Tyskt lagförslag om utomäktenskapliga barn och om adoption. För den tyska riksdagen har av justitieministern framlagts ett förslag till lag angående barn utom äktenskap och om adoption jämte motiv (Entwurf eines Gesetzes über die unehelichen Kinder und die Annahme an Kindesstatt, 1928 — 1929 nr 733, 53 s.). Det vidlyftiga förslaget — omkring ett hundratal paragrafer — avser ändring i eller tillägg till B. G. B:s bestämmelser i nämnda ämnen. En följd av denna lagboks genomgående paragrafering har blivit, att man i avsevärd utsträckning nödgats åt de nya stadgandena giva en bokstavsbeteckning efter paragrafens nummer. Sålunda följa exempelvis efter § 1705 sju paragrafer betecknade § 1705 a — g, efter § 1706 fyra, efter § 1707 sex bokstavsparagrafer o. s. v. Beträffande barn utom äktenskap erbjuder förslaget en rad viktiga nyheter, varigenom det utomäktenskapliga barnets rättsställning väsentligen förbättras samtidigt som faderns resp. den underhållsskyldiges intressen mer än förut tillvaratagas. Också i adoptionslagstiftningen
föreslås flera betydelsefulla reformer. Några av förslagets huvudpunkter skola här beröras. 1
Beträffande utomäktenskapligt barn gäller enligt nuvarande bestämmelser, att det har samma rättsställning i förhållande till moder och mödernefränder som ett äkta barn. Modern äger dock ej föräldramakt i teknisk mening över barnet; hon är sålunda varken behörig att utåt företräda barnet eller befogad att förvalta barnets egendom, främst de bidrag, som betalas av fadern. I nämnda hänseenden företrädes barnet av sin förmyndare (i regel Jugendamt). Modern har dock rätt och plikt att hava barnet hos sig och sörja för dess uppfostran. Fadern har underhållsplikt mot barnet, men i övrigt består ej något rättsförhållande mellan dem.
Ståndpunkten att modern skall vara betagen föräldramakten och att fadern ej under några omständigheter skall kunna inverka på barnets uppfostran förklaras i motiven ej motsvara vår tids rättsåskådning. Enligt förslaget skall därför förmynderskapsdomstolen kunna förläna modern föräldramakten över barnet, om detta av särskilda skäl ligger i barnets intresse. Före avgörandet skall barnets legala representant höras, liksom barnet självt, om det fyllt fjorton år. Tillståndet kan återtagas av rätten. Beträffande barnafadern yttras, att det visat sig, att en far, som ordentligt fullgör sin underhållsplikt och tid efter annan besöker barnet och visar intresse för det, ofta hyser önskan att kunna utöva ett visst inflytande på barnets vård och uppfostran samt på underhållsbidragens användning. För barnet vore det en fördel, om fadern i dessa fall kunde knytas närmare samman med barnet i personligt och rättsligt avseende. På den grund föreslås, att domstolen skall kunna medgiva fadern att jämte modern sörja för dess uppfostran ("die Sorge für die Person des Kindes"). Också ett dylikt beslut får blott ske av särskilda skäl och i barnets intresse. Domstolen bör förvissa sig om, att en sådan ordning med hänsyn till faderns person och övriga omständigheter med säkerhet kan väntas lända till barnets bästa. Under angivna förutsättningar kan också föräldramakten över barnet uppdragas åt fadern. Härvid har domstolen att iakttaga stor varsamhet; i regel bör det kunna ifrågasättas att tilldela fadern föräldramakten blott om barnet stadigvarande är hos honom eller hans släktingar. Samtliga sådana beslut, som nu nämnts, kunna när som helst upphävas.
Omfattningen av den fadern åliggande underhållsskyldigheten till barnet rättar sig enligt gällande tysk lag efter moderns levnadsomständigheter; fadern svarar å andra sidan före modern för hela underhållet. Bidraget tillkommer barnet, även om fadern med hänsyn till honom eljest åliggande underhållsskyldighet är ur stånd att, utan inkräktande på sitt tillbörliga uppehälle, gälda bidraget. Underhållsplikten avser blott tiden, till dess barnet fyllt sexton år. Om barnet
vid denna tidpunkt till följd av kroppslig eller andlig svaghet ej kan försörja sig, skall bidrag dock utgå även därefter, såframt det ej inkräktar på faderns eget tillbörliga underhåll.
