HAR ETT PÅ EMPIRISK - PSYKOLOGISK GRUND UPPBYGGT STRAFFSYSTEM ANVÄNDNING FÖR ETT TILLRÄKNELIGHETSBEGREPP?

 

AV

 

PROFESSORN MED. DR OLOF KINBERG.

 

I det straffrättsfilosofiska system som man plägar benämna den klassiska doktrinen, utgör begreppet tillräknelighet, imputabilitet 1, en hörnsten. Imputabilitet innebär moralisk ansvarighet och är en förutsättning för straffbarhet. I sin ordning förutsätter imputabilitet viljefrihet i indeterministisk mening. Enligt samma doktrin är straffet en reaktion mot individen, emedan han ådragit sig moralisk skuld av visst slag. Straffet är sålunda till för att fylla ett metafysiskt, teologiskt krav på sonande, sanktion. Däremot saknar det praktiska psykologiska syften. Det bortser sålunda alldeles från eventuella psykologiska eller andra verkningar på den straffade själv och på samhället. Straffet skall utkrävas quia peccatum, icke, såsom den utilitaristiska doktrinen fordrar, ne peccetur. Den abstrakta, dogmatiska karaktären hos denna doktrin är i ögonen fallande. Doktrinen utgår från vissa begrepp (viljefrihet, moralisk ansvarighet, imputabilitet m. fl.), men avstår från att undersöka huruvida dessa begrepp äga något realt, genom abstraktion ur empirisk erfarenhet vunnet innehåll. Med andra ord, doktrinen intresserar sig icke för frågan om dessa begrepp känneteckna faktiska psykiska egenskaper eller tillstånd hos människor. Doktrinen låter sig sålunda icke påverka genom vidgad kunskap om mänskliga själstillstånd och om mänskliga samhällsfenomen. Den är ett en gång för alla färdigt, från början stelnat, dött system, som icke kan utveckla sig jämsides med erfarenheten rörande mänskliga — psykologiska och sociala — ting.

 

1 Imputabilitet är här använt såsom synonymt med det tyska »Zurechnungsfähigkeit», det franska »responsabilité pénale», och de skandinaviska språkens »tillräknelighet», »tilregnelighed».

230 OLOF KINBERG.    Det är naturligt att mellan en så beskaffad åskådning och den empiriska vetenskap, som mest haft att sysselsätta sig med densamma, nämligen den forensiska psykiatrin, måst uppstå ett antagonistiskt förhållande. Den forensiska psykiatrin, som har till studieobjekt de patologiska själstillståndens betydelse för rättslivet, har omöjligen kunnat underlåta att fråga efter den empiriska realitet, ur vilken begreppen imputabilitet och viljefrihet äro abstraherade. Därav den kritiska inställning från psykiatrins sida, vilken tagit sig uttryck bl. a. i den omfattande litteraturen över den s. k. tillräkneligheten.
    På grund av formuleringen av de straffparagrafer som avse upphävd eller minskad imputabilitet såsom grund för straffuteslutning eller strafflindring och de processuella regler som gälla i flertalet kulturland, är det i sak rättsläkaren som ha ratt besvara frågan, om en för brott tilltalad person är »tillräknelig» eller icke, även om det formellt är domstolen som träffar det slutliga avgörandet. I varje fall har rättsläkaren på de flesta håll så uppfattat sin uppgift. De särskilda kunskaper hos rättspsykiatern, på grund av vilka han av rättskipningen anlitas såsom sakkunnig, avse mänskligt själsliv i normalt och abnormt, i sjukt och friskt tillstånd. Det är därför klart att, när han sättes att avgöra huruvida en brottsling är »tillräknelig» eller icke, han måste göra sig reda för vilket psykologiskt tillstånd som döljer sig bakom termen »tillräknelighet».
    Enligt doktrinen är detta tillstånd viljefrihet i indeterministisk mening. Den första frågan som möter är denna: kan indeterministisk viljefrihet betraktas såsom ett psykologiskt tillstånd? Härpå svarar deterministen naturligtvis nej. Svarar man med indeterministen ja, så möta nya svårigheter. Huru skall man kunna skilja människor med viljefrihet från sådana som sakna denna egenskap? Är ett sådant särskiljande möjligt? Vidare, är det över huvud taget tänkbart att somliga människor äga viljefrihet, under det andra sakna denna egenskap? Slutligen, kan en människa som en gång ägt viljefrihet förlora den?
    Viljefrihet är den postulerade egenskapen hos människan att handla orsakslöst. Men en sjuklig förändring i hjärnan skulle kunna omintetgöra denna egenskap helt eller delvis. Detta måste emellertid betyda att viljefriheten står i något slags funktionsförhållande (om vars beskaffenhet för övrigt vi

