tider eller att göra intagor på medeltida rättsallmännings närmare eller fjärmare vidder, han lupit stor fara att icke inom rimlig tid medhinna sitt arbete. Allt som alltböra vi därför sannolikt vara förf. tacksamma, också för att han hållit sig inom de utstakade rågångarna och sålunda övat begränsningens perspektiviskt mindre rika men förnämliga konst.
    Språkbehandlingen i arbetet är vacker och träffande. Det är angenämt att kunna lämna ett dylikt vitsord av positivt innehåll, dubbelt angenämt i en tid, då man i allmänna handlingar så sällan finner

 

11 — Svensk Juristtidning 1928.

162 HUGO VON SYDOW.iakttaget ens det minimum av kurial ans av språket, som består i underlåtenhet att sätta två prepositioner intill varandra, och då det nästan ser ut att betraktas såsom ett indicium på ämbetsmannaförmåga att på riktigt många ställen behandla vår vanliga konjunktion"och" i början av en sats såsom ett slags adverb, som kastar frampredikatet före subjektet. Hugo von Sydow.