I nämnda bestämmelser föreslås nu åtskilliga ändringar. Att i fråga om underhållets omfattning hänsyn aldrig kan tagas till faderns villkor, har sålunda påtalats särskilt av barnavårdens målsmän. Förslaget har emellertid ej såsom den svenska lagen om barn utom äktenskap tagit steget fullt ut genom att städse fästa avseende vid båda föräldrarnas villkor, utan låter fortfarande såsom huvudregel moderns levnadsomständigheter vara avgörande. Härjämte har emellertid upptagits ett nytt stadgande av innehåll, att jämväl faderns förmögenhet och förvärvsmöjligheter skola komma i betraktande, om detta må anses billigt med hänsyn till fadern i övrigt åliggande underhållsskyldighet och, under viss förutsättning, hans övriga förpliktelser. Också regeln om sextonårsåldern såsom den normala slutpunkten för underhållsskyldigheten har bibehållits. Regeln har dock modifierats genom ett stadgande av innehåll, att om vid nämnda tid barnets yrkesutbildning utan dess förvållande ännu ej fortskridit så långt, att det kan försörja sig själv, faderns underhållsplikt skall fortsätta, intill dess barnet är i stånd härtill. Denna utsträckta underhållsplikt inträder allenast, om fadern eller hans laga representant genom förklaring inför förmynderskapsdomstolen godkänner barnets val av yrke eller, därest fadern eller hans representant utan vägande skäl vägrat godkännande, detta i stället lämnas av domstolen. Av intresse är onekligen den tendens att stärka faderns ställning i förhållande till barnet, som kommit till uttryck dels däri, att man låtit den utsträckta förpliktelsen för fadern motsvaras av en möjlighet för honom att öva inflytande på barnets yrkesval, dels ock genom ovan nämnda möjlighet för fadern att få barnets uppfostran om hand eller få föräldramakten sig tillerkänd. Beträffande underhåll till kroppsligt eller andligt sjukt barn utom äktenskap har den ändring föreslagits i gällande rätt, att dylikt underhåll skall utgå också om sjukdomen ej föreligger vid utgången av barnets sextonde år utan inträder först senare, dock ej efter dess tjugufemte år.
Gällande rätts ståndpunkt att fadern under alla omständigheter måste gälda efter moderns villkor beräknat bidrag har medfört, att då fadern, t. ex. på den grund att han har sin äkta familj att försörja, är ur stånd att betala fulla bidrag, han helt och hållet söker undandraga sig sin bidragsplikt. Till faderns skydd upptager förslaget därför den nyheten, att i dylikt fall faderns tillgångar skola— liksom i fråga om äkta barn — proportionellt fördelas mellan barnet och honom samt eventuellt hans äkta barn; är det utomäktenskapliga barnet myndigt eller gift skall i detta fall något bidrag till barnet överhuvud ej utgå. Om fadern, enligt vad ovan nämnts, tillerkänts rätt att sörja för barnets uppfostran eller rent av föräldramakten, skall han enligt förslaget hava att utgiva underhåll, som om barnet vore hans äkta barn.
Medan enligt gällande rätt någon underhållsplikt mot barnet ej
åvilar faderns föräldrar, inträder enligt förslaget under vissa förutsättningar en subsidiär plikt för dem att bidraga till barnets nödtorftiga underhåll. Denna plikt åligger dem ock efter faderns död. Den är av högst personlig natur och övergår ej på deras arvingar. Någon underhållsplikt för faderns föräldrar finnes som bekant ej i svensk rätt.
Efter faderns död övergår hans skyldighet att utbetala periodiska bidrag till hans arvingar; dessa äga emellertid bliva fria därifrån genom att till det utomäktenskapliga barnet utgiva ett kapitalbelopp, motsvarande ett äkta barns laglott. Förslaget medger en sådan avlösning (Abfindung), blott om arvingarna utgöras av faderns make och äkta barn. Några andra hava ej ansetts böra äga att på det utomäktenskapliga barnets bekostnad ensidigt bereda sig en lättnad i underhållsplikten. Även i de fall, då en avlösning är tillåten, måste förmynderskapsdomstolens tillstånd inhämtas; tillstånd får dock vägras blott på grund av särskilda skäl. Då barnet emellertid stundom kan ha intresse av att utfå ett belopp en gång för alla, har barnet berättigats, att då faderns arvingar utgöras av andra än hans make och äkta barn, fordra underhållsskyldighetens avlösning med ett kapitalbelopp, motsvarande ett äkta barns laglott.
Såväl gällande tysk rätt som förslaget stå således på en ståndpunkt principiellt olika den svenska lagens, enligt vilken barnet städse skall ur faderns bo utfå ett kapitalbelopp — ej överstigande ett äkta barnslaglott — med vilket det framtida underhållsbehovet sedermera får bestridas.
