TILL FRÅGAN OM FÖRUNDERSÖKNING I GRÖVRE BROTTMÅL, ENLIGT PROCESSKOMMISSIONENS FÖRSLAG.

 

AV

 

JUSTITIERÅDET GUSTAF CARLSON.

 

Då man sysselsätter sig med förundersökningen enligt processförslaget, är det av en viss vikt att hava i minnet vilket rättskipningsorgan processkommissionen i varje särskilt fall avser med benämningen »rätten»; därmed förstås ofta en rättens ledamot utan nämnd, och så är alltid fallet ifråga om rättens åtgärder under förundersökningen. Denna terminologi är kanske en nödvändighet i den nya lagen, men för den nuvarande generationen är den ägnad att suggerera en uppfattning, som icke är fullt riktig; man är nu invand i tanken att domaren eller rättens ordförande endast undantagsvis ensam äger fatta beslut. Särskilt har han nu nästan aldrig befogenhet att besluta i häktningsfrågor; sådana beslut fattas under en snart övergående period av åklagaren eller polisen och sedermera av fullsuten rätt. Nämndens frånvaro vid besluten i häktningsfrågan är ju egentligen icke en nåd att stilla bedja om. Men för oss, som redan enligt nuvarande ordning vid underrätterna hava offentlighet och, visserligen i mycket ofullständig form, även muntlighet samt därtill, i flertalet domstolar, ett egenartat lekmannaelement, är det nästan ofrånkomligt att vi, för ernående av fördelarna i den nya ordningen, göra en eller annan uppoffring; det vill med andra ord säga att processreformen, som stöper allting i nya former, måste, bredvid sitt stora kredit, även hava sina debetposter. I förevarande fall är den ändring som uppkommer genom nämndens frånvaro, väl ej så väsentlig, och det kan för övrigt anses att den för brottet misstänkte blir härutinnan kompenserad genom bortfallande av åklagarens och polismyndighetens häktningsrätt, även om denna för närvarande är av blott interimistisk verkan. Emellertid är det till und-

 

1 — Svensk Juristtidning 1929.

 

vikande av missförstånd nödvändigt att, såsom sagt, hålla denna processkommissionens terminologi noga i minnet.

 

    Det muntliga förfarandet förutsätter koncentration, och koncentration kan icke åstadkommas utan en förberedelse, som måste vara så grundlig, att huvudförhandlingen kan utspelas i ett sammanhang, åtminstone i regel på en eller flera omedelbart på varandra följande dagar.
    Den förberedande behandlingen är emellertid i processkommissionens förslag väsentligen olika anordnad i de grova brottmålen och i tvistemålen. I brottmålen är den förberedande undersökningen (jag kallar den förundersökning) överlämnad åt polismyndigheten och åklagaren, men i tvistemålen ledes den förberedande behandlingen av rätten. Denna skillnad i ledningen av den förberedande behandlingen synes vara grundad i sakens natur. I tvistemålen infaller denna behandling efter stämningen och är helt och hållet inriktad på att förbereda huvudförhandlingen, medan förundersökningen i brottmål har till närmaste mål brottslingens efterspanande och, sedan misstankarna riktats mot viss person, att anskaffa underlag förprövning av frågan huruvida åtal bör väckas; därtill kommer visserligen denna undersöknings uppgift att utgöra en beredelse för huvudförhandlingen.
    Av denna olikhet i uppgifter följer med nödvändighet också en olikhet i tillvägagångssättet. Vad de civila målen angår, kan den förberedande behandlingen ifråga om vittnesbevisning begränsas till insamlande av uppgift om vittnena och om vad part avser att genom dem styrka; däremot måste förhörsledaren i brottmål själv upptaga bevisning och således anställa förhör med de personer, som förmodas hava något att upplysa. Eljest föreligger ju ej tillräcklig grund för prövningen av åtalsfrågan.

    Valet av förhörsledare möter i de civila målen icke någon större svårighet. Enligt förslaget har »rätten »tilldelats ledningen; och det måste i det stora hela anses lyckligt, om denna föreskrift kommer att tillämpas så att den förberedande förhandlingen ledes av samme ledamot, som sedermera blir ordförande vid huvudförhandlingen.
    Om jag återvänder till brottmålen, bliver frågan om förhörsledningen brännande. Att i de grova brottmålen organisera ledningen på samma sätt som i tvistemålen är ej gärna tänk-

bart. Om befogenheten att förordna om åtal skall tillkomma förhörsledaren, är en sådan organisation omöjlig, åtminstone om ej garantier lämnas för att denne icke kommer att deltaga i målets handläggning vid huvudförhandlingen. Och även om prövningen av åtalsfrågan lägges i andra händer blir saken enligt min mening ungefär enahanda; förundersökningen kommer dock på grund av sakens natur att gå ut på samlande av bevis mot den misstänkte, om än därvid all behörig hänsyn tages till möjligheten av hans oskuld och de bevis han därför åberopar. En annan fråga, vartill jag längre fram skall återkomma, är om processkommissionens förslag i alla hänseenden är avfattat enligt de nu av mig förordade principerna.
    Såsom förut antytts, måste förberedelsen ordnas så att huvudförhandlingen kan utspelas i ett sammanhang och så att man endast genom åhörande av förhandlingen kan vara beredd att döma. En sådan beredelse kan för närvarande ej gärna åstadkommas i de fall, då den tilltalade blivit häktad och en mera invecklad utredning är nödvändig. Den tid, som i lagen utsatts för rannsakningens företagande inför rätta, är därtill för knapp; och någon möjlighet att jämka denna tid efter svårigheterna i det konkreta fallet är ej medgiven. Rannsakningen kommer ofta att fortgå paralellt med polisutredningen, och ansvaret för utredningens fullständighet övergår mer eller mindre på rätten. Ett sådant tillvägagångssätt kan ju icke tillfredsställade moderna fordringarna på omedelbarhet och muntlighet. För framtiden skall, enligt förslaget, frågan huruvida en anhållen person bör häktas underställas rätten, som därest häktningsyrkandet bifalles, i sitt beslut utsätter en viss maximitid, inom vilken undersökningen skall vara avslutad. Därefter har åklagaren att i samverkan med polisen fullständiga utredningen. Visar sig den utsatta tiden otillräcklig, äger åklagaren att hos rätten anhålla om anstånd med målets instämmande. Därmed är ett stort ansvar lagt på åklagarens skuldror. Han står under ett dubbelt tryck. Å ena sidan manar den omständigheten, att en eller flera personer sitta i häkte, till skyndsamhet. Å andra sidan måste han göra utredningen så fullständig som möjligt. En brist på en enda punkt kan föranleda åtalets misslyckande eller åtminstone att huvudförhandlingen går sönder, så att det hela får göras om igen. För närvarande går icke förhandlingens resultat förlorat genom ett uppskov; det hela jämkas små-

ningom till ett slut. Enligt den nya ordningen fordras det mycket omdöme, erfarenhet och kunskaper för att på rätt sätt samla material. Härtill kommer att åklagarens ställning vid huvudförhandlingen måste ställa stora fordringar på honom. Åklagaren har att framlägga sina påståenden i en sådan form, att den oinvigde kan följa med bevisningen och inrikta sig på de inverkande punkterna i densamma. Det är här icke fråga om retorik; denna skulle i vårt land — lyckligtvis — snarare vara till skada. Det är närmast fråga om föredragning, en konst, som förut egentligen övats i överrätterna. Han skall vidare så ordna stoffet, att bevisningen framkommer i lätt överskådlig följd och vara beredd att genast bemöta de å motsidan gjorda invändningarna samt att på stående fot lämna den belysning och kritik, som de avgivna vittnesberättelserna erfordra; till sist har han att, likaledes utan särskild beredelse, göra en sammanfattning av det hela, sådant det framträder efter bevisningens förebringande. I vissa större städer kommer också befattningen med förundersökningen för åklagaren att te sig såsom en nyhet. Eljest äro de nämnda uppgifterna ej helt nya, men de ställa sig i den blivande koncentrerade processen mycket mera krävande. För närvarande har åklagaren tid på sig och kan esomoftast förhålla sig jämförelsevis passiv, då han vet, att protokollet innehåller allt som förekommit och att ordföranden vid behov kan ur dem på varje punkt giva nämnden, där sådan förefinnes, tillräckliga upplysningar.
    Det har också legat processkommissionen om hjärtat att erhålla en åklagarekår som fullständigt motsvarar dessa vidgade uppgifter. I sådant hänsende har kommissionen föreslagit —företrädesvis för de grövre brottmålens handläggning — nya funktionärer, cirka 35 till antalet; de benämnas statsåklagare och skola vara mycket högt kvalificerade. Däremot skola de nuvarande landsfogdarna befrias från åklagareverksamhet; huru det kommer att gå med dessa tjänster, är en öppen fråga. Vidare har processkommissionen reglerat statsåklagarnas ställning till polismyndigheterna, å ena sidan, och till domstolarna, å andra sidan.
    För en sådan reglering äro flera metoder möjliga. I utlandet utgöras de myndigheter, som handlägga förundersökningen, i allmänhet av polisen, en undersökningsdomare samt i vissa fallåklagaren. Arbetsfördelningen dem emellan ställer sig ganska

olika i olika länder. Naturligt är att den första spaningen måste göras av polisen; först då misstankarna tagit en mera konkret form, inträder undersöknings domarens egentliga roll. Hans verksamhet kan vara mera aktiv, såsom på kontinenten, eller begränsad till rollen av en opartisk ordförande vid förhöret, såsom fallet är i England, där jämväl vid sådana förhör den ackusatoriska principen tillämpas. Åklagarens ingripande sker också på olika stadier. I somliga länder ligger undersökningen till stor del i hans hand, men i andra uppträder han först sedan åtalet beslutats. Själva beslutet om åtals anställande är också olika anordnat. Mångenstädes tillkommer det åklagaren men på andra ställen annan myndighet att härom besluta.
    I undersökningsdomarens verksamhet har man gärna velat se en garanti mot övergrepp av polis och åklagare. Emellertid hava på senare tider inom doktrinen starka röster höjts för undersökningsdomarens avskaffande; man påstår att den yrkesmässige undersökningsdomaren icke är åklagaren särdeles överlägsen i objektivitet. I stället söker man garantin för tillvaratagande av den misstänktes intressen dels däruti att han redan under förundersökningen erhåller en försvarare dels ock i domsförhandlingens fullt ändamålsenliga inrättning.
    Det bestickande i denna moderna doktrin är ledningens enhetlighet. Åtminstone om man till utgångspunkt tager det stadium i undersökningen, då misstankarna fallit på viss person, skola enligt nämnda moderna doktrin undersökningens ledning, häktningsfrågans bedömande, övriga tvångsmedels användande, beslutet om åtalet och slutligen åtalets utförande inför domstolen samlas i en och samma hand. Emellertid har denna tanke, såvitt jag vet, ej hitintills slagit igenom i lagstiftningarna, om man undantager vissa organisationsformer, som i några tyska särstater tillkommit, kanske under trycket av oroliga tider.
    Processkommissionens förslag överensstämmer till en viss grad med denna moderna riktning inom doktrinen; till en början visas en viss misstro med avseende å undersökningsdomareinstitutet. Kommissionen anser att, om man ordnar undersökningen efter den inkvisitoriska principen, såsom fallet är i Frankrike med flera länder, får undersökningsdomaren väsentligen samma ställning i målet, som den åklagaren och polisen ha, när under

