OM VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSKSKILJEDOM.

 

AV

 

PROFESSOR ÅKE HASSLER.

 

I en tid som vår, då skiljeförfarandet i stor utsträckning kommit att ersätta domstolsproceduren såsom medel att slita tvister, är det naturligt, att spörsmål om verkställighet av skiljedom tilldragit sig intresse i såväl doktrin som praxis. Det är isynnerhet frågan om den s. k. utländska skiljedomens exigibilitet, som varit föremål för diskussion och meningsskiljaktighet 1. Detta ämne har erhållit en särskild aktualitet genom det initiativ, som tagits av Nationernas Förbund i syfte att åstadkomma en internationell reglering av frågan om skiljedomars verkställighet2. Genèvekonventionen den 26 september 1927 »pour l'exécution des sentences arbitrales étrangères» innebär ett intressant försök att på den mellan folkliga överenskommelsens väg lösa detta lika svåra som praktiskt viktiga problem. De svenska statsmakterna torde snart komma att

 

1 Se TRYGGER, Kommentar till utsökningslagen, Uppsala 1904, s. 126 ff., 2 uppl. Uppsala och Stockholm 1916, s. 142 ff., FREY, Skiljemannainstitutet enligt finsk civilprocessrätt, Helsingfors 1911, s. 182 ff., och Verkställighet av utländsk skiljedom, i Festskrift för friherre R. A. Wrede, Helsingfors 1921, s. 267 ff., REUTERSKIÖLD, Handbok i svensk privat internationell rätt, 2 uppl. Uppsala och Stockholm 1912, s. 73 f., LUNDSTEDT, Om utländsk civildoms rättskraft i Sverige, Uppsala 1915, s. 17 ff., ALEXANDERSON, Under vilka förutsättningar bör verkställighet av dom eller skiljedom, meddelad i något av de nordiska länderna, kunna erhållas i de övriga? Överläggningsämne vid det elfte nordiska juristmötet, Stockholm 1919, s. 42 ff., BERGLUND, Om skiljeavtal och skiljedom, Uppsala och Stockholm 1920, s. 138 ff., Diskussion över ämnet: Kan utomlands given skiljedom verkställas i Finland och om denna fråga bejakas, under vilka förutsättningar kan detta ske? med yttrande av bl. a. GRANFELT, i Tidskrift utgiven av juridiska föreningen i Finland 1926, s. 388 ff., 1927, s. 82 f.

2 BRACHET, De l'exécution internationale des sentences arbitrales, Paris, Rousseau, 1928 (Collections d'Études théoriques et pratiques de Droit Étranger, de Droit Comparé et de Droit International sous la direction de M. Henri Lévy-Ullmann, X), innehåller en komparativ översikt av gällande rätt och en redogörelse för internationella konventioner på förevarande område.

198 ÅKE HASSLER.taga ståndpunkt i frågan om anslutning till konventionen. Det har då synts angeläget att företaga en undersökning avden svenska rättsutvecklingen på detta område och av vå rinhemska praxis' nuvarande ställning såsom utgångspunkt för en granskning av det sätt, varpå frågan om verkställighet av utländsk skiljedom lösts i den nämnda konventionen.

 

    SJÖGREN har framhållit, hurusom äldre svensk rätt utbildat en särskild processform av exekutiv natur i mål om gäld, där fordran grundar sig på skuldebrev eller andra klara och genast bevisliga skäl1. Till sådana »skäl» räknades redan i 1600-talsrätten skiljedom, »gode mäns utslag, ther intet jäf uthinnan är».2 Den som vunnit skiljedom kunde därmed vända sig till domstol för att, efter det skiljedomens lagliga tillkomst och mellan parterna bindande verkan konstaterats, erhålla dom i enlighet med skiljedomens innehåll. Men han kunde också gå till Konungens befallningshavande, som prövade huruvida saken var av den klara beskaffenhet, att i exekutiv väg utslag kunde givas på skiljedomens fullgörande. Gjordes jäv av den art, att utredning därom icke lämpligen kunde åstadkommas inför Konungens befallningshavande, hänsköts saken till domstol, i likhet med vad nuförtiden gäller i fråga om lagsökningsförfarandet. Det rörde sig hos Konungens befallningshavande icke om någon direkt exekution å skiljedomen utan om ett förenklat processuellt fastställelseförfarande. Den senare rättsutvecklingen byggde härutinnan helt på 1600-talsrättens bestämmelser. Förslaget till utsökningsbalk 1714 upptager i 5: 17 följande stadgande3: »Wid uthmätnings sökiande uppå goda mäns giorde uthslag i någon sak bör tillsees om bägge parterne uthan förbehåll, sak theras under the goda män skutit, och uthfäst sig med theras slut att åthnöija.

 

1 SJÖGREN, Bidrag till den svenska exekutivprocessens historia, i Tidsskrift for Retsvidenskab 1901, s. 1 ff.

2 Se Kongl. May:tz Påbud öfwer någre ährender, som alla Rätter och Domstolar til Executioners främjande skola i ackt taga och Kongl. May:tz stadga öfwer alla Executioner i gemeen, båda daterade den 10 juli 1669, hos SCHMEDEMAN, Kongl. Bref, Stadgar och Förordningar etc., Stockholm 1706, s. 589 ff. Jfr vidare ABRAHAMSSON, Swerikes Rijkes Lands-Lag, Stockholm 1726, s. 231 ff., NEHRMAN, Inledning til then swenska processum civilem, Lund 1732, s. 445, jfr s. 388 f.

3 SJÖGREN, Förarbetena till Sveriges Rikes Lag V, Uppsala 1903, s. 390.

OM VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK SKILJEDOM. 199Finnes thet klarliga, gånge tå uthslaget under uthmätning. Finnes thet eij tå förwijses saken till dommaren.» I de senare förslagen1 har man knappat in på stadgandet och slutligen kommit fram till den korta formuleringen i 4: 15 utsökningsbalken: »Hafwer man å båda sidor skutit thet, som twist är om, under goda män, och utfäst sig, at nöjas åt theras slut; gånge tå thet til utmätning.» Stadgandet giver klart vid handen, att förutsättning för prövning i exekutiv väg av talan på skiljedoms fullgörande är att parterna uttryckligen avsagt sig rätt att på materiella skäl klandra skiljedomen, en regel, som även förut torde hava gällt.2 Bestämmelsens förekomst i det kapitel, som handlar »om utmätning å skuldebrev, klara förskrifningar, och goda mäns utslag», visar, att lagstiftaren uppfattar skiljedom såsom ett materiellträttsligt rättsfaktum, vilket i fall av viss likviditet kunde göras till föremål förprövning i särskild ordning.3
    I det år 1876 avgivna förslaget till utsökningslag4 anför nya lagberedningen i frågan om verkställighet av skiljedom följande. »Af nu gällande lagbestämmelser (15 § 4 kap. Utsöknings-Balken) i fråga om skiljemannadom, då parterna sjelfva skjutit det,

 

1 SJÖGREN, a. a. VI, Uppsala 1904, s. 469, s. 479, s. 488, s. 499.

2 TRYGGER har, Skiljeavtal och skiljemannaförfarande enligt svensk rätt, i Tidsskrift for Retsvidenskab 1895 s. 2 f., jfr samme författares uppsats i Tidskrift, utgiven av juridiska föreningen i Finland 1910 s. 251, funnit det hava varit i före 1734 års lag gällande rätt tvistigt, huruvida skiljedom blev i materiellt avseende definitivt bindande, först när parterna förklarat sig vilja nöjas med skiljemännens beslut eller redan då de icke förbehållit sig rätten att vid domstol klandra skiljedomen. Man har såvitt jag kan finna icke tillräckliga skäl att antaga, att 1600-talsrätten härutinnan stått på annan ståndpunkt än 1734 års lag. Klara lagbestämmelser saknas, och de sinsemellan stridiga uttalandena hos ABRAHAMSSON och NEHRMAN kunna icke tillmätas vitsord (jfr beträffande den senare motsägande uttalanden i 1732 års upplaga s. 387 och s. 445). Av intresse är, att i samtliga förslag till utsökningsbalk såsom förutsättning för exekutiv prövning upptagits, att parterna utfäst sig att nöjas åt skiljemännens beslut. Frågan synes icke hava varit föremål för debatt inom lagkommissionen, ej heller berörts i utlåtanden över förslagen.

3 FREY, Skiljemannainstitutet s. 183 f. yttrar också, att man i äldre rätt måste göra skiljedomen gällande såsom avtalsinnehåll i vanlig talan å motpartens förpliktande att fullgöra densamma, men att i bästa fall skiljedomen likväl kunde verkställas enligt reglerna för exekutiv förskrivning. Jfr Anteckningar enligt prof. R. A. WREDES föreläsningar över utsökningsväsendet, Helsingfors 1903, s. 135.

4 Nya lagberedningens förslag till utsökningslag och i sammanhang därmed erforderliga författningar, Stockholm 1876, s. 83.

200 ÅKE HASSLER.hvarom tvist varit, under skiljemän, torde böra dragas den slutföljd, att sådan dom gäller allenast såsom bevisningsmedel ,så att den vinnande, för att göra sin rätt gällande, måste derom ånyo anhängiggöra talan. Då likväl skiljemannadomen innefattar ett slutligt afgörande af rättsfrågan, har Beredningen, i likhet med de föregående lagförslagen, ansett, att full exigibilitet bör dylik dom tillerkännas, under förutsättning att den tillkommit i sådan ordning, att den mot parterna har förbindande kraft. Härvid är således att tillse, att parterna utfäst sig att nöjas åt skiljemännens beslut, att desse blifvit i behörig ordning utsedda, att de ej öfverskridit sin befogenhet och dömt öfver annat eller mera, än som varit till deras afgörande hänskjutet o. s. v. Då likväl denna grannlaga pröfning icke lämpligen kunnat anförtros åt utmätningsmannen1har den i stället uppdragits åt öfverexekutor. Enahanda pröfningsrätt har ock ansetts böra tillkomma öfverexekutor i de fall, då enligt särskilda föreskrifter i lag (såsom Sjölagen 321 §) en tvistefråga skall af skiljemän afgöras.» På grund av vad sålunda anförts upptogs i utsökningslagens tredje kapitel, som handlar »om verkställighet af dom i tvistemål så ock af beslut i utsökningsmål» ett så lydande stadgande, 46 §: »Vill någon erhålla verkställighet å skiljemannadom, söke det hos öfverexekutor; hafva parterna under skiljemännen skjutit det, hvarom dömdt blifvit, och utfäst sig att nöjas åt skiljemännens beslut, eller skall domen eljest enligt lag till efterrättelse lända, förordne öfverexekutor, att domen verkställas må; och gånge den sedan i verket lika som domstols laga kraft egande dom, der ej af högre myndighet annorledes förordnadt varder.»
    Nya lagberedningens ovan anförda uttalande giver vad angår den på avtal grundade skiljedomens natur och verkställbarhet anledning till vissa erinringar. Först och främst kan det ju icke vara riktigt att säga, att sådan skiljedom enligt äldre rätt betraktats endast som »bevisningsmedel», fastmera fattade man som ovan påpekats skiljedomen såsom ett privaträttsligt rätts-

 

1 Lagkommittén och lagberedningen hade föreslagit, att utmätningsman skulle äga att utan särskild föreskrift av domstol eller Konungens befallningshavande verkställa skiljedom, enär parterna utfäst sig att däråt nöjas eller domen ej blivit klandrad inom viss i bestämmelserna om skiljeförfarandet föreskriven tid. Se Förslag till Allmän Civillag, Stockholm 1826, utsökningsbalk 1: 5, motiv s. 235, Förslag till Utsökningsbalk, Stockholm 1850, 1: 5, motiv s. 93.

