Skola makarna vid medling "sammankomma" inför medlaren? Frågan, i vilken ordning medling vid hemskillnad skall ske, har nyligen i ett visst avseende varit föremål för prövning i ett mål, som blivit slutligen avgjort på en av Svea hovrättsdivisioner (se rättsfallsavdelningen s. 33). I målet gällde frågan, huruvida laga medling kunde anses hava skett, oaktat den ena av makarna allenast skriftligen yttrat sig inför medlaren. Frågan besvarades av hovrättens flesta ledamöter nekande. Ett mera vidsträckt spörsmål är, om till laga medling även hör, att makarna personligen "sammankomma" inför medlaren.
    GEORG STJERNSTEDT har i sitt arbete "Våra äktenskapslagar" (1921) även varit inne på frågan, hur medling skall ske. Stjernstedt anför därvid, att lagen ej torde böra anses fordra, att makarna nödvändigtvis skulle vara samtidigt närvarande inför medlaren; en medling kunde stundom lämpligast företas med ena maken först och den andra sedan (a. a. s. 252). Det torde av nu återgivna uttalande vara tydligt, att Stjernstedt för sin del anser, att till medling i laga ordning hör, att makarna personligen inställa sig för medlaren samt att de i regel även skola vara samtidigt närvarande inför medlaren, ehuru i undantagsfall medling kan företagas med den ena maken först och den andra sedan. Författaren till en i Svensk Juristtidning för år 1924 intagen uppsats "Ett spörsmål om medling i hemskillnadsmål" (sid. 300 o. ff.) utgår uppenbarligen också ifrån, att allenast skriftligt yttrande till medlaren ej är till fyllest för laga medling utan att personlig inställelse hos medlaren är erforderlig.
    Bestämmelserna om medling vid hemskillnad, som i den äldre rätten hade sin närmaste motsvarighet i varningarna vid skillnad till säng och säte, förekomma tidigast i 1915 års lag om äktenskapsingående och upplösning.
    Lagberedningen hade beträffande medling vid separation föreslagit följande bestämmelser (förslaget 7 kap. 9 §): Visades ej, när mål om separation förekom till handläggning, att "medling mellan makarna" företagits av någon av de i paragrafen angivna personerna, skulle målet "för beredande av tillfälle till medling" uppskjutas till annan dag, såframt ej makarna bodde avlägset från varandra eller målet av annan särskild orsak funnes icke böra för sagda ändamål uppehållas. Rätten skulle förordna lämplig person till medlare; och"varde", stadgades sedan, "makarna av medlaren kallade att sammankomma inför honom". Hörsammades ej kallelsen eller hade av annan orsak medling ej skett före den dag, till vilken målet blivit uppskjutet, skulle vidare uppskov för medling ej äga rum, med mindre båda makarna det äskade.
    Enligt lagberedningens förslag var medling icke i något fall obligatorisk. I den avfattning, som lagen i nu ifrågavarande avseende

slutligen erhöll (se 7 kap. 8 §), gjordes emellertid medlingen obligatorisk beträffande s. k. hemskillnad efter överenskommelse. Detta — liksom även en önskan att i lagen tydligare bringa till uttryck, att medlingen regelmässigt borde föregå domstolsförhandlingen —föranledde en omredigering av den utav lagberedningen formulerade paragrafen, som därvid uppdelades på två stycken. I paragrafens första stycke stadgades, att mål om hemskillnad — varmed då i själva verket endast avsågs hemskillnad enligt 6 kap. 1 § i lagen (motsvarande 11 kap. 1 § G. B.) — ej skulle till prövning upptagas, såframt det ej visades, att "medling mellan makarna" företagits av någon av de i samma stycke angivna personerna. I paragrafens andra stycke stadgades sedan, att, om hemskillnad yrkades jämlikt 6 kap. 2 § (motsvarande 11 kap. 2 § G. B.), ägde rätten, ehuru medling ej skett, likväl upptaga målet, när skäl därtill vore. Funne rätten i sådant fall, att tillfälle till medling borde beredas, skulle målet uppskjutas och lämplig person utses till medlare; och "varde", stadgades det därefter lika med i lagberedningens förslag, "makarna av medlaren kallade att sammankomma inför honom". Slutligen stadgades, i överensstämmelse med lagberedningens förslag, att hörsammades ej kallelsen eller hade av annan orsak medling ej skett före den dag, till vilken målet blivit uppskjutet, skulle vidare uppskov för medling ej äga rum, med mindre båda makarna det äskade.
    Vid omredigeringen av de utav lagberedningen föreslagna bestämmelserna angående medling ernåddes icke samma klara uppställning, som lagberedningen givit desamma, och en följd därav blev, att lagens stadganden i någon mån kommo att brista i klarhet i fråga om hur medling skulle ske. Att lagberedningen avsåg, att till laga medling skulle höra, att makarna samtidigt kommo personligen förmedlaren tillstädes, torde vara uppenbart. Ett särskilt stöd för en sådan tolkning av 7 kap. 9 § i förslaget synes kunna hämtas av den i paragrafen förekommande bestämmelsen, att, om — då mål om separation förekom till handläggning — medling ej visades hava skett, skulle målet för beredande av tillfälle till medling uppskjutas till annan dag, förutsatt dock, bland annat, att makarna ej bodde avlägset från varandra. Att målet i sådant fall ansågs icke böra "uppehållas" för beredande av tillfälle till medling måste väl tillskrivas svårigheten för makarna att under angivna förhållande "sammankomma" inför medlaren. Det torde också förtjäna anmärkas, att medlingens effektivitet — möjligheten för medlaren att utöva någon inverkan på makarna till ernående av deras förlikning — nästan nödvändigt förutsätter, att medlaren får personligen sammanträffa med båda makarna samtidigt. Att lagberedningen, som i medlingsinstitutet såg ett betydelsefullt instrument till förekommande av skilsmässor i oträngt mål, måste antagas hava velat åt medlingen ge den största möjliga effektivitet samt därför även kan förutsättas hava velat uppställa kravet på makarnas samtidiga personliga inställelse inför medlaren, ger ytterligare stöd åt den här givna tolkningen av