sökningen beror på dem; och då det just är åklagarens och polisens ställning, som ger anledning till farhågan, att de skola göra sig skyldiga till missgrepp på grund av bristande objektivitet, måste man hysa samma farhåga med avseende å undersökningsdomaren. Enligt kommissionens mening får i allmänhet vad som utredes inför undersökningsdomaren ett större bevisvärde än det förtjänar; om därför undersökningsdomaren kommit att göra sig skyldig till sådana missgrepp, som förut antytts, kan detta få ett mera ödesdigert inflytande för den misstänkte än motsvarande åtgärder av åklagare eller polis. Undersökningsdomarens ställning skulle särskilt medföra en viss fara för att den prövning av frågan om företagande av någon tvångsåtgärd, som överallt tillkommer undersökningsdomaren, icke alltid kommer att utövas med tillbörlig opartiskhet. Visserligen medgiver kommissionen att de anmärkningar, som sålunda kunna förekomma, ej träffa en rättslig förberedelse enligt det engelska systemet, där ej någon inkvisition från domstolens sida förekommer. Helt visst är, enligt kommissionens mening, en kontroll från domstolens sida erforderlig, men det synes icke för detta ändamål nödigt att, såsom det sker i England, hela materialet redan under förberedelsen förelägges domstolen.
    Undersökningsdomaren har därför icke i förslaget upptagits såsom ett led i organisationen. Vidare har kommissionen lagt den högsta ledningen av förundersökningen i de grövre brottmålen i statsåklagarens hand, om också denna undersökning i det stora hela synes mig kunna betecknas såsom beroende på samverkan mellan honom och polismyndigheten. Slutligen överensstämmer kommissionens förslag med nämnda riktning inom doktrinen därutinnan att statsåklagaren har att i dessa mål besluta om åtal. Däremot är handhavandet av häktningsfrågan och av andra tvångsmedel lagt i rättens händer. När häktning ägt rum, inträder också en automatiskt verkande kontroll; var fjortonde dag skall rätten hålla ett sammanträde, därvid i parternas närvaro rätten har att pröva, om den misstänkte fortfarande skall hållas häktad, och tillse att undersökningen ej utdrages längre än som oundgängligen är nödigt. Rätten har också att upptaga anmälningar från den misstänkte, när denne anser att vid undersökningen icke rätteligen förfarits.
    Emot detta sätt att ordna förundersökningen gör justitie-

kanslern i sitt yttrande åtskilliga tänkvärda erinringar. Med avseende å dessa och de motförslag, som i sammanhang härmed av justitiekanslern framställts, hänvisar jag till det tryckta utlåtandet. På grund av det nära sammanhanget med det ämne, som närmast intresserar mig nämligen den roll som tilldelats domstolen under förundersökningen, vill jag dock knapphändigt redogöra för en anmärkning, på vilken justitiekanslern lägger särskild vikt, den anmärkningen nämligen att åtalet icke bör läggas i dens hand, som lett förundersökningen. Justitiekanslern anser att om en åklagare, som leder förundersökningen icke har ålderns eller temperamentets kyla, han lätt blir subjektivt inriktad mot den misstänkte; han förmår helt enkelt icke se åtskilligt, som åtminstone med god vilja skulle kunna tolkas till den misstänktes förmån, och eftersom förundersökningens ledare sedermera skall utföra åtalet, kan han omedvetet vid undersökningen lägga till rätta för samma åtal, som han kanske hoppas lämna honom ett länge efterlängtat tillfälle att göra sig gällande. Vidare kan enligt justitiekanslerns mening en under förundersökningen vunnen subjektiv riktning komma att verka i viss mån förryckande. Även med den bästa avsikt att intaga en objektiv ståndpunkt kan förverkligandet av denna avsikt bliva omöjligt, när fråga blir om värdering av egna åtgärder; är åklagaren undersökningsledare kan det icke undvikas att ett moment av personlig ambition spelar in, och detta kan omedvetet inverka på uppfattningen när åtalet skall formuleras och utföras. Justitiekanslern anser, att förhållandena ställas på huvudet, då man, såsom kommissionen, åberopar att den ställning, som undersökningsdomaren intager, medför en viss fara för att dennes prövning av fråga om tvångsåtgärd mot den misstänkte icke alltid skall utövas med tillbörlig opartiskhet. Var skulle man finna denna egenskap om icke hos domare? Det måste, enligt denna mening, betecknas såsom inkonsekvent att anförtro förundersökningen åt åklagaren men samtidigt anföra undersökningsdomarens befarade partiskhet såsom skäl mot dennes sysslande med förundersökningen och tvångsmedlen.
    Justitiekanslern citerar också ett yttrande av Danmarks riksadvokat, däri beträffande den nu föreslagna organisationen framhålles, att undersökningens ledare skulle vara både polis och advokat, föra saken fram med fasthet och kraft samtidigt som han skall hava hjärtat på rätta stället samt visa mildhet

och förståelse i fråga om de omständigheter, som må tala till förmån för den tilltalade; och instämmer justitiekanslern i riksadvokatens härvid uttalade omdöme att sådana personer sannerligen icke växa på träd.
    För övrigt erinrar justitiekanslern att det finnes en form av förhörsdomareinstitutet, som icke kan träffas av processkommissionens invändningar, nämligen den engelska typen; denna innebär att, efter hand som undersökningen fortgår, materialet framlägges vid en offentlig kontradiktorisk förhandling inför en domare, som kan inställa undersökningen, om ej tillräckliga skäl för åtalet föreligga, och som även har att bestämma över tvångsmedlens användande.
    På dessa och andra i utlåtandet närmare angivna skäl uttalar justitiekanslern den meningen att systemet med förhörsdomare måste betraktas såsom det för individens säkerhet ojämförligt mest betryggande av alla förundersökningssystem, enkannerligen om det användes i den engelska typen samt den misstänkte medgives rätt till försvarare redan vid domarens förundersökning; åt denne domare skulle då också anförtros bestämmanderätt ifråga om tvångsmedlen. Eventuellt föreslår justitiekanslern att förundersökningen anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med en av E. Löfgren vid 1922 års riksdag avgiven motion; det skulle föra för långt att här redogöra för detta förslag, hälst det hänför sig till nu gällande lag.
    De invändningar, som justitiekanslern anför, synas mig tänkvärda, men om man betraktar processkommissionens föreslagna organisation sådan den blir, sedan den kommit i full funktion, d. v. s. sedan man lyckats att skaffa sig cirka 35 statsåklagare med de nödvändiga, höga kvalifikationerna med avseende å utbildning, erfarenhet och kunskaper i förut angivna olika riktningar och väl också med avseende å temperament — anser jag mig äga skäl att hoppas, att man i deras händer skall kunna lägga de befogenheter, som kommissionen vill anförtro dem. De förutsättas ju skola med åklagarens utbildning förena polismannens skicklighet att leda en undersökning i det rätta spåret och vidare domarens förmåga att taga hänsyn till båda parternas rätt samt att värdesätta den redan förebragta bevisningen och således kunna bedöma, huruvida saken är mogen för åtal.
    Så skall vi ha det, men var skall vi ta det? Så kan man med skäl spörja i denna den moderna processens bosättnings-

fråga. Jag kan visserligen ej fullt dela den misstro mot de nuvarande åklagarna och polismyndigheterna, som på åtskilliga håll lära förefinnas; uppsättningen är kanske något ojämn och därför räcka krafterna ibland icke till ens för nu föreliggande uppgifter. Däremot måste man ställa sig tveksam, om man bör anse de nuvarande åklagarna rustade för de vidgade uppgifter, som möta efter processreformens genomförande, med andra ord tillfrågan, huruvida de nya statsåklagarna i allmänhet kunna tagas ur de nuvarande åklagarnas led, med förbehåll för vissa regelbekräftande undantag. Anskaffandet av dessa nya funktionärer bliver då väsentligen en tidsfråga och en kostnadsfråga. Tid fordras för att uppdraga en tillräckligt stor stam av sådana åklagare; och därtill lärer väl åtgå, lågt räknat, tio till femton år. Här är ej fråga endast om en vacker examen; på den måste följa en grundlig praktik — åtminstone såsom biträde — i minst två eller tre olika yrken; domarens, åklagarens och polismannens. Vidare fordras löner, som kunna motsvara en så kvalificerad arbetskraft. Statsåklagaren behöver väl ej bliva lagmannens vederlike, men nog kommer han nära därintill; och lönen för en statsåklagare bör väl därför icke sättas lägre än till närmaste lönegrad under lagmannens.
    Huru skall nu förfaras under den tid, som åtgår, innan de nya funktionärerna bliva tillgängliga? Härvid står man i valet att vänta till dess en åklagarestam med den fordrade utbildningen och erfarenheten står till buds eller ock att införa en särskild organisation för övergångstiden, t. ex. ett undersökningsdomareinstitut av ny typ.
    Processkommissionens förslag innehåller inga övergångsbestämmelser. Denna lucka blir just i detta fall kännbar. Det gäller här något helt annat än att tillämpa vanliga och erkända grundsatser för övergången till en ny lagstiftning. Här fordras såsom nämnt för den nya lagens tillämpning nya funktionärer, till vilka material icke nu förefinnes. Under sådana förhållanden blir frågan, huru man skulle skapa möjlighet att utan våda komma över från det gamla till det nya förfarandet, brännande; ock svaret på denna fråga kan nästan räknas till förslagets ledande grundsatser eller är åtminstone med dem fullt likvärdigt. Under den långa övergångstiden får man ej tappa bort vad som kan vara förtjänstfullt i det gamla och skall tillika bereda rum för det nya. Övergångstiden kan bliva alldeles av-