OM VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK SKILJEDOM. 201faktum, vars egenskap att vara för parterna bindande det gällde att i judiciell eller exekutiv väg fastställa. Det är ju också möjligt att lagberedningen avsett att framhålla just detta, ehuru ordval och formulering äro onöjaktiga. Mera betänkligt synes det vara, att beredningen helt enkelt utan att närmare gå in på en undersökning av skiljedomens natur likställer sådan dom med domstols dom i exekutivt hänseende, »under förutsättning att skiljedomen tillkommit i sådan ordning, att den mot parterna har förbindande kraft». Beredningen synes hava förbisett, att för konstaterande av denna skiljedomens materiellträttsliga verkan kräves ett fastställelseförfarande, hur man nu vill anordna detta. Skiljedom kan således icke utan vidare tilläggas samma »fulla exigibilitet» som en domstols dom, ty den förra är i själva verket ett rättsfaktum av helt annan karaktär än den senare. Beredningens motivering för att tillägga skiljedom »full exigibilitet», att den »innefattar ett slutligt afgörande af rättsfrågan», är ju icke bindande, det är just detta som skall konstateras innan verkställighet kan givas. Beredningen resonerar i korthet så här: eftersom skiljedom är ett definitivt avgörande av rättsförhållandet mellan parterna, skall den verkställas, om den befinnes vara bindande, d. v. s. ett definitivt avgörande av rättsförhållandet mellan parterna. Förklaringen till detta tankefel torde ligga däri, att man, måhända under påverkan av tysk doktrin, kommit att tillägga skiljedomen en processuell kvalitet, som den icke har, och därför förbisett, att motivering och förutsättning i själva verket helt täcka varandra.
    Nu kan man ju säga, att nya lagberedningens otillfredsställande behandling av frågan om den konventionella skiljedomens verkställighet icke medfört några avsevärda praktiska olägenheter. Att skiljedom i exekutivt hänseende sammanförts med domstols dom och den av domstol fastställda förlikningen under rubriken »om verkställighet av dom i tvistemål» kan man visserligen ur systematisk synpunkt anmärka på, men detta är dock av mera teoretisk betydelse. Det är väl också praktiskt sett ganska likgiltigt, om överexekutor efter att hava funnit skiljedom äga bindande kraft giver förordnande om att den må verkställas, eller om han efter samma prövning meddelar utslag, varigenom fastställes den tappandes förpliktelse att fullgöra skiljedomen, vilket utslag sedan kan verkställas. I det förra fallet är det skiljedomen själv som är exekutiv titel, i det se-

202 ÅKE HASSLER.nare överexekutors kondemnatoriska utslag på skiljedomens fullgörande. Man må emellertid hålla fullt klart för sig, att överexekutors prövning i båda fallen realiter är alldeles densamma. Nya lagberedningens åtgärd att med övergivande av äldre rätts ståndpunkt »tillerkänna skiljedom full exigibilitet» kan därför sägas vara en ändring av mera formell innebörd. Dess betydelse överdrives högst avsevärt av FREY,1 då han säger, att förhållandet med avseende å skiljedoms verkställighet blivit annorlunda, »sedan skiljedom förklarats exigibel, utan att talan å motpartens förpliktande att fullgöra dess innehåll vidare behöver föras. Där en formell pröfning af skiljedomen skall föregå exekutionen, afser denna pröfning endast fastställandet af skiljedomens rättsliga existens och är fullt betingad af skiljemannaförfarandets privata karaktär. Innan skiljedom kan verkställas, måste det nämligen vara konstateradt, att en rättsgiltig skiljedom existerar». Prövningens föremål jämlikt äldre rätt och enligt utsökningslagen i 1877 års lydelse är identiskt, nämligen skiljedomens egenskap av att innefatta en materiellt bindande reglering av det mellan parterna tvistiga rättsförhållandet.2
    Man kan våga det påståendet, att tillkomsten av utsökningslagen icke medfört någon saklig ändring i den exekutiva prövningen av ansökningar om verkställighet av skiljedom. I stället för exekutivt utslag på skiljedoms fullgörande har trätt över exekutors förordnande om verkställighet. Men i övrigt har man i praxis icke dragit konsekvenserna av nya lagberedningens ståndpunkt, att skiljedom skulle i avseende å exigibilitet likställas med domstols dom. Fastmera hava i tillämplig mån reglerna om lagsökning kommit till analog användning. Först och främst torde aldrig hava ifrågasatts annat än att den som vunnit skiljedom äger gå till domstol för att i vanlig rättegång få fastställd skiljedomens gentemot den tappande bindandekraft.3 Judiciell och exekutiv väg för genomförande av skiljedoms förpliktande innehåll stå sålunda alltjämt alternativa bred-

 

1 FREY, a. a. s. 184, jfr WREDE, a. st.

2 Lagens uttryck härför är att »skiljedomen länder till efterrättelse» (märk formuleringen i 46 §: »hava parterna under skiljemännen skjutit det, varom dömt blivit — — — — eller skall domen eljest enligt lag till efterrättelse lända»).

3 Se t. ex. rättsfallen i N. J. A. 1899 s. 184, 1907 s. 261.

OM VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK SKILJEDOM. 203vid varandra. Vidare torde det vara gammal och stadig praxis,a tt överexekutor alltid innan förordnande gives om verkställighet av skiljedom kommunicerar ansökan härom med vederparten, ehuru detta enligt 161 § (nuvarande 195 §) utsökningslagen icke är nödvändigt.1 Av största intresse på denna punkt är emellertid de exekutiva myndigheternas praxis att i analogi med 24 och 27 §§ utsökningslagen, då frågan om skiljedoms bindande kraft icke lämpligen kan av sådan myndighet avgöras, förklara densamma vara av den tvistiga natur, att den icke bör bedömas i den för utsökningsmål stadgade ordning.2 Detta är ju påtagligen samma förfaringssätt som nämnes redan i 1669 års exekutionsstadga och i 1714 års förslag till utsökningsbalk. Det stämmer gott överens med sakens natur, skiljedomens karaktär av materiellt rättsfaktum, men går icke väl ihop med den »fulla exigibilitet», som nya lagberedningen ville tillägga skiljedom. Denna konstruktion är i själva verket teoretiskt oriktig och har därför icke kunnat i alla sina konsekvenser genomföras. Och om den också icke medfört praktiska olägenheter av svårare art, så har den i varje fall fördunklat den principiellt riktiga synen på hithörande spörsmål, såsom visat sig i doktrinens behandling särskilt av frågan om den utländska skiljedomens verkställighet. Vi återkomma härtill men skola först något skärskåda innebörden av den ändring 46 § utsökningslagen undergått i sammanhang med utfärdandet av lagen om skiljemän den 28 oktober 1887.
    Nyssnämnda paragraf i vad den avser verkställighet av konventionell skiljedom lyder i sin 1887 tillkomna ännu gällande avfattning så: »Vill någon erhålla verkställighet å skiljedom, söke det hos överexekutor. Finnes därvid, att parterna under skiljemännen skjutit den fråga, varom skiljemännen dömt, samt att skiljeavtalet slutits utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen, och förekommer icke någon omständighet, på grund varav skiljedomen är ogill ändå att talan mot densamma icke föres, förordne överexekutor, att skiljedomen verk-

 

1 TRYGGER, Kommentar till utsökningslagen 2 uppl. s. 153 anser, att överexekutor oftast torde hava anledning besluta ansökningens kommunikation med motparten. I själva verket lärer sakens natur vara sådan, att man icke i något fall gärna kan undgå att höra denne. Det vore nämligen ett brott mot den kontradiktoriska principen i tvistemål.

2 Jfr rättsfall i N. J. A. 1898 s. 586, 1923 s. 206, s. 630, 1924 s. 554, 1927 s. 560.

204 ÅKE HASSLER.ställas må; och gånge den sedan i verket lika som domstols laga kraft ägande dom, där ej av högre myndighet eller av domstol, där talan mot skiljedomen är anhängig, annorledes förordnat varder».
    Vid en granskning av detta stadgande har man anledning främst rikta uppmärksamheten på en omständighet, vilken icke torde hava tillbörligen beaktats i doktrinen. TRYGGER1, som finner, att genom 1887 års lagstiftning 46 § utsökningslagen ändrats endast i en enda enligt hans mening rätt oväsentlig punkt, nämligen i fråga om befogenhet för domstol, där talan mot skiljedom är anhängig, att förordna om inhiberande av verkställighet å skiljedomen, uttalar i anslutning härtill, att man icke må förbise det förhållandet, att lagen om skiljemän medfört förändringar i förutsättningarna för skiljedoms verkställande, så t. ex. med avseende på skiljedomens undertecknande etc. Tänker man denna tanke ut, måste man komma till det resultat, att 46 § endast avser skiljedomar, tillkomna med användande av reglerna i skiljemannalagen. Detta framgår ju redan av lagtexten i 46 §: stadgandet att skiljeavtalet skall hava slutits utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen ansluter sig till 2 § skiljemannalagen, omnämnandet av omständighet, på grund varav skiljedomen är ogill ändå att talan mot densamma icke föres, hänvisar till 15 § och bestämmelsen om alt domstol, där talan mot skiljedomen är anhängig, kan förordna om inhiberande av verkställighet till 14 § sagda lag. Förarbetena till 1887 års lag om ändring i 46 § utsökningslagen2 giva också vid handen, att lagstiftarens mening varit, att den i detta lagrum medgivna exigibiliteten endast skulle tillkomma skiljedom, som är resultat av ett skiljeförfarande jämlikt lagen om skiljemän.3 Huruvida en mot-

 

1 TRYGGER, a. a. s. 152 f.

2 Se Nya lagberedningens förslag till lag om skiljemän ävens om till förordning angående förändrad lydelse av 46 § utsökningslagen den 10 augusti 1877, Stockholm 1885, s. 30 ff., kungl. proposition nr 5 till 1887 års senare riksdag, s. 35 ff. (justitierådet ABERGSSON), s. 41 (departementschefen).

