Det är en fråga av allmänt intresse, som prof. Undén upptagit till behandling i sin uppsats om övergångsreglerna i giftermålsbalken. Nuvarande tillstånd medför olägenheter i många avseenden. Svårigheten att någorlunda snabbt kunna göra klart för sig vilka regler, som i ett visst fall gälla beträffande äkta makar, som gift sig före 1921, och nödvändigheten att över huvud ständigt tänka på tidpunkten för äktenskapet äro i advokatens dagliga verksamhet mycket besvärande. Ideligen måste lagboken fram, ty att säkert hålla i minnet alla detaljer är knappast möjligt för någon annan än den, som sysslar med äktenskapsmål såsom specialitet. För en lekman måste det vara utomordentligt svårt att sätta sig in i övergångsreglerna, och våra klienter stå i allmänhet mycket oförstående och förvånade inför vår försiktighet och omständlighet vid utredande avett sådant spörsmål, vilket synes dem enkelt, men beträffande vilket de ofta hava en alldeles oriktig uppfattning.
    Ett exempel skall klargöra, huru övergångsreglerna kunna trassla till en i och för sig enkel sak. Hos anstalter för belåning av fastigheter och tomträtter förekomma i stort antal ansökningar från köpare att få övertaga ansvaret för tidigare beviljade lån. Köparna bestå i allt större omfattning av damer, och därest man vill förvissa sig om att anstaltens fordran blir gällande mot den nye gäldenären, åtminstone så långt att fastigheten utan inskränkning svarar för skulden, yppar sig ett rätt invecklat problem i anledning av mannens vidsträckta förvaltningsrätt i äldre äktenskap. Det vanliga villkoret, att den nye ägaren före övertagandet skall visa lagfart å sitt fång, hjälper icke, ty domstolar bevilja, såsom väl riktigt är, lagfart å en laglig överlåtelsehandling utan hänsyn till förvaltningsrätten. Vid en undersökning, huruvida ett övertagande av betalningsskyldigheten medför fordran av nyssnämnda beskaffenhet hos en kvinnlig köpare, äro följande spörsmål av intresse: Ogift? Skild? Gift efter 1920? I dessa fall behöves ingen vidare undersökning, men är giftermål ingånget före 1921 få frågorna fortsättas. Hemskild? Boskild? Äktenskapsförord? Ger detta hustrun förvaltningsrätt? Är fastigheten köpt föregen arbetsförtjänst? Är fastigheten köpt för medel, som erhållits

genom arv, gåva eller testamente? Skedde arvfallet eller gåvan efter 1920? Eller före 1921? Fanns i senare fallet villkor, att egendomen skulle vara hustruns enskilda och förvaltas av henne?
    Om nu köparen icke äger förvaltningsrätt över fastigheten enligt någon av ovan antydda eller andra regler, bör rätteligen betalningsansvaret övertagas av mannen. Situationen blir rätt pikant om hustrun mot mannens vilja förvärvat fastigheten för penningar, som hon ärvt före 1921, och mannen absolut vägrar att taga befattning med köpet; sådant förekommer. Det är begripligt, att damerna känna sig upprörda över dylika besvärligheter, sedan en ny lag blivit antagen, bland vars mera kända regler äro upphävande av mannens målsmanskap, och sedan kvinnan i så gott som allt blivit likaberättigad med mannen.
    En påminnelse om det otillfredsställande i nuvarande situation fick jag för någon tid sedan vid avgivande av ett rättsligt utlåtande avsett för en sydafrikansk domstol om bl. a. makars förmögenhetsförhållanden enligt gällande svensk rätt. Det var endast fråga om huvudreglerna och mest lagtext, men det blev synnerligen omständligt och invecklat att i olika punkter redogöra för äktenskap ingångna före 1899, sådana som ingåtts efter 1898 men före 1921 och sådana som ingåtts efter 1920. Allt detta översatt på engelska och med ordet "giftorätt" i två olika betydelser tedde sig imponerande och torde hos våra värderade kolleger på andra sidan jordklotet väcka höga tankar om det svenska folkets respekt för en gång uppkomna rättsförhållanden.
    Prof. Undéns förslag att göra 1920 års lag gällande för alla äktenskap, är alltså enligt min mening synnerligen behjärtansvärt; det torde icke vara omöjligt att genomföra en sådan reform. För det stora flertalet äktenskap komma reformens verkningar att bliva föga kännbara och om en tillräcklig övergångstid lämnas, under vilken makarna själva och deras borgenärer beredes möjlighet att klaraupp förhållandena, där så behöves, torde några större olägenheter icke komma att yppa sig. Enhetliga bestämmelser för alla äktenskap äro av så stor vikt, att en utredning av frågan är önskvärd.
    De nya förmögenhetsrättsliga reglerna i 1920 års lag mottogos på sina håll med blandade känslor. Om jag får döma efter min erfarenhet, hava emellertid farhågorna varit överdrivna. Efter hand inrättar sig allmänheten efter de nya reglerna, och detta synes hava skett utan större svårigheter. Något abnormt stort antal tvister torde icke hava förekommit rörande makars förmögenhetsförhållanden. För att undgå förluster genom svårigheten att bedöma gränsen mellan makarnas giftorättsgods torde långivare och hyresvärdar i rätt storutsträckning fordra båda makarnas underskrift, vilket kan vara besvärligt och i viss mån en försämring av hustruns tidigare ställning. Besvärliga äro även föreskriften om hustruns samtycke vid försäljning och inteckning av fast egendom samt domstolarnas fordran på prästbetyg vid varje lagfart och inteckning; åtminstone till en början föreföllo dessa fordringar betungande. Ännu har erfarenheten näp-

peligen visat, att nya lagen bereder större möjlighet för ohederliga makar att bedraga sina borgenärer än vad den gamla lagen gjorde, men härom är säkerligen för tidigt att döma, enär den nya lagens möjligheter i sådant avseende väl icke ännu äro genomforskade av dem det gäller. Lagtexten har i praktiken visat sig översiktlig, lättfattlig och så fullständig, som rimligen kan begäras, och det antagna systemet synes vara en lycklig modernisering av våra gamla principer rörande makars förmögenhetsförhållanden.
    För min del anser jag att det för alla parter vore en fördel, om den nya lagens förmögenhetsrättsliga bestämmelser i största utsträckning kunde göras tillämpliga även å äldre äktenskap, naturligtvis under iakttagande av vederbörlig försiktighet vid övergången.

Carl Ljungholm.