TILLRÄKNELIGHETSBEGREPPET. 231intet kunna veta) till hjärnans tillstånd. Detta senare är underordnat den allmänna materiella kausaliteten och kan alltså förändras genom krafter som inverka på hjärnan. Viljefriheten är sålunda indirekt beroende av de på hjärnans tillstånd inverkande materiella krafterna. Hur låter sig detta förena med antagandet av viljefrihet såsom en bestämning hos någonting autonomt, någonting som är oberoende av allt annat? Tvingar icke själva bestämningen av begreppet viljefrihet till det antagandet att antingen alla människor, sålunda även den så gott som själlöse idioten och den fullständigt förslöade paralytikern, äro viljefria, eller också ingen?
    Att man ständigt och jämt förbiser den logiska motsägelses om ligger i antagandet att en indeterministisk viljefrihet skulle kunna upphävas genom materiella hjärnprocesser, har sin grund däri att man, utan att göra sig reda för det, substituerar den psykologiska viljefriheten, d. v. s. den psykiska anormaliteten, för den indeterministiska. När rättsläkaren sålunda med anledning av tillräknelighetsparagrafen i sitt lands strafflag går att avgöra om en viss brottsling är indeterministiskt viljefri, så besvarar han i realiteten endast frågan huruvida samma brottsling är psykiskt frisk och normal d. v. s. psykologiskt viljefri, han må själv hysa vilken uppfattning som helst om vad hans svar avser.1
    Den klassiska doktrinens tillräknelighetsbegrepp vilar alltså på ett postulat, den indeterministiska viljefriheten, vars existens är ifrågasatt; skulle något sådant som viljefrihet i denna bemärkelse finnas, så låter den sig i alla händelser icke in casu påvisa.
    Dessutom lider denna åskådning, såsom bland andra ALIMENA 2 framhållit, till orimliga konsekvenser. »Om man», säger han, »accepterade en lösning, grundad på den fria viljan, så skulle strafflagen icke finna en fullständig straffbarhet annat än vid sådana brott som icke framkallats av naturliga orsa-

 

1 Beträffande den utförligare motiveringen för min här i stark förkortning framställda uppfattning om den s. k. tillräkneligheten måste jag av utrymmesskäl hänvisa till mina tidigare arbeten: 1) Über die Unzulänglichkeit aller Versuche einen Begriff der Zurechnungsfähigkeit festzustellen. (Monatsschrift für Kriminalpsychologie u. Strafrechtsreform. Heidelberg 1911); 2) Om den s. k. tillräkneligheten. Stockholm 1917.

2 ALIMENA: I limiti e i modificatori dell' imputabilità. I, p. 340.

232 OLOF KINBERG.ker; den borde då utan förmildrande omständigheter straffa endast sådana brott som tillkommit utan tillräckliga orsaker; vilket är en »contradictio in adjecto». Och likväl strävar ju varje domare, även den som bekänner sig till den klassiska doktrinen, efter att så fullständigt som möjligt utröna brottetsorsaker, d. v. s. yttre och inre förutsättningar, han söker med andra ord framleta allt det som gör brottet till en begriplig mänsklig handling, men som enligt doktrinen skulle bevisa att brottslingen är en till sina viljeyttringar determinerad, alltså otillräknelig individ.»
    Oförenligheten mellan doktrinen och det allmänna praktiska människoförståndets arbetsmetoder är påfallande. För alla nyare straffrättsåskådningar, vilka, bortsett från inbördes skiftningar, åtminstone till mycket stor eller största delen vila på den uppfattningen att straffet har vissa psykologiska och sociala uppgifter att fylla, är ett dylikt tillräknelighetsbegrepp uppenbarligen oanvändbart. Det är också helt naturligt att, i samma mån som straffrättsåskådningarna alltmera utvecklat sig till att betrakta straffet uteslutande som en utilitaristisk samhällsreaktion, i samma mån har behovet av ett reviderat tillräknelighetsbegrepp gjort sig alltmera gällande. Härvid haräven en annan faktor varit av betydelse, nämligen de olika straffrättsåskådningarnas ställning till den klassiska doktrinen. Således har den positiva skolan, som konsekvent ställt sig på empirisk, psykologisk-sociologisk bas och som brutit med den klassiska doktrinen, desintresserat sig för tillräknelighetsbegreppet. Däremot har den s. k. tredje skolan, vilken eftersträvar en kompromiss mellan den klassiska doktrinen och den positiva skolan, så mycket starkare känt behovet av ett nytt tillräknelighetsbegrepp.
    Bland de talrika försök som gjorts att åt tillräknelighetsbegreppet giva ett efter nyare medicinska åskådningar bättre anpassat innehåll skall jag här uppehålla mig endast vid några av de mest uppmärksammade, nämligen ALIMENAS, VON LISZTS och TORPS. Jag förbigår TARDES 1 åskådning, ehuru den innehåller en synnerligen fin och träffande analys, emedan TARDES undersökning avser tillräknelighetsföreställningen sådan denna finnes i folkets föreställningsliv, under det jag här önskar sys-

 