3 Så även BERGLUND s. 141. Här må framhållas, att — mot vad BERGLUND a. st. och s. 25 antager — i svensk rätt torde kunna tänkas skiljedom, som är privaträttsligt bindande ehuru fallande utanför skiljemannalagens tillämpningsområde och därför ej exigibel. Har skiljeavtal ingåtts med förbehåll om rätt till materiell klandertalan inom viss tid, lärer väl i enlighet härmed given skiljedom bliva privaträttsligt bindande, om tid för talans anställande försuttits.

OM VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK SKILJEDOM. 205svarande regel gällt även tidigare, d. v. s. att endast skiljedom tillkommen i enlighet med svenska sedvanerättsliga regler om skiljeförfarande1 kunnat verkställas jämlikt 46 §, är icke av något större praktiskt intresse att avgöra. Framhållas kan emellertid, att intet vare sig i nya lagberedningens motiv eller i lagtexten giver bestämt stöd åt en sådan mening, om än densamma kan synas ganska sannolik. Något frågan berörande rättsfall torde icke finnas.

 

    Då vi nu övergå till att direkt avhandla spörsmålet om utländsk skiljedoms verkställbarhet, taga vi till utgångspunkt resultaten av den ovan gjorda utredningen. Skiljedom har i svensk rätt sedan gammalt uppfattats såsom ett materiellträttsligt rättsfaktum, vars egenskap att förplikta tappande part fastställes i rättegångsväg, judiciell eller exekutiv. Enligt nu gällande rätt kan den som vunnit skiljedom alltid anhängiggöra rättegång inför domstol för att ernå dom, som konstaterar den tappandes skyldighet att fullgöra skiljedomen. Har skiljedomen tillkommit genom ett av skiljemannalagen reglerat förfarande, kan den vinnande i stället för till domstol gå till överexekutor, som har att efter vederpartens hörande pröva huruvida skiljedomen är privaträttsligt bindande och om i övrigt förutsättningarna för exigibilitet äro förhanden, i vilket fall förordnande ges om verkställighet å skiljedomen. Finner överexekutor tvivelaktigt huruvida skiljedomen är exigibel, förklarar han dylikt förordnande icke kunna givas, varefter sökanden har att anhängiggöra talan vid domstol.
    Det kan ju synas som skulle med denna gällande svensk rätts ståndpunkt svaret på frågan om s. k. utländska skiljedomars exigibilitet i Sverige icke vara mycket tvivelaktigt. Menar man med utländsk sådan skiljedom, som tillkommit genom ett skiljeförfarande, vilket icke normeras av svensk rätt, vare sig skiljemannalagen eller vid sidan av denna gällande regler, så är det ju ganska tydligt, att sådan skiljedom icke kan verkställas jämlikt 46 § utsökningslagen. Vinnande part har att vid domstol anhängiggöra talan på skiljedomens fullgörande. Emellertid hava sins emellan stridiga meningar ifrågan kommit till synes i litteraturen. TRYGGER 2 anser, att

 

1 Att sådana funnits påpekar TRYGGER i Tidsskrift for Retsvidenskab 1895 s. 5 f.

2 TRYGGER, Kommentar till utsökningslagen 2 uppl. s. 153.

206 ÅKE HASSLER.skiljedomens inländska eller utländska karaktär beror på, om enligt gällande internationella normer svensk eller utländsk rätt skall tillämpas i fråga om skiljeavtalet och det därpå grundade förfarandet. Vad då angår verkställigheten av den i denna mening utländska skiljedomen, så finner TRYGGER det framgå av hela avfattningen av 46 § såväl i dess ursprungliga som ännu mer i dess nya lydelse, att den verkställighet, som därmed gives, avser inländska, ej utländska skiljedomar. ALEXAN DERSON 1 synes ansluta sig till TRYGGERS mening. Däremotfinner REUTERSKIÖLD 2, att sådant skiljemannautslag, som enligt den orts lag, under vilken detsamma givits, anses lika med dom, är likställt med utländsk civildom beträffande såväl verkan som verkställighet. Annat skiljemannautslag måste däremot betraktas såsom grundat uteslutande på ett kontraktsförhållande och bedömes efter samma regler som detta. Vad angår frågan under vilket lands lag ett skiljemannautslag av förstnämnda art skall anses givet, torde vara avgörande inom vilket land utslaget avses att bliva gällande: under dess rätt bör detsamma ock anses avgivet och efter den bör det bedömas, vilka skiljemännen än varit, var elst de än sammanträtt eller fattat sitt beslut, och hurudant än förfarandet vid skiljedomen varit reglerat, om i enlighet med inländsk eller med viss utländsk lag.
    LUNDSTEDT3 kan icke heller ansluta sig till TRYGGER utan uppställer den satsen, att verkställighet måste beviljas för varje skiljedom, som uppfyller de i svensk lag givna föreskrifterna. I fråga om privat skiljedom, avgiven av enskilda skiljedomare, anser han det icke blott överflödigt utan rent av felaktigt att över huvud taget uppställa frågan, om skiljedomen är svensk eller utländsk, enär skiljedom fyller en funktion, som eljest tillkommer det privata rättsärendet, och en genom skiljedom träffad slutgiltig bestämmelse av visst innehåll juridiskt sett är att i internationellt-privaträttsligt hänseende jämställa med ett av parterna träffat avtal av samma innehåll. Till resultat liknande LUNDSTEDTS komma de finländska författarna FREY och GRANFELT. Den förre, som i ett tidigare arbete4 antagit, att med utländsk vore att förstå sådan skiljedom, som enligt par-

 

1 ALEXANDERSON s. 43.

2 REUTERSKIÖLD s. 73 f.

3 LUNDSTEDT s. 18, s. 23 f.

4 FREY, Skiljemannainstitutet s. 191.

OM VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK SKILJEDOM. 207ternas i skiljeavtalet uttryckta vilja varit avsedd att ersätta utländsk domstols dom, synes numera1 hava uppgivit denna mening och anse, att skiljedom ej kan tilläggas någon viss nationalitet. Däremot måste enligt FREY dess exigibilitet bliva beroende av varje enskild stats processlagstiftning och liksom denna vara underkastad territorialitetsprincipen. Om därför en skiljedom uppfyller de formella minimifordringarna för exekution av skiljedom i det land, där exekution begäres, synes något hinder för verkställigheten icke utan positivt lagbud få sökas i skiljedomens förmenta egenskap av utländsk. GRANFELT 2 finner, att även utomlands given skiljedom kan i Finland tvångsvis verkställas; det förutsättes härför dock främst, att de minimikrav för exigibilitet, vilka angivas i (finländska) utsökningslagen 3: 16, 1 äro uppfyllda.

    Den senaste svenske författaren i ämnet, BERGLUND 3, har givit uttryck åt den meningen, att en skiljedom icke är exigibel, om skiljeavtalet och det därpå grundade förfarandet falla utom skiljemannalagens tillämpningsområde. Hava parterna genom skiljeavtalet knutit skiljedomen till visst främmande lands processlagstiftning, eller — där sådan avtalsbestämmelse saknas— skiljedomen meddelats utomlands, i vilket senare fall dess processuella verkningar regleras av processrätten i den stat där den meddelats, föreligger en utländsk skiljedom, som icke är exigibel enligt 46 § utsökningslagen. Kommer sådan skiljedom inför svensk domstol, skall den bedömas som en privaträttsligt bindande skiljedom. Den kan läggas till grund för domstols dom efter prövning av de omständigheter, som äro avgörande för en dylik skiljedoms giltighet.
    Efter denna översikt av den svenska och finländska doktrinens ståndpunkt övergå vi till en närmare granskning av de åsikter, som framställts av LUNDSTEDT och BERGLUND. BEUTERSKIÖLDS uttalande, vilkets innebörd och konsekvenser det torde vara vanskligt att få ett grepp om, lämnas däremot å sido. Och då de båda finländska författarnas meningar hava en annan legal grund — närmast motsvarande vår utsökningslags ståndpunkt före 1887 års lagändring — än den svenska torde-

 

1 FREY i Festskrift för Wrede s. 274.

2 GRANFELT i Tidskrift, utgiven av Juridiska föreningen i Finland 1926 s. 397.

3 BERGLUND s. 141 ff.

208 ÅKE HASSLER.det vara lämpligt att icke heller upptaga dem till närmare skärskådande.
    LUNDSTEDT grundar sin kritik av den mening TRYGGER yttrat företrädesvis därpå, att någon sådan internationellt-privaträttslig norm, varpå den senare synes hänvisa, d. v. s. en kompetensnorm, som bestämmer efter vilken lag skiljeavtalet och det därpå grundade förfarandet skall bedömas, icke torde existera. LUNDSTEDT menar, att det är långtifrån naturligt och riktigt, att samma lag skall äga giltighet med avseende å skiljeavtalet som med avseende å förfarandet. Det senare synes närmast böra bedömas efter lagen på platsen, medan skiljeavtalet regleras av obligationsstatutet, vilket emellertid i förevarande fall vore svårt eller kanske omöjligt att bestämma. Denna sista anmärkning torde dock sakna relevans. Fattar man skiljeavtalet såsom ett privaträttsligt avtal, är det ju givet att det måste underställas en viss lag, låt vara att det kan vålla svårigheter att avgöra vilken. Med sådana svårigheter laborerar man ständigt, särskilt i den internationella obligationsrätten, men därför kan man ju icke avstå från att antaga en viss lag såsom materiellt normerande. Ingås skiljeavtalet såsom vanligt är i form av en klausul i ett kontrakt mellan parterna, torde väl skiljeavtalet, om ej annat bestämts av kontrahenterna, böra bedömas efter den lag, som normerar kontraktsförhållandet överhuvud. Det är sant, att vårt nuvarande svenska allmänna obligationsstatut, lex domicilii debiloris, lämpar sig ganska illa när det gäller skiljeavtal. Men detta är bara en av svagheterna hos denna princip. Om man såsom från vissa håll föreslagits 1 uppställer regeln, att köpeavtal generellt regleras av säljarens lag, har beträffande skiljedomsklausul i leveranskontrakt, det säkerligen praktiskt ojämförligt viktigaste fallet, vunnits en lösning, som torde beteckna ett avgjort framsteg. Hur man än nu vill ställa sig i frågan om den lag, som skall normera skiljeavtalet, så rör det sig här emellertid om ett obligationsrättsligt kompetensspörsmål, som det är den internationella privaträttens sak att lösa. Man kan säga detsamma om frågan efter vilken lag förfarandet bör bedömas. LUNDSTEDT framhåller med rätta, att det ingalunda är nödvändigt, att skiljeavtal och förfarande regleras av samma lag. Men då han antager, att