förslagets bestämmelser. Lagberedningens i ett sammanhang givna bestämmelser motsvarades i lagen av en paragraf uppdelad i två stycken, av vilka det första avhandlade hemskillnad enligt 6 kap. 1 § och det andra hemskillnad enligt 6 kap. 2 §. I paragrafens första, helt fristående, stycke stadgades endast, att "medling mellan makarna" skulle företagas av vissa angivna personer. Huru medlingen skulle företagas stadgades däremot icke. Läser man detta stycke utan kännedom om förarbetena och utan att taga hänsyn till paragrafens andra, likaledes helt fristående, stycke, kan man känna sig böjd för att som medling godkänna varje förfarande, som språkligt sett kan föras in under ordet medling, och då såsom laga medling även godtaga fall, då makarna icke varit samtidigt personligen inför medlaren tillstädes, kanske också fall, då medlaren allenast brevledes varit i förbindelse med makarna. Men tar man därefter i betraktande paragrafens andra stycke, finner man, för där avsedda fall, den kategoriska bestämmelsen: "och varde makarna av medlaren kallade att sammankomma inför honom". Man finner vidare, att det sedan, bland annat, talas om det fall, att kallelse ej hörsammades och att av denna orsak medling ej skett. Bakom dessa bestämmelser måste man tänka ligger den tanken, att "medling ej skett", om makarna icke "hörsammat kallelsen" att "sammankomma" inför medlaren. Har man väl hunnit så långt, står det ju klart, att man här har de bestämmelser angående ordningen för medlingen, som man saknat i paragrafens första stycke men som givetvis måste anses gälla även för där avsedda fall. Genom dessa bestämmelser torde även kravet på makarnas personliga och samtidiga inställelse inför medlaren kunna anses vara upprätthållet i 1915 års lag.
    Den nya giftermålsbalken gav institutet medling en ökad räckvidd. Det befanns därvid lämpligt att i ett särskilt kapitel (14 kap.) sammanföra reglerna om medling, såvitt de avsågo, i vilka fall medling må äga rum, vem som skall medla och "huru medlingen bör utföras" (lagberedningen). Frågan, i vilken mån medlingen skall vara en processförutsättning, ansågs däremot böra behandlas bland bestämmelserna om rättegången (15 kap.).
    Frågan om medlingen som processförutsättning avhandlas i 15 kap. 8 §. I första stycket av denna paragraf stadgas, att mål om hemskillnad enligt 11 kap. 1 § ej skall till prövning upptagas, såframt det ej visas, att medling ägt rum, "efter vad i 14 kap. sägs". Vad 7 kap. 8 § första stycket i 1915 års lag innehöll om frågan, vem som skulle företaga medlingen, har här ersatts med en hänvisning till 14 kap. G. B. Hänvisningen omfattar emellertid också ordningen för medlingens företagande och fullständigar därmed även i så måtto 1915 års lag. I andra stycket av 15 kap. 8 § G. B. stadgas, att mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 § icke må upptagas, med mindre det visas, att medling ägt rum eller att svaranden underlåtit att på kallelse infinna sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse. Detta stadgande innefattar en förtydligande ändring av 7 kap. 8 § andra stycket i 1915 års lag, i det att, såsom lag-

