GEORG ANDRÉN. Huvudströmningar i tysk statsvetenskap. Lund 1928. Gleerup. 346 s. Kr. 12.00. — Skrifter utg. av Fahlbeckska stiftelsen. X.
    Docenten Andrén har genom detta på djupgående forskningar byggda arbete givit en framställning av den tyska statsvetenskapens utveckling under 1800 talet och därmed riktat vår egen statsvetenskapliga litteratur med ett synnerligen förtjänstfullt arbete. Ett ämne som det ifrågavarande kan ju behandlas på olika sätt. Man kan antingen lägga huvudvikten vid det rent metodologiska och giva en framställning av de vetenskapliga grundbegreppens utformning hos de olika författarna eller främst fästa avseende vid de olika författar personligheterna. Docenten Andrén har valt det sistnämnda framställningssättet. Det torde ej kunna undvikas, att härigenom i viss mån stringensen i begreppsbestämningarna bortskymmes. I gengäld lyckas förf. att på ett glänsande sätt teckna synnerligen levande porträtt av de olika författarpersonligheterna. Mest lyckade torde teckningarna av Gierkes, Preuss' och Treitschkes personligheter vara. Här kommer docenten Andréns eleganta och livliga stil till sin fulla rätt. Däremot skulle det kanske inte ha skadat om förf. givit en något fylligare framställning av striden mellan den romerska jurisprudensens företrädare och den germanistiska flygeln av den historiska skolans representanter. Förf.intager en enligt anmälarens uppfattning mycket neutral och reserverad hållning i den brännande frågan, huruvida statslivet och de konstitutionella lagarna böra behandlas enligt juridiska eller politiska synpunkter, i det han gör sig till tolk för en boskillnad mellan dessa metoder, vilka enligt honom båda ha sitt berättigande och lämpligen böra komplettera varandra.


G. B.

 

SUNE HOLM. Om statsmakten. En studie i allmän stats- och förvaltningsrättslära. Uddevalla 1927. Uddevalla tryckeri. 64 s. Kr. 4.00.
    Bland yngre idkare av rättsvetenskap i vårt land synes råda starkt intresse för juridikens teoretiska frågor. Man söker med iver göra klart för sig, vad rättsordningen egentligen är och huru vetenskapen om densamma bedrives samt vidare vad rätten tjänar till och huru rättsvetenskapen bäst bör bedrivas för att tjäna rättsordningens ändamål. Under dessa strävanden slår man ofta

LITTERATURNOTISER. 391in på tankebanor, vilka torde te sig ganska främmande för de flesta jurister av en äldre generation.
    En exemplifikation av detta allmänna omdöme erbjudes av den skrift, vars titel läses här ovan. Förf:ns syfte med att lägga fram arbetet inför offentligheten har helt säkert varit att därmed giva en sammanhängande redogörelse för sina åsikter i vissa allmänna frågor om rätt och stat för att sedermera vid utredningar av speciella statsrättsliga eller förvaltningsrättsliga spörsmål slippa belasta framställningen med exkurser rörande allmänna frågor. Genom en tidigare skrift, kallad "Folkrättens teori" (se Sv. J. T. 1927 s. 78), har förf. f. ö. redan förut börjat mura sig en grundval för författarskap på den offentliga rättens område. Av syftet med det förevarande arbetet har förf. tydligen ansett följa, att han i regel icke borde förse framställningen med litteraturhänvisningar. Ett sådant resonemang är måhända riktigt, men enligt anmälarens mening borde förf. likväl tydligare än som skett ha angivit, varifrån han hämtat de åsikter han ej själv uppfunnit. Att giva sådana upplysningar borde för förf. ha legat så mycket närmare till hands som arbetet — liksom även den föregående skriften — står i starkt beroende av åsikter, vilka framställts av "Wienerskolan" och enkannerligen av dess hövding, professorn i Wien HANS KELSEN. Genom att förf. endast synnerligen sparsamt citerat Kelsen — medan han däremot på viktiga punkter i stället citerat sin egen föregående skrift — skymmes detta förhållande undan för en i Kelsens skrifter obevandrad läsare. Detta är till skada icke minst för förf:ns egen framställning. Ty denna behandlar vidlyftiga och svåra ämnen på litet utrymme, och slutsatserna äro knapphändigt motiverade, varför de skulle tett sig mera trovärdiga, om läsaren funnit hänvisningar till Kelsens utredningar.
    Vilka ämnen förf. behandlar, torde lättast sägas genom att anföra några kapitelrubriker: "Rättsordningens yttersta grund", "Rättsnorm och rättssats","Lagstiftning och rättskipning såsom rättsproduktion och rättsanvändning"samt "Förvaltning, diskretionär prövningsrätt och statsändamål". Framställningen är icke lättillgänglig. Den är starkt teoretisk, och förf. inlåter sig icke på frågor rörande något särskilt lands positiva rätt. Emellertid synes framställningen genomtänkt, och de framförda åsikterna förefalla anmälaren i många väsentliga delar riktiga. Åtminstone den, som har intresse för rättsteoretiska spörsmål, torde kunna få utbyte genom studium av skriften.


I. S.