 

1 Se BAGGE i Svensk Juristtidning 1927, s. 97 ff., EKEBERG ibm 1928 s. 125 ff.

OM VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK SKILJEDOM. 209förfarandet bör bedömas enligt lagen på platsen, skattar han åt härvidlag otillämpliga processrättsliga principer. Ty även om skiljeförfarandet är en processliknande procedur, får man dock icke förbise, att detta förfarande har karaktären av ett realiserande i privat väg av ett visst avtalsinnehåll. Utan stöd av uttryckligt lagbud kan man icke bedöma detta efter processrättslig territorialitetsprincip. LUNDSTEDTS positiva uttalanden stå ej heller i överensstämmelse med hans kritik av den mening TRYGGER yttrat.1 I själva verket är LUNDSTEDT nämligen inne TRYGGERS tankegång då han säger, att om parterna överenskommit att hänskjuta en fråga till avgörande av skiljemän i enlighet med exempelvis svensk eller dansk rätt, så har domstolen att undersöka, om de av parterna överenskomna svenska, respektive danska reglerna iakttagits, och att vid ett jakande svar behandla skiljedomen på samma sätt, som om dess enligt det åberopade rättssystemet följande resultat hade ingått såsom en bestämmelse i själva avtalet. Det gäller i själva verket att efter speciella kompetensnormer avgöra vilken lag som reglerar skiljeförfarandet. Att parterna kunna i skiljeavtalet träffa överenskommelse härom är ganska tydligt. I brist på sådan överenskommelse torde man böra se efter vilken lag som faktiskt kommit till användning, och om detta ej låter sig göra synes den lag böra följas, som in casu reglerar skiljeavtalet. 2 Det bidrag av värde LUNDSTEDT givit till läran om utländsk skiljedoms exigibilitet torde vara påpekandet, att skiljeavtal och förfarande kunna regleras av olika lagar. Däremot har LUNDSTEDT utgått från en oriktig tolkning av 46 § utsökningslagen ,då han antager, att detta stadgande giver exigibilitet åt andra skiljedomar än de, som tillkommit i ett av svenska skiljemannalagen reglerat förfarande. Hans kritik av TRYGGERS mening är som av det ovan anförda torde framgå ej heller träffande.3

 

1 Jfr LUNDSTEDT s. 23 f. Det är ganska tydligt, att LUNDSTEDTS uttalanden på detta ställe ej gå ihop med framställningen å s. 18 ff.

2 1923 års Genéveprotokoll, varom se närmare nedan s. 215 f., uppställer som regel, att förfarandet bör bestämmas av parternas avtal och av lagen i det land, där förfarandet äger rum.

3 LUNDSTEDTS uttalande, s. 22 f., att det är felaktigt att uppställa fråga nom skiljedom är svensk eller utländsk, träffar icke den ovan i texten yttrade meningen, att skiljedoms »nationalitet» (uttrycket i viss mån oegentligt) bestämmes efter den rättsordning, som normerar skiljeförfarandet. Naturligtvis är varje analogi med skillnaden mellan svensk och utländsk domstolsdom oberättigad och missvisande.

14 — Svensk Juristtidning 1929.

210 ÅKE HASSLER.    BERGLUND1 har på ett riktigt sätt uppfattat innebörden av det grundläggande stadgandet i 46 § utsökningslagen och därför också kommit fram till den meningen, att utländsk skiljedom icke är exigibel jämlikt nämnda lagrum. Men då det sedan gäller frågan om svensk domstols prövning av talan på fullgörande av utländsk skiljedom framlägger han åsikter, som icke torde vara teoretiskt hållbara ej heller överensstämmande med svensk rättsuppfattning. BERGLUND synes sålunda anse, att rättsregler om skiljeförfarande äro av processrättslig natur och därför i fråga om sin tillämplighet underkastade territorialitetsprincipen. Här skall icke upptagas till närmare granskning spörsmålet huruvida skiljeförfarandet hör hemma inom processrätten eller privaträtten.2 Ehuru praktiska och i viss mån även teoretiska skäl tala för att placera institutet i den processuella lagstiftningen och underkasta det vetenskaplig behandling i processdoktrinen, måste dock bestämt fasthållas, att skiljeförfarande icke är process, en verksamhet av statliga organ, utan ett av parternas förtroendemän bedrivet privat förfarande. Det kan därför som nämnt icke utan stöd av lag bestämmas efter territorialitetsprincipen, vars grund är, att statens domsrätt utövas på dess territorium enligt lex fori. Visserligen torde det av praktiska skäl vara det vanliga, att skiljeförfarande äger rum i visst land i enlighet med dess lag. Men intet hindrar i och för sig, att t. ex. här i Sverige sådant förfarande anordnas på sätt engelsk lag föreskriver. Och det är då otvivelaktigt, att frågan om en bindande skiljedom kommit till stånd i sådant fall är att bedöma efter nämnda lag. I den mån engelska regler om skiljeförfarande äro av betydelse för bedömande av denna fråga, kunna och skolade av den svenska processdomstolen tillämpas. Detta gäller otvivelaktigt också spörsmålet huruvida instämmande av klander hindrar dom på fullgörande av skiljedomen. Vad sedan angår det anknytningsmoment, som bör bestämma den skiljeförfarandet normerande lagen, så har redan ovan talats därom. BERGLUND förmenar, att man förgäves torde forska i skiljeavtalen efter stipulationer av kontrahenterna i detta ämne. Ett studium av i rättsfallssamlingarna förekommande skilje-

 

1 BERGLUND s. 141 ff.

2 Se KALLENBERG, Svensk Civilprocessrätt I: 1, 2 uppl. Lund 1923, särskilt s. 24 not 26, s. 25 not 27.

OM VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK SKILJEDOM. 211domsklausuler torde tvärtom giva vid handen, att i fall, då spörsmålet om tillämplig lag antages kunna komma upp, kontrahenterna ofta uttryckligen meddela bestämmelse i sådant hänseende.1 Den av BERGLUND uppställda grundsatsen, att skiljedomens »processuella verkningar» regleras av processrätten i den stat, inom vilken den meddelats, kan icke godtagas såsom primär eller generell kompetensnorm, ehuru man på andra vägar ofta torde komma fram till denna lex loci.2
    Den ståndpunkt författaren till dessa rader intager till frågan om utländsk skiljedoms exigibilitet torde framgå av vad ovan yttrats. Den sammanfaller i huvudsak med TRYGGERS. Utländsk skiljedom, varmed avses skiljedom tillkommen med anlitande av utav utländsk rätt reglerat skiljeförfarande,är icke exigibel jämlikt 46 § utsökningslagen. Talan på fullgörande av skiljedomen kan emellertid instämmas till svensk domstol, som prövar huruvida skiljedomen enligt tillämplig utländsk lag utgör en parterna definitivt bindande reglering av det ifrågavarande rättsförhållandet. Vilken denna tillämpliga lag är bestämmes av särskilda kompetensnormer; den är ej med nödvändighet densamma för skiljeavtalet och det på detsamma grundade skiljeförfarandet. Även om ett visst skiljeavtal regleras av utländsk lag, synes det icke uteslutet, att på grund av detsamma tillkommen skiljedom kan bliva exigibel jämlikt 46 § utsökningslagen, nämligen om skiljeavtalet enligt den utländska lagen är giltigt och icke medgiver rätt tillmateriellt klander av skiljedomen, samt skiljeförfarandet ägt rum enligt bestämmelserna i svenska skiljemannalagen.

 

1 Se t. ex. rättsfallet i N. J. A. 1913 not. B nr 374, där kontrahenterna först bestämde, att skiljeförfarandet skulle vara underkastat engelsk lag, men därefter, sedan detta mött svårigheter, att tvisten skulle avgöras av skiljemän enligt svensk lag. Det är ju i rent interna svenska rättsförhållanden ingalunda ovanligt, att man överenskommer om »skiljedom enligt 1887 års lag» eller annan liknande formulering. — Mot BERGLUND s. 143 not 2 torde böra framhållas, att om parterna hänskjuta tvist till permanent skiljenämnd i visst land (t. ex. »Bedømelses- og Voldgiftsudvalg for Kornhandelen» i Köpenhamn, se Svensk Juristtidning 1917 s. 71) detta bör tolkas såsom överenskommelse om skiljeförfarande enligt lagen i landet i fråga.

2 Att principen icke är erkänd i svensk praxis torde framgå av rättsfallet N. J. A. 1914 s. 266.

3 Skulle överexekutor hysa tvivel om huruvida skiljedom är svensk eller utländsk bör i överensstämmelse med den ovan s. 205 angivna regeln verkställighet vägras.

