OM BLODUNDERSÖKNING SOM BEVISMEDEL I FADERSKAPSMÅL.

 

AV

 

PROFESSORN MED. DR ERIK WOLFF.

 

Svårigheten att åstadkomma bindande bevisning i fråga om faderskapet och särskilt beträffande faderskapet till utom äktenskapet födda barn har alltid utgjort en stötesten för rättsskipningen, och det är ju denna svårighet, för att icke säga omöjlighet, som lett till att Code Napoléon helt förbjuder efterforskandet av faderskapet. I de länder, vilkas lagstiftning är baserad på Code Napoléon, gäller detta stadgande alltjämt, ehuru med mer eller mindre vittgående modifikationer. Andra länders lagstiftning har sökt olika utvägar ur dilemmat. Antingen har man stadgat, att visserligen den, som haft samlag med modern under konceptionstiden, ålägges underhållsskyldighet, dock med den betydelsefulla inskränkningen, att han blir fri från alla skyldigheter mot modern och barnet, om han kan bevisa, att modern under konceptionstiden haft samlag med flera män (exceptio plurium concumbentium), så t. ex. i tysk rätt. Eller ock har man, som i svensk rätt, ställt sig på den ståndpunkten, att man endast kräver bevisning, att den uppgivne fadern skulle kunna vara far till barnet. Detta är ju i själva verket innebörden i den svenska lagens stadgande, att den som bevisligen haft samlag med modern å tid, då barnet kan hava avlats, skall anses såsom barnets far, »där ej uppenbart är, att barnet ej avlats vid det samlag». I övriga skandinaviska länder slutligen kunna i vissa fall flera konkumbenter gemensamt åläggas underhållsplikt mot barnet.
    Ingendera av dessa utvägar kan sägas fullt tillfredsställa rättsmedvetandet, och det är därför en given sak, att varje metod, som är ägnad att möjliggöra en objektiv bevisning rörande faderskapet, måste hälsas med största glädje. Om man bortser från undantagsfall, där en objektiv bevisning kan baseras på förekomsten av vissa ärftliga anomalier (t. ex. polydaktyli = före-

 

20 — Svensk Juristtidning 1929.

306 ERIK WOLFF.komsten av övertaliga fingrar), är det endast blodundersökningen eller närmare bestämt undersökningen av blodets isoagglutinatoriska beskaffenhet, som visat sig användbar till detta ändamål.
    Blodet består som bekant av blodvätskan (blodserum, plasma) och de i densamma uppslammade röda och vita blodkropparna. Redan för ganska länge sedan hade man iakttagit, att blodserum från vissa människor ägde förmåga att hopklumpa eller, som det kallades, agglutinera röda blodkroppar från andra individer. På liknande vis sammanklumpas vissa bakterier avvissa bestämda sera. Hela denna grupp av fenomen benämnes agglutination och ifråga om röda blodkroppar hämagglutination. När en dylik agglutination uppkommer vid sammanträffandet av röda blodkroppar och serum från samma art, såsom i de fall, varom här är fråga, talar man om iso-hämagglutination eller kortare isoagglutination. Till att börja med ansågs isoagglutinationen bero på sjukliga förändringar i blodet, men 1901 visade LANDSTEINER, att den är en normal företeelse, och att människorna med hänsyn till densamma kunde uppdelas i olika blodgrupper.
    Iso-hämagglutinationen hos människan har sedan dess varit föremål för ett ingående studium, i vilket forskare från nästan alla jordens länder deltagit. De iakttagelser, som därvid gjorts, ha lett till uppställande av 4 dylika blodgrupper. För att förklara olikheterna mellan dessa har man antagit, att de mänskliga röda blodkropparna kunna innehålla 2 olika substanser eller receptorer (även kallade blodstrukturer eller agglutinogen), vilka man godtyckligt kallat A resp. B; mot dessa skulle i serum svara 2 s. k. agglutininer, benämnda α (= anti-A) resp. β (= anti-B), vilka genom sin inverkan på motsvarande receptorer åstadkomma sammanbakningen av de röda blodkropparna.
    De 4 blodgrupperna skilja sig från varandra därigenom att de röda blodkropparna antingen innehålla receptorn A eller B eller bådadera eller ock sakna båda slagen av receptorer. Röda blodkroppar, som innehålla receptorn A, agglutineras av allasera, som innehålla agglutinin α; röda blodkroppar, som innehålla receptorn B, agglutineras av alla sera, som innehålla agglutinin β; röda blodkroppar, som icke innehålla någondera receptorn, agglutineras icke av något humant serum. Förekomsten av receptorn A eller B i en individs röda blodkroppar

