Verkan av äganderättsförbehåll vid försäljning av lös egendom. Uti andra häftet för innevarande år av denna tidskrift har häradshövding Nils Edling omnämnt ett par av de spörsmål, vilka ej sällan uppkomma i anledning av att säljare av lös sak förbehållit sig äganderätten till densamma, intill dess full betalning erlagts, eller vad därmed egentligen är synonymt, att lös sak "uthyres" under villkor, att om hyresersättningen icke vederbörligen erlägges, upp
402 JOHN KALLSTENIUS.låtaren äger återtaga föremålet, varemot, sedan hela hyresersättningen inbetalats, äganderätten till det "förhyrda" övergår till "hyresmannen" 1. Nedanstående reflexioner, vilka närmast föranletts av nämnda artikel, göra emellertid icke anspråk på att vara vare sig teoretiskt utformade eller uttömmande, utan hava tillkommit i nära anslutning till praktiska fall, vilka under min advokatverksamhet mött mig. Emellertid har jag tänkt mig, att de möjligen skulle kunna vara av intresse såsom utgångspunkt för en diskussion. Den teoretiska analyseringen överlämnar jag emellertid åt lärdare och i de juridiska konstruktionernas irrgångar mera bevandrade personer.
Häradshövding Edling berörde i sin artikel först äganderättsförbehållets förekomst vid de numera allt vanligare avbetalningsköpen ifråga om automobiler och uttalade därvid den förmodan, att automobilförsäljaren ej sällan erfore en oangenäm överraskning av förbehållets verkningar. Emellertid torde numera i allmänhet bilfirmorna hava ganska klart för sig, att där äganderättsförbehåll förekommer, säljaren även ådrager sig det ägareansvar, som lagen omskada genom automobiltrafik stipulerar. Mot de risker, som härav föranledas, söka försäljningsfirmorna också skydda sig genom den i avbetalningskontrakten allmänt förekommande bestämmelsen, att bilen skall hållas försäkrad mot skada å tredje man och å tredje mans egendom. I flertalet fall torde också försäkringen täcka den medägareansvaret förbundna risken.
En annan risk, som emellertid icke motväges av försäkringen, och som även dryftats bland bilförsäljarna, är en direkt följd av lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser ang. olovlig befattning med spritdrycker och vin. Som bekant stadgas i 8 § av nämnda lag, att det använda "forslingsredskapet", som ofta nog är en på avbetalning inköpt automobil, skall vara förverkat, därest det forslade godset till väsentlig del utgjorts av olovligen införda spritdrycker eller vin, eller därest den färd, varvid redskapet nyttjats, eljest måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att olovligen införa eller forsla sådan vara. Förverkande äger dock ej rum, där ägaren ej haft kännedom om eller saknat anledning misstänka, att redskapet skulle användas till nämnda ändamål, och ej heller, där ett förverkande skulle befinnas uppenbart oskäligt med hänsyn till särskilda omständigheter, såsom bristande möjlighet att förebygga redskapets olovliga användande.
Det är givet, att dessa bestämmelser äro för bilfirmorna långt farligare än det vanliga ägareansvaret. Jag skall emellertid icke närmare gå in på detta spörsmål, men vill i förbigående blott hänvisa till tre i N. J. A. årg. 1926 refererade fall. Det första (sid. 48) liksom det tredje (sid. 445 II) av dessa avse båda avbetalningskontrakt, tillkomna före lagens utgivande. Sinsemellan överensstämma
VERKAN AV ÄGANDERÄTTSFÖRBEHÅLL. 403de icke, då utgången i det senare blev rakt motsatt den i det första. Det andra av de åsyftade rättsfallen (N. J. A. 1926: 445 I) återavsåg ett efter lagens tillkomst avslutat avbetalningskontrakt. I detta förklarades bilen förverkad, enär bilförsäljaren icke ens uppgivit sig före bilens uthyrande ha om hyresmannens person och vandel inhämtat sådana upplysningar, som vore ägnade att ingiva grundad tillit till att han ickekomme att använda bilen till olovlig forsling av spritdrycker. Att H.D. härigenom åt lagen givit en tolkning, som förbilförsäljningsfirmorna är ytterst oförmånlig, är uppenbart. Å andra sidan är det åter givet, att om lagen skall kunna medföra avsett resultat, densamma nödvändigtvis måste tillämpas med ganska stor stränghet. Emellertid synes det svårt att avgöra, huru pass grundligden undersökning skall vara, varpå en sådan "grundad tillit", som utslaget talar om, skall kunna fotas.