212 ÅKE HASSLER.    Vi övergå nu till att något skärskåda den ställning praxis intagit i här berörda spörsmål. Denna kan sägas hava kommit till klart uttryck i tvenne rättsfall, det ena rörande ett stämningsmål, det andra angående en ansökan om direkt exekution å skiljedom.
    Nytt juridiskt arkiv 1899 s. 184. Genom ett på engelska språket avfattat kontrakt sålde firman S. i Umeå visst parti trävaror till firman C. i Grimsby (England) under villkor, bland andra, att för den händelse tvist, som icke kunde i godo biläggas, uppstode rörande kontraktets bestämmelser, köparen icke ägde tillbakavisa någon del av varorna eller vägra betalning därför, utan skulle tvisten hänskjutas till skiljemän, av vilka vardera parten ägde utse en, med befogenhet att utse skiljedomare, vilkens utslag i alla avseenden skulle vara avgörande, att kostnaderna för skiljedomen skulle drabba den tappande, och att avtalet bleve ett domstolsbeslut på ansökan av endera parten. Sedan tvist angående kontraktets fullgörande uppkommit, utsåg köparen för sin del skiljeman. Denne avgav, då säljaren icke å sin sida nämnde någon skiljeman, ensam skiljedom, däri han förpliktade säljaren att till köparen betala vissa belopp, dels för den skada köparen lidit till följd av icke kontraktsenlig leverans, dels i ersättning för kostnaderna i anledning av skiljedomen. Med åberopande av skiljedomen yrkade den engelska firman sedermera vid rådstuvurätten i Umeå förpliktande för den svenska firman att utgivade i skiljedomen upptagna beloppen. Rådstuvurätten yttrade i utslag, att som den mellan parterna uppkomna tvist på grund av bestämmelse i kontraktet måste anses hänskjuten till avgörande genom kompromiss i den ordning engelska lagen därom stadgade, och då det i saken måste anses ådagalagt, att S. emottagit motpartens anmaning att utse skiljeman, samt det i övrigt blivit ostridigt lämnat, att den åberopade kompromissdomen tillkommit i behörig ordning enligt den engelska lagens föreskrifter, bleve S. ålagt att till motparten utgiva i skiljedomen upptagna belopp. Svea hovrätt utlät sig i dom, att som icke i kontraktet funnes bestämt, att endera partens underlåtenhet att utse skiljeman skulle medföra det äventyr, att den av andra parten utsedde skiljeman skulle äga befogenhet att ensam med laga verkan avgöra tvisten, samt den omständigheten, att berörda påföljd kunde för sådant fall vara i engelsk lag stadgad, icke i och för sig vore

OM VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK SKILJEDOM. 213för S. bindande, ogillades den av C. förda talan. Högsta domstolens majoritet, fem justitieråd, prövade rättvist, att, med ändring av hovrättens dom, fastställa rådstuvurättens utslag. Ett justitieråd ville fastställa hovrättens dom.1
    Nytt juridiskt arkiv 1922 s. 433. Mellan en firma i Berlin och ett bolag i Malmö ingicks avtal om leverans till bolaget av ett parti vicker på villkor bland annat om »Berliner skiljedom och platssedvänjor». I »Platssedvänjor för Berlinerhandeln med spannmål, mall, mjöl, kli, rovolja och frö för lantbruket, sammanfattade av föreningen 'Berliner Getreide- und Produktenhändler'» heter det: »I de fall, då 'Berliner skiljedom' eller 'Berliner arbitrage' överenskommits, är för alla på grund av avtalet uppkommande tvister, med uteslutande av de ordinarie domstolarna, föreningen 'Berliner Getreide- und Produktenhändlers' skiljenämnd och, i besvärsförfarandet, överskiljenämnd behörig». Sedan T., som fått firmans rätt på sig överlåten, hänskjutit avgörandet av med bolaget uppkommen tvist angående kontraktets fullgörande till omförmälda skiljenämnd, förpliktade denna bolaget att till T. utgiva visst skadestånd jämte visst belopp såsom ersättning för kostnaderna för skiljeförfarandet. Överskiljenämnden ogillade i skiljedom bolagets besvär över nämnda skiljedom och ålade bolaget att utgiva visst ytterligare belopp såsom ersättning för kostnaderna i överskiljenämnden. T. utverkade åt sig å skiljedomarna »Vollstreckungsurteil» jämlikt 1042 § 1 mom. tyska civilprocessordningen och sökte därefter hos överexekutor i Malmö verkställighet av skiljedomarna enligt 46 § utsökningslagen. Överexekutor yttrade emellertid i resolution, att enär ifrågavarande skiljeavtal icke vore av beskaffenhet att utsökningslagens bestämmelser om verkställighet å skiljedom vore å de i enlighet med sagda avtal tillkomna skiljedomarna tillämpliga, lämnades ansökan utan bifall. Hovrätten över Skåne och Blekinge fann i utslag ej skäl att göra ändring i överexekutors resolution. Högsta domsto-

 

1 I ett senare rättsfall, N. J. A. 1907 s. 261, rörande en i England meddelad skiljedom, användes i motiveringen till den fastställda hovrättsdomen endast uttrycket, att »svaranden icke haft något att erinra mot skiljedomens lagliga tillkomst». Tyngdpunkten låg här på frågan om bindande skiljeavtal uppkommit. Efter vilken lag detta spörsmål bedömdes kan ej med visshet avgöras. Då intet annat nämnes, torde väl sannolikheten tala för att svensk rätt tillämpats i detta hänseende.

214 ÅKE HASSLER.lens majoritet, fem justitieråd, yttrade, att som med hänsyn till innehållet av åberopade skiljeavtal, avtalets innebörd och rättsverkningar även som det å detsamma grundade skiljedomsförfarandet måste anses regleras av främmande (tysk) rätt, funne dessa justitieråd utsökningslagens bestämmelser om verkställighet av skiljedom icke vara å de i enlighet med avtalet tillkomna skiljedomar tillämpliga samt prövade förty lagligt fastställa det slut, vartill hovrätten kommit i målet. Ett justitieråd ansåg de i 46 § utsökningslagen omförmälda förutsättningar för verkställighet av skiljedom föreligga, såvitt anginge utdömt skadestånd och ränta därå.1
    Dessa båda rättsfall torde närmast återgiva TRYGGERS åsikter ifråga om utländsk skiljedoms verkställighet. Vad angår det senare av rättsfallen, så behöver med hänsyn till vad ovan anförts blott framhållas, att motiveringen till högsta domstolens utslag icke kan anses vara fullt exakt. Det hade varit tillräckligt att grunda avslag å ansökan om verkställighet därpå, att åberopade skiljedomar icke tillkommit i enlighet med svenska skiljemannalagens bestämmelser.
    Under de senaste åren har en livlig verksamhet utvecklats för etablerande av internationella överenskommelser angående verkställighet av utländska skiljedomar. Femte Haagkonferensen 1925 antog sålunda en modellkonvention rörande verkställighet av domar, skiljedomar och förlikningar, enligt vilken skiljedom, given i traktatland och därstädes besittande samma verkan som domstols dom, skulle liksom sådan dom tilläggas exigibilitet i annat traktatland2. Denna sammankoppling av spörsmålet

 

    1 I det tidigare rättsfallet N. J. A. 1901 s. 507 motiveras avslag å ansökan om verkställighet av engelsk skiljedom med att utsökningslagens bestämmelser om verkställighet å skiljedom på grund av skiljeavtalets beskaffenhet icke vore tillämpliga (tre justitieråd mot tre, vilka vägrade verkställighet, enär skiljeavtalet slutits med förbehåll om klanderrätt). I rättsfallet N. J. A. 1913 not. B. nr 374 hade parterna först avtalat om att skiljeförfarandet skulle vara underkastat engelsk lag, men sedan de i stället överenskommit, att tvisten skulle avgöras av skiljemän i enlighet med svensk lag, gavs verkställighet å i denna ordning tillkommen skiljedom. En i Köpenhamn av en dansk, två svenska och två tyska skiljemän avkunnad skiljedom ansågs i rättsfallet N. J.A. 1914 s. 266 exigibel, enär det mellan parterna slutna skiljeavtal vore av den beskaffenhet, att utsökningslagens bestämmelser om verkställighet å skiljedom vore å den i enlighet med avtalet tillkomna skiljedomen tillämpliga. Detta synes emellertid av referatet att döma icke hava varit höjt över allt tvivel.

2 Se närmare MALMAR i Svensk Juristtidning 1927 s. 41 f.

OM VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK SKILJEDOM. 215om skiljedoms verkställighet med den svåra och vittutseende frågan om utländsk doms rättskraft och exigibilitet torde icke hava varit ägnad att underlätta det förra problemets lösning. Konventionen synes ej heller hava fått någon vidsträckt användning1.
    Av större intresse äro de försök, som av Nationernas Förbund gjorts i nämnda syfte. Ett protokoll av den 24 september 1923 tillägger internationell giltighet åt överenskommelser mellan två parter att hänskjuta tvist till skiljedomare i stället för att gå till domstol2. Detta protokoll har undertecknats av 28 stater och sedermera ratificerats av ett stort antal av dem, bland andra våra grannländer Danmark, Norge, Finland samt Tyskland och Storbritannien. Sverige har varken undertecknat eller hittills ratificerat protokollet ifråga, vilket lär bero på, att man ansett detsamma i viss del icke vara förenligt med gällande svensk lag och ej heller funnit saken hava den betydelse, att en lagändring för den skull borde vidtagas3. Det är ju också otvivelaktigt, att skiljeavtal, oavsett orten där de ingåtts, kontrahenternas nationalitet eller andra förhållanden av beskaffenhet att kunna utgöra anknytningsmoment till främmande rättsordning, i svensk rätt tillerkännas bindande verkan i enlighet med in casu tillämplig lag.
    Protokollet av år 1923 talar endast om skiljeavtals internationella giltighet men säger intet om utländsk skiljedoms exigibilitet. Det var därför naturligt och nödvändigt, att det skulle kompletteras med en överenskommelse i det senare ämnet. Efter åtskilliga förarbeten4, varunder svårigheterna att åstadkomma en med hänsyn till de särskilda ländernas olika lagregler om skiljemannainstitutet antaglig konventionstext hotat att framtvinga inställande av arbetet, framlades på Nationernas Förbunds åttonde förbundsförsamling i september 1927 ett för-

 

1 Enligt vad BRACHET s. 168 uppgiver, hava efter mönster av denna konvention två överenskommelser ingåtts, nämligen mellan Schweiz å ena, samt resp. Tjeckoslovakiet och Österrike å andra sidan.

2 BRACHET s. 2 ff., s. 169 f.

3 Se svenska regeringens memorandum den 1 september 1927 till »Projet de protocole relatif å l'exécution des sentences arbitrales étrangères» den 5 april 1927. Angående 1923 års protokoll se närmare MALMAR i Tidsskrift for Retsvidenskap 1924 s. 287 ff.