OM BLODUNDERSÖKNING SOM BEVISMEDEL I FADERSKAPSMÅL. 307utesluter i allmänhet, att det mot denna receptor riktade agglutininet finnes i hans serum.
    Om en persons röda blodkroppar innehålla enbart receptorn A, säges han enligt det numera internationellt antagna beteckningssättet tillhöra gruppen A, innehålla hans röda blodkroppar enbart receptorn B, tillhör individen gruppen B, om de innehålla båda receptorerna, tillhör han gruppen AB, om båda receptorerna saknas, tillhör han gruppen O.
    Hos de flesta europeiska folkslag är receptorn A mycket vanligare än receptorn B. Hos asiater och afrikaner är däremot B i allmänhet vanligare än A. En mellanställning intaga araber, judar, turkar, ryssar och japaner, hos vilka B visserligen förekommer i ganska stor utsträckning, men dock mindre ofta än A. Hos germanska, anglosachsiska och romanska folkslag är gruppfördelningen i stort sett ungefär följande: Gr. O 35—50 %, Gr. A 40—55 %, Gr. B 10—15 %, Gr. AB c:a 5 %.
    Redan 1908 framkastade OTTENBERG och EPSTEIN den förmodan, att de s. k. blodstrukturerna voro ärftliga egenskaper, och i v. DUNGERN och HIRSZFELDS 2 år senare publicerade arbete lämnades de första vetenskapliga bevisen härför, och dessa forskare föreslogo, att undersökningar över blodgruppstillhörighet skulle införas som bevismedel i paternitetsfrågor. Deras undersökningsmaterial utgjordes emellertid blott av 72 familjer på tillsammans 348 individer. Sedan dess har det genom massundersökningar, omfattande tusentals familjer, blivit otvetydigt ådagalagt, att de receptorer, som äro utmärkande för blodgrupperna, ärvas på ett fullkomligt lagbundet sätt. Innebörden av denna lagbundenhet har också i huvudsak blivit på ett obestridligt sätt klarlagd. Endast i avseende på en särskild fråga kunna ännu delade meningar råda, varom närmare här nedan.
    Ärftlighetsläran är ännu en helt ung vetenskap. Som dess grundläggare kan man anse den österrikiske augustinermunken GREGOR MENDEL, vilken 1866 i tryck framlade resultaten avsina geniala forskningar över korsning hos växter. Som så många andra stora upptäckter blevo dessa emellertid obeaktade av samtiden. Först vid sekelskiftet återupptäcktes de, och då egendomligt nog samtidigt av 3 forskare, holländaren DE VRIEStysken CORRENS och österrikaren TSCHERMAK, vilka var för sig genom egna undersökningar bekräftade riktigheten av Mendels läror. Senare har man funnit, att de s. k. mendelska lagarna

308 ERIK WOLFF.gälla inom hela växt- och djurvärden och äga tillämplighet också för människan.
    Viktigast för förståendet av ärftlighetsläran är MENDELS gruppering av egenskaperna i par, vart och ett bestående av två motsatta egenskaper. Då i vardera av de båda könsceller, ur vilka den befruktade äggcellen uppkommer, finns ett arvsanlag (en gen) för den ena av ifrågavarande egenskaper, äger individen 2 dylika arvsanlag eller gener för varje egenskapspar. Äro dessa båda anlag av samma slag, säges individen vara homozygot (= uppkommen genom koppling av samma anlag), äro de av motsatt art, säges han vara heterozygot (= uppkommen genom koppling av olika anlag). Hos heterozygoten, som alltså äger anlag för båda de motsatta egenskaperna, kommer likväl ofta blott endera egenskapen till synes; denna egenskap kallas då dominant1 (härskande), den motsatta, hos honom latenta egenskapen kallas recessiv (vikande). Den heterozygota individen lämnar i arv åt envar av sina avkomlingar antingen ett anlag för den hos honom själv uppenbara dominanta eller ett anlag för den hos honom slumrande recessiva egenskapen.
    Medan alltså bäraren av en dominant egenskap i avseende på denna kan vara antingen homozygot eller heterozygot, är däremot den, som företer en uppenbar recessiv egenskap, i avseende på denna alltid homozygot och kan därför aldrig lämna i arv åt sin avkomma något anlag till motsvarande dominanta egenskap.
    Härav följer det för faderskapsbevisningen betydelsefulla förhållandet, att ett barn aldrig kan äga en dominant egenskap, utan att denna finns hos åtminstone endera av föräldrarna.
    För att nu återkomma till blodgrupperna, så har det genom familjeundersökningarna bevisats, att varken receptorn A eller receptorn B uppträder i barnets röda blodkroppar, utan att ifrågavarande receptor finns hos åtminstone endera av föräldrarna. Däremot kan receptorn A saknas i barnets röda blodkroppar, även om den finns hos endera eller t. o. m. båda föräldrarna. Detsamma gäller om receptorn B. Förekomsten av receptorn A resp. B ter sig således som en dominant egenskap, medan frånvaron av A eller B ter sig som en recessiv egenskap.