1 G. TARDE: La philosophie pénale. Paris 1903.

TILLRÄKNELIGHETSBEGREPPET. 233selsätta mig endast med de försök att finna ett nytt tillräknelighetsbegrepp, vilka avse vetenskapliga, medicinska och straffrättsliga ändamål.
    För ALIMENA är tillräknelighet i vidsträckt bemärkelse imputation d. v. s. det tillstånd, som gör att en individ som begått brott — utan hänsyn till dettas beskaffenhet — bör undergå bestraffning. Denna tillräknelighet har emellertid intet att göra med den moraliska tillräkneligheten, utan tar uteslutande sikte på individens avskräckbarhet, intimidabilitet. ALIMENAS definition vilar sålunda på ett psykologiskt kriterium, vilket utgör en psykisk reaktion mot en enda yttre inflytelse, straffhotet eller det verkställda straffet.
    Det är lätt att inse att en sådan uppfattning, med hänsyn till sina praktiska konsekvenser, måste stöta på stora svårigheter.
    Avser avskräckbarheten straffhotet, innebär ju redan den omständigheten att en person, trots straffhotet, begått brott att hans avskräckbarhet (= tillräknelighet) är upphävd eller åtminstone försvagad. Denna konsekvens av teorin har redan uppmärksammats av bland andra TARDE och FERRI. »Man ledes till det påståendet», säger TARDE, »att i varje fall, då fruktan för straffet varit mindre än den brottsliga impulsen, otillräknelighet förelegat. Men just detta fall inträffar, varje gång ett brott begås.» FERRI 1 uttalar sig på liknande sätt: »Om en person begår ett brott, så är det just emedan han icke låtit sig avskräcka, emedan han under just de förhållanden  som rådde då gärningen begicks, icke varit avskräckbar genom straffet. Den logiska konsekvensen av denna teori skulle sålunda vara, att inga andra människor äro tillräkneliga än de som icke begå brott.» Alltså om tillräknelighet likställes med avskräckbarhet, så skulle strafflagens bestämmelser aldrig tilllämpas.
    ALIMENA har själv insett denna svårighet och gör därför en reservation till sin teori, i det han säger: »Straffet är till för dem, som kunna känna det som ett psykiskt tvång. De människor som begått ett brott visa genom sin handling att de hava övervunnit den fruktan som lagen sökt ingiva, men detta

 

1 FERRI, ENRICO: La Sociologie criminelle. Paris 1905; p. 426.

234 OLOF KINBERG.hindrar icke att förmågan att känna denna fruktan finnes inom dem, och detta är tillräknelighet.»
    Man kan knappast påstå att ALIMENAS ståndpunkt blir klarare genom denna förklaring och begränsning. Det är svårt att inse i vad mån en psykologisk faktor, vilken är i större eller mindre utsträckning verkningslös med avseende på brottslingars handlande, kan ägna sig såsom kännetecken på sådana brottslingar, som böra underkastas straff. Ifråga om recividisterna måste ju icke blott straffhotet, utan även det verkställda straffet anses vara overksamt, och vart tar då avskräckbarheten vägen? Efter definitionen borde väl den oförbätterliga recividisten vara icke avskräckbar, hoc est icke tillräknelig, men även denna konsekvens avböjes av ALIMENA. För honom äro endast de sinnessjuka otillräkneliga, ty endast de äro oemottagliga för straffets avskräckande verkan. Här kommer ALIMENA i konflikt med den empiriska erfarenheten, som visar att även de sinnessjuka i en mängd fall äro i större eller mindre utsträckning avskräckbara genom straff. I varje fall måste det hävdas att många sinnessjuka äro i lika hög grad avskräckbara som de oförbätterliga, icke sinnessjuka brottslingarna. ALIMENAS förslag till definition av tillräknelighet är sålunda icke praktiskt användbart.
    VON LISZT ansluter sig på det närmaste till ALIMENA. »Den», säger han, »som på ett normalt sätt reagerar för motiv är tillräknelig». Att VON LISZTS definition i denna allmänna form är oanvändbar inses utan vidare. Det finnes många människor, som i ett eller annat avseende reagera abnormt på motiv, utan att de därför från ändamålsenlighetssynpunkt skulle vara ägnade för en straffrättslig undantagsbehandling. VON LISZT har också närmare explicerat sin definition med hänsyn till straffets förmåga att verka såsom motiv därhän, att han låter tillräknelighet betyda »mottaglighet för den genom straffet åsyftade motivbildningen».1
    I motsats till ALIMENA drar VON LISZT själv av sin definition den konsekvensen att alla oförbätterliga brottslingar måste anses såsom otillräkneliga. Om konsekvenserna av sitt tillräknelighetsbegrepp säger VON LISZT: »De skaka grundvalarna för den straffrättsliga tillräkneligheten och sålunda för straffrätten själv». »Äro de berättigade», tillägger han, »så utplåna de den

 