4 Härom se BRACHET s. 170 ff.

216 ÅKE HASSLER.slag1, vilket med några ändringar antogs av förbundsförsamlingen den 26 september såsom »Convention pour l'exécution des sentences arbitrales étrangères». Konventionen, som undertecknats av ett flertal stater, däribland Belgien, Danmark, Estland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Storbritannien med Nordirland, Tyskland och Österrike, är av huvudsakligen följande innehåll.
    Har skiljedom givits i konventionsstat mellan personer, underkastade sådan stats domsrätt, skall densamma erkännas och verkställas i enlighet med lagen i det land där den göres gällande, för såvitt skiljedomen tillkommit på grund av ett sådant skiljeavtal, som åsyftas i 1923 års protokoll (art. 1). Konventionen har sålunda på det närmaste anknutits till protokollet. Ett förslag från svenskt håll att öppna möjlighet även för stat, som ej ratificerat det senare, att tillträda konventionen avböjdes, enär man fann anslutning till protokollet nödig såsom garanti för det grundläggande skiljeavtalets giltighet och för att skiljeförfarandet skulle vara i någon mån tillfredsställande ur rättssäkerhetens synpunkt2.
    För att skiljedom skall kunna erhålla nämnda erkännande och verkställbarhet, fordras enligt art. 1 ytterligare: a) att skiljedomen tillkommit på grund av ett skiljeavtal, som är giltigt enligt den å detsamma tillämpliga lagen3; b) att den avdömda tvisten angår fråga av beskaffenhet att enligt lagen i det land, där skiljedomen göres gällande, kunna hänskjutas till skiljemän; c) att skiljedomen givits av skiljemän, nämnda i skiljeavtalet eller utsedda jämlikt parternas överenskommelse och i enlighet med de rättsregler, som bestämma skiljeförfarandet; d) att skiljedomen i det land där den givits4 är att anse som definitiv, så att den icke kan angripas med vissa rättsmedel

 

1 »Ouverture d'une convention relative å l'exécution des sentences arbitrale srendues à l'étranger» den 23 september 1927 (rapportör LEITMAIER).

2 Se ovannämnda memorandum och LEITMAIERS rapport samt framställningen hos BRACHET s. 180 f.

3 Tyska regeringen och det svenska memorandum önskade närmare uttalande om vilken denna lag vore, men man föredrog att lämna denna fråga till avgörande av domaren i varje särskilt fall i enlighet med allmänna internationellt privaträttsliga regler, BRACHET s. 182 not 1.

4 I det svenska memorandum föreslogs, att skiljedoms egenskap att vara definitiv borde bedömas efter den på skiljedomen tillämpliga lagen, vilken även borde reglera frågorna huruvida nullitet föreligger eller hävande ägt rum.

OM VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK SKILJEDOM. 217(opposition, appel ou pourvoi en cassation), ej heller visas vara föremål för talan på dess förklarande som ogiltig, samt e) att skiljedomens erkännande eller verkställighet icke strider mot l'ordre public i det land där den göres gällande eller mot den offentliga rättens principer därstädes.
    Även om dessa villkor finnas vara uppfyllda, skall enligt art. 2 erkännande och verkställighet vägras i åtskilliga fall:a) om skiljedomen förklarats ogiltig i det land där den givits; b) om den part, mot vilken skiljedomen göres gällande, icke fått kännedom om skiljeförfarandet i så god tid, att han kunnat bevaka sin talan, eller om han i fall av inhabilitet icke varit vederbörligen företrädd; c) om den i skiljedomen avgjorda tvisten icke omfattas av skiljeavtalet eller skiljemännen överskridit sitt uppdrag. Det tillägges i art. 2, att om skiljemännen icke yttrat sig om alla till dem hänskjutna frågor, kan avgörandet ifråga om erkännande eller verkställighet uppskjutas eller göras beroende av att visst eller vissa villkor uppfyllas.
    Därest den tappande parten visar, att i annat fall än ovan nämnts (art. 1 a) och c), art. 2 b) och c)) enligt den på skiljeförfarandet tillämpliga lagen anledning finnes till talan om skiljedomens hävande, kan domaren vägra erkännande eller verkställighet eller giva den tappande skäligt rådrum för anställande av sådan talan vid vederbörlig domstol (art. 3).
    I art. 4 behandlas spörsmålet om hur den procedur bör anordnas, i vilken de ovan angivna reglerna skola tillämpas. I själva verket har man på grund av de nationella lagstiftningarnas skiftande innehåll icke kunnat lösa denna fråga utan måst inskränka sig till några anvisningar om huru härvidlag bör förfaras. Den vinnande parten bör, heter det, ingiva skiljedomen i original eller i en avskrift, som i förevarande avseende kan godtagas i enlighet med lagstiftningen i det land, där skiljedomen givits. Att skiljedomen är definitiv bör styrkas på sätt lagen i nämnda land föreskriver. På samma sätt bör förhandenvaron av vissa andra förutsättningar för erkännande och verkställighet ådagaläggas. Det kan fordras, att skiljedomen och andra åberopade skriftliga handlingar åtföljas av på visst sätt styrkt översättning till det officiella språket i det land, där skiljedomen göres gällande.
    Av övriga bestämmelser i konventionen är det egentligen

218 ÅKE HASSLER.endast art. 5, som erbjuder större principiellt intresse1. Det säges här, att föreskrifterna i de fyra första artiklarna icke beröva part rätten att göra gällande en skiljedom i enlighet med exekutionslandets lag och av detsamma eljest ingångna konventioner. Detta uttalande innehåller i själva verket ett erkännande av att man icke lyckats formulera en konventionstext, som innebär ett verkligt framsteg i förhållande till gällande nationella lagar. Konventionens författare hava måst taga hänsyn till det förhållandet, att åtskilliga sådana lagar äro mera liberala än konventionen själv ifråga om erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom. Konventionen innehåller nämligen en hel del detaljbestämmelser, som icke återfinnas i de åsyftade lagarna och i vissa förut ingångna överenskommelser om verkställighet av utländska skiljedomar. Vad särskilt angår Sverige, torde vår praxis som av det förut anförda framgår erbjuda minst lika stora möjligheter som konventionen för erkännande och verkställande av utländsk skiljedom. Detsamma lär förhållandet vara med ganska många främmande rättsordningar 2.

 

    Sedan ovanstående skrivits har K. M:t i proposition nr 227 förelagt årets riksdag ett på grundval av den ifrågavarande konventionen utarbetat förslag till lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar. Förutom »särskilda bestämmelser» innehåller förslaget dels vissa regler om »utländskt skiljeavtal» och dels åtskilliga föreskrifter om »utländsk skiljedom».
    Enligt 1 § i förslaget anses som utländskt sådant skiljeavtal, som innebär att skiljeförfarandet skall äga rum utom riket. Utmärker ej skiljeavtal huruvida skiljeförfarandet skall äga rum inom eller utom riket, anses det för utländskt, där båda parterna hade hemvist utom riket. I 2 § stadgas, att om skiljeavtal innebär, att skiljeförfarandet skall äga rum i viss främmande stat, skall den stats lag äga tillämpning å avtalet. Utländskt skiljeavtal utgör jämlikt 3 § processhinder i Sverige, så att tvistefråga, som är föremål för sådant skiljeavtal ej må,

 

1 Övriga artt. 6—11 handla om konventionens ratificering, ikraftträdande o. dyl. Av intresse är att påpeka, att konventionen icke fordrar, att skiljedomen på något sätt fastställts av myndighet i det land där den givits.

2 BRACHET s. 189: »En somme la Convention se montre moins favorable vis-å-vis des sentences arbitrales étrangéres que bien des législations nationales».

OM VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK SKILJEDOM. 219om invändning däremot göres, upptagas till prövning vid svensk domstol, så framt avtalet är giltigt enligt den främmande lag, som därå äger tillämpning, och frågan även enligt den för svenskt skiljeavtal gällande lag skulle kunna hänskjutas till skiljemän. Skiljeförfarande får enligt 4 § ej äga rum här i riket på grund av utländskt skiljeavtal utan så är, att skiljeavtalet ingåtts mellan två utrikes bosatta personer och den part, mot vilken avtalet göres gällande, efter dess tillkomst bosatt sig här i riket. I sådant fall länder i avseende å förfarandet till efterrättelse vad i lagen om skiljemän stadgas om förfarande i anledning av svenskt skiljeavtal.
    Skiljedom anses som utländsk, där den är meddelad å utländsk ort, 5 §. Utländsk skiljedom gäller enligt 6 § här i riket under vissa förbehåll. Härutinnan upptager 7 §, att utländsk skiljedom ej skall gälla, där skiljeavtalet är ogillt enligt därå tillämplig främmande lag, där skiljedomen undanröjts eller eljest är utan verkan i den stat där den meddelats, eller i den stat pågår rättegång om skiljedomens giltighet eller eventuellt stadgad tid för dess överklagande ej gått tillända, där skiljedomen innefattar prövning av fråga, som enligt svensk lag ej må skjutas under skiljemän, där den part, mot vilken skiljedomen åberopas, icke haft erforderlig tillgång till att utföra sin talan, där den fråga skiljemännen prövat blivit här i riket avgjord genom domstols eller överexekutors efter skiljeavtalets ingående meddelade beslut, eller där i avseende å förfarandet eller skiljedomen föreligger omständighet, som medför, att skiljedomens tillämpande skulle strida mot goda seder. Skiljedoms ogiltighet på grund av nullitet eller på grund därav att part icke haft erforderlig tillgång till att utföra sin talan prövas endast efter därom framställd invändning av den, mot vilken skiljedomen göres gällande.
    Verkställighet å utländsk skiljedom sökes hos Svea hovrätt, 8 §. Vid ansökan skall fogas skiljedomen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Är i den stat där skiljedomen givits tid stadgad för dess överklagande, har sökanden att ingiva bevis av behörig utländsk myndighet att klagan icke under den tid ägt rum. Ansökan om verkställighet må enligt 9 § ej bifallas med mindre motparten haft tillfälle att därå svara. Finner sedan hovrätten anledning ej förekomma till antagande att för verkställigheten möter hinder av ovan angivna slag, förordnar

