492 BIRGER WEDBERG.TROELS G. JØRGENSEN. Anders Sandøe Ørsted som Dommer.Khvn 1928. Hagerup. 173 s. Kr. 6.00.

 

FRANTZ DAHL. Anders Sandøe Ørsted som Retslærd. Khvn1927. Aschehoug. 45 s. Kr. 1.50.

 

    "ANDERS SANDØE ØRSTED — det er et Navn, som ingen Jurist høreruden med en vis Andagt." Dessa Munch-Petersens ord (U. f. R.1901 s. 261) äga nog sin giltighet även vad svenska jurister angår. Men stort mer än ett namn är han väl ej heller för de allra flesta av dem; och då Frantz Dahl säger att "udenfor Danmark-Norge erhan saa godt som ukendt", lärer man inte kunna med fog anmärka att även Sverige bort nämnas vid sidan av 0:s fädernesland.
    Denna obekantskap utgör emellertid en brist som är att beklaga och knappast kan fullt ursäktas. Ty om det också kan vara sannt att Ø:s egen produktion är varken fysiskt eller psykiskt lätt tillgänglig, så har man ju Goos-Nellemann-Øllgaards stora verk om Ø:s betydelse för den danska och norska rättsvetenskapens utveckling. Och den som ryggat tillbaka för nämnda verks inemot halvtannattusental sidor, har i Carl Ussings ungdomsarbete av år 1884, med samma titel som Frantz Dahls skrift, kunnat finna en raskt och livligt gjord karakteristik av Ø. både som människa och som jurist —att nu icke tala om Munch-Petersens redan citerade föredrag eller om prosten L. Kochs levnadsteckning (1896), där även Ø:s verksamhet som administrativ ämbetsman och politiker utförligt behandlas.
    Det är i år halvtannat sekel sedan Ø. föddes, Thomedag före jul. Den svenske jurist, som icke förr närmare lärt känna Ø., tillrådes allvarligt att icke låta jubileumsåret gå till ända utan att missförhållandet avhjälpts. Bekantskapen kan han icke olämpligt inleda genom att taga del av de båda nyutkomna skrifter som här skola i korthet anmälas.
    Såvitt anm. nu erinrar sig, finnes i nordisk litteratur ingen annan motsvarighet till det arbete som højesteretsdommer Jørgensens flitiga penna fullbordat "i 150-Aaret efter A. S. Ørsteds Fødsel" än vad Wredes Calonius-biografi innehåller i kapitlet om C. såsom domare i Högsta rätten. Det saknar ej sitt intresse att något jämföra de båda juridiska stormännen C:s och Ø:s domareverksamhet. Då C.började sitt sjuåriga ledamotskap i Högsta domstolen, var han femtiofem år gammal och hade i femton år varit professor i lagfarenheten.0. däremot blev assessor i Hof- og Stadsretten innan han fyllt sitt tjugutredje levnadsår och övergav domarebanan innan han nått sitt trettiofemte; av de tolv åren hade han tillbragt de båda sista som assessor i Højesteret. Det skall nu icke förnekas att Ø. både som domare och som rättslärd betytt vida mer än C. Men, efter vad anm. med en viss hemlig glädje tyckt sig finna, har C. dock ett litet företräde: den stilistiska kraft och glans, den medryckande schwung och energi som gör C:s vota till en så uppfriskande lektyr,

ANM. AV ØRSTED-LITTERATUR. 493träffar man ej hos Ø. — låt vara att även han i likhet med C.kunde, såsom Jørgensen anmärker, någon gång i voteringen bruka "det energiske 'soleklart', der passer bedre i en Afhandling end i en Dom" (s. 112).
    Jørgensen betecknar själv anspråkslöst sin bok som en Indledning til Indførelse i Ø:s spredte Forfatterskab. Han har ej, såsom Wrede, ordnat sitt stoff systematiskt, utan valt en rent kronologisk metod, därvid ett huvudsyfte varit att uppvisa sammanhanget mellan 0:s domareverksamhet och hans litterära produktion. Förf. har sålunda i mycket kunnat häfte efter häfte följa de olika tidskrifter, vilkas utgivande Ø. helt eller delvis ombesörjde, alltifrån den år 1802 utkomna Juridisk Maanedstidende som förf. vill bland samtida kulturbragder jämställa med Øhlenschlægers Guldhornene och Thorvaldsens Jason. Men även otryckt arkivmaterial har han i icke ringautsträckning begagnat. I allmänhet ges blott kortfattade referat av 0:s yttranden, med hänvisningar till de ställen i hans skrifter där han återkommit till frågan. Några vota meddelas dock in extenso, bl. a. det som förf. tidigare återgivit och kommenterat i N. T. f. S. 1927 s. 10 f.
    Ett starkt intryck får man av den kroppsligen klene Ø:s utomordentliga andliga spänstighet: man får ej glömma att han, som året efter assessorsutnämningen gifte sig med Øhlenschlægers syster, varför sitt livsuppehälle nödsakad att vid sidan av domarekallet och sitt juridiska författarskap manuducera fem timmar dagligen. Såsom förf. påpekar medför dock hans sätt att behandla sitt ämne att 0:s personlighet träder något i skuggan. I gengäld får emellertid läsaren del av åtskilligt rättshistoriskt material med en förgången kulturs stämningsfulla skimmer över sig. Man får vara med om avgörandet huruvida äganderätten till en vestindisk negerslav går förlorad när han införes i kungens europeiska stater (s. 33). "De,som holde Horehuus, straffis med Kagen, og forvisis den Provincie, som de boe udj, eller settis i Spindehuset", heter det i DL 6—22—5. Är spinnhusstraffet här ett självständigt huvudstraff eller blott ett alternativ till bistraffet förvisning (s. 43—44)? Liksom i Sverige uppmärksammade lagstiftaren i Danmark det fall, att någon som är led vid att leva dock icke vill dö för egen hand, utan dräper annan i förhoppning att sedan själv bli avlivad genom statens försorg. I Sverige stadgades genom k. br. den 24 april 1754 att den sålunda brottslige visserligen skulle få sitt dödsstraff, men därförut borde stånda kroppsplikt. Enligt dansk förordning den 18 dec. 1767 skulle åter i stället för dödsstraffet träda livstids fängelse, förbundet med årlig kåkstrykning, och detta tillämpades av Ø. även mot en mördare som bestred att han handlat av leda vid livet men dock icke kunde visa något annat antagligt motiv (s. 78). Tilläggas må att Gustav III år 1787 fann dödsstraffet för en torpare, som dräpt sin son, desto mindre lämpligt som det befrämjade hans uppsåt att fådö (Flintbergs Lagf.-Bibl. under 13: 5 MB). — Under hänvisning till artikeln "Åtta dagar eller sju?" i denna tidskrift årg. 1921 s. 26 f.