1 VON LISZT: Die strafrechtliche Zurechnungsfähigkeit, 1896.

TILLRÄKNELIGHETSBEGREPPET. 235skarpa motsatsen mellan bestraffningen av den brottslige och förvaringen av den sinnessjuke».
    Man måste räkna VON LISZT till förtjänst att han, låt vara med tvekan och icke utan en viss räddhåga, givit stöd åt en uppfattning som bland framskjutna representanter för psykiatrin sedan länge är ett självklart faktum, nämligen att skillnaden mellan straff och andra kriminalpolitiska reaktiv mot brottslighet är rent formell, konventionell och saknar realpsykologisk grundval. I samma mån som kriminalpolitiken utvecklats i den positiva skolans riktning d. v. s. blivit mera empiriskt psykologisk och social, har nämligen mot brott och mot asociala eller antisociala tendenser, vilka icke manifestera sig i brott, i allt större utsträckning kommit att användas sådana kriminalpolitiska reaktiv som icke i teknisk mening äro straff. Sålunda har sedan decennier en mängd kriminalpolitiska åtgärder (tvångsuppfostran för minderåriga, övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna, internering av personer hemfallna åt särskilt samhällsskadlig alkoholism, tvångsarbete för vissa mer eller mindre latent kriminella, internering på obestämd tid av psykiskt abnorma brottslingar samt av presumerat oförbätterliga vaneförbrytare m. m.) kommit att intaga ett allt större utrymme jämte de egentliga straffen. Att nu vissa kriminalpolitiska reaktiv benämnas straff, under det andra uttryckligen förklaras icke äga straffkaraktär, är en sak som ingalunda undanröjer den faktiska psykologiska likheten mellan dessa båda kategorier reaktiv, sådana de uppfattas såväl av dem, mot vilka de användas, som av folket. Det är utan betydelse att straffet av principiella skäl anses ha till uppgift att tillfoga brottslingen ett särskilt strafflidande såsom vedergällning för den begångna rättskränkningen, och att det därjämte anses åsyfta en allmänpreventiv verkan, i motsats till andra reaktiv, om dessa sistnämnda faktiskt av både brottslingar och allmänhet anses innebära ett lidande och realiter också äro allmänpreventivt verksamma. Att så är förhållandet visar nämligen erfarenheten. Det har icke alldeles sällan förekommit att en person, som ansett sig ha anledning frukta att bli ådömd en längre tids tvångsarbete, föredrager att begå ett brott för att utbyta tvångsarbetet, vilket enligt teorin icke har straffkaraktär, mot fängelse eller straffarbete, helt enkelt därför att han ansett ett kortvarigt frihetsstraff såsom ett mindre lidande än en lång-

236 OLOF KINBERG.varig internering å tvångsarbetsanstalt. Likaledes är det en känd sak att vid brott som icke medföra mycket långvariga straff, brottslingen föredrager att bli dömd till straff framför att på grund av mental rubbning bli förklarad straffri. Det kan också ifrågasättas om icke åtskilliga preventiva åtgärder (tvångsuppfostran, tvångsarbete, internering å abnormanstalt) överhuvud, även ceteris paribus, ha minst lika stor generalpreventiv verkan som frihetsstraff. Till och med ifråga om en reaktivåtgärd av så föga utpräglat kriminalpolitisk natur som tvångsinterneringen av alkoholister visar erfarenheten, såväl att interneringen av alkoholisterna själva uppfattas såsom ett lidande (straff), som att interneringslagen utövar en påtaglig allmänpreventiv verkan. Att även straffriförklarade brottslingars internering å sinnessjukhus av dem själva uppfattas såsom ett avsiktligt tillfogat lidande (straff), är ett välkänt erfarenhetsrön. Även den fortskridande humaniseringen av straffverkställigheten bidrager till att utplåna skillnaden mellan straff och icke-straff. Livet för brottslingen inom straffanstalten, exempelvis inom ett jordbruksfängelse, avviker redan obetydligt nog från livet inom en tvångsarbetsanstalt, en alkoholistanstalt och liknande. Med en ökad tillämpning av sådana institut som tvångsuppfostran, internering å anstalt för abnorma och å sinnessjukhus kommer också antalet brottslingar, vilka aldrig bli intagna å straffanstalt och sålunda aldrig undergå straff, att betydligt ökas. Inom en icke avlägsen framtid kommer sålunda förbrytarekårens stamtrupp, vaneförbrytarna, i det stora hela att icke bli föremål för straffbehandling. Det utplånande av skillnaden mellan straff och icke-straff som VON LISZT förutsade såsom en konsekvens av den omläggning av tillräknelighetsbegreppet han föreslår, har sålunda kommit, icke såsom följd, av en dylik omläggning, utan på grund av de reformer som den segrande naturvetenskapliga åskådningen rörande brottet och dess bekämpande med nödvändighet åstadkommit.
    Även om VON LISZTS definitionsförsök sålunda på visst sätt framhäver det konventionella i straffets särställning i förhållande till andra kriminalpolitiska reaktiv, så ger det likväl stöd åt denna fiktion genom att söka uppställa ett särskilt tillräknelighetstillstånd såsom förutsättning för straffbarhet. VON LISZT tar sålunda icke steget fullt ut, utan stannar på halva vägen. En fullt konsekvent, på empirisk psykologisk grund vilande