220 ÅKE HASSLER.hovrätten om verkställighet, varefter skiljedomen går i verket likasom domstols laga kraft ägande dom, där ej efter klagan över hovrättens beslut Konungen annorlunda förordnar. I 10 § givas vissa regler om verkställigheten då skiljedomen ej innefattar prövning av alla i målet framställda yrkanden; 11 § begränsar lagens tillämpning till att endast gälla på avtal grundade skiljedomar.
    Efter denna redogörelse för lagförslagets innehåll skola här förslagets principer och den utformning de fått i lagtexten något granskas.
    Till en början torde det vara på sin plats att framhålla de betydande svårigheter lagstiftningsförsök på detta område liksom i allmänhet i internationellt privaträttsliga ämnen hava att kämpa med. Oenighet råder ofta om själva de principiella grundvalarna för ett visst rättsinstitut betraktat som en företeelse i intern rättsbildning. Därtill kommer att grunderna för dess reglering i internationellträttsligt hänseende merendels äro omtvistade. I det föregående har ett försök gjorts att klarlägga den svenska exekutionsrättens och internationella privaträttens ståndpunkt med hänsyn till frågan om utländska skiljedomars verkställighet. Men av denna framställning torde också hava framgått, att man här rör sig på ett område, där meningarna inom doktrin och praxis gå isär på väsentliga punkter.
    I det vid propositionen fogade sakkunnigförslaget säges det1,att grundtankarna i 1923 års protokoll och 1927 års konvention — principerna om skiljeavtalets processhindrande verkan även utanför avtalets hemland och om verkställighet av regelrätt tillkomna utländska skiljedomar — väl överensstämma med svensk rättsåskådning. Detta är otvivelaktigt riktigt likaväl som uttalandet, att den ur processuell synpunkt felfria skiljedomen har karaktären av ett avtalsvis tillkommet rättsfaktum, som, i likhet med andra på avtalsväg tillskapade rättsförhållanden, bör, oberoende av statsgränser, respekteras och sanktioneras av den ena kulturstaten såväl som den andra. Om dessa principer borde svensk teori och praxis kunna enas, och resultatet av deras konsekventa genomförande blir vad ovan antagits vara gällande svensk rätts ståndpunkt.
    Förslaget tillämpar emellertid de nämnda grundsatserna på ett helt annat sätt än vad fallet är i svensk praxis. I stället

 

1 Propositionen s. 20.

OM VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK SKILJEDOM. 221för att vidhålla den privaträttsliga synpunkten, att medelst obligationsrättsliga kompetensnormer fastställa den eller de lagar som skola tillämpas på skiljeavtal, skiljeförfarande och skiljedom, har förslaget upptagit en processrättslig territorialitetsprincip1. Härutinnan bygger förslaget på konventionen. Bestämmelsen i förslagets 5 §, att skiljedom skall anses såsom utländsk där den är meddelad å utländsk ort, står i överensstämmelse med konventionens artt. 1 och 2 2. På samma territorialitetsprincip grundas stadgandena i förslagets 1 och 2 §§, att såsom utländskt anses skiljeavtal, som innebär att skiljeförfarandet skall äga rum utom riket, och att om skiljeavtal innebär att skiljeförfarandet skall äga rum i viss främmande stat, den stats lag skall äga tillämpning å avtalet. Däremot har förslaget icke upptagit bestämmelsen i protokollets punkt 2, att skiljeförfarandet, däri inbegripet skiljenämndens konstituerande, regleras av parterna och av lagstiftningen i det land, inom vars område förfarandet äger rum. Denna grundsats är emellertid utan tvivel det centrala och principiellt avgörande uttrycket för en ifråga om skiljedomsinstitutet tillämpad territorialitetsprincip.
    Det spörsmål, som nu framställer sig, är huruvida det är praktiskt lämpligt att med övergivande av hittills tillämpade privaträttsliga synpunkter gå in för en processrättslig territorialitetsprincip på förevarande område. Teoretiska betänkligheter behöva icke hindra detta, ty skiljedomsinstitutet är en rättsfigur på gränsen mellan privaträtt och processrätt. Man kan därför lika gärna lägga huvudvikten på skiljeförfarandets egenskap av att vara en procedur för slitande av tvister, besläktad med det processuella domstolsförfarandet, som man

 

1 I sakkunnigförslagets allmänna motivering heter det (propositionen s. 13), att medan man tidigare synes hava ansett skillnaden mellan inhemska och utländska skiljedomar ligga däri, huruvida skiljeavtalet och skiljeförfarandet skolat regleras av inländsk eller utländsk rätt, är numera den övervägande meningen den, att vad det kommer an på är, huruvida skiljedomen meddelats i inlandet eller utlandet. Författaren till denna uppsats kan icke ansluta sig till anförda uttalande, som i varje fall icke stämmer med gällande svensk rätts ståndpunkt. BRACHET yttrar s. 15: »Il nous a paru plus compréhensif, et plus conforme à la réalité, de définir la sentence arbitrale étrangère toute sentence rendue sous l'empire d'un droit étranger».

2 Hänvisningen å s. 21 i propositionen till punkt 1 i 1923 års protokoll torde bero på misstag. Frågan synes icke vara berörd i protokollet.

222 ÅKE HASSLER.kan företrädesvis fästa avseende vid skiljedomens privaträttsliga genesis, dess karaktär av realisation av ett avtalsinnehåll1Huruvida privaträttsliga eller processrättsliga synpunkter skola dominera vid den internationellträttsliga behandlingen av institutet ifråga beror helt på praktiska lämplighetsskäl. Men två saker synas böra framhållas härvidlag. För det första måste ett uppställande av territorialitetsprincip grundas på en noggrann undersökning av ett sådant ställningstagandes konsekvenser. En sådan utredning har icke presterats av konventionens författare och finnes ej heller i propositionen. Och vidare: skall territorialitetsprincipen läggas till grund för skiljedomsinstitutets internationellträttsliga behandling, så bör den genomföras medvetet och följdriktigt. Skiljeavtal, skiljeförfarande och skiljedom böra då alla enhetligt regleras av lex loci, lagen i det land där förfarandet äger rum, ty endast på så sätt genomföres konsekvent analogien med domstolsproceduren. Konventionstextens författare synas icke alldeles klart hava fattat detta i sikte eller eljest bestämt sin ståndpunkt till förevarande problem. Medan protokollet som nämnt upptager regeln att skiljeförfarandet regleras av parterna och av lagstiftningen i det land där förfarandet äger rum, hänvisas i konventionen endast till »les règles de droit applicables à la procédure d'arbitrage». Och då under arbetet på konventionens redigerande närmare besked begärdes 2 angående den på skiljeavtalet tillämpliga lagen, svarades det, »que c'était là une question qui soulevait trop de controverses et qu'il était préférable de laisser au juge le soin de la résoudre dans chaque cas particulier en appliquant les principes généraux du droitinternational privé.»3
    Författaren till dessa rader tilltror sig icke att utan en ovan påkallad ingående utredning lämna ett bestämt svar på frågan om skiljedomsinstitutet internationellträttsligt bör regleras efter territorialitetsprincip eller med hjälp av privaträttsliga kompe-

 

1 ALEXANDERSON framhåller s. 43 skiljedomens karaktär av »Zwischengebilde» mellan privaträttsliga och processrättsliga institut och de härav alstrade stridiga tendenserna att betona den ena eller andra sidan i dess dubbelväsen. I själva verket torde det förhålla sig så, att i den mån skiljedomsinstitutet legislativt utvecklas och alltså antager karaktären av en i lag reglerad procedur, de processrättsliga synpunkterna komma att väga allt tyngre.

2 Jfr ovan s. 216 not 3.

3 BRACHET s. 182 not 1.

OM VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK SKILJEDOM. 223tensnormer. Vissa vanskligheter vidlåda otvivelaktigt det förra alternativet. Det gäller ju först och främst att avgöra, huruvida skiljeförfarandet rätteligen i enlighet med skiljeavtalet ägt rum i visst land, eller om icke fastmera sådant skett i strid mot avtalet. Denna fråga torde lämpligen böra besvaras av lex fori, lagen i det land där skiljedomen göres gällande.En annan svårighet ligger däri, att skiljeförfarandet kan hava genomförts i olika länder, bland annat så, att det egentliga förfarandet ägt rum i ett land medan skiljedomen avkunnats i ett annat. Dessa och andra möjligen förekommande besvärligheter — sådana torde icke utebliva vilkendera lösningen man väljer — synas dock icke väga alltför tungt i jämförelse med de fördelar territorialitetsprincipen erbjuder, främst därutinnan att man erhåller möjlighet att tillämpa en enhetlig, ganska lätt fastställbar lag, detta givetvis under förutsättning att territorialitetsprincipen genomföres konsekvent. Vidare må icke förbises, att nämnda princip torde väl passa till sakens natur: skiljeförfarandet bör äga rum i enlighet med lex locity denna lag är givetvis lättast att tillämpa och man vinner också fördelen av att kunna utnyttja i lagen medgiven hjälp av myndighet för förfarandets genomförande ävensom att i fall av befogenhet iakttaga eventuell klanderfrist. En sak må emellertid tilläggas: antagandet av territorialitetsprincip torde lämpligen böra ske i samförstånd med andra länder, med vilka internationella förbindelser på skiljedomsväsendets område önskas, och genomföras på enahanda sätt som i dessa. Ett ensidigt uppställande av nämnda princip från ett enskilt lands sida torde icke giva gott resultat.
    Ser man nu närmare efter, huru territorialitetsprincipen genomförts i det föreliggande lagförslaget, så synes med fog kunna påstås, att det skett på ett ganska ofullkomligt och svävande sätt, något som också påtalats av lagrådet under dess behandling av förslaget.2 Skulden härtill ligger i väsentlig mån hos konventionen, som icke tagit ståndpunkt till frågorna om vilken lag som skall tillämpas på skiljeavtal, respektive skiljeförfarande, utan nöjt sig med att i vissa hänseenden anknyta skiljedom till lagstiftning och myndigheter i det land, där den meddelats.

 

1 Möjligen kan också ifrågakomma lagen i det land där förfarandet faktiskt ägt rum, men den i texten angivna lösningen synes äga företräde.

2Propositionen s. 34 f.