494 BIRGER WEDBERG.må citeras följande ur ett votum av Ø. den 12 juni 1809: "Den Talemaade inden 8 Dage, der er aldeles forskellig fra den indenottende Dag, betyder efter Sprogbrugen inden 8 Dage er forløbne, hvilket ikke var Tilfældet forend ved samme Klokkeslet den 28. Januari, hvorpaa Handelen den 20. var sluttet" (s. 101). — Om människonaturens oföränderliga skröplighet erinras man i ett rättsfall från 1812, som hade sitt ursprung i oenighet mellan makar. "Klammeriets primitive Grundlag — berättar förf. — forklaredes forskelligt af de to Ægtefæller, idet han sagde, at hun havde nægtet at koge Grød til ham, hvilket han ønskede, da hans svage Mave ej veltaalte tør Mad, hvorimod hun sagde, at hun ej vilde koge hamdenne i Mælk, der var vanskelig at bekomme, men vilde, at han skulde have dyppet Grøden i den, men at hun dog siden havde tilbudt at koge hans Portion à parte i Mælken, hvilket Tilbud han ej vilde antage" (s. 157).
    Om den dansk-norska Højesteret på Ø:s tid (Vedels historia slutar ju dessvärre med år 1790) meddelar förf. ett och annat av intresse. Kung Fredrik VI var personligen närvarande i rätten vid domstolsårets början i mars både 1812 och 1813; vid det senare tillfälletblev, enligt protokollet, domen avsagd "efter Deres Majestæts egenallerhøjeste Befaling overensstemmende med den allerunderdanigste Votering" (s. 161; om Højesterets öppnande 1811 se T. f. R. 1901s. 230 f.) Då advokaten Treschow undergick sitt första prov, höll han ett inledande tal, efter kutymen ställt till den stormægtigsteallernaadigste Arveherre og Konge, men också vederbörligen hyllandeassessorerna som Danmarks areopagiter (s. 123). Under en votering 1812 citerade assessor Rafn Horatius' Naturam expellas & cet.Samma år, 1809, som greve G. W. Hamilton utnämndes till justitieråd vid nyss fyllda 26 år, blev den blott 24-årige greve A W.Moltke assessor i Højesteret, dock med rösträtt först från 25-årsåldern. C. F. Lassens 45-åriga ledamotskap (1813—1858) är välrekordet inom Nordens högsta domstolar? Eftertänkligt är det yttrande förf. citerar ur ett otryckt brev från Krieger till den kändenorske advokaten Dunker (mars 1868): "Det er i ovrigt virkelig enMangel ved den nuværande norske Højesteret, at saa faa af dens Medlemmer have været Storthingsmænd" (s. 171).
    Nämnas bör slutligen att Jørgensens bok är försedd med utförlig innehållsförteckning och ett ordregister till flertalet domar.
    Professor Dahls lilla skrift återger innehållet av ett föredrag som den 14 okt. 1922, i samband med avtäckningen av Ø.-minnesmärket i Viborg, hölls inom därvarande juridiska förening. Det behöver ej sägas att förf. här som alltid vet att fängsla sin läsare. I ett förord ger han uttryck åt förhoppningen att han framdeles "skal kunne trække Linierne op paa et bredere Grundlag". Denna förhoppning delas förvisso livligt av de många svenska vännerna till hans städseunderhållande och lärorika författarskap.

 

Birger Wedberg.