Det andra av häradshövding Edling omnämnda spörsmålet rörde sig om, huruvida auktionsförrättare, som å frivillig auktion försäljer annans lösegendom och därvid "förbehåller äganderätt tills full betalning skett", är behörig att såsom målsägande föra ansvarstalan för förskingring, om inroparen avhänt sig det inropade godset. Denna fråga har varit föremål för H.D:s prövning. I N. J. A. 1917s. 154 återfinnes ett referat, varuti sådan målsäganderätt tydligen tillerkändes auktionsförrättaren, men härvid bör märkas, att ehuru detta icke i utslaget omnämnes, auktionsförrättaren förebragt utredning om sin ansvarighet gent emot godsets ägare, alltså omförhandenvaron av det del-credere-ansvar, häradshövding Edling omnämnt. Jag skall nedan i annat sammanhang närmare redogöra för detta ur en annan synpunkt intressanta rättsfall. Uti Sv.J. T. 1926 s. 65 finnes emellertid anmärkt ett rättsfall, där utgången blev den rakt motsatta. Göta Hovrätt förklarade här, att då i målet ej styrkts, att R. (auktionsförrättaren) vid försäljningen var ägare till det försålda, utan av utredningen fastmera framginge, att han endast i egenskap av auktionsförrättare ombesörjt försäljningen för annans räkning, och R. ej heller ådagalagt, att han såsom auktionsförrättare lidit förlust till följd av svarandens förfarande, R. alltså icke styrkt sin behörighet att föra målsägandetalan, varför åtalet ogillades. Utgången i detta mål synes alltså ha berott på bristfällig utredning från auktionsförrättarens sida. Då emellertid som regelen auktionsförrättare torde vara gent emot auktionstillställaren ansvarig för likvidens fullgörande, lärer man redan härav få draga den slutsatsen, att i allmänhet målsäganderätt tillkommer honom. Denna uppfattning synes ju 1917 års rättsfall även bestyrka.
Jag tillåter mig nu övergå till ett annat, av häradshövding Edlingicke berört spörsmål.
Då till återförsäljare under äganderättsförbehåll försålts gods av sådant slag, varmed återförsäljaren driver rörelse, uppkommer fråga om förbehållets verkan. Har säljaren icke varit medveten om och icke heller haft skälig anledning att misstänka, det köparen såsom
404 JOHN KALLSTENIUS.återförsäljare driver handel med gods av ifrågavarande slag, synes— åtminstone om den sistnämnde insett eller bort inse, att säljaren svävade i okunnighet om hans yrke — äganderättsförbehållet böra medföra sina vanliga verkningar. D. v. s. godset bör av säljaren kunna i händelse av bristande likvid återkrävas, detsamma bör vara skyddat mot utmätning för köparens gäld, bör ej ingå i en dennes konkurs, varjämte, om godset av köparen vidare försålts, utan att denne erlagt likvid, han får anses hava gjort sig skyldig till förskingring. Då nämligen i detta fall en köparens rätt att avhända sig godset, innan betalning skett, icke kan av säljaren hava avsetts, torde — åtminstone om köparen bort inse nämnda förhållande —ingen anledning föreligga att bedöma saken på annat sätt än vid ett vanligt avbetalningsköp under äganderättsförbehåll.