beredningen i motiverna anför (N. J. A. II 1921 s. 210), "i huvudsaklig överensstämmelse med vad som torde varit tanken med den tidigare avfattningen, uttryckligen angivits, i vilka fall mål om hemskillnad, som i sagda stycke avses, må upptagas utan att medling ägt rum". I andra stycket av 15 kap. 8 § stadgas vidare, att skall målet upptagas, ehuru medling ej föregått, och finner rätten, att tillfälle till medling bör beredas, skall målet uppskjutas och lämplig person av rätten utses till medlare; och, stadgas det sedan, "gälle om sådan medlare vad i 14 kap. 3 § sägs". Här har alltså, såsom lagberedningen anför (N. J. A. II 1921 s. 210), "angående tillvägagåendet vid medling, varom rätten förordnar, hänvisats till 14 kap.". Slutligen stadgas i ifrågavarande stycke, att hörsammar make ej kallelse "att infinna sig inför medlaren" (de citerade orden tilllagda; jämför orden i början av andra stycket: "svaranden underlåtit att på kallelse infinna sig till medling"; orden "infinna sig till medling" och orden "att infinna sig inför medlaren" korrespondera med varandra) eller har av annan orsak medling ej skett före den dag, till vilken målet blivit uppskjutet, äge vidare uppskov förmedling ej rum, med mindre båda makarna det äska.
    Giftermålsbalkens bestämmelser angående "huru medlingen bör utföras" (lagberedningen) återfinnas i 14 kap. 3 §, som stadgar: "Medlare äger kalla makarna att sammankomma inför sig. Han skall på lämpligt sätt göra sig underrättad om anledningen till söndringen eller tvisten och söka förlika makarna". Med den sista punkten, som innefattade en nyhet, ville man, såsom lagrådet anförde, bringa till uttryck, att "medlarens uppgift består i att vid förhandling med makarna söka på lämpligt sätt klargöra orsaken till söndringen eller tvisten och förlika dem" (N. J. A. II 1921 s. 207).
    Vilken är nu giftermålsbalkens ståndpunkt till frågan om makarnas personliga inställelse inför medlaren? Det, som vid en jämförelse mellan giftermålsbalken och lagen om äktenskaps ingående och upplösning först faller i ögonen, är, att den sistnämnda lagens kategoriska och imperativa bestämmelse: "och varde makarna av medlaren kallade att sammankomma inför honom " i giftermålsbalken motsvaras av stadgandet: "Medlare äger kalla makarna att sammankomma inför sig". Att man med den nya formuleringen icke avsett att införa någon nyhet i sak i förhållande till 1915 års lag torde knappast kunna vara föremål för tvekan och framgår även av, att lagberedningen i fråga om 15 kap. 8 § G. B. beträffande tillvägagåendet vid medling, varom rätten förordnar, såsom en allenast redaktionell ändring föreslog, att bestämmelsen härom i 7 kap. 8 § i lagen om äktenskaps ingående och upplösning ("och varde makarna av medlaren kallade att sammankomma inför honom") skulle utbytas mot bestämmelsen: "och gälle om sådan medlare vad i 14 kap. 3 § sägs" (där det stadgas: "Medlare äger kalla makarna att sammankomma inför sig"). I lagberedningens motiv till 14 kap. 3 § G. B. förekommer beträffande medlarens kallelse följande: "Medlaren måste givetvis äga befogenhet att kalla makarna till medling " (N. J.

A. II 1921 s. 207). Dessa ord torde giva vid handen, att lagberedningen med den av beredningen föreslagna bestämmelsen (varom strax mera nedan), som i lagen formulerades: "Medlare äger kalla makarna att sammankomma inför sig", endast velat stadga, att medlaren äger kalla makarna till medling, därvid orden "att sammankomma inför sig" fattats såsom liktydiga med medling. Stadgandet i 14 kap. 3 § G. B., att medlare äger kalla makarna att sammankomma inför sig, torde alltså närmast hava den innebörd, att medlaren äger kalla makarna till medlingen, som av medlaren företages, då makarna inför honom sammankommit. Enligt 15 kap. 8 § andra stycket och 23 § G. B. medför — såsom lagberedningen även anmärkte under 14 kap. 3 § G. B. — en kallelse till medling, därest den styrkes vara make delgiven, vissa rättsverkningar. Stadgandets sålunda begränsade uppgift att giva en bestämmelse om att, sedan medling blivit sökt hos vederbörlig person, initiativet till medlingens företagande skulle kunna tagas av denne genom kallelse till makarna att inför honom sammankomma, var tydligare angiven i lagberedningens ursprungliga förslag (som sedan av andra skäl blev föremål för en omredigering), i det att i ett första stycke av lagberedningens 3 § i 14 kap. angavs, vari medlingsförfarandet skulle bestå, varefter det i ett andra stycke om medlaren stadgades: "Han äger kalla makarna att sammankomma inför sig". Tonvikten torde här ej hava legat på ordet "äger" utan på orden "kalla makarna", att medlaren skulle äga kalla makarna att sammankomma inför sig, d. v. s. kalla makarna till medling.
    Tanken, att till medling i laga ordning hör, att makarna personligen inställa sig inför medlaren, torde för övrigt få anses hava kommit till klart uttryck i de förut omnämnda, i 15 kap. 8 § andra stycket G. B. nyinförda orden om svarande, som underlåtit "att på kallelse infinna sig till medling", och om make, som ej hörsammar kallelse "att infinna sig inför medlaren". Därmed torde all tvekan vara undanröjd beträffande frågan, om till medling i laga ordning hör, att makarna personligen inställa sig inför medlaren. Att de även skola "sammankomma" inför medlaren torde få anses vara förutsatt i 14 kap. 3 § G. B. och alltså även det höra till medling i laga ordning.

 

Sigge Lindby.