görande för andan i de nya bestämmelsernas tillämpning; en modus vivendi måste skapas. För att icke tala om att övergångstiden är vad som närmast berör den nuvarande generationen. Med avseende å övergångstiden kunna nog justitiekanslerns betänkligheter komma att visa sig synnerligen befogade; allt hänger här på övergångsbestämmmelsernas utformning. Att ansluta sig till förslagets principer ifråga om förundersökningen utan att känna övergångsbestämmelsernas innehåll är att köpa grisen i säcken.
    Ehuru jag ej delar justitiekanslerns betänkligheter mot statsåklagarnas kompetens med tanke på den tid, då organisationen blivit fullständigt geromförd, är jag dock ganska oroad av de nya riktlinjerna i andra hänseenden. Man löper nämligen fara att förlora fördelar, som det nuvarande systemet medför; därvid jag närmast tänker på de mål, där häktning ifrågakommer och utredningen är av invecklad beskaffenhet. Förundersökningen i den blivande processen motsvaras i nuvarande rättegångsordning ingalunda av den korta tid, som nu förflyter emellan anhållandet och första rättegångstillfället, utan har väsentligen sin motsvarighet i det stadium av den nuvarande processen, då polisutredningen och förhandlingarna inför rätta löpa parallellt, eller möjligen rannsakningen helt och hållet övertages av rätten. På detta stadium höras nu vittnen på ed inför rätten, och därigenom vinner man såväl säkra utgångspunkter förundersökningens fortsättande som även tillräckligt underlag för häktningsfrågans bedömande. I utlandet vinnas dessa fördelar genom vittnenas edliga avhörande inför undersökningsdomaren. Vikten härav får ej underskattas. Erfarenheten utvisar att en utsaga, som avgivits utan ed, kan komma att ändras och ännu oftare att modifieras, då den skall beedigas.¹ Denna modifikation är ofta så betydande, att det stöd, som man trott sig finna i utsagan, vacklar. Faran härför blir större i den nya processen, och detta i två hänseenden. För det första vet för närvarande den som höres vid polisförhör att vittnesförhöret följer tämligen slag i slag; enligt den nya ordningen kan det komma att dröja månader innan ed kommer att avfordras, och i alla

 

¹ Med ed menar jag här och i det följande icke allenast den egentliga eden utan även högtidliga försäkringar, som kunna ersätta eden. Emot ett vidsträckt användande av sådana högtidliga försäkringar, under samma ansvar som ed, har jag intet att erinra.

händelser vet den, som höres, att häktningsfrågan kanske tillsvidare blir beroende av de vid polisförhören avgivna utsagorna. Vidare komma åtskilliga nu jäviga personer att bliva vittnesgilla. I synnerhet av dessa kan man vänta att de obeedigade utsagorna bliva undvikande och kanske oriktiga. Först inför eden torde i många fall dessa personer kunna förmås till fullständiga och mera pålitliga utsagor.
    Om man tar ledning av kommissionens motiver till kap. 4 i andra delen, synes emellertid meningen vara att för framtiden rätt kraftigt beskära möjligheten att under förundersökningen få vittnen hörda på ed. Kommissionen (II s. 70) tager bestämt avstånd från det i våra grannländer Norge och Danmark i stor utsträckning tillämpade system att de, som antagas kunna lämna upplysning i saken, under tiden för förundersökningen höras såsom vittnen vid rätten. Kommissionen anser att, då de berättelser, om vilka fråga är, icke skola kunna läggas till grund för domen utan endast för åtalet, det icke syntes betänkligt i allmänhet låta bero vid de utsagor, som avläggas inför statsåklagare eller polismyndighet. Enligt kommissionens uppfattning skall det alltså såsom regel stanna vid att förhör hållas inför statsåklagare eller polismyndighet, men för vissa undantagsfall anser dock kommissionen det dock vara nödvändigt att öppna möjlighet till vittnesförhör vid rätten med den, som kan höras såsom vittne i målet.
    Såsom exempel på sådana undantagsfall angivas i motiverna (II s. 70) dels att den, som skall höras, vägrar att avgiva utsaga, dels att en hörd person visat sig ostadig i sin utsaga, dels ock att ett synnerligen viktigt faktum anses böra på mera avgörande sätt fastslås. Härtill komma ju de fall, då vittnesförhör måste äga rum i anledning av anmälan, som gjorts av den för brottet misstänkte (II s. 77 p. 21).
    Kommissionens yttrande, att vittnesförhör endast i undantagsfall kommer att äga rum inför rätta under förundersökningen, hänför sig till 4 kap. (om förundersökning) och borde väl icke få lämpas till de vittnesförhör, som påkallas i anledning av 5 kap. (om häktning och vissa andra tvångsmedel). Detta synes följa av sakens natur. Enligt min mening böra, såvitt görligt är, de utsagor, som åberopas till stöd för en påyrkad häktningsåtgärd, beedigas, så snart den tilltalade förnekar utsagornas riktighet — och detta sker väl ej allenast i undan-

tagsfall. Härvid har jag frånsett de fall, då — mera undantagsvis — sådana indicier föreligga, vilka ej hava sin rot i vittnesutsagor. Varje försök att förringa häktningsfrågans betydelse måste från början avvisas. Å ena sidan gäller det den enskilda medborgarens frihet. Men å andra sidan kan en underlåten häktning förstöra alla utsikter att få saken utredd; och denna prövning är i och för sig synnerligen ömtålig, då den enligt sakens natur måste ske på en ännu ofullständig utredning. Under sådana förhållanden kan jag knappast anse det riktigt att undanrycka en av garantierna för att det material, som man lyckats samla, skall föreligga i tillförlitligaste form; varje domare, som tjänstgjort i hovrätt, känner till hur krävande prövningen av en häktningsfråga är, även när — såsom i denna instans icke så sällan inträffar — frågan förekommer isolerad.
    Emellertid står det ändock för mig oklart, i vilken utsträckning kommissionen tänkt sig vittnesförhör vid häktningsfrågans handläggning. Visserligen innehåller kap. 5 p. 10 härom det stadgande, att sedan vad som förekommit under förundersökningen blivit föredraget, åklagaren och den anhållne äga utföra var sin talan, samt att bevisning ej må förebringas i vidare mån än som prövas erforderligt för bedömande av häktningsfrågan. Närmast synes man berättigad antaga att med avseende på häktningsfrågan bevisning är tillåten även genom beedigande av förut avgivna utsagor — allenast med den naturliga begränsning, att bevisningen skall vara nödvändig förfrågans bedömande. Men bestämmelserna i kap. 20 p. 14 och 16 peka i annan riktning. Dessa bestämmelser, vilka tillkommit i ändamål att, i en mer eller mindre begränsad omfattning, tillåta att protokoll över vittnesförhör användas vid huvudförhandlingen i lagmansrätten såsom bevismedel, synas innehålla en uttömmande uppräkning av sådana vittnesförhör. I kap. 20 punkt 16 hänvisas till 4 kap. men ej till 5 kap.¹ Även den omständigheten, att 5 kap. saknar bestämmelse om vittnens inkallande till rättens sammanträde, talar för att kommissionen ej i allmänhet tänkt sig vittnenas hörande på ed såsom en nödvändighet för häktningsfrågans bedömande. I motiveringen till 5 kap. (II: 90) göres också det uttalande, att utöver de upplys-

 

¹ Härmed bör ej sammanblandas de fall då vittnesförhör äger rum just för att utgöra material till bevisning under huvudförhandlingen, såsom då ett vittne är sjukt. Dessa fall höra under 14:e punkten i 20 kap.

ningar, som erhållas av åklagaren samt den anhållne och hans försvarare vid utförandet av deras talan, böra protokollen från den förberedande undersökningen i regel lämna tillräckligt material för bedömande av häktningsfrågan. Därest uttalandet syftar på andra fall än sådana, där den tilltalade avgivit bekännelse eller där indicierna äro oberoende av vittnesutsagor, kan jag ej finna annat än att den uttalade satsen knappast överensstämmer med svensk rättsåskådning och väl ej heller med nuvarande rättspraxis. När häktning ägt rum lärer nu åklagaren anse som sin plikt att såvitt möjligt till första rättegångstillfället införskaffa så mycket verklig vittnesbevisning, att han kan styrka sannolika skäl för åtalet. Skulle förslagets uttalande tagas efter orden, torde dess tillämpning komma att innebära ett steg baklänges i rättssäkerhet. Å andra sidan har kommissionen i omedelbart sammanhang med nämnda uttalande yttrat, att det bör stå rätten fritt att förordna om ytterligare bevisföring, därest rätten finner detta erforderligt, även som att parterna uppenbarligen kunna göra framställning härom. Rättens befogenhet att ex officio ingripa synes dock icke hava kommit till uttryck i den kursiverade sammanfattningen, utan bestämmelsen i 5 kap. 10 p. 4 st. talar snarare för motsatsen, åtminstone då fråga om uppskov uppkommer; vilket väl är det moment i handläggningen, där man mest väntar ett ingripande från domstolens sida. Det hela gör också det intrycket att kommissionen tänkt sig häktningsfrågans handläggning såsom en procedur, som jämförelsevis lätt avspelas.
    Huru än med förslagets mening i detta hänseende må förhålla sig, måste jag hoppas och tro att i praxis vittnesförhör — när det gäller utsagor av värde för häktningsfrågans bedömande— komma att beviljas; för en sådan tillämpning kan ju alltid analogivis åberopas dels det i 4 kap. nämnda undantagsfall, att ett synnerligen viktigt faktum anses böra fastslås (i kapitlets sammanfattning upptaget i något varierad form) dels ock det sistnämnda yttrandet i motiveringen till 5 kap. Åtminstone med avseende på den inför rätten åberopade nya bevisningen bör väl en sådan praxis bryta igenom. Något mera tvivelaktig ställer sig saken med avseende å de utsagor som redan avgivits vid polisförhör,¹ om åklagaren ej begär utsagornas be-

 

¹ För korthetens skull betecknar jag i denna uppsats jämväl de förhör, som hållas inför statsåklagaren, som polisförhör.