Har åter säljaren haft vetskap om, eller i allt fall haft skälig anledning att misstänka, det köparen såsom återförsäljare dreve handel med sådant gods, varom fråga är, har han tydligen borträkna med att köparen, innan han likviderat godset, kunde komma att genom återförsäljning avhända sig detsamma. I själva avtalet måste därför anses ligga ett — åtminstone underförstått — medgivande för köparen att på sådant sätt förfoga över godset, och avtalet blir härigenom nära besläktat med det vanliga kommissionsuppdraget:parterna hava avsett, att köparen skulle i eget namn försälja godset. Fasthålles detta betraktelsesätt, synes därav emellertid följa, att i den mån, då köpeskillingen helt eller delvis förfaller, utan att likvider lägges, godset finnes kvar hos köparen (d. v. s. återförsäljaren), säljaren enligt vanliga regler äger återkräva godset 1. Vad beträffar godsets skyddande mot återförsäljarens borgenärer, är det visserligen sant, att eftersom återförsäljaren ägt överlåta detsamma till tredje man, det kunde ligga nära till hands att anse, att godset också kunde utmätas för återförsäljarens gäld. Analogien med kommissionsavtalet föranleder emellertid till ett motsatt antagande, och
VERKAN AV ÄGANDERÄTTSFÖRBEHÅLL. 405enligt min mening bör godset varken kunna utmätas för återförsäljarens eller event. köpares i andra hand gäld, ej heller bördet i händelse av enderas konkurs ingå bland konkursmassans tillgångar. Givet är åter, att vanliga regler om godtrosförvärv förköpare i andra hand kunna medföra rätt till lösen etc.
Emellertid torde det vara i högre grad diskutabelt, huruvida återförsäljaren skall anses förfallen till ansvar för förskingring, därest han avyttrat godset redan vid den tidpunkt, då säljarens rätt att återkräva godset på grund av bristande betalning inträder, resp.vid den senare tidpunkt, då han gör denna rätt gällande. Det torde i detta sammanhang böra påpekas, att ALMÉN ("Om köp och byte av lös egendom" 28 § not 129 näst sista punkten) anseräganderättsförbehållet vid försäljning till återförsäljare "såsom icke allvarligt menat". Att denna uppfattning i åtminstone ett fall icke torde ha delats av majoriteten inom H.D., synes framgå av det ovan omnämnda rättsfallet om auktionsförrättaren i N. J. A. 1917: 154, vartill jag nedan skall återkomma. Mig synes ej heller den av Almén förfäktade meningen tilltalande. Om nämligen återförsäljaren efter det säljarens rätt att återkräva godset inträtt, avhänder sig detsamma, bör enligt min mening av honom kunna utkrävas förskingringsansvar, ty i och med det att återtagningsrätten inträtt, har återförsäljarens förfoganderätt över godset upphört. Genom en dess senare försäljning har han därför obehörigen avyttrat annans egendom, som han icke längre haft någon som helst befogenhet att avhända denne utan fastmera haft skyldighet att till denne återställa. Har emellertid återförsäljningen ägt rum, redan innan säljarens återtagningsrätt inträtt, torde återförsäljaren hava gjort sig skyldig till förskingring, endast om han insett eller bort inse, att han — genom försäljningen urståndsatt att återställa godset — icke heller skulle bliva i stånd att fullgöra sin betalningsskyldighet. Analogien med kommissionsavtalet synes mig nämligen böra föranleda därtill, att återförsäljaren vid en tidpunkt, då hans rätt till godset ännu icke upphört, bör ha befogenhet att försälja detsamma under den förutsättningen likvisst, att han icke inser eller bör inse, att han kommer att brista i betalning, samt att han ifråga om återförsäljningsvillkoren och köparens betalningsmöjligheter iakttager sådan försiktighet, som gemenligen kan fordras av en försäljningskommissionär. Emellertid håller jag före, att äganderättsförbehållet i varje fall bör medföra en skyldighet för återförsäljaren att hålla influten likvid avskild för sin säljares räkning, i den mån densamma motsvarar hans egen köpeskillingsgäld. Hans egen rätt till godset är ju nämligen beroende av, att denna hans skuld riktigt infrias.
Ej heller synes mig blotta den omständigheten, att återförsäljaren på kredit återförsålt godset eller del därav, böra föranleda förskingringsansvar. Allt hänger härvid på, om han iakttagit normal aktsamhet i likhet med vad som kan anses åligga en försäljningskommissionär.
Nära besläktat med nu omhandlade är det fall, att det å avbetal
406 JOHN KALLSTENIUS.ning inköpta godset avsetts till förbrukning av köparen. I vad det rör förskingringsspörsmålet står detta fall tydligen nära tillsammans med dem, där godset utgöres av råmaterial, avsett att ingå i avköparen förfärdigade föremål. Även här synes mig köparens ställning i fråga om event. ansvar för förskingring böra bedömas i förhållande till den tidpunkt, vid vilken förbrukningen ägt rum, så att ansvar regelrätt bör inträda, allenast i den mån förbrukning ägt rum efter det säljarens återtagningsrätt inträtt.
