Jordregisterarbetet hos domhavandena. I Sv. J. T. årg. 1917 (s. 146) och 1927 (s. 463) hava lämnats vissa uppgifter angående fortgången av jordregisterarbetet hos domhavandena. De senast meddelade uppgifterna, avseende ställningen vid ingången av okt. 1927, visa, att vid denna tidpunkt granskningen av jordregisterstommarna slutförts för alla domsagor utom sex. Redan i en not till den sista redogörelsen kunde meddelas, att den sista jordregisterstommen från Nordals, Sundals och Valbo domsaga återkommit till lantmäterikontoret slutgranskad i okt. 1927 (närmare bestämt den 14 okt.). Arbetet är numera slutfört även beträffande de övriga fem domsagorna; den sista jordregisterstommen återkom till vederbörande lantmäterikontor från Södra Åsbo och Bjäre domsaga d. 4 nov. 1927, från Västerbergslags domsaga d. 22 mars 1928, från Falu domsaga d. 30 mars 1928, från Askims m. fl. härads domsaga d. 29 juni 1928 och från Nordmarks domsaga d. 10 juli 1928.
    Av det arbete, som enligt jordregisterförordningens ursprungliga lydelse skulle utföras av domhavandena i samband med jordregistrets första uppläggande, skulle alltså numera intet återstå. Men givetvis får man räkna med att en komplettering eller kanske rent av omarbetning på ett eller annat ställe skall visa sig erforderlig. Genom kungörelse d. 25 juni 1909 ålades domhavandena att i fastighetsböckerna införa de beteckningar, under vilka resp. fastigheter upptagits i jordregistret. Arbetet härmed har till största delen utförts jämsides med granskningen av jordregisterstommarna och lärer därför kunna antagas att av sådant arbete — bortsett från införingar i samband med nya lagfarts- eller inteckningsärenden — numera endast återstår införing i ett fåtal fall av registerbeteckningar för sådana avsöndrade lägenheter, som lagfarits utan att avsöndringen blivit vederbörligen fastställd. Genom kungörelse d. 12 maj 1917 föreskrevs uppläggande av särskild tomtbok för vissa samhällen och områden på landsbygden; även för uppläggandet av dylika tomtböcker, vilka äro att anse såsom delar av jordregistret, kräves medverkan från domhavandenas sida. Hittills hava särskilda tomtböcker endast i ett ringa antal fall kommit till stånd, men då förutsättningarna för sådana böckers uppläggande, nämligen tomtindelningars fastställande och genomförande, alltjämt komma att inträda för nya samhällen eller områden, kan man icke beträffande denna del av jordregisterarbetet räkna med en tidpunkt, då arbetet därmed för hela riket förts till slut.
    Domhavandenas arbete med jordregistret började, liksom jordregisterarbetet i allmänhet, år 1909 och redan under det första året återställdes några jordregisterstommar efter slutförd granskning till lantmäterikontoren. De uppgifter rörande äganderätten till de sär-

174 AXEL ÖSTERGREN.skilda registerfastigheterna, i vilkas meddelande domhavandenas medverkan vid jordregistrets uppläggande huvudsakligen bestått, hänföra sig sålunda till vitt skilda tidpunkter. Frågar man sig, vad detta betyder för uppehållandet av sambandet mellan jordregistret och de nuvarande fastighetsböckerna, får man göra klart för sig, att jordregistret icke har till uppgift att lämna anvisning å resp. fastigheters ägare vid en viss tidpunkt. Anslutningen mellan jordregistret och dessa fastighetsböcker är i stället avsedd att möjliggöra jordregisterbeteckningarnas införande i fastighetsböckerna och i sådana urkunder, vid vilkas upprättande fastighetsböckerna skola användas, och för detta ändamål är det tämligen likgiltigt, till vilken tidpunkt uppgiften om ett lagfaret fång till viss fastighet hänför sig.
    Ett visst samband med nu avhandlade ämne har den frågan, om icke jordregisterarbetets försenande vållat en allvarlig risk för att det under jordregisterarbetet sammanbragta materialet skall befinnas föråldrat, när uppläggandet av nya fastighetsböcker påbörjas. Farhågorna härutinnan, som ingalunda få underskattas, hänföra sig särskilt till det förhållandet, att domhavandena under jordregisterarbetet, liksom vid handläggning av lagfartsärenden, icke alltid kunnatmed ledning av tillgängliga handlingar exakt angiva registerbeteckningen för en lagfaren fastighet utan måst stanna vid ett konstaterande att denna fastighet, exempelvis, jämte en eller flera andra betecknats på ett visst sätt i jordregistret. Som oftast skulle väl utredning i en dylik fråga, där den uppkommit under jordregisterarbetet, kunnat vinnas genom undersökning i orten, men denna utväg har icke alltid anlitats i hithörande fall. För den händelse svårigheter i detta avseende yppats vid handläggning av lagfartsärende, kan sättas i fråga, om icke de möjligheter till erhållande aven bättre individualisering, som jordregistrets uppläggande medfört, bort utnyttjas och sålunda närmare uppgifter för bestämmande av fastighetens identitet bort genom domarens initiativ införskaffas. Bortser man i sådant fall från kravet på en noggrann jordregisterbeteckning och nöjer sig med att lagfart för fångesmannen meddelats i enlighet med äldre beteckningssystem, får man också räkna med att svårigheterna att på detta område uppehålla anslutningen mellan jordregister och fastighetsböcker komma att alltjämt ökas, särskilt därigenom att registerfastigheter, som förenats i en ägares hand, övergå till skilda ägare utan att registernumret för varje särskild lott angivits i fångeshandlingarna. 

Axel Östergren.