Några erinringar i avseende å lagfart å ökeskatt. Genom brev till Svea hovrätt d. 16 mars 1928 (S. F. S. nr 35) har K. M:tmeddelat föreskrift "angående viss anteckning i lagfartsbok efter lagfart å ökeskatt, som åsatts vid avvittring jämlikt stadgan d. 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker."Ehuru detta brev har ett strängt begränsat tillämpningsområde, berör det dock även ämnen av mera allmänt intresse, och en redogörelse för de förhållanden, som givit anledning till den ifrågavarande föreskriften, torde därför kunna försvara sin plats.
Enligt avvittringsstadgan för Jämtland d. 8 dec. 1820 och motsvarande stadga för Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens länd. 10 febr. 1824 hade avvittringen till föremål, bland annat, att av kronans marker tillägga svaga hemman fyllnad i deras behov ochatt urskilja vad hemman innehade i ägor utöver deras mantal ochränta. I det förra hänseendet gällde, att hemman, som vore mindre än fjärdedelar, kunde, om innehavarna det önskade och laga hinder icke mötte, erhålla så mycken fyllnad, att de kunde uppsättas till minst ett fjärdedels men högst ett helt mantal, i det senare att åbon fick, om han det åstundade, behålla överloppsjorden emot den skatt och ränta, som den efter stadgad skattläggningsmetod borde draga. Om hemmanets och överloppsjordens ägor tillhopa överstego den rymd, som fick beviljas ett helt hemman, och överloppsmarken kundes vara för ett åttondels mantal eller däröver, skulle överloppsmarken särskilt bebyggas.1
Den tillökning i mantal, som ifrågakom vid avvittringarna, har i allmänhet kallats ökeskatt. Tydligen innebar denna tillökning ett nyttfång endast i det fall, att ökeskatten åsatts för erhållen fyllnad i området.2
Avvittringsstadgan för Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län lärer icke varit avsedd för Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker; för dem utfärdades d. 30 maj 1873 en särskilda vvittringsstadga. Denna innehåller icke några bestämmelser omvare sig tilldelning av mark åt svaga hemman mot ökning av mantal och ränta eller urskiljande av vad hemman kunde innehava i ägor utöver mantal och ränta. I den del, som nu är av intresse, angives i stället såsom avvittringens uppgift att bestämma ränta och mantal för provisionellt skattlagda hemman. Sedan resp. hemman upptagits såsom nybygge och de s. k. frihetsåren gått till ända, hade en provisorisk skattläggning ägt rum efter primitiva grunder; för den slutliga skattläggning, som skedde vid avvittringen i enlighet med en samtidigt med avvittringsstadgan utfärdad förordning, verkställdes en uppskattning av inägornas avkastning av hö. I förhållande till det större eller mindre mantal, som på detta sätt bestämdes, tilldelades hemmanen ett större eller mindre skogsområde i ställetför den rätt att till husbehov taga skog å kronans mark, som förut ansetts tillkomma dem. Beträffande hemmanens förutvarande innehav eller de s. k. inägorna kunde vid avvittringen förekomma en reglering liknande den, som äger rum vid laga skifte. För beredande av lämpligt skifte voro delägarna sålunda pliktiga att med sina inägor, i den mån de ej skulle falla inom det blivande skogsanslaget, ingå i ägoutbyte. För enahanda ändamål kunde emellertid även ifrågakomma att delägarna utan vederlag frånhändes ouppodlad jord, som ej erfordrades för hemmanets eller nybyggets bestånd; odlad mark, som i behörig ordning upplåtits till hemmanet eller nybygget eller därtill av ålder lytt, kunde däremot ej frånhändas innehavaren annat än mot vederlag av annan mark, som vore odlad eller till odling tjänlig.
Varken den slutliga skattläggningen eller den områdestilldelning, som ägde rum vid avvittringen, innefattade — på sätt av det anförda tydligt framgår — någon förändring i vederbörande fastigheters identitet. Ledde avvittringen till ökning av mantalet — och detta torde varit regel — var fallet sålunda icke att likställa med den ökning i mantalet, som enligt de äldre avvittringsförfattningarna ägde rum för erhållen fyllnad i området, utan snarare att jämföra med det fall, att hemman, som befanns innehava ägor utöver mantal och ränta, fick behålla överloppsjorden mot ökeskatt. I lagfarts- och inteckningsböckerna, upplagda innan avvittringarna inom lappmarkerna slutförts, voro emellertid de därav berörda hemmanen upptagna med de förut provisionellt åsatta mantalen. Kungörelsen d. 31 dec. 1887 angående anteckning i lagfarts- och inteckningsböckerna om förändringar av fastigheters namn, nummer och skattetal m. m. samt— där jordregister för vederbörande socken anmälts vara upplagt— § 33 jordregisterförordningen, jämförd med 5 § i 1875 års kungörelse huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras, visa i vilken ordning och utsträckning anteckning om förändringar i fastigheters mantal ansetts böra ske i fastighetsböckerna. Man har dock icke stannat vid att göra föreskriven anteckning om inträffad förändring, utan allt ifrån det att de första avvittringarna enligt 1873
års stadga blivit fastställda synes det hava blivit regel, att vid avvittring enligt denna stadga åsatt ökeskatt gjorts till föremål för lagfart. Härvid har avvittringsutslaget åberopats som fångeshandling; ibland har i lagfartsboken antecknats att det lagfarna mantalet utgjort ökeskatt, ibland har därjämte angivits, vilken tidigare lagfaren fastighet ökeskatten avsett.