edigande. Men det är väl nästan otänkbart att åt lagen skall kunna givas den tolkning att rätten skall lösgiva den häktade endast på den grund att vissa vid polisförhören avgivna utsagor, som rätten finner vara av huvudsaklig vikt, komma att, i saknad av åklagarens begäran, förbliva obeedigade; med all sannolikhet kommer rätten jämväl i detta fall att anse sig befogad att ex officio föranstalta om vittnesförhör. I praktiken kommer nog denna befogenhet att taga sig uttryck i form av en påstötning till åklagaren om vittnenas inkallande. Därmed kommer emellertid förhållandet emellan rätten och åklagaren att vid häktningsfrågans handläggning gestalta sig ungefär så, som det för närvarande ter sig i rättegången.¹
    I varje fall har förslaget genom sina restriktiva bestämmelser om vittnesförhör på ed — om de strängt tillämpas — rest ett hinder för att häktningsfrågans handläggning skall avlöpa så ledigt, som förslaget synes tänka sig. Eljest skulle ett vittnesförhör ofta just utgöra utgångspunkten för anhållande och för häktningsfrågans hänskjutande till rätten.
    I fortsättningen visar sig rättens kontroll i första hand såsom en omprövning av häktningsfrågan var fjortonde dag (II s. 102p. 13); härvid komma i många fall de nyss berörda svårigheterna ej att bliva så framträdande, då ju bevisningen, sedan sannolika skäl en gång samlats, väl mera sällan försvagas. Har den ökats bliver ju kontrollen lätt att utöva.
    I vissa fall kan emellertid även denna fortsatta kontroll hava sina besvärligheter. I en del av målen — jag har nu såsom vanligt de stora och mera invecklade fallen för ögonen — bliver saken ingalunda begränsad till avhörande av ett eller annat vittne, t. ex. då frågan gäller gärningsmannens identitet med den för brottet misstänkte eller dennes alibi, kanske båda delarna. Invändningar av denna art äro synnerligen vanliga; visserligen äro de ofta och kanske oftast obefogade, men en undersökning av deras befogenhet måste dock göras. Dessa undersökningar äro oftast invecklade och kunna någon gång leda till upptäckten av ett misstag. I dessa och andra dylika fall gripa bevisningen och motbevisningen in i varandra så att

 

¹ Justitiekanslern har i sitt utlåtande (s. 142) uttalat den uppfattning att domarens kontroll över förundersökningen, om den skall bliva något mera än ett tomt ord, alltid halvvägs leder fram till förhörsdomareinstitutet. Så kan man ju också uttrycka saken.

hela den åberopade bevisapparaten icke gärna kan undvaras för häktningsfrågans bedömande.
    Vidare lära väl den för brottet misstänkte och hans försvarare ej förtröttas i att inkomma med anmälningar enligt p. 21 i 4 kap. och därvid anhålla om vittnesförhör med av dem åberopade personer ävensom med av åklagaren eller polismyndigheten hörda personer i hopp att dessa, ställda inför eden, skola frånfalla sina utsagor. Även i dessa fall framträder likheten med det nuvarande förfarandet ganska starkt. Det är sålunda möjligt att vad kommissionen kallar kontroll kommer att ej allenast vid häktingsfrågans första bedömande utan även i fortsättningen framkalla en extensiv tolkning av bestämmelser, som undantagsvis tillåta vittnesförhör under förberedelsen.
    Skillnaden emellan den ledning av rannsakningen, som rätten för närvarande utövar, och rättens ledning vid handläggning av häktningsfrågan i den blivande processen, ligger kanske allenast däri att den förra ledningen har till mål att skaffa underlag för en huvudsaklig dom, medan den senare endast avser underlag för häktningsfrågans bedömande d. v. s. att bestämma huruvida sannolika skäl föreligga. Har man kommit därhän, finnes i regel intet skäl att fortsätta förhandlingarna beträffande häktningsfrågan.
    Vittnenas hörande på ed har emellertid betydelse icke allenast för bedömandet av nämnda frågor, som skola handläggas av rätten, utan även för förundersökningens inriktning och jämna gång. Vad som förekommer under ett förhör, ger ju ofta anledning att samla ytterligare material för att följa den tråd, som man tror sig hava funnit. Vilar förhörets resultat på ovederhäftiga utsagor, kan undersökningen komma att växla in på ett falskt spår. Om vittnena ej höras på ed, kommer kanske detta misstag att upptäckas först vid huvudförhandlingen. Följden härav är ju känd: förhandlingen sönderrives. Man må ej här åberopa en jämförelse med de nuvarande polisförhören. Så snart häktning ägt rum fortgå ju för närvarande förhören endast en kort tid före det vittnenas edliga avhörande blir möjligt. Enligt min mening komma förhören i det nya systemet att stundom vila på gungande grund.
    Huru skall rätten förfara, om den vid häktningsfrågans förnyade handläggning finner att åklagaren ej leder undersökningen på det rätta spåret? För att ej hemfalla till abstraktioner vill

jag här använda ett exempelfall av tämligen typisk beskaffenhet.
    Jag antar att åtalet gäller en mordbrand, anlagd å ett någonstädes strax utanför Stockholm förvarat handelslager. De allmänna indicierna peka på ägaren till handelslagret, han har strax före branden försäkrat detsamma till onaturligt högt värde och fällt komprometterande yttranden om anledningen till lagrets förflyttning från staden till plats utanför. För att komma till full klarhet kräves emellertid i regeln närmare kännedom om til vägagångssättet vid själva anläggningen av branden. Den för brottet misstänkte ställer sig på den ståndpunkten att han vid tidpunkten för branden var rest till en avlägsen belägen ort. Här finnas flera möjligheter för den misstänktes brottslighet. Jag nämner två sådana möjligheter: 1:o han ljuger om sitt alibi och har själv anlagt branden, 2:o han var verkligen bortrest, men har låtit en medbrottsling handla för sig å brandplatsen. Om nu åklagaren ansett att bevisningen om den misstänktes alibi ej förtjänar avseende, och åklagaren i överenstämmelse med denna uppfattning söker samla bevisning därom att den misstänkte själv anlagt branden, men rätten finner att han i detta avseende misslyckats, varemot, enligt rättens mening, vissa anledningar förefinnas för att han planlagt branden och kanske från sin avlägsna vistelseort hållit trådarna för dess anläggning i sin hand, bör detta betraktelsesätt leda till att rätten anser bevisning härom böra infordras. Skall rätten, som utan sådan ytterligare utredning finner det vara ändamålslöst att vidare hålla den misstänkte i häkte, förordna om sådan utredning eller lösgiva honom och därigenom äventyra antingen bevisningens fullständiga tillstoppande eller, i bästa fall, huvudförhandlingens sönderrivande genom uppskov för bevisningens komplettering? Det rätta svaret på denna fråga är nog att beslut bör fattas om ytterligare utredning; detta torde följa av bestämmelserna i 2 del 5 kap. 13 p. 2:a st. Här stadgas att rätten vid de sammanträden, som skola hållas varje fjortonde dag så länge den misstänkte är häktad, har att tillse att undersökningen ej utdrages längre än som är oundgängligen nödigt. Det kan svårligen bestridas, att ett sådant uttänjande äger rum, då undersökningen fullföljes på ett orätt spår, och att således i dylikt fall ett ingripande från rättens sida är påkallat. Men därmed är man inne på ungefär samma inkvisition, emot vilken så skarpa an-

märkningar framförts med avseende å det nuvarande systemet. Denna verksamhet kan ju ej kallas uteslutande kontrollerande.
    Såvitt jag kan se komma förslagets bestämmelser även i andra fall att leda till avsteg från den ackusatoriska principen. Om rätten finner att utredningen så långt framskridit, att saken är mogen för åtal, kommer rättens prövning att taga sig uttryck i ett beslut, varigenom förordnas att undersökningen bör avslutas men att den misstänkte skall i häkte förbliva, intill dess åklagaren meddelat beslut i åtalsfrågan. Om däremot rätten anser att bevismöjligheterna äro uttömda utan att man ser någon möjlighet att den ditintills samlade bevisningen skall kunna leda till en fällande dom, måste — synes det mig —rättens beslut gå ut på den häktades lösgivande, även om de omständigheter, som en gång ansågos utgöra sannolika skäl för häktningen, ej blivit vederlagda. Jag hänvisar ännu en gång till mitt exempel om mordbranden; om man här tänker sig att de omnämnda redan vid häktningen förefintliga allmänna indicierna visat sig hållbara, men någon nämnvärd bevisning, trots alla ansträngningar, icke kunnat uppbringas av beskaffenhet att påvisa att den tilltalade tagit befattning med anläggning eller planläggning av branden, torde väl ett fall föreligga, där den häktades lösgivande visar sig nödvändigt av skäl att möjligheten till en fällande dom anses utesluten.
    Jag har svårt att förstå att icke i såväl det ena som det andra av de nyss anförda fallen rättens övervägande blir nästan identiskt med åklagarens prövning av åtalsfrågan. Sannolikt är att åklagarens beslut kommer att utfalla i den riktning, som rättens beslut anvisat.
    Visserligen är det sant, att rätten icke i alla fall kommer att känna sig bunden av sina beslut utav nämnda beskaffenhet. Emellan ytterlighetsfallen — å ena sidan visshet att tillräcklig bevisning blivit samlad för en fällande dom, och, å andra sidan, visshet att ingen möjlighet förefinnes för samlande av bindande bevisning — ligga sådana fall, där visserligen ingen utsikt finnes att samla mera bevisning, men där det icke med sannolikhet kan beräknas huru den föreliggande bevisningen kommer att verka, sedan samtliga vittnen blivit hörda på ed och bevisningen erhållit den skarpa belysning, som en koncentrerad  huvudförhandling kan åstadkomma. Här kommer ju rätten att känna sig obunden, då den beslutar undersökningens av-

 

2 — Svensk Juristtidning 1929.