TILLRÄKNELIGHETSBEGREPPET. 237uppfattning av kriminalpolitikens mål och medel innebär nämligen att samtliga i vidaste bemärkelse kriminalpolitiska reaktiv, straffen inbegripna, äro av principiellt likartad innebörd. Ty de åsyfta samtliga: dels att genom tvångsmedel av olika slag och tyngd påverka den individ som avvikit från vad samhället anser förenligt med en socialt tillfredsställande vandel, till ett riktigare handlande; dels att söka inom samhället upprätthålla den uppfattningen att sådana handlingar som äro föremål för kriminalpolitiska reaktioner äro otillåtna och därmed påverka den allmänna moraliska åskådningen hos medborgarna; dels slutligen att, åtminstone i alla fall där de kriminalpolitiska reaktiven innebära en minskad handlingsfrihet, sätta individen ur stånd att manifestera samhällsskadliga handlingstendenser, mot vilka de kriminalpolitiska reaktiven äro riktade1.
    Dessa allmänna karaktärer hos de kriminalpolitiska reaktiven äro desamma, vare sig det är fråga om en regelrätt straffverkställighet gentemot brottslingar, tvångsuppfostran av minderåriga vanartade, tvångsarbete för asociala individer, internering av särskilt skadliga alkoholmissbrukare eller internering av oförbätterliga vaneförbrytare, farliga sinnessjuka eller psykiskt abnorma brottslingar.
    Även om VON LISZT med större konsekvens än ALIMENA fullföljt sin tankegång angående »tillräkneligheten», sammanfaller denna så nära med ALIMENAS, att slutomdömet måste bli detsamma: Definitionen är icke praktiskt användbar.
    Såväl ALIMENAS som VON LISZTS försök att uppställa ett nytt tillräknelighetsbegrepp utgå från ett visst psykologiskt tillstånd hos individen i förhållande till straffet. Deras tillräknelighet är sålunda, i motsats till den klassiska doktrinens, icke ett tillstånd, vars bestämningar hänföra sig till »absoluta» principer, utan hänsyn till praktiska verkningar. Detta gäller i ännu högre grad om Torps2 försök till definition. För Torp är tillräkne-

 

1 Straffets tre praktiska huvudändamål: förbättring, avskräckning och oskadliggörande voro kända redan under antiken och äro intet nytt påfund av moderna straffrättsteoretici. Så t. ex. säger Seneca i sin De clementia (I, 22, 1): »Transeamus ad alienas iniurias, in quibus vindicandis hæc tria lex secuta est, quæ Princeps quoque sequi debet: aut ut eum, quem punit, emendet; aut ut poena ejus ceteros meliores reddat; aut ut sublatis malis securiores ceteri vivant».

2 C. TORP: Om den saakeldte forminskede tillregnelighed. 1906.

238 OLOF KINBERG.lighet »ett sådant psykiskt tillstånd, som gör det försvarligt och förnuftigt att använda straff mot dem som begått brottsliga handlingar». Av denna formulering framgår med ännu större tydlighet att Torp avstår från varje försök att bestämma tillräknelighetstillståndet med tillhjälp av »absoluta» principer. Här är tillräkneligheten uttryckligen ingenting annat än förhållandet mellan individens beskaffenhet och möjligheten att med hänsyn till denna realisera straffets ändamål. Vid närmare påseende visar sig denna vaga definition sakligt innehållslös. Den lämnar knappast några gripbara kännetecken på de personer som skola anses tillräkneliga. I själva verket utsäger definitionen ju endast att man ej skall straffa sådana som det ej är lämpligt att straffa, alltså en ren truism. För avgörandet när det är lämpligt att straffa saknas anvisningar, men det är ju just dessa anvisningar som en definition skulle lämna. Den med allmän straffrättsåskådning och psykologisk erfarenhet rörande brottslingar och deras behandling växlande subjektiva uppfattningen om vad som är lämpligt har här fullständigt fria händer.
    Torps definition avlägsnar sig mer än de övriga här berörda från den klassiska doktrinens, men är innehållsligt obestämd och sålunda icke användbar för praktiska ändamål.
    Föreställningen om en minskad tillräknelighet, utgörande ett område mellan tillräknelighet och fullständig otillräknelighet, har säkerligen framsprungit ur mycket olikartade, delvis rättgrumliga kunskapskällor. Av största betydelse för uppkomsten, av detta betraktelsesätt har säkerligen varit föreställningen om en kontinuerlig övergång mellan hälsa och sjukdom, normalitet och abnormitet. Särskilt torde det breda och av ett stort antal individer representerade övergångsbältet mellan normalitet och abnormitet hava givit stöd åt föreställningen om en graderad tillräknelighet. Även om denna kontinuitetsföreställning är riktig ifråga om de konstitutionella abnormiteterna, vilka kunna betraktas såsom kvantitetsvariationer som överskridit gränserna förden normala variabiliteten, så är åskådningssättet icke tillämpligt på sinnessjukdomarna sui generis. Liksom ifråga om varje verklig sjukdom d. v. s. varje genom ett skadligt agens under individens levnad uppkommen funktionsrubbning, måste man här, teoretiskt, tänka sig en skarp gräns, även om det in concreto kan vara omöjligt att exakt bestämma var denna gräns går. Av bety-

