Nya allmänna tyska speditörsvillkor. Under rubriken "Gesetzgebung ohne Gesetz" lämnas i två uppsatser i Juristische Wochenschrift för den 26 november 1927 en översikt av de viktigaste nyheterna i de nya tyska allmänna speditörsvillkoren.
    Den ena uppsatsen med MARTIN ISAAC som författare bär titeln"Die Allg meinen deutschen Spediteurbedingungen vom 7. Juli 1927, festgestellt von dem Deutschen Industrie- und Handelstag, dem Reichsverband der Deutschen Industrie, dem Reichsverband des Deutschen Gross- und Uberseehandels, der Hauptgemeinschaft des Deutschen Einzelhandels, dem Deutschen Versicherungs-Schutzverband und dem Verband Deutscher Spediteure e. V., Reichsverbanddes Deutschen Speditionsgewerbes".
    Som bekant innehåller den tyska Handelsgesetzbuch endast en knapphändig reglering av speditionsinstitutet. I följd därav hava parternas avtal och handelsbruk på detta område en mycket stor

betydelse, ja äro i själva verket här av ännu mera ingripande art än beträffande köprätten, där ju lagens reglering är mera ingående. Ett fastställande av allmänna avtalsvillkor i detta ämne med beaktande av de olika mot varandra stridande intressena har därför sedan länge varit ett önskemål för såväl speditörerna som deras uppdragsgivare.
    Enligt vad i förevarande uppsats framhålles tillsatte i följd därav på sin tid "Der Deutsche Industrie- und Handelstag" efter hörandeav 51 industri- och handelskamrar en sakkunnig kommission, som efter åtta månaders verksamhet som resultat av sitt arbete framlade"Die Allgemeinen deutschen Spediteurbedingungen vom 7. Juli 1927".
    Den största betydelsen av dessa allmänna villkor ligger måhända däri, att — som Isaac framhåller — desamma ej längre uppställas av en med ett slags monopol utrustad intressegrupp, utan utgöra en"Vereinbarung zwischen Wirtschaft und Spediteuren". Här föreligger sålunda beträffande speditionsavtalet en viss motsvarighet till vad på fraktavtalets område ursprungligen avsågs med de s. k. Haagreglerna, vilka som känt till sin kärna äro en överenskommelse mellan brittiska redare och befraktare.
    Bland nyheter av vikt i de nya reglerna må för övrigt särskilt framhållas, att dessa införa ett nytt institut: "speditörsförsäkring", avsedd att täcka de skador, för vilka uppdragsgivaren må bliva utsatt och för vilka speditören har att svara.
    För denna sida av saken lämnas redogörelse i den andra av ovanberörda uppsatser, i vilken E. BRUCK behandlar "Versicherung des Speditionsgutes und Spediteurversicherung".
    Enligt tysk handelsrätt gäller för närvarande, att speditören liksom lagerhållaren och kommissionären är ansvarig för underlåtenhet att försäkra, blott om han av uppdragsgivaren fått anvisning därom. Närmare regler om försäkringen givas ej.
    Genom ovan berörda speditionsvillkor inträder visserligen icke någon ändring i den riktningen, att speditören alltid skulle vara försäkringspliktig. Däremot givas ingående regler om själva försäkringen, därest speditören är pliktig att taga sådan.
    Försäkringen skall principiellt omfatta hela värdet av det försäkrade intresset vid den tid, då anvisning om försäkring meddelas. Genom tagande av försäkringen befrias speditören i normala fall från ersättningsskyldighet på grund av sina förpliktelser gentemot uppdragsgivaren.
    På speditions- liksom befraktnings- och lageravtalsrättens områdehar det som bekant stått strid om möjligheten för gäldenären att"friskriva sig". Omvälvningarna i det moderna ekonomiska livet hava gjort, att speditörerna liksom fraktförarna hava ansett sig ej längre kunna åtaga sig de förpliktelser, som — den i huvudsak dispositiva — lagen ålägger dem. Genom sina motpartens vida överlägsna sammanslutningar hava speditörerna liksom redarna i det stora hela förmått att sätta sin vilja igenom och genomdrivit för sig förmånliga ändringar i lagens regler. Detta har i sin ordning hos

uppdragsgivarne helt naturligt framkallat enahanda känslor som redarnas befraktningsklausuler hos befraktarna. Meningen har nu, som Bruck framhåller, varit att även genom försäkringsformen åstadkomma en utjämning mellan de stridiga intressena. Som en, låt vara i åtskilliga avseenden olikartad, motsvarighet härtill må för övrigt erinras om det institut: deklaration av leveransintresse("Angabe des Interesses an der Lieferung", "déclaration d'intérêt àla livraison", "dichiarazione d'interesse alla riconsegna"), som sedan länge finnes på järnvägsrättens område.
    Här har ej varit möjlighet till mera än att i största korthet antyda ett par av de viktigaste dragen i denna nya "lagreform utan lagändring". Densamma kommer förvisso att i praktiken visa sig vara av mycket stor betydelse. Icke utan skäl hänvisas ock i ifråga varande artikel i detta sammanhang till "die Allgemeinen Deutschen Seeversicherungsbedingungen" som en förebild i visst avseende förde nya allmänna tyska speditörsvillkoren.
H. W.