slutande och därjämte förordnar om den tilltalades kvarhållande i häkte. Men rätten kommer dock vid beslutets meddelande att se saken från åklagarens synpunkt. Om man nu anser vårt nuvarande rättegångssätt i förevarande avseeende vara för mycket inkvisitoriskt, där dock rätten följer hela processens utveckling från häktningen och fram till domen, måste man väl hysa så mycket större betänkligheter mot ett system, där en domare, som endast sporadiskt och med inriktning på samlande av material för åtals anställande haft med saken att skaffa, får träda till såsom huvudförhandlingens ledare.
    Det synes mig därföre nödvändigt, att garantier givas för att icke samme domare, som handlagt de till rättens prövning hörande frågorna under förundersökningen, blir ordförande vid huvudförhandlingen. I så fall har man i de domsagor, där vice lagman ej finnes — och dessa äro väl de flesta — icke att tillgå mer än en, eller i bästa fall, flere rådmän; jag utgår härifrån att de grova brottmålen vid förhandling böra handläggas av lagmannen. Här möter en ny svårighet. Till rådmännens handläggning skola företrädesvis hänvisas inskrivningsärenden och mindre betydande tviste- och brottmål, och rådmansplatserna komma till en stor del att vara besatta med yngre eller mindre erfarna personer eller ock av sådana domare, som visserligen genom en längre tids tjänstgöring å dylika platser vunnit erfarenhet och skicklighet i tjänsten men dock icke lämpa sig för befordran till lagman. Väl är det sant att, om man ser på uppsättningen av domare inom hela riket, många rådmän böra finnas som äro lämpliga att handlägga häktningsfrågorna. Men om man ser på de särskilta fallen, synes icke någon garanti finnas för att den rådman, som finnes tillhands i domsagan, skall vara ägnad att handlägga häktningsfrågan i ett stort och invecklat brottmål — en uppgift som i svårighet ofta närmar sig huvudförhandlingens ledning och någon gång, på grund av målets ännu outredda beskaffenhet och svårigheten att överskåda möjligheterna till utredningens komplettering, kan vara nästan ännu ömtåligare. Man får också taga hänsyn till den auktoritet som lämpligen bör förefinnas hos den, som skall hava att utöva kontroll över de nya statsåklagarna med deras höga kvalifikationer.
    Skulle dessa överväganden vara riktiga, bliver det endast de domsagor, där vice lagman finnes, som kunna anses försedda

med en organisation, lämpad att övertaga ifrågavarande handläggning av vissa till förundersökningen hörande frågor.
    Även justitiekanslern (s. 135) anser att det, såvitt görligt, bör undvikas att samme domare, som genom häktning eller annat tvångsmedel tar ställning ifråga om den misstänktes skuld, sedermera blir den, som skall döma i saken på det vid huvudförhandlingen förebragta materialet. Hans yttrande överensstämmer förövrigt med mina här framkastade tankar jämväl därutinnan att han anser kommissionen för snävt hava medgivit möjlighet till vittnesförhör under förundersökningen, därvid justitiekanslern nog tager kommissionen mera på orden än jag gjort.
    Ifråga om konsekvenserna synes också justitiekanslern vara mindre optimistisk än jag. I ett annat sammanhang förklarar nämligen justitiekanslern sig befara, att utan förhörsdomareinstitutet principen om domares handhavande av de viktigaste tvångsmedlen nog skall bliva blott en pappersbestämmelse. Det måste också medgivas att kommissionens principer härutinnan blivit så utformade, att ett godkännande av dessa principer ger dem, som skola utarbeta lagtexten, en föga önskvärd rörelsefrihet att följa både den ena och den andra utvecklingslinjen. För min del hade jag hoppats att i de mål, där en grundlig utredning är av nöden, bestämmelserna om vittnesförhör skola användas extensivt. Skulle emellertid utvecklingen gå i den riktning att grundvalarna för häktningsfrågans bedömande försvagas och utredningens inriktning bliva mindre fast förankrad i verkligheten än nu, måste detta förhållande antecknas såsom en tungt vägande post i reformens debet.

 

    Processförslaget synes taga för givet att den förundersökning, som ägt rum före den första instansens huvudförhandling, också skall huvudsakligen tjäna såsom förundersökning för hovrättsproceduren. Såsom förberedelse kommer dessutom skriftväxlingen i hovrätten: vadeinlaga, genmäle och möjligen ytterligare skrifter.
    Så följer huvudförhandlingen, som väl är tänkt såsom ett upprepande av huvudförhandlingen i lagmansrätten med ett och annat inslag av ny bevisning, som först i hovrätten åberopats. Men hur komma förhör i hovrätten med vittnen, som hörts i lagmansrätten, att gestalta sig i förhållande till de redan avgivna berättelserna? Något protokoll över där avlagda vittnes-

mål finnes i regel ej. Äro vittnena hörda vid polisförhör, finnesväl protokoll däröver, men vittnenas utsagor kunna vid lagmansrättten hava modifierats, så att polisförhörsprotokollen icke längre lämna någon tillförlitlig ledning. Processkommissionen synes hava tänkt sig att detta förnyade förhör i hovrätten skall gå lika lätt som de förnyade vittnesförhör, som förekomma i lagmansrätten, då vid huvudförhandlingen det visat sig nödvändigt att uppskjuta målet mera än sju dagar. Sådana förnyade förhör förekomma ju i utlandet och synas ej hava medfört några svårigheter.
    Att stöda något på en analogi med förhållandena vid lagmansrätten, synes mig dock knappast äga fog. Först har man att lägga märke till olikheten i det tidsintervall, som förflyter mellan förhören. I lagmansrätten kan endast en tid av ett fåtal veckor ligga emellan de olika rättegångstillfällen. Så fort kan ej huvudförhandlingen i hovrätten följa efter lagmansrättens förhandlingar. Först kommer i åtskilliga fall anstånd med meddelande av lagmansrättens dom. Under alla förhållanden har man att räkna med tiden för vadets fullföljande, skriftväxlingen och förberedande åtgärder med parters och vittnens inkallande o. s. v.
    Men en annan och säkert viktigare omständighet gör jämförelsen mellan förhållandena i de olika instanserna haltande. I lagmansrätten upprepas förhöret inför samma domare och samme åklagare; sju par öron följa vittnets utsago, och det lärer ej passera obemärkt om vittnet ändrar eller modifierar sin berättelse, eller om vittnet vid det senare förhöret med stor säkerhet besvarar frågor, som vid föregående tillfälle hos vittnet väckte tvekan och ostadighet. I hovrätten saknas denna kontroll. Uppsättningen av domare och åklagare är ny; endast den tilltalade har hört förhören på båda stadierna; och man kan icke fritaga sig från misstanken att han i vissa fall kan hava en ur hans synpunkt förlåtlig lust att missbruka denna situation. Även från målsägaresidan är något sådant tänkbart. Men allra viktigast äro kanske de ofrivilliga misstag som kunna ske i följd av den lucka i förberedelsen, som uppkommit därigenom att hovrätten icke äger kännedom om vad som förekommit på processens sista och viktigaste stadium: huvudförhandlingen i lagmansrätten.
    Nu är det så, att allting här i världen — t. o. m. ett sådant oting som en process — måste lyda utvecklingens lag. Till en

början hava i regel varken polis, åklagare eller domare någon egentlig kunskap om vem som är den skyldige. Det gäller att arbeta sig fram till sanningen; denna kommer esomoftast endast stycke efter stycke i dagen, och svårigheterna ökas därigenom att krafter kunna vara i rörelse för att motarbeta sanningens efterforskande. För bedömande av en redan avgiven utsagas trovärdighet är det av vikt att känna på vilket stadium av processens utveckling och i vilket sammanhang utsagan avgivits. Detta är självklart beträffande de utsagor som lämnats på ett tidigt stadium: vittnena hava ju avgivit sina berättelser endast med avseende å vad som då ansågs vara av betydelse. Men något motsvarande gäller också med avseende å de senare vittnesberättelserna; vittnet kan hava låtit sig påverkas av vad som tidigare förekommit, och framförallt av sin tidigare utsaga, vilken vittnet lätt kan vara böjd att vilja försvara. Men ett motsatt förhållande kan också tänkas; vittnet kan efter närmare övervägande och med kännedom om fakta, som under processens gång kommit i dagen, finna att utsagan verkar i annan riktning än vittnet förut tänkt sig. Vidare är vittnet vid ett upprepat förhör förberett på de frågor, som komma, och huru dessa, utan uppenbart brott mot sanningsplikten, skola besvaras. En sådan modifikation av berättelsen sker ibland helt omedvetet, om vittnet tagit ståndpunkt för eller emot den tilltalade, även om vittnet anstränger sig att frigöra sig från detta ståndpunktstagande. Det kan därför inträffa att den senare utsagan bliver tvärsäker, medan den första var tvekande. Och den senare utsagan kan innehålla något annat än vad som förut bekräftats; framförallt kan den senare utsagan innehålla en i sak ganska kraftig modifikation, även om den i form rätt nära överensstämmer med vad vittnet förut sagt. Omständigheterna kunna vara sådana, att den först avgivna utsagan är trovärdigare än den sista.
    Innehålla dessa överväganden någon sanning, måste man också kräva att domstolen äger kännedom om vad som på processens tidigare stadium förekommit. För mig är detta en konsekvens av omedelbarhetsprincipen, om denna princip skall vara något annat än ett ord, som står på vakt. Ty den senare utsagan kan vara ett uppkonstruerat återgivande av fakta; och därför kan också intrycket av vittnesmålet vid ett senare tillfälle stå i mindre kontakt med verkligheten än intrycket av

den tidigare berättelsen. Det må vara att den förenämnda luckan i förberedelsen i de flesta fall icke skall vålla olägenheter. Undantagsfall, där en olycka vållas, bliva dock tillräckligt många, för att vara avgörande.
    Såsom exempel tänker jag på sådana fall, där fråga är om den tilltalades identitet. Ett vittne, som åsett brottet, åberopas. För att pröva vittnet förevisas den tilltalade i sällskap med andra personer; och vittnet har att utpeka den skyldige. Vittnet kan ej göra detta eller utpekar, bland de förevisade, någon annan än den tilltalade, såsom mest lik den, som vittnet sett föröva brottet. Såsom följd av detta negativa utfall av försöket, försvinner episoden bland målets mera obetydliga omständigheter, helst som försöket kanske upprepas med ett flertal andra vittnen. Lagmansrättens protokoll innehåller endast att vittnet blivit hört; varjämte handlingarna möjligen utvisa att vittnet blivit i visst hänsende åberopat. Emellertid får vittnet, vid förhöret i underrätten, säkerligen på ett eller annat sätt kännedom om vilken av de förevisade varit den tilltalade. I hovrätten åberopas vittnet ånyo; nu säger vittnet ögonblickligen sig igenkänna den tilltalade såsom gärningsmannen. Exemplet kan naturligen varieras, så att vittnet första gången igenkänner den tilltalade men den senare gången utpekar en annan. I båda fallen kan domaren i högre instans, utan kännedom om förspelet, lätt draga oriktiga konklusioner. Fäster man sig vid vittnets sätt att bete sig vid dessa prov, är det tämligen klart att i detta hänseende det första tillfället spelar den största rollen. Valet av exempel förefaller ju litet sökt; men det torde ej kunna förnekas, att såväl vittnena som parterna ackommodera sina yttranden, mer eller mindre omedvetet, efter vad som förut förekommit, samt att de i processens fortsättning avgivna utsagorna kunna — trots den skenbara omedelbarheten — ingiva ganska skeva föreställningar, om de åhöras utan kännedom om förspelet.
    Faran, att luckan i förberedelsen skall verka en försämring av vittnesbevisen, ökas emellertid genom flera omständigheter. Jag har redan antytt det större tidsintervallet och den minskade kontroll, som uppkommer genom ombyte av ej allenast domare utan även åklagare. Man har också att räkna med att i framtiden komma att höras vittnen som nu anses jäviga. Det är klart att man härigenom löper större fara än förr att påträffa vittnen,

