Nutidens press och dess rättsliga ansvarighet. Under den danska vecka, som anordnadesav föreningen Norden i slutet av januari och början av februari d. å., höll professorn vid Köpenhamns universitet VINDING KRUSE hos Juristföreningen i Stockholm och Juridiska Föreningen i Uppsala ett föredrag om tidningspressens juridiska ansvarighet. I det följande skall lämnas ett kortfattat referat av det med stort intresse åhörda föredraget.1
Prof. Vinding Kruse formade sitt föredrag till en jämförelse mellan å ena sidan den engelska pressen och reglerna om dennas ansvarighet samt å andra sidan pressen och presslagstiftningen på kontinenten. Med kontinenten menade han i detta sammanhang Frankrike, Tyskland och sitt eget fädernesland. I många avseenden vore enligt föredragshållarens mening förhållandena i England föredömliga.
Till en början uppehöll sig prof. Vinding Kruse vid det sätt, varpå pressen inför offentligheten behandlade vissa ömtåliga ämnen. Referaten av rättsförhandlingar vore i den kontinentala pressen ofta av beskaffenhet att stämma allmänheten ogynnsamt mot den åtalade, och i många fall — i synnerhet där jury fungerade — vore faravärt att pressen genom sin hållning påverkade själva domstolen. Genom sin brist på grannlagenhet medförde referaten f. ö. också ofta lidande för dem, vilka såsom t. ex. vittnen helt tillfälligtvis blivit inblandade i ett brottmål eller en sensationsprocess av annat slag. Särskilt framhöll föredragshållaren det mindre finkänsliga sätt, varpå tidningarna alltsomoftast införde bilder av anklagade och vittnen. De engelska domstolsreferaten stode emellertid i objektivitet långtfram om de kontinentala. Man läte referaten vara referat och bemödade sig om att göra dem fullt korrekta och fria från egna kri-
tiska omdömen. Likaså förtjänade engelska pressen att tagas till föredöme, när det gällde att referera politiska motståndares offentliga uttalanden i tal eller skrift, i det att man i England icke droge sig för att utförligt och korrekt referera motståndarens uttalanden samt hölle sina kritiska reflexioner skilda från referatet. Vidare visade den engelska pressen erkännansvärd förståelse för gränsen mellan vad som verkligen anginge offentligheten och vad som icke gjorde detta. I England angrepe tidningarna nämligen sällan personer genom att blotta mörka punkter i deras privatliv. Det vore också sällsynt, att de engelska tidningarna insinuerade mindre hedersamma motiv hos anhängare av andra åsikter än dem resp. tidningar själva förfäktade.
I detta sammanhang ville prof. Vinding Kruse framhålla det olämpliga i att man i den dagliga pressen toge upp till diskussion sådana ämnen som t. ex. ett bolags klagomål över att ej ha fått beställning på viss leverans till staten. Sådana ämnen hörde bättre hemma i en facktidskrift. Där kunde ju diskussionen föras inför en publik, som ägde förutsättningar att bilda sig en grundad mening.
De företräden, som enligt föredragshållaren utmärkte den engelska pressen i jämförelse med den kontinentala, hade en orsak i den på detta område förträffliga engelska rättsordningen. På fastlandet hade lagstiftaren vid val av medel att hålla pressens yttrandefrihet inom tillbörliga gränser stannat för ingripande medelst straff. Förhållandenas natur medförde emellertid, att straffhotet vid pressförseelser icke bleve särdeles verkningsfullt. Det vore svårt att bland alla dem, som äro verksamma i ett stort tidningsföretags tjänst, utpeka någon viss person såsom den till en brottslig artikel särskilt skyldige. I allt fall riskerade man, om man påbjöde noggrann efterforskning efter den skyldige, att lagen komme i strid med den naturliga och lovvärda solidariteten mellan det ifrågavarande tidningsföretagets män. Denna svårighet att finna någon, som vore moraliskt ansvarig för en åtalad artikel, medförde återigen, att man icke rättväl kunde stadga och utmäta så stränga straff för pressförbrytetser, att nödig motvikt bildades mot tidningsföretagens begär efter sensationsfyllt stoff. De av alla ifrågakommande, mot vilka straffhot kunde riktas med största verkan, vore tidningarnas redaktörer. Om man ville ha någon effektivitet i straffhotet, vore man emellertid nödsakad att beträffande redaktörerna stadga straff också för culpösa tryckfrihetsförseelser, något som lagarna ock plägade göra. Men att stadga fängelsestraff för oaktsamhet vore föga tilltalande. Straffet bleve i de flesta fall orättfärdigt hårt. Detta medförde åter, att domstolarna på fastlandet ofta droge sig för att ådöma en redaktör fängelsestraff för blott oaktsamhet. Vad beträffar bötesstraffet vore detta, så som det faktiskt vore utformat i den kontinentala lagstiftningen, alltför litet verksamt. Bötesmaxima plägade nämligen vara för låga för att risken att nödgas betala böter skulle verka avskräckande påledningen av ett stort tidningsföretag. Därtill komme, att bötes-
straffet liksom fängelsestraffet vore ett straff och att man därför vid dess handhavande ej kunde förbigå skuldfrågan.