Lika litet som Alméns uppfattning synes emellertid den av mig ovan förfäktade, förmedlande meningen hava omfattats av H.D. i det enda rättsfall av detta slag, som mig veterligen under senare tid varit föremål för dess prövning. Jag syftar även här på det förut omnämnda referatet i N. J. A. årg. 1917 s. 154. Förhållandena voro här i korthet följande:
Länsmannen Noréus tillkännagav genom kungörelse i tidningar, att Nordenborg genom frivillig auktion läte försälja viss lösegendom. I kungörelsen meddelades, att säkra och kända köpare erhölle betalningsanstånd till viss dag, att övriga köpare skulle betala kontant eller vid anfordran, samt att äganderätten till inropad vara förbehölles, tills varan vore betald. Slaktaren Hellberg inropade en grissugga, tre får och ett parti hö. Hellberg, som icke erlagt betalning vid auktionen, försattes sedermera i konkurs, vari Noréus bevakade viss restfordran å köpeskillingen. Noréus yrkade härefter ansvar å Hellberg, enär han förskingrat godset utan att därför kunna erlägga likvid. I målet blev ock ostridligt, att Hellberg saknade medel att fullgöra likviden. Hellberg uppgav, att han slaktat suggan och får ensamt förbrukat höpartiet. Nedslaktningen av suggan hade dock nödvändiggjorts därav, att den genom olyckshändelse fått bakbenen brutna. Hellberg hade köpt djuren för slakt, vilket med hänsyn till hans för säljarens kända yrke varit denne bekant. Beträffande höet låge det i sakens natur, att det köpts till förbrukning.
HäradsR:n fann, med hänsyn till omständigheterna i målet, Hellberg icke förvunnen till ansvar för uppsåtlig förskingring.
I Hovrätten anförde Noréus bl. a., att auktionsförrättaren vore ansvarig för likviden gent emot ägaren. Svea Hovrätt (3 ledamöter)fann ej skäl göra ändring i HäradsR:ns utslag. En ledamot ansåg, att Noréus icke styrkt sin behörighet att mot Hellberg föra ansvarstalan. Noréus åberopade nu intyg från Nordenborg rörande sitt ansvar för auktionssummans redovisning.
H.D. (3 ledamöter) dömde Hellberg för förskingring av fåren och fodret, varemot nedslaktningen av suggan icke ansågs för Hellberg kunna medföra ansvar. Till samma slut kom även Just.R. Skarstedt, som ansåg, att det ålegat Hellberg att för Noréus räkning bevara godset i den mån sådant icke omöjliggjordes genom omständigheter, som icke berodde av Hellberg. Tre ledamöter ansågo dock, att med hänsyn till Hellbergs yrke och beskaffenheten av den inropade egendomen, Hellberg haft skälig anledning till den uppfattning, att han ägt nedslakta djuren och förbruka fodret.
VERKAN AV ÄGANDERÄTTSFÖRBEHÅLL. 407 Mig synes emellertid den av H.D:s majoritet intagna ståndpunkten allt för hård mot köparen, för så vitt nedslaktningen resp. förbrukningen ägt rum innan köpeskillingen förfallit. Ingen torde dock ens ifrågasätta att döma exempelvis en person, som på avbetalning inköpt en kostym, för förskingring, därför att denna, då leverantören återkräver densamma, befinnes — trots normal användning — utsliten, och skillnaden mellan de båda fallen synes dock åtminstone för det allmänna rättsmedvetandet minimal.
Emellertid framgår icke av det anförda rättsfallet, om nedslaktningen och förbrukningen ägt rum, innan eller efter det Hellberg brustit i sin betalningsskyldighet och återtagningsrätt för säljaren således inträtt.
Frågan om äganderättsförbehållets verkan mot köparens borgenärer och mot köpare i andra hand, torde åter — då saken rör förbrukningsartiklar — vara att bedöma på enahanda sätt, som vid fall av försäljning under äganderättsförbehåll av gods, avsett att införlivas med annan köparen eller tredje man tillhörig lös sak. Jag vill i detta sammanhang erinra om, att då fråga är om gods, avsett att införlivas med fastighet, en hel rad rättsfall finnas.1 Av dessa är ett i N. J. A. årg. 1918 s. 441 så till vida av största intresse, som nämnda mål avgjordes av H.D:s avdelningar samfällt. Man måste emellertid komma ihåg, att då saken rörer fast egendom bestämmelserna i 1895 års lag om vad som är att hänföra till fast egendom spela in, och det nämnda rättsfallet kan därför icke giva någondirekt ledning.