som mer eller mindre avsiktligt taga parti för ena parten. Just med avseende å dessa vittnen synes det vara av vikt att man noga håller reda på i vad ordning utsagorna framkommit och vad anledning ett vittne kan ha haft att lägga sina ord såsom skett. I dessa fall kan man också tänka sig att ett ingripande har ägt rum från den tilltalades sida. Han är på detta stadium icke helt och hållet avstängd från yttervärlden; bland annat kommer försvararen att, med eller emot sin vilja, bliva en förmedlare mellan den tilltalade och dem som stå honom nära. I vissa vidriga fall kan man ej helt frånse möjligheten av ett ingripande från försvararen själv.
    Om värdet av jämförelsen mellan förhållandena i hovrätt och i lagmansrätt har jag förut talat, men jag väntar mig en ytterligare invändning, grundad på jämförelsen mellan polisförhören och de på ed inför lagmansrätten avgivna utsagorna. Här möter emellertid den olikheten att utsagorna vid polisförhören äro protokollerade. För att i detta hänseende finna en riktig analogi bör man tänka sig huru saken skulle ställa sig, när före huvudförhandlingen fyra polisförhör successivt ägt rum, och man vid huvudförhandlingen i lagmansrätten finge tillgång till protokollen för endast de tre första polisförhören men ej för det fjärde. Detta skulle väl anses oförnuftigt. Men luckan i förberedelsen för hovrättsproceduren är större än så. Processens tyngdpunkt är ju förlagd till huvudförhandlingen; detta manifesteras, bland annat, därigenom att berättelserna i regel först vid huvudförhandlingen avgivas på ed.
    I själva verket är det att överskatta protokollets betydelse, om man tror att underlåtenheten att prokollera vittnesberättelserna kan åstadkomma att berättelserna försvinna ur sinnevärlden, så att deras inverkan på processens fortsättning utplånas.
    Vikten av hovrättens kännedom om processens föregående skeden har i det föregående framhållits även ur synpunkten av möjligheten till en god processledning. Riktigheten av denna synpunkt är icke obestridd. Länder finnas, där polisförhörsprotokollen ej vid huvudförhandlingen sättas i händerna på ordföranden; och denna anordning är med avsikt vidtagen från den utgångspunkt att ordförandens handläggning ej skulle bliva förutsättningslös, om han tagit del av dessa protokoll. Med en dylik procedur bliver det väl — jag kan ej tänka mig annat — parternas sak att framdraga vad i dessa protokoll

förefinnes, när detta material kan vara belysande för huvudförhandlingen; eljest skulle nog kontakten med verkligheten i några fall bliva omintetgjord. Emellertid har processkommissionen ställt sig på den ståndpunkten att polisförhörsprotokoll böra vara tillgängliga vid huvudförhandling i såväl lagmansrätt som hovrätt. Det synes mig därför vara inkonsekvent när kommissionen ej anser behövligt att hovrätten skall äga kännedom om vad som förekommit under processens ditintills viktigaste stadium. I sammanhang härmed vill jag framhålla att mina erinringar med anledning av den ifrågavarande luckan i förberedelsen icke uteslutande eller ens huvudsakligen byggts på de mindre fördelaktiga konsekvenser för processledningen, vilka därav bliva en följd.
    Processkommissionen har ej heller negligerat de nu antydda svårigheterna, åtminstone icke såvitt de bero på ombyte av åklagare. Kommissionen antyder (I s. 191) att det material, som står en ny åklagare till buds, då han skall bereda sig för talans utförande i hovrätten, till en början utgöres av protokollen från den förberedande undersökningen vid lagmansrätten och lagmansrättens dom. Härtill fogar kommissionen den erinran att om särskilda åklagare anställas vid hovrätterna, det naturligtvis åligger dem att av åklagarna i lagmansrätterna skaffa sig de upplysningar, som befinnas påkallade.
    Dessa kunskapskällor kunna — om de också icke precis avspegla omedelbarheten — vara tillräckliga för att åklagaren i hovrätten (i regeln advokatfiskalen) skall kunna hjälpligt sätta sig in i saken och inleda förhandlingarna med ett anförande, som kan sätta även åhörarna så mycket in i frågan att de kunna följa förhandlingarna. Men att advokatfiskalen genom dessa upplysningar skall bliva i stånd att ingripa i fall av behov, t. ex. om ett vittne ändrar sig, måste jag betvivla. Domen kan, även om lagmansrätten tager noggrann hänsyn till vad kommissionen om domens avfattning yttrar (I s. 176 och 179 p.11), knappast innehålla ett så detaljerat referat av vittnesberättelserna, att den kan tjäna till ledning uti ifrågavarande avseende; allraminst är någon sådan upplysning att vänta i domen, om den går ut på frikännande. Däremot kunna någon gång de upplysningar, som den föregående åklagaren lämnat, visa sig vara tillräckliga, nämligen när denne har en alldeles särskild anledning till misstanke mot vittnets uppgift. Men i de flesta

fall skulle det vara att förutsätta en rent av profetisk blick hos den föregående åklagaren, om han i tanke på möjligheten av ändringar i ett vittnesmål, skulle för advokatfiskalen ordagrant återgiva vittnets ordalag; för övrigt ligger detta knappast inom området för denna åklagares förmåga, då han under förhandlingarna vid lagmansrätten har annat att tänka på än förande av memorialanteckningar.
    Såvitt processkommissionens synnerligen intressanta framställningar av utländsk rätt visa, synas förebilder saknas för kommissionens anordning av hovrättsproceduren, varigenom möjlighet — både för domare och parter — avskäres att erhålla tillförlitlig kännedom om vad vid underrätten förekommit. Detta är ju något helt annat än frågan om vittnesförhörens upprepande i hovrätten, vare sig ett sådant upprepande kräves ovillkorligt eller icke.
    Beträffande den nu av mig väckta frågan vill jag med några ord erinra om förhållandena i England och de skandinaviska grannländerna.
    I England får numera den tilltalade i jurymålen på vissa villkor fullfölja talan i högre rätt. Emellertid föras i dessa mål stenografiska protokoll vid den första instansen, vadan de här antydda svårigheterna icke i jurymålen uppkomma.
    Jag vill i detta sammanhang göra en liten avstickare på de civila målens område beträffande deras handläggning vid engelska appelldomstolar. Därest domaren i första instans förts. k. "notes" över vad vid förhandlingen där förekommit —och detta är ju, enligt vad processkommissionen anför (I s. 166), regel — får den klagande från underdomstolen utlösa en kopia av dessa anteckningar, och denna kopia företes i den högre instansen. Dessa anteckningar synas spela en prepondererande roll med avseende å den högre instansens kännedom om den förutvarande bevisningen.¹ Förhållandet är uppmärksammat i

 

¹ GIBSON'S PRACTICE OF THE COURTS: (Trettonde upplagan utgiven av två Solicitors) innehåller (s. 325) följande till appellation från grevskapsdomstolarna hänförliga uttalande: "The evidence relied on in the court below may be brought before the divisional court by the county court judge's notes; but the court can, if such notes are not produced, hear the appeal on other evidence of what occurede. If the judge has, at the request of a party, made a note, he is required, at the expense of the applicant, to supply a copy, or allow a copy there of to be taken, and to sign such copy. The copy can then be used and received on the hearing of the appeal. It is the duty of the appellant to

processkommissionens — här såsom alltid — samvetsgranna och objektivt hållna framställning av utländsk rätt (III s. 99). Jag lämnar därhän huruvida denna engelska praxis i tvistemål bäst överensstämmer med den ena eller den andra av de i processförslaget för de civila målen förekommande formerna för hovrättsproceduren; med den form, som med avseende på redan avlagda vittnesmål i viss mån replierar på lagmansrättens protokoll, eller med den andra processformen, som ovillkorligen fordrar vittnesförhörens upprepande.¹ Jag har endast velat framhålla att, genom nämnda i tvistemål gällande praxis och genom föreskriften om stenografiska protokoll i jurymål, framgår, att man i England — muntlighetens och omedelbarhetens stamort — har känsla för att under proceduren i överrätten sammanhanget med den i underrätten förebragta bevisningen icke försvinner. Huru uti nu ifrågavarande avseende förhåller sig med de mindre brottmålens handläggning i England har jag icke haft anledning att undersöka.
    I Norge får talan i jurymålen icke fullföljas beträffande sakfrågan. Däremot få i de saker, som upptagas vid herredseller byret, sakfrågan upptagas till ny behandling i lagmansretten, där även med avseende å vittnesförhören fullständig muntlighet tillämpas. Här kan man således ifrågasätta en

 

obtain these notes, and if he omits to apply for a copy, the appeal may, and probablywill, be struck out. The accuracy of a judge's notes cannot be questioned, but he is entifled to make an alteration in his note of a judgment after delivery there of, for the purpose of explanation or the clearing away of a possible misunderstanding. "Nämnda arbete innehåller också (s. 321) följande uttalande, som avser appellation från High Court till Court of Appeal: "Oral evidence in the court below is brought before the Court of Appeal by the production of the judge'snotes, or such other materials as the court may deem expedient. e. g, shorthand writers' notes. And if on the hearing of an appeal a question arises as to the ruling or direction of a judge to a jury or assessors, the court may have regard to verified notes or other evidence, and such other materials as it may deem expedient. The appellant must apply to the clerk of the judge whose decision is appealed from for a copy of his notes, and on such application he must produce a certificate signed by counsel that the notes are required, and a minimum fe of 5 sh. must be paid."¹ Den förra formen för de till hovrätten fullföljda civila målen torde här i landet enligt förslagets bestämmelser bli den oftast förekommande. Såsom exempel på fall, då det senare förfarandet bör användas, nämner kommissionen företrädesvis de mål, som komma från lagmansrätt i stad, där hovrätt har sitt säte (I s. 174). Jämför sammanfattningarna I: 9 kap. 7 p. 3 st. och III: 17 kap.15 p.

jämförelse med processförslagets hovrättsprocedur. Men jag betvivlar av flera skäl, att man uti ifrågavarande hänseende kan åberopa nämnda förnyade behandling i lagmansretten till förmån för den nya hovrättsproceduren. Till en början höra ej till herreds- eller byretterna de allra grövsta brotten, beträffande vilka dock bevisfrågan företrädesvis är invecklad. Vidare finnes i Norge beträffande samma underrätter stadgat, att protokollering av vittnesutsagorna skall ske, när domstolen finner det med hänsyn till målets prövning i högre rätt lämpligt, en bestämmelse, som någorlunda motsvarar vad i processförslaget stadgas om protokollering av vittnesutsagor som avgivas i den blivande svenska lagmansrätten uti tvistemål. Slutligen förtjänar kanske den skillnad att påpekas, att i Norge talan kan komma att föras av samme åklagare i underdomstolen och i lagmansretten.
    I Danmark skola, där talan i högre rätt kan äga rum, i protokollet göras anteckningar av samma omfattning som vid rättslig förundersökning.