Naturligen har det på grund av riksmarkens fall uppkomna problemet om "Aufwertung" ej kunnat undgå att beröra också nu ifrågavarande ämne; engångsbelopp, som av fadern utgivits till underhållsskyldighetens fullgörande, hava sålunda efter markfallet blivit helt värdelösa. Särskilt i Bayern sökte domstolarna i dessa fall ånyo förplikta fadern att utge underhåll; den motsatta ståndpunkten intogs dock i allmänhet av domstolarna och godkändes av Reichsgericht. I förslagets motiv erkännes, att tungt vägande skäl otvivelaktigt tala för att ej i detta fall ingripa i ett rättsförhållande, som genom full betalning från den förpliktade bragts att upphöra. Det framhålles emellertid, att det här rör hjälpbehövande underåriga, som utan egen förskyllan blivit nödlidande, och att det åligger fadern att skydda sitt barn mot umbäranden eller mot att omhändertagas av det allmänna. På grund härav och särskilt emedan fråga är om det uppväxande släktets välfärd, syntes det riktigt, att lagstiftningen i detta speciella fall ingrepe. Det föreslås därför, att om en "Ahfindung", som givits före den föreslagna lagens ikraftträdande, på grund av markfallet blivit otillräcklig för barnets underhåll, skall fadern vara pliktig att för framtiden och intill dess barnet fyllt sexton år utgiva bidrag, beräknat efter nödtorften. Dylik förpliktelse må åläggas fadern blott om det, med tillräckligt hänsynstagande till samtliga omständigheter, särskilt parternas förmögenhetsförhållanden och förvärvsmöjligheter, får anses billigt.
Förslaget avser vidare att bereda modern till utomäktenskapligt barn en bättre ställning än enligt gällande rätt. Medan denna tillerkänner modern rätt till ersättning för sitt underhåll allenast sex veckor efter barnets födelse, äger hon enligt förslaget dylik rätt även för en tid av fyra veckor före födelsen. Nuvarande lag medgiver vidare modern rätt till ersättning för andra genom förlossningen uppkomna, nödvändiga kostnader. Föremål för olika meningar har varit, huruvida härunder omfattas förlust, som modern lidit, enär hon till följd av havandeskapet eller förlossningen måst uppgiva en verksamhet. Genom förslaget tillerkännes modern uttryckligen en dylik rätt.
Av största intresse är den i förslaget behandlade frågan om verkan av exceptio pluriu m. Den tyska rätten hör till de rättssystem, som tillåta fadern att framställa invändning, att modern under konceptionstiden haft umgänge med flera män. Styrkes invändningen, blir ej någon av lägersmännen att anse såsom barnets fader och ej ens underhållsskyldighet kan åläggas den instämde mannen. Med denna för barnet obilliga ståndpunkt åsyftar förslaget en brytning. I motiven yttras, att ett barn, för vilket blott modern har att sörja, i regel erhåller en otillräcklig försörjning, vanligen genom en möjligast billig utackordering. Nödtorftigt understöd från det allmänna kommer ifråga endast då ej heller modern kan försörja barnet. Detta system har medfört allvarliga olägenheter för ifrågavarande barns fysiska och psykiska hälsa. Erfarenheten visar också, att instämda barnafäder, vilka ej kunna förneka umgänge med modern, ofta utan skäl framställa exceptio plurium. Varje domare, yttrasdet, känner också till fall, då män för att undgå bidragsplikt söka förmå kvinnan, t. ex. genom att berusa henne, att hänge sig åt flera män; ej ens i sådant fall blir någon av männen underhållsskyldig. Det har vidare ej sällan förekommit, att män, som instämts tillvittnen i ett mål angående faderskap, för att hjälpa svaranden sanningslöst uppgivit och på sin ed tagit, att också de haft samlag med modern. Till följd av det rådande systemet riskera de ej härigenom någon ekonomisk påföljd.
Då det därefter tages under övervägande, på vad sätt underhåll skall beredas barnen, avvisas i motiven först en lösning, enligt vilken betalningsskyldighet skall åläggas samtliga lägersmännen. En sådan lösning anses — liksom vid motsvarande spörsmåls behandling hos oss — medföra alltför stora olägenheter för barnet, 1 vare sig ett delat eller solidariskt ansvar skulle åläggas lägersmännen.2 Mot sistnämnda lösning anföres också, att därigenom barn, vars moder haft umgänge med flera män, skulle bliva bättre ställt än andra
utomäktenskapliga barn, vilket kunde befaras minska betänkligheterna hos kvinnan mot att inlåta sig med flera. Förslaget har intagit den ståndpunkten, att kvinnan får vända sig mot den av lägersmännen hon önskar och att denne ensam har att betala underhållet. Den förpliktade skall emellertid äga att av övriga lägersmän söka åter vad på dem belöper av guldet bidrag; de svara alla till lika delar; ingen får dock härigenom komma i sämre ställning, än om underhållsanspråket riktats mot honom. Den underhållspliktiges talan mot övriga lägersmän skall anhängiggöras senast ett år efter pliktens fastställande. Till stöd för den föreslagna regressrätten åberopas, att en motsatt ståndpunkt ej utan skäl skulle för den bidragspliktige känna ssåsom en obillighet, medföra förbittring och ovillighet att betala och på den grund vanligen lända till nackdel för barnet.
