Den internationella konferensen för skydd av litterära och konstnärliga verk. År 1886 avslöts mellan ett antal stater — Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien, Spanien, Belgien och Schweiz även som Tunis, Haiti och Liberia — den s. k. Bernkonventionen angående bildande av en union för skydd av litterära och konstnärliga verk. Denna konvention blev utgångspunkt för en betydelsefull utveckling på den internationalla rättens område. Till den genom konventionen skapade unionen ("Bernunionen") har efter hand anknutit sig ett stort antal europeiska och utomeuropeiska stater, för närvarande ej mindre än 39. I Europa är Ryssland den enda stat av större betydenhet som står utanför unionen. Av amerikanska stater hava däremot hittills endast Brasilien och Canada anslutit sig, av asiatiska endast Japan.
Den ursprungliga Bernkonventionen har undergått åtskilliga förändringar, framför allt vid den revision, som den underkastades åen år 1908 hållen konferens i Berlin. Den "reviderade Bernkonvention", som då kom till stånd, utgör för närvarande unionensrättsliga grundval.
Enligt en artikel i denna konvention skola tid efter annan konferenser hållas för ytterligare reviderande av de unionella bestämmelserna. Å konferensen i Berlin bestämdes, att en sådan konferens skulle äga rum i Rom år 1918. Det mellankommande världskriget omöjliggjorde emellertid realiserandet av detta beslut, och först innevarande år har den beramade konferensen kunnat komma till stånd.Under tiden från och med d. 7 sistlidne maj till och med d. 2 juni hava delegerade från samtliga unionsstater (för Sverige artikelförfattaren även som advokaten E. Lidforss) och från ett stort antal andra länder — däribland Förenta Staterna — varit samlade i Rom,och ur förhandlingarna har framgått en ny reviderad "Bernkonvention", vilken redan vid själva konferensen undertecknats av det stora flertalet unionsstater och, efter vad man får hoppas, kommer att under de närmaste åren ratifieras av signatärmakterna. Formellt sett har konferensen alltså haft ett lyckosamt förlopp och lett till beaktansvärt resultat. Ser man till realiteterna, visar det sig emellertid, att åtskilliga ändringsförslag av vikt icke uppnådde den enstämmiga anslutning, som skulle varit av nöden för deras antagande, och att den nya konventionen över huvud ej företer många mera väsentliga avvikelser från den år 1908 ingångna.
Att här i detalj redogöra för alla de å konferensen diskuterade spörsmålen lärer ej kunna ifrågakomma, men vissa av de behandlade frågorna torde förtjäna ett omnämnande.
Bernkonventionens grundprincip är, att varje till unionen hörande
stat har att bereda verk, av litterär eller konstnärlig art, som publiceras i någon av de övriga unionsstaterna, ett skydd, vars omfattning emellertid i allmänhet ej är i konventionen bestämt på annat sätt än att de utländska verken skola i rättsligt hänseende likställas med de inhemska. Inom denna ram äger varje unionsstat i regel frihet att efter vad där finnes lämpligt gestalta sin lagstiftning. Utöver likställighetsprincipen uppställer emellertid konventionen — den ursprungliga såväl som den i Berlin reviderade —ett antal materiella regler, åsyftande att i ett eller annat hänseende tillförsäkra de i någon av unionens stater utkomna verken ett visst i själva konventionen reellt bestämt skydd i varje annan unionsstat. Så t. ex. äro, enligt en säkerligen riktig ehuru ej helt oomstridd tolkning av en artikel i 1908 års konvention, upphovsmän till dramatiska, musikdramatiska och rent musikaliska verk ovillkorligen skyddade mot egenmäktigt utförande av verken i annat unionsland än hemlandet. Enligt en annan artikel äro upphovsmän till litterära eller artistiska verk skyddade mot verkens framförande i kinematografisk form inom främmande unionsland. Enligt ännu en annan bestämmelse i konventionen är under vissa omständigheter tidningsartiklars återgivande i andra tidningar förbjudet.
Huvudfrågor på konferensen utgjorde två förslag, som före förhandlingarnas början framlagts av de organ, vilka det enligt konventionen ålåg att förbereda konferensen: italienska regeringen och unionens permanenta byrå i Bern.