 

    En bestämmelse, som motsvarar nyss nämnda danska stadgande, synes mig icke kunna undvaras hos oss. Utöver de synpunkter, som jag förut framhållit, bör man tänka på det fall att någon av parterna åberopar vittnenas utsagor vid lagmansrätten för att belysa utsagorna i hovrätten. Härav skulle kunna följa förhör med nya vittnen om vad inför lagmansrätten förekommit; och man står på kanten av det rena virrvarret. Jag är en stor vän av en sund muntlighet och omedelbarhet men anser dessa anordningars mål vara att komma verkligheten närmare; man får ej driva saken därhän att ett bättre bevismedel ersättes med ett sämre.

 

    Redan genom överskriften till dessa rader är klargjort, att jag icke åsyftat att lämna någon uttömmande redogörelse för de föreslagna bestämmelserna om förundersökningen i de grövre brottmålen; jag har endast velat påpeka några punkter, som synts mig verkligt oroväckande. Denna oro, som för mig haft sin utgångspunkt i justitiekanslerns anmärkningar, har ingalunda minskats genom en mera närmare bekantskap med förslaget.
    Saknaden av ett fast underlag för häktningsfrågans bedömande och för den fortsatta undersökningens förläggande på rätt spår,

avskärandet av sammanhanget mellan utredningen i lagmansrätten och i hovrätten samt underlåtenheten att för den långa övergångstiden, som i mycket måste bliva grundläggande för den nya praxis, träffa bestämmelser om åklagarinstitutionens omorganisation, som likväl ansetts som en nödvändig förutsättning för att den nya ordningen överhuvud skall kunna fungera — allt detta synes mig utgöra stora luckor i den principiella utredningen och föranleda att viktiga frågor kvarlämnas åt lagtextens utformning och att sålunda värdet av statsmakternas principiella prövning av förslaget minskas eller att resultatet därav blir tvetydigt eller missvisande. Härtill kommer att förslaget på de punkter, där principer uttalats, stundom synes mig vara inkonsekvent, särskilt därutinnan, att det inkvisitoriska förfarande, som så mycket påtalats i den nuvarande processen, går igen i nya former genom den kontroll, som ex officio skall utövas av domstolen ofta just genom den person, som blir ordförande vid huvudförhandlingen. Ej heller har min oro minskats genom de språng i luften, som man, med lämnande av den fasta mark, som vår egen och utlandets erfarenhet lämnar, trott sig kunna våga. Å andra sidan bjuder förslaget på den allmänt åtrådda fördelen av en koncentrerad, muntlig huvudförhandling såsom underlag för domen; men jag hade trott att denna fördel skulle kunna vinnas utan så pass vägande poster på reformens debetsida. För min del är jag ingalunda övertygad att ett antagande av kommissionens principer ifråga om de grövre brottmålen skulle innebära något framsteg i rättsäkerhet. Och att här tala om jämkningar utan klart angivande av de nya principer, som i anmärkta hänseenden skola utgöra en ersättning, är en farlig lek med ord, som vid det slutligen utformade förslagets framläggande lätt kan komma att föranleda till ett åberopande av att statsmakterna genom sitt preliminära antagande av principerna redan bundit sig i sådana fall, då detta ej medvetet varit åsyftat.
    Vid ett uppgörande av bokslut över reformens inverkan på de grövre brottmålen har man emellertid att taga hänsyn till en faktor av mera allmängiltig natur — domstolens sammansättning. Flertalet av lagrådets ledamöter hava — såsom bekant — yttrat betänkligheter emot den nya nämndens organisation, om än räckvidden av de härvid framförda synpunkterna

av ledamöterna uppskattats olika. Det ligger utom mitt ämnes ram att behandla frågan om domstolens sammansättning. Här vill jag endast påminna om att den nya nämnden och den gamla ej äro samma sak. Med avseende å olikheten i valsätt, i kontakten med ortsbefolkningen och i nämndemännens antal och befogenhet samt genom rubbningen av befattningens egenskap av förtroendeuppdrag synes mig av den gamla institutionen icke annat återstå än namnet såsom en beteckning på domstolens lekmannaelement. Och namnet inverkar visserligen icke.

 

    På tal om processförslagets användbarhet såsom diskussionsunderlag, ligger en jämförelse med nya lagberedningens principbetänkande nära tillhands. Man må tänka om innehållet vad man vill, så kan det dock svårligen bestridas att lagberedningens betänkande var både fullständigare och genom sin utformning mera vägledande med avseende å de uttalade principernas innebörd och tillämpning. Det har runnit mycket vatten sedan dess, och ingen hade väl väntat att processkommissionen skulle sluka innehållet i 1884 års betänkande, men det måste vara att beklaga att kommissionen avvikit från beredningens praxis med avseende å fordringarna på ett principbetänkande, helst man får antaga att statsmakterna därutinnan haft beredningens förslag för ögonen, då de även denna gång utstakat marschlinjen med en förberedande behandling av principerna.
    I detta sammanhang kan jag ej avhålla mig från en erinran, om den också för mitt egentliga ämne icke äger betydelse. Det är en av sakens natur betingad praxis i lagstiftningsarbete att man vid utarbetande av en lag tager i betraktande denna lags återverkan på andra lagar och drager konsekvenserna därav genom att framlägga förslag om den jämkning däri, som kan vara nödig. I åtskilliga fall återverkar en föreslagen processlag på civillagen. Exempelvis kan det ifrågasatta, i och för sig utan tvivel välbetänkta borttagandet av vittnesjäven icke genomföras utan att formerna för upprättande av testamenten och köpebrev modifieras. Formerna bygga nu på två vittnen, varmed naturligen — på grund av sammanhanget med processlagen — måste menas ojäviga personer. Sedan vittnesjäven bortfallit, skulle testamenten och köpebrev kunna bevittnas av

barn och föräldrar. Giltigheten bleve då beroende på den trovärdighet, som i blivande process kunde tillerkännas dessa vittnen. Detta är väl ej förenligt med den fasthet i formerna, som dessa handlingar fordra. Naturligen kan denna fråga lösas. Flera utvägar kunna anlitas. Man kan på dessa vittnen uppställa vissa fordringar, motsvarande ungefär de nuvarande vittnesjäven; man kan också övergå till att i regeln fordra notariellt bestyrkande o. s. v. Men allt detta förutsätter en utredning, vars behövlighet ej ens antydes i processkommissionens betänkande.

 

    Efter vilka linjer skall då undersökningen läggas? Det torde vara förmätet av mig att närmare angiva dessa linjer. Men för att pointera, att det icke är min mening, att yxan skall kastas i sjön, vill jag dock på ett, visserligen ytterst skizzartat sätt angiva, vilka möjligheter till frågans lösning jag tänkt mig med avseende särskilt fästat på våra förhållanden.
    Men innan jag inlåter mig på detta vanskliga experiment, måste jag söka förebygga missförstånd i två olika riktningar.
    Till en början är det nog nödvändigt att i denna materia— åtminstone för tanken — skilja mellan de jämförelsevis enkla och de verkligen invecklade målen, i vilka man måste insamla och bearbeta ett stort bevismaterial; härtill fordras med nödvändighet ett ej allt för knappt tillmätt tidsutrymme. Även sedan processkommissionen från brottmålsproceduren uteslutit de allra minsta brotten, återstå emellertid talrika fall, där saken ligger ganska enkel. De utgöras ej allenast av sådana mål, däri den tilltalade erkänt sig hava begått brottet, utan av ett ytterligare stort antal mål, där bevisningen från början ligger i dagen; särskilt höra hit en stor del av de i brottmålsstatistiken preponderande stöldmålen, där den tilltalade befunnits innehava den stulna saken eller ohjälpligt trasslat in sig genom uppdukande av åtskilliga osannolika och kanske motsägande historier.
    I sådana och andra liknande fall äro vanligen vittnena få och lätta att uppleta. Enligt nu gällande processordning torde mål av denna beskaffenhet kunna avvecklas på ett eller två rättegångstillfällen och under former, som nog skulle tillfredsställa långt gående fordringar på muntlighet och omedelbarhet. Däremot komma dessa mål i betraktande så till vida, att det kan ifrågasättas om icke den förberedande proceduren be-