Emellertid torde, då fråga är om att försålt gods omarbetats eller införlivats med annans lösa egendom, spörsmålet böra besvaras olika, allt eftersom godset antingen alldeles upphört att existera, upphört att existera som självständigt föremål eller blott införlivats med annans lösa sak på ett sådant sätt, att det alltjämt bibehållit sin egen existens och kan från tredje mans egendom skiljas, utan att denna väsentligen skadas. Denna ståndpunkt synes Almén i huvudsak intaga i sin kommentar till köplagen § 28 (texten vid not 129, ävensom denna och följande noter). En del svenska rättsfall behandlande detta spörsmål återfinnas i Sv. J. T. och av dessa synas särskilt de i årg. 1923 s. 40 och 1925 s. 58 vara av intresse. I det sistnämnda var fråga om en motor, som under äganderättsförbehåll försålts och som därefter insatts i köparens fartyg, vilket senare utmättes för en dennes gäld. Såväl Häradsrätten som GötaHovrätt förklarade här, att leverantören fortfarande vore ägare till motorn, och upphävde utmätningen. Till jämförelse kan emellertid nämnas ett par norska rättsfall: Sv. J. T. 1919: 26, 1925: 76 samt1926: 84. Det sistnämnda av dessa gällde skeppsbyggnadsmateriel, beträffande vilka äganderättsförbehållet ansågs icke kunna göras gällande, sedan de infogats i ett fartyg.
408 JOHN KALLSTENIUS. Om alltså i princip äganderättsförbehållet kan göras gällande såväl mot köparen som mot dennes borgenärer, uppstår frågan, huruvida godset kan utmätas för säljarens gäld, resp. ingå i dennes konkurs. Beträffande detta spörsmål har uti ett i Sv. J. T. 1922 s. 62 refererat fall Svea Hovrätt förklarat, att under äganderättsförbehåll sålt gods (en räknemaskin) icke kunde tagas i mät för säljarens gäld. Detta synes emellertid föga tillfredsställande, ity att härigenom lätt skulle beredas tillfälle för mindre hederliga personer, att genom avbetalningsaffärer helt fria egendom från att gå i betalning för gäld, det må sedan vara säljarens eller köparens. Åtminstone bör givetvis säljarens på avbetalningskontraktet grundade rätt mot köparen och till godset bliva föremål för utmätning. Denna mening synes även ha omfattats av H.D. uti det i N. J. A. 1924 s. 588 anmärkta rättsfallet. H.D:s utslag var här enhälligt och gick ut på, att då den säljaren tillkommande inskränkta äganderätten kunnat tagas i mät för dennes gäld, utmätningen av godset fastställdes att gälla med förbehåll för den rätt till detsamma, som enligt avbetalningskontraktet tillkom köparen.
Slutligen tillåter jag mig uttala en önskan, att de exekutiva myndigheterna i högre grad, än vad som nu är fallet, ville tillämpa de allmänt erkända grundsatserna om äganderättsförbehållets verkan vid utmätning för köparens gäld. Helt nyligen utmättes för köparens skuld till en utomlands bosatt tredje man en av den förre inköpt skrivmaskin, vartill säljaren förbehållit sig äganderätten, intill dessfull likvid erlagts. Säljaren överklagade utmätningen under företeende av det skriftliga köpeavtalet, vari såväl förbehållet som fabrikationsnumret å den utmätta maskinen återfunnos. Att köparen ej erlagt likvid var ostridigt. Icke dess mindre förklarade Överståthållare ämbetet saken tvistig och hänvisade säljaren att stämma .Svea Hovrätt upphävde emellertid på säljarens besvär genom utslagd. 23 mars 1928 (civ. nr 167) utmätningen. Säljaren hade emellertid onödigtvis åsamkats de med sakens utförande i Hovrätten förbundna kostnaderna, och ett talans utförande vid domstol hadegivetvis ställt sig än dyrbarare, helst som i dylika mål en vinnande kärande ytterst sällan tillerkännes rättegångskostnadsersättning.
John Kallstenius.