I motsats till detta kontinentala system med straffhot vore det engelska systemet byggt framför allt på regler om skadestånd. Genom sådan anordning satte man in försvaret mot pressförbrytelser på just den punkt, där frestelsen för tidningsföretagen att begå dylika förbrytelser gjorde sig särskilt gällande. Ty genom att dryga skadestånd utdömdes, gjordes lagöverträdelserna förlustbringande. Skadeståndens belopp utmättes i själva verket ofta mycket höga. Föredragshållaren kände till fall, där skadestånd på 5,000, 10,000 och 12,000 £ blivit utdömda. Och det vore i praktiken framför allt tidningsägarna, som ålades skadeståndsskyldighet med dessa belopp. Jämte tidningsägarna vore dock f. ö. även vederbörande boktryckare, redaktörer och andra eventuellt medverkande skadeståndsskyldiga.
De engelska reglerna om skadestånd på grund av ärekränkning i pressorgan utmärktes vidare av framför allt tre egendomligheter. För det första vore att observera, att skadestånd kunde utdömas utan att någon kunde visas ha skuld till att den ifrågavarande artikeln blivit införd i tidningen. Den omständigheten allena, att artikeln införts i tidningen, medförde skadeståndsansvar för tidningens ägare. För det andra märktes, att det heller icke vore en nödvändig förutsättning för skadestånds utdömande, att den ärekränkte kunde visa sig ha lidit ekonomisk skada. Vid alla ärekränkningar, som rörde den kränktes ämbetsställning, yrke eller näring ansåges alltid skada ha skett, och vid fastställandet av skadeståndet utmätte man en rundlig summa. För det tredje slutligen ville prof. Vinding Kruse framhålla, att den engelska rättsskipningen i tryckfrihetsmål vore snabb och i viss mån summarisk. Det avgörande ordet i sådana mål fälldes av jury. Denna hade att avgöra icke blott spörsmålet, huruvida skadestånd skulle utdömas, utan även frågan om skadeståndets storlek. Enligt föredragshållarens åsikt vore juryinstitutionen på detta område i hög grad på sin plats, i det att man i dessa mål helst borde låta folkets egen sunda rättsinstinkt vara avgörande. Den bärande tanken i föreskriften om jury på detta område komme till uttryck i en sats av en engelsk domare: "A man may publish all which twelve of his countrymen think is not blameable." Erfarenheten visade, att den engelska juryn, som i allmänhet vore sammansatt av affärsmän, vore en hård domare för pressen.
I samband med skadeståndets dominerande betydelse i engelsk tryckfrihetsrätt stode den omständigheten, att man i England ej begränsat tidningsföretagens ansvarighet till att avse blott i egentlig mening ärekränkande uttalanden. Även andra uttalanden, som vore skadliga för en genom dem angripen persons näring, kunde medföra skadeståndsansvar för det ifrågavarande tidningsföretaget, för så vitt nämligen uttalandena vore osanna. När det gällde skadestånd, ägde nämligen den tilltalade med befriande verkan föra sanningsbevis.
I fråga om straffpåståenden — och därmed övergick prof. Vinding Kruse till att tala om den engelska pressens kriminella ansvarighet
— vore det däremot, för att en tilltalad skulle gå fri, icke tillräckligt, att han bevisade, att tillvitelsen vore sann; det krävdes därutöver, att publicerandet skett "for the public benefit". Genom detta senare krav sattes man i stånd att komma åt publicerandet av sanna beskyllningar i fall, där dessas framställande icke motiverades av något berättigat intresse. En särskild användning hade grundsatsen om sanningsbevisets otillräcklighet erhållit beträffande referat av offentliga förhandlingar. Dessa referat vore visserligen i så måtto privilegierade, att man i dem finge medtaga allt, som förekommit, även i och försig ärekränkande yttranden. För att vederbörande skulle undgå straff, krävdes blott, att referatet vore korrekt och "fair" samt dessutom —och detta vore viktigt att observera — att de ärekränkande yttrandena verkligen anginge offentligheten. Denna sistnämnda regel hade genomen lag av 1926 fått vidsträckt användning även på rättegångsreferat, vilka som bekant tillförne i England ofta utmärkt sig för ett sensationshungrigt blottande av de privatlivets förhållanden, som framkommit i t. ex. mål om äktenskapsskillnad. Genom nämnda lag ha tidningarna förbjudits, som huvudregel, att meddela detaljer från skilsmässoprocesser.
Om pressreferat av rättegångsförhandlingar funnes f. ö. särskilda regler. Ett sådant referat måste, såsom andra referat av offentliga förhandlingar, vara korrekt och "fair". Genom denna regel drabbades t. ex. överdrivet sensationella överskrifter och även ofullständigheter i referatet, vilka läte part framstå i sämre dager än vad förhandlingarna föranledde. Men dessutom funnes det regler, som vid straff förbjöde tidningarna att under pågående process kommentera densamma på ett sätt, som kunde verka föregripande eller störande på målets avdömande. Däremot ägde den engelska pressen att kritisera meddelad dom liksom ock beslut av regering eller myndigheter. Det krävdes dock i dessa fall att kritiken utgjorde "afair comment" av verkligen offentliga angelägenheter. I kravet på fairness inlade man, att kritiken skulle vara stödd på klart och korrekt återgivna fakta samt att själva kritiken skulle hållas skild från relaterandet av dessa.
Prof. Vinding Kruses föredrag utmynnade efter denna beskrivning av den engelska rättsordningen på förevarande område i en hög värdesättning av densamma. Det engelska systemet innebure fullp ressfrihet inom gränserna av en järnhård rättsordning. Att presslagstiftningen, såsom i England, vore hård vore önskvärt av hänsyn till samhällsmedlemmarna i gemen men också för pressens egen skull. Under en sådan lagstiftning skulle nämligen den bättre delen av pressen vara befriad från mycken osund konkurrens med mindre nogräknade kollegor.