träffande sådana mål kan och bör förenklas. Behandlingen av de enklare målen är visserligen en viktig sak, men den är ett särskilt kapitel, som väsentligen ligger utanför mitt ämne. Kanske kommer det också där an mera på åklagarens person än på undersökningens reglementering.
    Det är således för de stora och invecklade målen vi behöva processreformen; och det är således dem man får hava för ögonen vid reformens närmare utformande. Det kan synas egendomligt, att man skall låta bestämma sig av ett mindre antal mål. Men de äro så mycket viktigare; det är här man kan vänta misstagen. Och ett misstag, eller blott grundade misstankar om ett misstag, varigenom en oskyldig skulle blivit fälld, har visat sig ägnat att skaka världen från dess ena ända till den andra. Misstag i denna riktning äro lyckligtvis oerhört sällsynta på grund av den tyngd, varmed man i brottmålen lägger bevisbördan på åklagaren. Vanligare äro misstagen i motsatt riktning: att den skyldige går fri, och dessa luckor i rättsskipningen äro inom vissa gränser en nödvändig följd avnämnda fördelning av bevisbördan. Men rättssäkerheten kräver att även dessa misstag begränsas till ett minimum. Ty på den, som är i färd med att begå ett brott, torde faran för upptäckt verka mycket mera avhållande, än den omständigheten, att straffet är mer eller mindre strängt; vilken senare fråga dock är mycket vidlyftigare debatterad. Vidare äventyras respekten för rättvisan, om det allt för ofta händer, att brottslingen icke kan uppdagas, fastän det är klart, att ett brott är begånget. Det är på dessa grunder nödvändigt, att processens anordning skapar utväg att klarlägga just de invecklade och tvivelaktiga målen, även om dessa utgöra det mindre antalet. Jag har här gjort mig skyldig till en upprepning; men finner min ursäkt däri, att diskussionen om reformen ofta förvirras därigenom, att den ena parten åsyftar de stora målen, den andra däremot de vanligaste.
    Även en annan sammanblandning av begreppen har jag funnit fördunkla denna diskussion; man jämför den blivande förundersökningen med vad som nu äger rum före förhandlingen inför rätta. En sådan jämförelse kan endast vara av värde såsom; ett belysande exempel på falsk analogi. Den tid, som förflyter emellan häktningen, och domstolsförhandlingen har nog alltid för de mål, om vilka närmast är fråga, varit för

knapp för en grundlig förberedelse, men efter tillkomsten av 1922 års lag är den ännu otillräckligare. Därmed är icke sagt, att målen ej tillräckligt förberedas. Förundersökningen är nu hos oss sammanflätad med huvudförhandlingen, som visserligen därigenom ohjälpligt splittras. Målens beredning är nog lyckligtvis i många fall ganska god; det är snarare huvudförhandlingen, som fattas. I följd av denna brist bliver man ofta ej i tillfälle att höra de båda sidornas vittnen emot varandra, och det bliver omöjligt — åtminstone för domstolens lekmannaelement — att omedelbart på förhandlingen grunda dom.
    Med dessa utgångspunkter har jag tänkt mig följande två utvägar till förundersökningens ordnande.
    Närmast till hands ligger ju att upptaga det institut, som processkommissionen förkastat, och således införa undersökningsdomaren, om också i en efter våra förhållanden avpassad form. Jag hade tänkt mig att åt den från rätten fristående undersökningsdomaren i så fall skulle anförtros de funktioner, som processkommissionen lämnat åt rätten, således i första rummet besluten beträffande häktning och andra tvångsmedels användande, prövning av den tilltalades anmärkningar mot åklagarens åtgärder samt slutligen den var fjortonde dag återkommande kontroll, som processkommissionen ansett nödig att ex officio utövas. Härtill skulle då komma skyldighet att på parternas begäran hålla vittnesförhör utan annan restriktion än att rimlig anledning måste förefinnas till antagande att förhöret inverkar på saken.
    Någon anledning att en förhörsdomare av denna typ skulle komma in på de metoder, för vilka den kontinentala förhörsdomaren beskylles, synes mig ej förefinnas. Visserligen verkar den kontroll, som ex officio skulle av honom utövas, att hans ställning ej bleve fullt så passiv som den engelska förhörsdomarens, men — även om dessa åtgärder i någon mån kunde föranleda honom att fatta en viss position till saken — bleve detta av mindre betydelse, då han ej kommer att deltaga i huvudförhandlingen. Från såväl den kontinentala som den engelska typen komme han att skilja sig därigenom, att någon förhandling icke skulle förekomma annat än i de särskilda fall lagen stadgade. Det sistnämnda gäller under förutsättning, att man, i likhet med kommissionen, åt åklagaren anförtror att pröva frågan om åtal skall komma till stånd.

    Förhörsdomareinstitutets upptagande i en eller annan form synes mig vara den enda utväg, som principiellt löser frågan. Emot denna lösning kan emellertid invändas, att den är kostsam. Antalet förhörsdomare kunde måhända sättas så lågt som till fjärdedelen av statsåklagarnas antal eller således till 9 eller 10, under förutsättning, att förhörsdomaren ej ansåges skyldig att, sedan häktningsfrågan en gång prövats, i anledning av inkomna anmärkningar, hålla sammanträden i varje domkrets mera än var fjortonde dag, därest ej alldeles särskilda omständigheter förelåge. Men kostnaden bleve i alla fall betydande, om lönen skall komma att motsvara befattningens vikt.
    Vill man ej belasta den blivande processen med denna ytterligare kostnad, får man slå av något på sina fordringar. Jag hade tänkt mig, att man skulle kunna offra den kontroll, som enligt förslaget skall ex officio utövas av rätten var fjortonde dag. Denna förlust synes mig ej behöva tagas allt för tragiskt. Då den tilltalade redan på detta stadium får tillfälle att erhålla en försvarare, är det väl i de fall, där verkligt fog för hans fortsatta hållande i häkte förefinnes, knappast att befara, att besvär däröver ej kommer att hos domaren föras. Däremot skulle man, genom en dylik förenkling av proceduren, undgå, att de ofta återkommande fall, då bevisningen alltmer hopar sig och således en upprepad prövning av häktningsåtgärdens befogenhet är överflödig, förhandling måste äga rum med fara att förfalla till schablon. I de allvarligare fallen är det just den prövning, som ex officio skall äga rum, som innebär fara för att det moment av inkvisition, man vill undvika, skall insmyga sig i det nya förfarandet; bortfallandet av denna prövning skulle undanröja mina betänkligheter emot att överlämna rättens åligganden under förundersökningen åt samma person, som sedermera skall leda huvudförhandlingen. För rätten skulle då — under förundersökningens stadium — återstå att pröva besvär från den tilltalade över åklagarens åtgärder (inklusive den tilltalades kvarhållande i häkte), att vid verkligt behov hålla vittnesförhör på endera partens begäran, samt härförutom att, efter åklagarens första anmälan om anhållandet pröva häktningsfrågan¹. Härigenom bleve, åtminstone i stort sett, rättens prövning icke av annan beskaffenhet, än som även enligt för

 

¹ Jag har här frånsett vissa frågor, som väl mera sällan komma under rättens prövning, såsom hus- och kroppsrannsakan.

3 — Svensk Juristtidning 1929.

slaget i vissa fall kan förekomma vid huvudförhandlingen eller i högre rätt, om t. ex. besvär över häktningen anföras. För övrigt skulle man med detta alternativ kunna ifrågasätta att prövningen av de till rätten hänskjutna frågorna skulle äga rum med nämnd. Enligt processförslaget bliva de ordinarie domstolssessionerna ganska täta. Och om ex-officio-kontrollen bortfölle, bliva dessa uppgifter ej lika betungande. För de ömtåliga och stundom på personalkännedom beroende häktningsfrågornas bedömande vore ju nämndens närvaro av rätt stor vikt.

 

    Vad åter angår utvägarna att undgå de betänkligheter, som jag framfört i fråga om förberedelsen till huvudförhandlingen i hovrätt, vill jag hänvisa till Svea hovrätts förslag, som uppmärksammat de säregna omständigheterna vid en huvudförhandlings upprepande i högre instans och ändå enligt min mening uppfyller alla rimliga krav, som under sådana förhållanden kunna ställas på muntlighet och omedelbarhet. Bland detaljerna i hovrättens anordning måste jag sätta ett alldeles särskilt värde på, att den inledande föredragningen överlämnats åt tjänstemän. I fråga om denna föredragnings anordning i de till hovrätterna fullföljda civila målen träder kostnadsfrågan i förgrunden, åtminstone vad de mindre målen angår. Beträffande de större civila målen får man väl antaga, att i underrätten och i hovrätten i regel samma advokat uppträder; och härigenom underlättas uppenbarligen advokatens arbete i den senare instansen. Annorlunda ställer sig saken i de mindre civila målen— jag tänker t. ex. på mål som angå födoråd, mindre dikningsföretag och grannelagsförhållanden även som en massa kravmål med värde intill den nuvarande summa revisibilis och något därutöver. Mål av dessa typer kunna esomoftast ej vid underrätten bära kostnaden för rättskunnig advokat. I så fall måste en ny advokat anlitas i hovrätten. Om ej en tjänsteman sköter föredragningen, bliver pläderingen i hovrätten lika betungande som en plädering i lagmansrätt, ja kanske ännu tyngre med avseende på de stora fordringarna på objektivitet i framställningen av vad vid lagmansrätten förekommit. Arvodet måste rättas därefter. Sker föredragningen av en tjänsteman, bliver advokatens arbete lättat; han har då endast att muntligen — istället för de nu brukliga skrifterna — framföra sina synpunkter och att, i fall av behov, komma med kompletterande bevisning;

visserligen blir pläderingen vidlyftigare, då någon hänvisning till föregående anföranden ej kan förekomma. Men i det väsentliga innebär dock denna lättnad i advokatens arbete att hovrättsproceduren förbilligas. Om ej åtgärder därutinnan vidtagas, fruktar jag att, på grund av för stora kostnader, i framtiden komma att från den andra instansen avskäras flera mål, än som nu genom summa revisibilis avskäras från den sista instansen.
    De grövre brottmålen få här ses från andra synpunkter. Jag förutsätter att protokollet i den av hovrätten förordnade omfattningen återinföres. Det synes mig då ofrånkomligt att förhandlingen i hovrätten inledes med en noggrann och objektiv framställning av vad vid lagmansrätten förekommit. De förnämsta skälen härtill torde framgå av vad jag förut yttrat (sid. 19—24). Härtill kommer, att det viktiga inlägg, som utgöres av lagmansrättens dom bör komma på sin rätta plats. I utlandet gäller ju i regel att de grövre brottsmålen underrättens dom i sakfrågan är slutgiltig. Men om man nu icke bör efterlikna denna ordning, får man väl dock göra underrättens dom så mycken rättvisa, att den framstår i sin rätta belysning vilket ej äger rum om utredningen i över- och underrätt sammanblandas. Enligt processförslaget skulle förhandlingen inledas av åklagaren. Genom denna föredragningsskyldighet växer åklagarens arbete och därmed också antalet åklagare. Ur kostnadssynpunkt torde det således beträffande de grövre brottmålen vara tämligen likgiltigt, om den inledande föredragningen överlämnas åt åklagaren eller en särskild tjänsteman. Den senare utvägen torde vara både den naturligaste och ur den tilltalades synpunkt tryggaste.