MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 543    Gift kvinnas namnrätt i Tyskland. Enligt tysk rätt erhåller hustrun med vigseln mannens släktnamn. Preussiska lantdagen har nu för sin del antagit ett tillägg till denna regel av innehåll, att hustrun äger bära sitt eget släktnamn i förening med mannens, om hon avger förklaring därom inför den myndighet, som förrättar vigseln. Förklaringen må emellertid ock avges eftervigseln. Då särskilda skäl därtill äro, kan mannen förbjuda hustrun att utöva denna rätt. Motsätter sig hustrun detta, avgör rätten. En dylik reform hade enstämmigt påfordrats vid tyska kvinnoförbundets generalförsamling i Eismark 1927, och förslaget hade i preussiska lantdagen framburits av den demokratiska fraktionen. Huruvida reformen kommer att godtagas av tyska riksdagen är tvivelaktigt. Förslaget hade avstyrkts av vederbörande utskott i preussiskalantdagen och avvisades vid andra läsningen i lantdagen men gick — enligt uppgift av en tillfällighet — igenom i tredje läsningen. Preussiska justitieministeriet har ock motsatt sig reformen.

 

    Tysk rättspraxis och svensk alkohollagstiftning. Advokaten i Berlindr jur. H. D i x har fäst red:s uppmärksamhet på en av Tysklands högsta domstol (Reichsgericht) d. 10 mars 1927 meddelad dom, som med hänsyn till den svenska alkohollagstiftningen för oss erbjuder särskilt intresse. A. hade försträckt B. 35,000 GM såsom förlagskapital för anskaffande och försändande av sprit till de "torrlagda skandinaviska ländernas höghetsgräns", där varan skulle på öppna havet överlämnas åt inhemska handlande. A. hade betingat sig en osedvanligt hög andel av vinsten av företaget. Reichsgericht uttalar, att ett sådant smyghandeln tjänande avtal strider mot den normala sedlighetskänslan hos en rätt och billigt tänkande köpman och att det, även om några tyska lagbud ej överträtts, är en nullitet, enär med hänsyn till den väntade höga vinsten det osedliga syftet ingått i rättshandlingens innehåll (§ 138 B. G. B.). Nullitet skulle däremot ej ha förelegat, om A. varit i god tro beträffande avtalets tillåtlighet. (Se närmare Juristische Wochenschrift 1927 s. 2287).
    Dix omnämner vidare ett tidigare avgörande av Reichsgericht (J. W. 1926s. 2169). Överrätten i Hamburg hade förklarat ett avtal om uthyrande av ett fartyg ogiltigt, enär fartygets ägare hade vetskap om att fartyget skulle avhyres mannen användas för spritsmuggling. Reichsgericht återförvisade målet till förnyad prövning, enär intet inre sammanhang hade påvisats mellan avtalets innehåll och det osedliga ändamål, för vilket skeppet skulle användas. Dix anser, att även Reichsgerichts sistnämnda avgörande utvisar, att i Tyskland avtal till främjande av spritsmuggling principiellt anses såsom osedliga och förty såsom nullitet. På samma sätt bedömas av rättspraxis avtal, som avse att främja smuggling till undgående av tullavgift.

 

    Advokats arvode och sakens utgång. Å denna avdelning har tidigare (Sv. J. T. 1927 s. 234) redogjorts för en av Reichsgericht i Tyskland meddeladdom, varigenom ett av en advokat med hans klient slutet avtal om att arvodets storlek skulle vara beroende på sakens utgång förklarades strida mot goda seder och ej vara förenligt med advokatyrkets värdighet. Frågan har nu behandlats av de tyska advokaternas hedersdomstol under ordförandeskap aven senatspresident i Reichsgericht. Hedersdomstolen fann visserligen att en advokat genom ingående av dylika avtal i klientens ögon blev dennes

544 MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.bolagsman och därigenom riskerade sin egen ställning och kårens anseende. Denna regel finge dock ej upprätthållas undantagslöst, och vid en ingående prövning av det föreliggande fallet hade hedersdomstolen funnit omständigheter, som rättfärdigade en avvikelse. Advokatens åtgärd förklarades"einwandfrei". En beklaglig motsättning föreligger alltså mellan Reichsgerichts och hedersdomstolens uppfattning i en fråga av stort praktiskt intresse för advokatkåren.