TILLRÄKNELIGHETSBEGREPPET. 239delse är att den alltid ligger inom vad som praktiskt betecknas såsom hälsa, varav följer att man i det konkreta fallet väl kan beteckna en sinnessjuk som frisk, men däremot, om ett fall är bedömt lege artis, icke en frisk såsom sinnessjuk.
    Säkerligen har emellertid uppkomsten av föreställningen om en minskad tillräknelighet gynnats även av en annan faktor, nämligen den förut berörda, synnerligen vanliga förväxlingen mellan indeterministisk viljefrihet och psykologisk viljefrihet (psykologisknormalitet). I detta sammanhang må anmärkas att just de klaraste och konsekventaste anhängarna av den klassiska doktrinen vägrat acceptera begreppet minskad tillräknelighet, medan mera oklara, eklektiska naturer, sådana exempelvis som tro på övergångsformer mellan indeterminism och determinism, funnit sig till rätta med detta begrepp. Att de konsekventa klassikerna från sin utgångspunkt ha rätt, kan ju icke vara tvivel underkastat.
    De deterministiska anhängarna av de nyare straffrättsåskådningarna förhålla sig med avseende å den minskade tillräkneligheten olika, allt efter sin uppfattning om tillräknelighetsbegreppet. I överensstämmelse med sin bestämning av tillräkneligheten avböjer ALIMENA den minskade tillräkneligheten. VON LISZT däremot accepterar detta begrepp, vilket torde sammanhänga därmed att hans definition på tillräknelighet är något svävande, i det denna än betecknas såsom straffmottaglighet, än såsom »andlig mognad och andlig hälsa under tillstånd av ogrumlat medvetande». I sistnämnda fall är tillräkneligheten alltså detsamma som psykologisk frihet, vilket ju gör en minskad tillräknelighet formellt acceptabel.
    När TORP antager mellanformer mellan tillräknelighet och full otillräknelighet, befinner han sig däremot i motsägelse till sin egen definition. TORPS ståndpunkt synes också förklarlig endast genom antagandet att han i själva verket ofrivilligt substituerar psykisk normalitet för de av honom själv angivna kännetecknen på tillräknelighet.
    Emellertid, även om benämningen minskad tillräknelighet är begriplig såsom uttryck för föreställningen om en övergång mellan psykisk normalitet och abnormitet, så finner man att en praktisk tillämpning av denna konception är vansklig. Begreppen tillräknelighet, minskad tillräknelighet och otillräknelighet avse ju att beteckna en kvantitativ gradering. Om man

240 OLOF KINBERG.nu, såsom skett i de flesta land där begreppet minskad tillräknelighet upptagits i strafflagen, mot de olika graderna av tillräknelighet sätter en likaledes kvantitativ gradering av straffet i fullt straff, minskat straff och intet straff, så innebär detta högst betänkliga praktiska konsekvenser. Såsom gång på gång framhållits betyder det nämligen med avseende på de s. k. minskat tillräkneliga, att en mängd av de allra farligaste och genom straff minst påverkbara brottslingarna slippa undan med kortare straff och följaktligen tidigare än andra brottslingar erhålla frihet att återtaga sin kriminella verksamhet. En matematisk korrespondens mellan olika tillräknelighetsgrader och olika straffkvantiteter är sålunda en absurditet av farligaste beskaffenhet. För de psykologiskt skilda brottslingstyper som motsvara de olika tillräknelighetsetiketterna, kräver en förnuftig kriminalpolitik däremot en rad behandlingsformer som, även om de ha ett gemensamt kriminalpolitiskt syfte, nämligen att skydda samhället mot brottsliga förehavanden, dock ifråga om sättet att förverkliga detta syfte äro åtskilda: för den sinnessjuke brottslingen sjukvård, för den psykiskt abnorme brottslingen internering på obestämd tid å lämplig arbetsanstalt, för den »normale» brottslingen vanlig straffbehandling.1 Att de mot de kvalitativt olika brottslingskategorierna 2 svarande behandlingskategorierna också böra vara kvalitativt olika, är uppenbart. Men att till kännetecknande av en serie artskilda brottslingstypermotsvarande en serie artskilda behandlingsformer, behålla benämningar som representera kvantitativt skilda kategorier, tillfredsställer icke ens ett formellt logiskt symmetribehov. Några reala, psykologiska och sociala, behov tillfredsställas därigenom icke heller, eftersom dessa kvantitetskategorier antingen äro rena hypostaser eller i bästa fall begrepp vilka avse att beteckna psykologiska tillstånd som äro omöjliga att fastställa (den klassiska doktrinens tillräknelighetsbegrepp) eller också äro begrepp med ett innehåll som strider mot psykologisk erfarenhet, är obestämt eller intetsägande (ALIMENAS, VON