Det ena av dessa förslag avsåg enhetlig reglering av skyddstidens omfattning. Den nu gällande konventionen proklamerar såsom princip, att denna tid skall omfatta upphovsmannens livstid och femtio år efter hans frånfälle. Bestämmelsen är emellertid ej ovillkorlig, utan det lämnas öppet åt de särskilda staterna att bestämma en kortare skyddstid, något som medför, att verk från en stat, som begagnar sig av detta medgivande, ej bliva i de andra staterna skyddade längre än de åtnjuta skydd i hemlandet. Det vida övervägande flertalet unionsstater har, med anslutning till denna principståndpunkt, bestämt skyddstiden till femtio år från dödsfallet (eller, vad vissa stater angår, ännu längre tid). Undantag bilda egentligen endast Sverige, Tyskland, Österrike, Schweiz, Bulgarien, Rumänien och Japan, vilka alla stannat vid en skyddstid av trettio år från upphovsmannens död. I viss mån företer dock även den engelska lagstiftningen ett undantag, så till vida som skyddet där är fullständigt genomfört endast under tjugufem år från upphovsmannens död, varefter verket faller inom vad man plägar kalla "le domainepublic payant" d. v. s. får utgivas av vem som helst, mot skyldighet för utgivaren att betala upphovsmannens rättsinnehavare visst antième för varje sålt exemplar.
Italienska regeringen och Bernbyrån hade föreslagit utmönstrande av rättigheten att fastställa kortare skyddstid än femtio år från dödsfallet. Detta förslag, som framlades redan för ungefär 1 ½ årsedan, hade i Tyskland väckt starkt motstånd men även vunnit iv
riga anhängare. De tyska delegerade, som personligen voro stämda för förslaget, förklarade sig dock av sina instruktioner hindrade att biträda detsamma. Tyska regeringen vågade nämligen icke ställa i utsikt förslagets antagande i riksdagen. Emellertid vore regeringen benägen att verka för femtioårstidens genomförande i den i England gällande formen, om — på sätt från svensk sida hade föreslagits —konventionen underginge ett förtydligande, som ställde utom tvivel att i femtioårstiden finge inräknas även den tid, var under ett verkbefunne sig i "le domaine public payant". Då emellertid enighet ej kunde uppnås om detta svenska förslag, fick frågan om skyddstidens uniformering förfalla.
Huruvida, även bortsett från vad konventionen innehåller, den nuvarande svenska bestämmelsen i ämnet lämpligen kan bibehållas, torde böra bliva föremål för närmare övervägande inom landet. Från författares, tonsättares, förläggares och bildande konstnärerssida hava framträtt yrkanden om skyddstidens förlängning till femtio år från upphovsmannens död, och även det engelska systemet har här haft förespråkare. Å andra sidan hava inom riksdagen och annorstädes höjts röster för den nuvarande skyddstidens förkortande.
Det andra huvudspörsmålet på konferensen gällde författares och tonsättares rätt att förfoga över radioutsändning av deras verk.
Såvitt rörer litterära verk innebär den gällande konventionen ingen som helst bestämmelse, varur en dylik rätt skulle kunna härledas. I fråga åter om musikaliska verk torde, med hänsyn till en artikeli konventionen, som (rätt tolkad) lämnar åt tonsättaren att bestämmaom verkets offentliga utförande, kunna med fog göras gällande, att tonsättarens samtycke är av nöden även för verkets radiering, vilken i själva verket måste betraktas såsom en form av offentligt utförande.