Den tyska rätten känner ej liksom den svenska ett erkännande av faderskap till utomäktenskapligt barn med särskilda rättsverkningar, men barnet kan, förutom till följd av föräldrarnas äktenskap, genom en faderns ensidiga förklaring erhålla äktenskaplig börd; det fordras dock beslut härom av vederbörande administrativa myndighet, som kan vägra legitimation, även om alla formella och materiella förutsättningar äro för handen. Då förfarandet också är omständligt och tidsödande, avhåller fadern sig i många fall från att söka legitimation. Beslut härom skall därför enligt förslaget ske av förmynderskapsdomstolen och det stadgas, att om lagens förutsättningar äro för handen, legitimation får vägras, blott om särskilda skäl därtill äro.
Såsom ovan nämnts, medför förslaget också flera viktiga nyheter beträffande adoptionslagstiftningen. I motiven framhålles, att adoptionsinstitutet under årens lopp och särskilt efter krigsutbrottet fått en långt mera utsträckt användning än man från början tänkt sig och att adoption särskilt kommer till stånd av utomäktenskapliga barn. För att i möjligaste mån förbättra dessas ställning borde lagstiftningen därför söka underlätta adoption genom att uppställa mindre stränga förutsättningar därför och genom att förenkla förfarandet.
Till att börja med föreslås upphävande av det ovillkorliga förbudet mot att den, som har äkta avkomlingar, adopterar; dispens skall kunna meddelas på grund av särskilda skäl. Härvid har man främst tänkt på de fall, då makar, som ha ett barn, ej kunna räkna med att få något ytterligare, eller då make vill adoptera andra makens barn eller adoptivbarn. Den. ålder, vid vilken rätt att adoptera inträder, föreslås sänkt från 50 till 40 år, och om adoptanten är myndig skall, liksom för närvarande, tillstånd till adoption kunna ges tidigare.
Bestämmelserna att ett avtal om adoption får slutas blott i båda parternas närvaro och att ställföreträdare ej får användas föreslås upphävda.
Särskilt vid adoption av utomäktenskapliga barn har erfarenheten visat, att svårigheter ofta uppkomma därigenom, att barnets moder
senare söker komma i förbindelse med barnet och i övrigt ingriper på ett för adoptivföräldrarna och barnet mindre önskligt sätt och att på grund av denna risk mången, som eljest velat adoptera, underlåter detta. I praxis har därför försök gjorts att giva ti llståndtill adoption, ehuru adoptantens namn ej är känt för modern, därvid adoptionen vanligen förmedlas genom en förening för barnavård e. d., men tvivelaktigt är, om denna praxis är förenlig med gällande tysk rätt. Då ett trängande behov enligt de för barnavården intresserade kretsarna finnes av att tillåta "inkognito-adoptioner", föreslås ett uttryckligt stadgande av innehåll, att adoptantens namn ej behöver upptagas i det medgivande till adoption, som lämnas av barnets naturliga föräldrar eller dess moder. Svensk rätt intager som bekant en motsatt ståndpunkt. Fordran på att rättens tillstånd att adoptera skall avse en bestämd adoption beröres icke av det föreslagna stadgandet.
För att till adoption uppmuntra gifta kvinnor och kvinnor, som varit gifta, föreslås i enlighet med yrkande från sakkunniga kretsar den ändring i gällande ordning, att barnet skall bära ej kvinnans flicknamn utan det namn, hon genom sitt giftermål erhållit.
Medan den gällande tyska rätten, som icke gör någon inskränkning i adoptivbarnets arvsrätt för det fall att bröstarvinge sedermera födes, utan förbehåll medgiver att barnets arvsrätt genom adoptionsavtalet inskränkes eller helt uteslutes, skall enligt förslaget sådan begränsning kunna ske, blott när adoptanten vid avtalets slutande är gift eller har äkta avkomlingar.
Adoptivförhållandet skall enligt förslaget kunna hävas ej blott, såsom för närvarande, om parterna äro ense därom, utan ock, beträffande underårigt barn, om rätten av särskilda skäl finner ett hävande påkallat med hänsyn till barnets intresse.
Erik Lind.