 

1 Härmed skall icke sägas att nuvarande »vanliga straffbehandling» är lämplig för den »normale» brottslingen.

2 Jag avstår från att angiva skälen för denna uppfattning och nöjer mig med att hänvisa till H. BERGSON: Les données immédiates de la conscience, vari BERGSON söker påvisa att kvantitetsbegreppet icke är tillämpligt på psykiska realiteter.

TILLRÄKNELIGHETSBEGREPPET. 241LISZTS och TORPS tillräknelighetsbegrepp) och i följd härav praktiskt obrukbara.
    Försöken att uttänka ett nytt användbart innehåll åt begreppet »tillräknelighet» ha icke avslutats med dem som här ovan omtalats, och komma väl icke att upphöra förrän människorna lärt sig inse att den grundåskådning som yttrar sig i tillräknelighetsföreställningar av vad slag de vara må ej är annat än fria fantasier utan verklighetsgrund. Något nytt och värdefullt hade icke frambragt och kunna de enligt sakernas natur icke frambringa. Jag skall därför endast nämna ett av de sista.
    I ett nyligen publicerat arbete anför STRASSER 1 en definition av VERA STRASSER, enligt vilken den är tillräknelig, »som är i stånd att riktigt orientera sina sinnen och tankar efter den vid tidpunkten ifråga fastställda och gällande världsordningen». Förmodligen skall väl detta betyda detsamma som förmåga att anpassa sig efter rådande rättsliga och moraliska samhällsordning. Skillnaden mellan detta och den VON Lisztska förmågan att »på normalt sätt reagera på motiv» torde vara praktiskt taget ingen. Samma invändningar som kunna göras mot VON LISZTS, försök, gälla alltså även detta.
    CH. STRASSER, som i sitt arbete uttalar många förnuftiga tankar, är i tillräknelighetsfrågan så bunden av de juristiska åskådningarna, att han t. o. m. fordrar att »tillräkneligheten» bör av den sakkunnige läkaren bevisas (sic). Härigenom lämnar han den juridiska doktrinen långt bakom sig. Ty om denna håller på tillräknelighetsfiktionen såsom förutsättning för straffbarhet, så fordrar den icke att denna fiktion skall av någon bevisas. Fastmer anser den att tillräkneligheten endast förmodas, »men varje tvivel på densamma förstör denna förmodan»,2 en uppfattning som överensstämmer med den svenska rättens, sådan denna kommer till uttryck i Lagberedningens motiv till Lagen om verkan av avtal som slutits under inverkan av rubbad själsverksamhet, vari säges: »Den stundom alltför långt drivna teorin om själslivets enhet, i följd varav varje rubbning av själsverksamheten skulle medföra total brist på rättslig handlingsförmåga, kan icke godkännas. Visserligen måste berörda teori principiellt gälla för den

 

1 STRASSER, CHARLOT: Psychiatrie und Strafrecht. Zürich, 1927.

2 HAFTER, E.: Lehrbuch des schweizerischen Strafrechts. Allg. Teil. Verlag von J. Springer, Berlin, 1926, p. 103. Cit. efter Ch. Strasser, loc. cit.

16 — Svensk Juristtidning 1929.

242 OLOF KINBERG.kriminella tillräkneligheten, enär straffpåföljd bör vara utesluten, så snart tvivel om tillräkneligheten kan råda».
    Då man ser huru vetenskapligt tränade, med begreppsanalyser väl förtrogna, skarpsinniga män vid sina försök att åt det gamla, även enligt deras mening obrukbara, tillräknelighetsbegreppet giva ett nytt, användbart innehåll, inveckla sig i allehanda självmotsägelser, stundom liksom gtömma bort sina egna definitioner och för dessa substituera andra tillräknelighetsföreställningar, då har man lätt att inse vilken oreda det i själva verket innehållslösa, men därför icke mindre Proteusaktiga tillräknelighetsbegreppet åstadkommer inom den praktiska rättskipningen. I flertalet kulturland är det ju realiter rättsläkaren som har att besvara frågan om tillräkneligheten, även om domstolen formellt äger sista ordet. Rättsläkaren har emellertid, helt naturligt, i flertalet fall icke tillräcklig vare sig allmänt filosofisk eller rättsfilosofisk bildning för att kunna reda upp den trassliga härva som tillräknelighetsfrågan utgör. Han möter i sitt lands tillräknelighetsparagrafer allehanda underliga bestämningar på olika tillräknelighetstillstånd, lagtermer, som varken han eller någon annan kan begripa, då de i själva verket icke äro annat än quasipsykologiska fiktioner. Att en mängd misstag in foro föranledas just av tillräknelighetsföreställningen och dess växlande supponerade betydelser är också ett gammalt erfarenhetsfaktum som vad Sverige beträffar först påvisats av SCHULDHEIS 1 vilken framhåller att flertalet av de rättspsykiatriska misstag som begåtts under 30 årsperioden 1865 — 1894 ha sin grund i att läkarna på ett felaktigt sätt begagnat de för de förmenta tillräknelighetstillståndens igenkännande i lagen angivna psykologiska kriterierna. Detsamma har sedermera vid olika tillfällen konstaterats och framhållits av författaren till denna uppsats och av andra.2 Även för att onödiga forensiska misstag må kunna förebyggas är det önskvärt att spekulationerna över den s. k. tillräkneligheten upphöra och att sådana lagtermer som äro uttryck för liknande spekulationer försvinna ur strafflagarna och straffrättsvetenskapen.

