Ändringar i stämpelförordningen. I Sv. J. T. 1928 sid. 190—192 har meddelats det huvudsakliga innehållet av föreliggande förslag till ändringar i stämpelförordningen, avseende stämpelförsäljares rätt att erhålla stämplar i räkning, förändrad redovisning av vissa stämpelmedel och åtgärder till skydd mot inteckningsförfalskning. I väsentlig överensstämmelse med dessa, av statskontoret och generalpoststyrelsen framlagda förslag avläts till årets riksdagproposition, nr 194, med förslag till förordning om ändring i vissa delar av stämpelförordningen. Propositionen bifölls i huvudsak av riksdagen (skrivelse nr 185).
    Beträffande förslaget om begränsning av stämpelförsäljares rätt till stämpelkredit även som i samband därmed framlagda förslag om stämpelsäkerhetens borttagande och om skyldighet för vissa tjänstemän att vara stämpelförsäljare gjordes av riksdagen allenast en mindre ändring i avseende å de föreslagna skärpta kontrollföreskrifterna. Det ansågs nämligen icke, såsom K. M:t föreslagit, erforderligt att kräva intyg av två ojäviga personer om stämpelförrådet vid utgången av vart och ett av årets tre första kalenderkvartal, utan tillräckligt, att stämpelförsäljaren ensam under tjänsteansvar lämnade uppgift i detta hänseende.
    Ämbetsverkens förslag till förändrad redovisning av likvid för dubbla

beläggningsstämplar i fall, då handling icke stämpelbelägges samtidigt med betalningen, upptogs i sak oförändrat i propositionen och godkändes av riksdagen, som i detta samband vidtog sådan ändring i stämpelförordningen, att alla slag av influtna stämpelmedel skola redovisas inom den tid av åtta dagar efter varje månads utgång, som K. M:t i likhet med ämbetsverken föreslagit beträffande förstnämnda slag av stämpelmedel.
    I ämbetsverkens förslag om åtgärder inom stämpellagstiftningens område till skydd mot inteckningsförfalskning gjordes i propositionen följande, av riksdagen godkända mindre jämkningar. Handlingen till äldre inteckning, d. v. s. sådan som beviljats före den nya ordningens införande, skall förses med inteckningskontrollstämpel vid det första tillfälle efter nämnda tidpunkt, då handlingen för jämväl annan inteckningsåtgärd än förnyelse företes vid inteckningsdomstolen eller, där sådant enligt lag må ske, vid annan underrätt, dock icke i fall, där inteckning på grund av handlingen icke sedermera blir gällande, såsom då inteckningen helt och hållet dödas eller inteckningshandlingen utbytes mot annan handling. För vinnande av skydd mot förfalskning av gravationsbevis, varom ämbetsverken ifrågasatt bestämmelser, upptog propositionen endast föreskrift om att sådant bevis skulle skrivas å vanlig helarksstämpel, där ej enligt 7 § stämpelförordningen frihet från stämpel ägde rum;helarksstämplar skulle endast tillhandahållas de tjänstemän, som därav vore i behov. Riksdagen har dock härutinnan gått ett steg längre och ansett skyldighet att anbringa inteckningskontrollstämpel böra föreskrivas jämväl beträffande gravationsbevis, och detta vare sig beviset tecknas å företedd handlingeller särskilt utfärdas.
    Propositionen innehöll jämväl förslag om ett par fristående detaljändringar i stämpelförordningen, vilka biföllos av riksdagen. Dessa ändringar inneburo, att polischefer och poliskollegier skola hänföras till första resp. tredje avdelningen i fråga om stämpel till expeditioner från dessa myndigheter, samt att exemplar av stämpelförordningen skall finnas tillgängligt för allmänheten icke såsom nu å varje postanstalt (3.776 st.) utan, för vinnande av kostnadsbesparing, endast å postkontor (237 st.).
    Ändringarna i stämpelförordningen träda i kraft d. 1 jan. 1929. G. W. S.