Italienska regeringen och Bernbyrån hade föreslagit upptagande i konventionen av en bestämmelse, som i avseende å såväl litterära som musikaliska verk (och för övrigt även verk av bildande konst)oförtydbart och utan begränsning lade bestämmanderätten i upphovsmannens hand. Härom utspunno sig livliga meningsutbyten, som upptogo en stor del av konferensens förhandlingar. Delegerade från vissa stater — huvudsakligen Norge, Australien och Nya Zeland— hävdade med stor iver radioväsendets sociala och kulturella betydelse, som enligt deras mening krävde, att radioföretagen finge, även utan en upphovsmans samtycke, förfoga över hans verk, mot skyldighet att betala ett av skiljemän eller offentlig myndighet fastställt honorar. Från andra håll gjordes lika energiskt gällande, att en dylik inskränkning i upphovsmannarätten å ena sidan icke påkallades av något verkligt behov, då redan de verk, för vilka skyddstidenutgått, bildade ett ur kulturell synpunkt nästan outtömligt förråd, å andra sidan vore betänklig, då den kunde befaras minska den utsikt till välbehövlig och välförtjänt inkomst, som radioväsendets utveckling eljest syntes erbjuda författare och tonsättare. Då överläggningarna till sist hotade att lämna ett helt negativt resultat, funno sig de med Italiens och Bernbyråns förslag sympatiserande
delegationerna till sist föranlåtna att i viss mån tillmötesgå sina motståndare. De drevos härtill dels av omtanke om de litterära verkens upphovsmän, vilka tillsvidare äro, såvitt på konventionen beror, helt skyddslösa gentemot radioföretagen, och dels av de från vissa håll framkomna antydningarna om konventionens och unionens bristande hållfasthet i ett under radioväsendets motsedda utveckling tilläventyrs ytterligare tillspetsat motsatsförhållande mellan å enasidan författare och tonsättare, å andra sidan de sociala intressenasmålsmän. I den nya konventionen upptogs alltså slutligen en artikel, som i princip fastslår författares och tonsättares rätt att träffa förfogande över deras verks utsändande i radio, men tilllika uttalar, att de särskilda unionsstaternas lagstiftning har att reglera villkoren för utövandet av denna rätt, med iakttagande av, bland annat, att författare eller tonsättare under alla omständigheter äger åtnjuta skälig ersättning, som, i brist av överenskommelse, fixeras av kompetent myndighet. I den av vederbörande kommission avgivna rapporten inflöt emellertid på svenskt initiativ det viktiga uttalandet, att man vore överens om att en stat ej borde i förevarande hänseende skrida till inskränkning i upphovsmannarätten, med mindre nödvändigheten därav blivit konstaterad genom denna stats egen erfarenhet.
Bland övriga frågor, som avhandlades på konferensen, må framhållas spörsmålet om den "ideella" upphovsmannarätten ("le droitmoral de l'auteur"). I avseende härå intogs i den nya konventionenen bestämmelse, som fastslår upphovsmannens rätt att, utan hänsyn till varje från hans sida gjord utfästelse av förmögenhetsrättslig art, motsätta sig varje slags förvanskning av hans verk, som kan leda till förfång för hans anseende. Där jämte fattades en resolution("voeu"), innefattande hemställan till unionsstaterna att undersöka möjligheterna för att i den inre lagstiftningen införa bestämmelser till förhindrande även efter upphovsmannens död av förvanskningar,som kunde skada hans anseende eller litteraturens, konstens eller vetenskapens intressen.
I fråga om utövande konstnärer hade framlagts vissa förslag, åsyftande att skydda deras prestationer mot egenmäktigt spridande genom radio eller grammofon. Dessa förslag vunno dock ej allmännare gehör, huvudsakligen därför att frågan ansågs vara artskild från spörsmålet om upphovsmannaskydd och därför ej falla inom konferensens kompetensområde. Emellertid antogs en resolution angående önskvärdheten av att de i konferensen deltagande staterna undersökte möjligheten av åtgärder i syfte att skydda dessa konstnärersprestationer.
Omnämnas må till sist, att enighet ej kunde uppnås angående ett av den svenska och den norska delegationen framställt samt av Danmarks, Finlands, Nederländernas och Schweiz' delegerade biträtt förslag om inryckande i konventionen av en bestämmelse angående hänskjutande till den fasta internationella domstolen av alla tvister om konventionens tolkning. De invändningar, som riktades mot för
slaget, voro av processuell art och ägde tillämpning å kollektivatraktater i allmänhet, däri inbegripna åtskilliga redan avslutade, som innehålla enahanda bestämmelse. Hade man velat åt frågan ägna erforderlig tid och omsorg, skulle man tilläventyrs kunnat ernå ett positivt resultat, som hade betecknat ett avsevärt framsteg på den internationella rättens område.
Om, såsom redan framhållits, konferensens resultat — däri inräknade åtskilliga här ej omnämnda detaljändringar i 1908 års konvention — kunna synas mindre betydande, torde man dock, på sätt göres gällande i den vid konferensens slut utarbetade "generalrapporten", äga anledning till en viss tillfredsställelse över att, i en tid av sociala brytningar och därav följande osäkerhet i rättsåskådningen på förevarande område, denna konventions huvudprinciper och den på desamma byggda unionen lämnats oantastade, och att antalet av de till unionen anslutna staterna alltjämt är i stigande.
E. Marks von Würtemberg.