 

1 G. SCHULDHEIS: Om sinnessjuka fångar. 1898.

2 O. KINBERG: Om fängelseläkarnas rättspsykiatriska sakkunskap. (Allm. Svenska Läkartidningen. 1907). O. KINBERG: Brottslighet och sinnessjukdom. Stockholm 1908.

TILLRÄKNELIGHETSBEGREPPET. 243    Mot den ovan utvecklade tankegången, enligt vilken hittills gjorda försök att finna ett praktiskt användbart tillräknelighetsbegrepp äro förfelade, och tillräknelighetsföreställningen överhuvudtaget en metafysisk fiktion som är teoretiskt absurd och praktiskt skadlig, kunde måhända göras den invändningen att, även om min kritik mot de tills dato gjorda försöken att bestämma ett tillräknelighetsbegrepp är grundad, därmed icke är bevisat att icke någon skulle kunna uttänka ett nytt tillräknelighetsbegrepp som skulle tillfredsställa både teoretiska och praktiska krav.
    Häremot må framhållas, att även om det skulle vara tänkbart att ett teoretiskt tillfredsställande tillräknelighetsbegrepp kunde uppställas — det faktum att detta problem under generationer varit föremål för ett intensivt intresse och att en mängd utmärkta intelligenser förgäves sökt en lösning, talar dock synnerligen starkt mot ett dylikt antagande — ett sådant begrepp likväl för ett rationellt kriminalpolitiskt system är fullständigt överflödigt. För att vara praktiskt användbart skulle det nämligen icke innehålla något annat än en möjligast fullständig och exakt beskrivning på dels de psykiska tillstånd vilka vid fall av brottslighet borde behandlas med s. k. straff och dels de tillstånd som borde göras till föremål för annan behandling. Dessa regler fastställas emellertid genom praxis och växla med stigande kännedom om de psykiska sjukdoms- och abnormtillstånden och med samhällets ökade och alltmera differentierade resurser för dylika tillstånds medicinska och pedagogiska behandling. Ju bättre ett tillräknelighetsbegrepp ansmöge sig till den vid en given tidpunkt rådande åskådningen i nyssnämnda avseenden, dess kortare skulle dess livslängd vara, och dess snarare skulle behovet av en revision inställa sig. Även om man gör det osannolika antagandet att en brukbar tillräknelighetsdefinition skulle kunna åstadkommas, så skulle den vara till intet gagn och inom kort, liksom den nuvarande tillräknelighetsfiktionen, utgöra ett hinder för en rationell lösning av hithörande problem. Vidare är att märka att ett rationellt kriminalpolitiskt system, såsom ovan antytts, innebär dels att straffet med hänsyn till sina kriminalpolitiska syften icke intar någon principiell särställning i förhållande till andra kriminalpolitiska åtgärder, dels att varje psykologiskt avgränsad grupp brottslingar behandlas på ett särskilt, efter dess egenart av-

244 OLOF KINBERG.passat sätt. Härmed bortfaller uppenbarligen kravet att på ett alldeles speciellt, i princip från andra skilt, sätt bestämma förutsättningen för straffbarhet, eftersom straffet endast är ett med andra principiellt likställt medel att behandla en särskild psykologisk grupp brottslingar. För igenkännande av olika psykologiska brottslingsgrupper kräves emellertid intet annat än kunskaper i empirisk psykologi och psykopatologi, däremot inga straffrättsfilosofiska spekulationer över den s. k. tillräkneligheten. I ett rationellt kriminalpolitiskt system kan frågan om en brottslings tillräknelighet sålunda aldrig uppstå, emedan det saknas plats inom systemet för en dylik fråga.
    Tillräknelighetsbegreppet är sålunda en falsk abstraktion, ett icke utvecklingsdugligt, tomt begrepp, vilket måste avskrivas. Då det icke är till någon som helst nytta, men däremot anstiftar en hel mängd ohägn i form av oreda inom teorin och forensiska misstag i praxis, är det önskvärt att det fortast möjligt försvinner ur straffrättsfilosofi, strafflagar och rättskipning.