224 ÅKE HASSLER.Denna grundsats har ock upptagits i förslaget som alltså står på den egendomliga ståndpunkten, att om skiljeförfarande ägt rum i ett land och skiljedom meddelats i ett annat, skiljedomen skall anses höra hemma i det senare landet. 1 Frågan om vilken lag skall tillämpas på förfarandet beröres icke i förslaget. 2 Däremot hava i detsamma upptagits vissa regler om »utländskt skiljeavtal» och om den på skiljeavtal tillämpliga lagen. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser återfinnes icke i konventionen eller i protokollet och torde ej heller finnas i utländsk lagstiftning. Begreppet »utländskt skiljeavtal» synes hava uppställts utan stöd i doktrin, lagstiftning eller konventioner 3, vilket kan synas märkligt, då i sakkunnigförslaget anföres, att spörsmålet om vilket lands lagstiftning skall tillämpas när det gäller att bedöma giltigheten och verkningarna av ett skiljeavtal lämnas öppet i såväl protokollet som konventionen, och att frågan i själva verket ännu icke torde vara mogen vare sig för internationell överenskommelse eller för uttömmande legislativ behandling i de särskilda staterna, varför man lärer likasom hittills nödgas tills vidare stanna vid dess överlämnande åt rättsvetenskap och domstolspraxis.42 § har emellertid förslaget tagit principiell ståndpunkt tillnämnda spörsmål, när det föreskrives, att om skiljeavtal innebär, att skiljeförfarandet skall äga rum i viss främmande stat, den stats lag skall äga tillämpning å avtalet. Besluter man sig för att införa generell territorialitetsprincip, torde någon anmärkning ej kunna med fog riktas mot denna regel. Men den borde i så fall hava erhållit den allmänna formuleringen, att skiljeavtals giltighet bedömes efter lagen i det land där för-

 

1 Det onöjaktiga häri har icke undgått författaren till sakkunnigförslaget, se propositionen s. 21. I motsats mot vad därstädes antages måste jag anse detta vara en allvarlig anmärkning mot konventionen. Om skiljeförfarande äger rumt. ex. i Tyskland och skiljedomen därefter avkunnas i Köpenhamn, synes det ganska orimligt att bedöma skiljedomens giltighet efter danska regler. Mera lämpligt torde vara att bedöma förfarande och skiljedom enhetligt efter lagen i det land där det förra äger rum. Att märka är också, att argumenteringen i sakkunnigförslaget endast berör det fall att skiljedomen meddelas utomlands när förfarandet ägt rum inom landet.

2 I sakkunnigförslaget, propositionen s. 22, behandlas emellertid detta spörsmål.

3 Måhända har begreppet ifråga sitt ursprung i 1923 års protokoll, ehuru där ingalunda talas om utländska skiljeavtal eller skiljedomsklausuler. Propositionen s. 23 f.

OM VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK SKILJEDOM. 225farandet ägt rum eller avses att äga rum. Den senare satsen måste dock modifieras, då ju innan skiljeförfarande ägt rum någon anknytning till lex loci ofta ej förefinnes. Göres skiljeavtal gällande såsom processhinder inför domstol, kan det tydligen alltemellanåt förekomma att man måste anlita en obligationsrättslig kompetensnorm för att finna den tillämpliga lagen. Men detta hindrar ej, att vid genomförd territorialitetsprincip den generella regeln måste vara, att skiljeavtal liksom skiljeförfarande och skiljedom bedömas efter förfarandets lex loci.
    Fråga är nu, om begreppet utländskt skiljeavtal har det teoretiska och praktiska värde, att man bör upptaga det i svensklagstiftning eller operera därmed i den internationella skiljedomsrätten. Det må icke förbises, att det är en ren fiktion att ifråga om ett avtal använda beteckningar sådana som utländskt eller svenskt. Redan med avseende å skiljedom har från vissa håll icke utan fog framhållits det strängt taget oegentliga i att tillägga densamma något slags nationalitet, ehuru det ur viss synpunkt låter försvara sig, isynnerhet om man uppställer en processrättslig territorialitetsprincip.1 När det gäller skiljeavtal kan man icke utan starka skäl acceptera en sådan begreppsbildning eller terminologi. Sådana skäl torde icke föreligga. Först och främst må erinras om att »utländskt skiljeavtal» är ett för det svenska förslaget specifikt institut, som icke torde hava motsvarighet i utländsk rätt. Vidare må påpekas, att det icke i förslaget givits någon generellt användbar definition avbegreppet, något som måhända ej heller är möjligt att åstadkomma. I det praktiska fallet, att skiljeavtalet icke utmärker huruvida förfarandet skall äga rum inom eller utom riket och den ene av parterna är bosatt inom riket, den andre å utländsk ort, vet man icke huruvida utländskt eller svenskt skiljeavtal föreligger. Att i svensk lagstiftning upptaga ett teoretiskt synnerligen tvivelaktigt begrepp, som icke kan definieras eller i varje fall icke blivit nöjaktigt bestämt och vilket måhända ej kommer att finna rum i utländsk rätt, torde näppeligen böra ifrågakomma. 2 Såvitt kan ses av lagtexten fyller icke heller institutet utländskt skiljeavtal något praktiskt behov. Vad som stadgas i förslagets 3 och 4 §§ kan lika väl uttryckas därförutan. Att tvistefråga, som är föremål för ett enligt å detsamma

 

1 Jfr ovan s. 209 not 3.

2 Angående lagrådets betänkligheter på denna punkt se propositionen s. 35.

15 — Svensk Juristtidning 1929.

226 ÅKE HASSLER.tillämplig utländsk lag giltigt skiljeavtal, icke upptages till prövning av svensk domstol, där invändning om skiljeavtalet göres och frågan är av beskaffenhet att enligt svensk lag1 kunna hänskjutas till skiljemän, är en grundsats, som återfinnes i nu gällande rätt, och för dess lagfästande behöver man icke operera med »utländskt skiljeavtal». Icke heller för att stadga, att om, skiljeavtal innebär att förfarandet skall äga rum utom riket eller båda parterna hava hemvist i utlandet, skiljeförfarande ej må äga rum här i riket.
    Utrymmet tillåter icke en granskning av förslagets detaljer. Av det anförda torde emellertid framgå, att de principer, på vilka förslaget bygger, äro diskutabla och att de i varje fall måste noggrant genomtänkas och med följdriktighet genomföras. Man rör sig här på ett område, som erbjuder alldeles särskilt stora svårigheter. Under sådana förhållanden torde det vara berättigat att varna för en forcering av detta lagarbete. Det i propositionen 2 angivna skälet för att redan nu gå till ett beslut i frågan, sammanhanget med det framlagda förslaget till ny svensk skiljemannalag, synes icke vara bärande. En sådan, lag kan mycket väl antagas utan att lagstiftning om utländska skiljeavtal och skiljedomar samtidigt kommer till stånd. Vår nuvarande lag om skiljemän har kunnat fungera nöjaktigt utan att dess tillämpningsområde klart avgränsats i förhållande till de skiljeavtal och skiljedomar, som skola betraktas som utländska. Någon fara i dröjsmål finnes därför icke. Tvärtom synes ytterligare beredning av förevarande lagfråga vara att anbefalla. Lagrådet3 har påpekat den mindre gynnsamma ställning vari Sverige kunde komma, därest vi nu anslöte oss till protokollet och konventionen men de stater, med vilka vårt land främst står i kommersiell förbindelse, icke skulle ratificera desamma eller i varje fall under en längre tid låta anstå därmed. Av departementschefens yttrande 4 vid propositionens avlåtande framgår, att frågan om ratifikation i de flesta länder befinner sig på ett förberedande stadium; vad angår Norge, som för oss har särskilt intresse, lämnas överhuvud icke någon

 

1 Varför det egendomliga uttrycket »den för svenskt skiljeavtal gällande lag» ?

2 Propositionen s. 5, s. 41.

3 Propositionen s. 34.

4 Propositionen s. 40 f.

OM VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK SKILJEDOM. 227upplysning om hur man där ställer sig till spörsmålet om ratifikation. Det torde under alla omständigheter vara skäl att innan någon lag i ämnet antages närmare förvissa sig om hur saken ligger till i våra nordiska grannländer, Danmark, Finland och Norge, ävensom i Tyskland, Frankrike och England. En annan omständighet, som bör noga övervägas, är spörsmålet om reciprocitet. De skäl, som i sakkunnigförslaget 1 anföras för förslagets ståndpunkt att medgiva erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom oavsett i vilket land den hör hemma, synas icke alldeles övertygande. Att reciprocitet hittills icke krävts i vår praxis är med hänsyn till den härskande privaträttsliga uppfattningen ganska naturligt; inför man territorialitetsprincip kan det ställa sig annorlunda. Ej heller torde man böra överskatta svårigheterna att i rättstillämpningen använda reciprocitetsregeln. Däremot kan denna regel vara av värde när det gäller att förmå ett land, som är ovilligt att ansluta sig till konventionen, att med oss överenskomma om ömsesidigt erkännande och verkställighet.2
    Ännu en omständighet, som talar för uppskov med frågans avgörande, torde böra framhållas. Avfattandet av en lag i förevarande ämne synes vara en uppgift, som särskilt väl lämpar sig för nordiskt samarbete. Det skulle vara av odisputabelt värde att åtminstone de nordiska länderna ägde såvitt möjligt likalydande sådana lagar, byggda på samma principer och erbjudande möjligheter till en likformig praxis i samtliga dessa länder. Naturligtvis skulle man helst önska, att detta gällde alla stater, med vilka vi på skiljedomsväsendets område stå i förbindelse. Men då detta önskemål icke lär kunna inom överskådlig tid realiseras, är en gemensam nordisk lag i ämnet det mål, som för närvarande bör eftersträvas.
    Skulle det befinnas, att ratificerande av protokollet och konventionen från svensk sida icke bör komma i fråga, finnes emellertid i förslaget en legislativ nyhet av värde att tillvarataga. Förlägges prövning av frågor om verkställighet av utländska skiljedomar till Svea hovrätt, så bereder man därmed utländska

 

1 Propositionen s. 23.

2 Som ett skäl för svensk anslutning anföres i sakkunnigförslaget, propositionen s. 12, att man därigenom skulle underlätta möjligheten att i andra länder uppnå verkställighet av de internationella skiljedomar, i vilka svenska medborgare äro vinnande parter.

228 ÅKE HASSLER.rättssökande en beaktansvärd fördel i jämförelse med det nuvarande tvånget att i dessa fall gå den vanliga domstolsvägen. Jämväl ur allmän rättsskipningssynpunkt synes en sådan ordning vara att förorda. Det behövdes då blott att 46 § utsökningslagen erhölle ett sista stycke av ungefär följande lydelse: »Vill någon erhålla verkställighet å utländsk skiljedom, söke det hos Svea hovrätt. Finnes därvid, att skiljedomen är bindande enligt utländsk lag, som äger tillämpning å skiljeavtalet och det därpå grundade förfarandet, förordne hovrätten, att skiljedomen må verkställas; och gånge den då i verket likasom domstols laga kraft ägande dom, där ej, efter klagan över hovrättens beslut, Konungen annorledes förordnar». Måhända kunde därtill fogas några stadganden ur förslagets 8—10 §§. Men då det gäller lagregler, avsedda att tillämpas av så kvalificerade instanser som Svea hovrätt och högsta domstolen, är det ju icke av nöden att binda utvecklingen av praxis genom en rad detaljbestämmelser i skriven lag.