Sedan fråga väckts om vidtagande av åtgärder till förekommande av den osäkerhet på fastighetsväsendets område, vartill mantalsökningens behandling såsom ett fång till fast egendom kunde giva anledning, anmodades Svea hovrätt att avgiva utlåtande i ärendet. I utlåtande d. 5 mars 1928 framhöll hovrätten, att trots de förändringar i fråga om skattetal och ägovälde, som en lappmarksfastighet kunnat undergå genom avvittring, man efter avvittringen hade att betrakta den med ett nytt skattetal betecknade och till sitt område vanligen betydligt tillökade fastigheten såsom ur rättslig synpunktfullständigt identisk med den förutvarande. Hovrätten anförde vidare, bland annat, att om fastigheten vore av skattenatur, komme alltså den lagfart, som förut kunde hava meddelats å det provisionellt bestämda skattetalet, likasom däri beviljade inteckningar att automatiskt omfatta det nya, definitiva skattetalet med alla de ägor, som vid avvittringen tillagts fastigheten; att i lagfarts- eller inteckningshänseende icke i anledning av avvittring borde ifrågakomma någon annan åtgärd än att i lagfartsboken infördes anteckning, som utvisade fastighetens förändrade skattetal; att vid utfärdande av gravationsbevis för fastighetens betecknande borde väljas en avfattning,som utmärkte såväl det skattetal, varmed fastigheten kunde hava tidigare upptagits i inskrivningsprotokoll och fastighetsböcker, som ock det i samband med avvittringen bestämda skattetalet; och att de i det provisoriska skattetalet beviljade inteckningarna borde upptagas såsom gällande fastigheten även med dess nya beteckning. Beträffande de lagfarter, som beviljats å skillnaden mellan en fastighets tidigare skattetal och det högre skattetal å samma fastighet, som fastställts i samband med avvittringen, anmärkte hovrätten, att en lagfartsåtgärd av denna art i själva verket saknade sakligt underlag och rättslig betydelse, och tillade hovrätten i sammanhang härmed, att om efter den nya skattläggningen inteckning komme att meddelas i det äldre skattetalet, densamma torde få antagas omfatta hela fastigheten, samt att, om på grund av skuldebrev, som tidigare intecknats i det provisoriska skattetalet, inteckning sedermera blivit beviljad även i tillökningsskatten, en dylik åtgärd icke syntes medföra någon rättsverkan. Efter att tillika hava erinrat, hurusom den omständigheten, att det verkliga rättsläget sålunda stode i skarp strid med avfattningen av vederbörande inskrivningsdomstols beslut och därpå grundade anteckningar i fastighetsböckerna, tydligen vore ägnad att hos allmänheten framkalla en betänklig osäkerhet på fastighetsväsendets område, och att det ej vore uteslutet, att i ett eller annat fall förhållandet kunde medföra allvarlig rättsförlust, tillstyrkte hovrätten meddelande av föreskrift, att då efter fastställd avvittring
enligt stadgan d. 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker särskild lagfart meddelats å skillnaden mellan tidigare skattetal för en fastighet och det högre skattetal åfastigheten, som kunde hava fastställts i samband med avvittringen, samt i lagfartsboken icke förekomme anteckning, varav tydligt framginge, i vilken tidigare tillkommen fastighet det sålunda lagfarna skattetalet inginge, anteckning, som utvisade detta förhållande, ofördröjligen skulle införas i anmärkningskolumnen för det rum i lagfartsboken, där lagfarten vore inskriven, även som att anteckningen skulle dagtecknas och av häradshövdingen underskrivas.
Ovan nämnda kungl. brev d. 16 mars 1928 är avfattat i enlighet med vad hovrätten sålunda hemställt.
Till detta referat må knytas några reflektioner.
Häradshövdingen i en lappmarksdomsaga har meddelat, att under de senare åren avvittringsutslag i domsagan blivit föremål för lagfart å tillökningsskatt endast i sådana fall, då uttrycklig begäran därom framställts. Oavsett att ansökan alltid är förutsättning för lagfart, är emellertid uppenbart att i ett fall som det förevarande hänsyn icke får tagas till vederbörande ägares önskningar.
Vad angår inteckningars förhållande till ökeskatt beröras i Sveahovrätts ovan återgivna utlåtande två fall nämligen inteckning, som meddelats i det äldre skattetalet, och inteckning i ökeskatt på grund av skuldebrev, som tidigare intecknats i det provisoriska skattetalet. Man har emellertid att räkna med möjligheten av ett tredje fall: att inteckning, under hänvisning till lagfart å ökeskatten, sökes i denna (eller en del därav) på grund av ett skuldebrev, som icke intecknats i den tidigare skatten. Om man utgår från att inteckning icke må beviljas i en del av en fastighet med mindre denna del utbrutits till särskild fastighet eller åtkommits genom särskilt fång, lärer man hava att avslå en inteckningsansökan i fall som sist sagts.
Svårigheterna ökas, då det gäller att avgöra, om ett köpebrev avser provisionellt mantal eller det vid avvittringen bestämda. I ett ansökningsärende kan frågan därom vara olöslig, och det synes vara att anbefalla att vederbörande inskrivningsdomare, då köpehandlingar, som företes för lagfart, icke i detta hänseende äro fullt tydliga, tillhålla kontrahenterna att upprätta nya handlingar medan tidär. Givetvis kan en lagfartsansökan ej bifallas, om fångeshandlingen lämnar rum för tvekan, vilken fastighet fånget avser.
Axel Östergren.