E. KALLENBERG. Uppskovssystemet vid våra underrätter i belysning av gällande lagstadganden.
I festskriften för AXEL HÄGERSTRÖM — vilken i detta häfte göres till föremål för en anmälan av højesteretsdommer TROELS G. JØRGENSEN i Köpenhamn (ovan s. 143) — märkes bland de rättsvetenskapliga bidragen den uppsats av prof. KALLENBERG vars titel läses här ovan.
Förf. finner tadlet mot nuvarande rättsskipning för bristande snabbhet i det stora hela icke oberättigat och upptager till undersökning, huruvida beträffande handläggningen av tvistemål i första instans det rådande, slappa uppskovssystemet stämmer överens med de ännu gällande bestämmelser, genom vilka 1734 års lagstiftare sökte åstadkomma koncentration i förfarandet vid underrätterna och förebygga onödiga uppskov. Förf. kommer till det resultat, att om domstolarna till fullo begagnat de medel lagen för detta ändamål satt i deras händer, rättsskipningen i ifrågavarande avseende skulle hava företett en ljusare bild än vad nu är fallet, och det processreformarbete, som väl förr eller senare kommer att slutföras, skulle icke i så hög grad, som processkommissionens betänkande bär vittne om, ha stått under inflytande av strävanden att bygga det processuella förfarandet på helt ny grund.
De medel, genom vilka vår rättegångslag huvudsakligen sökt verka för snabbhet i rättsskipningen vid underrätterna, äro följande: muntlig förhandlingsform som regel, kraftig processledning från domarens sida, skyldighet för parterna att utan onödig tidsutdräkt förebringa allt processmaterial, som de vilja åberopa, samt bestämmelser om uppskov, vilka gå ut på att förekomma missbruk därav.
Enligt 14:1 RB skola parterna i regeln muntligen utveckla sin talan, och det
åligger domstolen att ex officio övervaka att så sker. Lagrummet har ända till våra dagar varit nästan fullständigt förbisett. Att man de allra sista åren börjat beakta och lägga vikt på dess existens står, enligt förf., i samband med de strävanden på rättsskipningens område, vilka gå under benämningen "processreformer utan lagändring" och vilkas huvudsyfte är att inom ramen av gällande lag undanröja rättsskipningens mera framträdande brister, i synnerhet dess långsamhet.
Även stadgandena i 14: 3 och 24: 1 RB, vilka omedelbart röra koncentration och uppskov, ha kommit att vid rättstillämpningen stå i skymundan eller ha i varje fall icke utlagts i den stränga anda, som inspirerat deras innehåll. Förf. tolkar 14: 3 st. 1 så: part skall vid första rättegångstillfället fullständigt utveckla sin talan och, i den mån motpartens ställningstagande därtill giver anledning, nämna sina bevis; vid nästa rättegångstillfälle skall parten på en gång framlägga bevisen. Uppskovsbestämmelserna i 14: 3 st. 2 och 24: 1 underkastas en ingående analys, resulterande i att förf. finner domstolen hava i sin makt att genom föreläggande vid äventyr att saken ändå avgöres, meddelat redan vid första rättegångstillfället, förekomma rättegångarnas otillbörliga förhalande. Dylikt föreläggande skall alltid meddelas vid bifall till parts uppskovs anhållan, där ej i undantagsfall domstolen i stället äger meddela vitesföreläggande. Lagen har enligt förf. ej sörjt för en så stark koncentration av det processuella förfararandet, att handläggningen i regel kan inskränkas till ett enda rättegångstillfälle. Däremot har lagstiftaren sökt verka för att handläggningen i vanliga fall icke må taga mer än två rättegångstillfällen i anspråk eller i varje fall förlöpa med minsta möjliga tidsutdräkt. För att kravet på snabbhet i rättsskipningen med tillämpning av de riktlinjer förf. sålunda förordat skall kunna tillgodoses, ger förf. ytterligare anvisning på en anordning, vars vidtagande ej fordrar någon lagändring: till handläggning å en rättegångsdag bör ej utsättas ett större antal mål, än att varje mål kan vinna en grundlig behandling.
Förf:s förträffliga utredning, här ovan såvitt möjligt refererad med hans egna ord, borde läsas och däri lämnade anvisningar efterlevas av var och en som är eller kommer att bli ordförande i häradsrätt eller rådstuvurätt.
K. J. S.