Äktenskapsrättsliga reformer i Belgien. Genom en lag av d. 20 mars 1927 har den belgiska äktenskapslagstiftningen i ett par avseenden reformerats. Redan år 1905 antogos de i denna lag innefattade förslagen nästan enhälligt av senaten, men först över tjugo år senare lyckades de vinna den folkvalda kammarens bifall.
    I Belgien vinnes separation på samma grunder som äktenskapsskillnad i anledning av talan av endera maken. Separation kan däremot ej erhållas efter överenskommelse. Enligt den förut gällande lagen skulle på talan av den skyldige maken (svaranden i separationsmålet) dömas till skillnad efter tre års separation. Detta medförde, att den oskyldige maken, som i valet mellan separation och skillnad beslutat sig för det förstnämda alternativet, måhända på grund av religiösa betänkligheter mot skilsmässa, efter treårstidens utgång måste underkasta sig skilsmässa, om den skyldige maken det önskade. Häri har den nya lagen medfört ändring. Det beror på domstolens prövning i varje särskilt fall, huruvida skillnad skall på talan av den skyldige maken beviljas. Anmärkningsvärt är, att den oskyldige maken däremot ej äger begära skillnad efter separationstidens utgång. Den upphävda belgiska lagen intog den även i Belgien gällande code napoléon's ursprungliga ståndpunkt. I Frankrike har utvecklingen varit annorlunda. Redan 1884 erhöllo domstolarna rätt att fritt pröva, huruvida skillnad efter separation kunde beviljas på talan av den skyldige maken. Då denna ordning emellertid utföll så, att skillnad beviljades i 90 procent av alla fall, antogs år 1908 en lagändring av innebörd, att efter separationstidens utgång skilsmässans beviljande är obligatoriskt, om en av makarna det yrkar. Till detta resultat medverkade den allmänna tendensen att mer än förut underlätta skilsmässa.
    Berörda rätt för den skyldige maken att yrka äktenskapsskillnad äger enligt den nya belgiska lagen ej rum, om anledningen till separation är äktenskapsbrott. Stadgandet innebär den avvikelsen från äldre rätt, att ej blott hustrun utan även mannen i nämnda fall är betagen rätten att yrka skillnad.

598 MEDDELANDEN PRÅN FRÄMMANDE RÄTT.    Vid äktenskapsskillnad går enligt code napoléon den make, som vållat skillnaden, förlustig de ekonomiska förmåner, som genom äktenskapskontrakt eller under äktenskapet tillagts maken; någon motsvarande bestämmelse ifall av separation känner ej denna lag. Medan rättsskipningen i Frankrike alltsedan 1845 har givit nämnda stadgande en extensiv tolkning, så att det tillämpas även vid separation, har belgisk praxis intagit en motsatt ståndpunkt. I den nya belgiska lagstiftningen har fastslagits, att stadgandet är tillämpligt å separation.
    För att presumtionen pater est quem nuptiae demonstrant skall omkullkastas fordras enligt belgisk rätt mycket starka grunder. Därest makarna leva separerade, kräves emellertid enligt den nya lagen väsentligen mindre än eljest för presumtionens kullkastande.
    Genom den nya lagen har slutligen åt separerad kvinna tillerkänts full rättskapacitet.


E. L.