NILS HERLITZ. Grunddragen av det svenska statsskickets historia. 

Sthm 1928. 320 s. Norstedt. Inb. kr. 10.50.

 

    Det svenska statsskickets historia har under de senaste decennierna varit föremål för ett intensivt studium av såväl historiker och statsvetenskapliga författare som, i mindre mån, av jurister. Ehuru de stora grundläggande problemen redan före denna tid i stort sett utretts av sådana forskare som J. J. NORDSTRÖM, H. HJÄRNE och E. HILDEBRAND — för att nu endast nämna de främsta — har genom den senare forskningens djupgående undersökningar såväl uppfattningen på åtskilliga viktiga punkter reviderats, som nya outforskade områden vetenskapligt bearbetats.
    Det har under dessa förhållanden varit en för undervisningen synnerligen kännbar brist, att någon sammanfattande och översiktlig framställning över statsskickets historia ej funnits allmänt tillgänglig. E. HILDEBRANDS storslagna arbete, som utkom år 1891, är närmast

en handbok, föga lämpad för den förberedande undervisningen vid universiteten, varjämte den i vissa avseenden måste anses något föråldrad. Slutligen är den sedan många år utgången ur bokhandeln. Det är därför med stor tacksamhet som man noterar, att en så framstående forskare som prof. Herlitz inlett sin lärargärning vid Stockholms högskola med att i omarbetad form utgiva de föreläsningar, han i flera år hållit över detta ämne.
    Uppgiften har varit svår, isynnerhet som prof. Herlitz ansett sig böra giva en framställning, lämpad både för de historiska, de statsvetenskapliga och de juridiska disciplinernas adepter. För en av de vetenskapliga problemen så intresserad forskare som förf. måste det även ha varit en självövervinnelse att begränsa sig till en framställning, som endast kan upptaga vad som inom vetenskapen får anses vara commune bonum.
    Detta oaktat har förf. på ett synnerligen förtjänstfullt sätt lyckats med att låta framställningen präglas av sin egen forskarpersonlighet. Främst faller detta i ögonen vid den av honom verkställda periodindelningen, som rätt betydligt avviker från den hittills brukade. Förf. grupperar stoffet under sex huvudavdelningar: Medeltiden, Den äldre Vasatiden, Stormaktstiden, Ständerväldets tid, Maktdelningens tid från 1772 till 1866 och Nyaste tiden från 1866. Som förf. själv framhåller, äro dylika periodindelningar endast ett metodologiskt hjälpmedel och ha därför endast en relativ betydelse. Det oaktat finner sig anm. böra för sin del framhålla ett par från förf:s åsikt avvikande synpunkter på detta spörsmål. Såtillvida är jag fullt ense med förf., att jag anser, att större vikt bör läggas vid den förändring, som skedde år 1866 än på antagandet av 1809 års regeringsform. Den maktförskjutning mellan konungamakt och folkpresentation, som tydligen manifesterats under den senaste tiden, har möjliggjorts just av 1866 års representationsreform. Däremot torde man vara berättigad att ställa sig mer skeptisk mot förf:s åtgärd att sammanföra det gustavianska statsskicket med statsskicket under tiden 1809—1866. Detta må vara riktigt ur politisk-historisk synpunkt. Ser man åter till de rättshistoriska synpunkterna, torde resultatet bliva ett annat. Det gustavianska statsskicket utgav sig själv för och utformades även som en påbyggnad av stormaktstidens på landslagen byggda författning. Det samma torde, ehuru i mindre mån, gälla även för frihetstidens författning.
    I företalet omnämner förf., att han sett sig nödsakad att avstå från att ställa det svenska statsskicket i belysning av främmande författningsrätt. Anm. kan inte annat än beklaga, att arbetets plan nödvändiggjort denna begränsning, liksom även en annan, nämligen den, att förf. avstått från att ställa statsskickets faktiska utformning under olika tider i samband med då rådande statsrättsliga och politiska idéströmningar. Frånvaron av dylika sammanställningar medför på ett par punkter, att problemens kärna något undanskymmes. Detta gäller sålunda analysen av länsväsendet och dess omgestaltning under 1500-talet samt frihetstidens författning. Beträffande den senare hade

det, enligt anm:s åsikt, ej skadat, om förf. något skarpare framhållit de rent rättshistoriska synpunkterna. Under få tider av vår historia har väl statsförfattningen så som under denna varit föremål för en övervägande rättslig formell behandling.
    En av arbetets största förtjänster är, att förf. ägnar så stort utrymme åt förvaltningens — däri inbegripet rättskipningens och lokalförvaltningens — organisation och utveckling. Dessa spörsmål ha nog tidigare varit orättvist åsidosatta, ehuru under sista tiden en omsvängning gjort sig märkbar. Det enda önskemål man här har, är, att prof. Herlitz måtte finna tillfälle att giva en sammanhängande framställning av enbart den svenska förvaltningens historiska utveckling.
    Ifråga om detaljer torde en och annan formulering ha blivit något väl absolut. Att påstå, att den medeltida kungliga rättskipningen ingrep "konkurrerande" med lands- och häradsting (s. 25), täcker väl kanske det faktiska men icke fullt det rättsliga förhållandet. Anm. kan vidare icke helt gå med på, att 1600-talets sekreta utskott är att anse som ett överhus (s. 137), eller att frihetstidens dömande kommissioner voro oberoende av gällande processuella former (s. 163). En ren misskrivning torde det vara, när förf. bland de för socknemännen enligt 1734 års lag gemensamma utgifterna medtager även tingshusbyggnadsskyldigheten (s. 173). Detsamma torde gälla om påståendet (s. 273), att de nya centrala ämbetsverken fått en ställning, som efterbildats efter de gamla kollegiernas, isynnerhet som förf. å följande sida mycket skarpt framhäver skillnaden.
    Vad som nu anförts kan dock icke förringa värdet av detta så efterlängtade arbete, till vilket både förf. och den studerande ungdomen är att gratulera. Slutligen bör ej förglömmas, att arbetet är försett med en — särskilt för äldre tid — synnerligen utförlig och god litteraturförteckning.

 

G. Bomgren.