 

1 I fråga om vissa egenskaper förete dock de heterozygota individerna en mellantyp mellan den dominanta och den recessiva egenskapen.

OM BLODUNDERSÖKNING SOM BEVISMEDEL I FADERSKAPSMÅL. 309    Emellertid råder ännu oklarhet på en viktig punkt. Man antog till att börja med, att närvaron resp. frånvaron av A utgjorde ett egenskapspar, betingat av ett par gener, och närvaron resp. frånvaron av B ett annat egenskapspar, betingat av ett annat par gener, fullständigt oberoende av det förra. Med det inom ärftlighetsläran vanliga beteckningssättet betecknade man då det förstnämnda gen- eller faktorsparet med Aresp. a (det senare = faktorn för frånvaron av receptorn A) och på analogt sätt det sistnämnda genparet med B resp. b.
    En individ av grupp O, som i fråga om båda egenskapsparen är recessiv, och alltså måste vara homozygot, skulle då ha arvsformeln: a-a, b-b.
    Grupp A skulle bestå av 2 typer, homozygoter med arvsformeln A-A, b-b och heterozygoter med formeln A-a, b-b.
    Grupp B skulle likaledes bestå av 2 typer, homozygoter av formeln a-a, B-B och heterozygoter av formeln a-a, B-b.
    Grupp AB slutligen skulle bestå av icke mindre än 4 typer: 1) homozygoter i avseende på såväl A som B, av formeln A-A, B-B; 2) heterozygoter i avseende på både A och B, av formeln A-a, B-b; 3) homozygoter i avseende på A (heterozygoter i avseende på B), av formeln A-A, B-b; 4) homozygoter i avseende på B (heterozygoter i avseende på A), av formeln A-a, B-B.
    Sedermera ha emellertid vissa skäl anförts för åsikten, att närvaron resp. frånvaron av A och B icke skulle bero på 2 sinsemellan oavhängiga par av gener, utan betingas av 3 gener, av vilka alltid blott 2 samtidigt kunna finnas hos en individ. Man kallar sådana arvsanlag multipla allelomorfa gener. Om generna betecknas med A, B och R (av recessiv), varvid såväl A som B var för sig antagas vara dominanta gentemot R, så erhållas enligt denna uppfattning följande enklare arvsformler:
    Grupp O: R-R;
    Grupp A: A-A eller A-R;
    Grupp B: B-B eller B-R;
    Grupp AB: A-B.
    Såsom härav framgår, berör skillnaden i uppfattning angående arvsformlerna i huvudsak gruppen AB. Enligt den äldre, avv. DUNGERN och HIRSZFELD först framställda hypotesen skulle denna grupp bestå av 4 olika typer; hos 3 av dessa skulle jämte arvsanlagen för de dominanta egenskaperna A och B även finnas anlag för endera eller båda de motsvarande reces-

310 ERIK WOLFF.siva egenskaperna. Enligt den andra, av matematikern BERNSTEIN uppställda hypotesen skulle däremot hos individer av grupp AB aldrig finnas något arvsanlag för frånvaron av A eller B. Denna olikhet i uppfattningen av arvsformeln medför en viktig skiljaktighet vid bedömandet av frågan, vilken blodgrupp barnen av 2 föräldrar med känd blodgrupp kunna tillhöra.
    Enligt v. DUNGERN-HIRSZFELD får man nämligen följande regler:
    1) Om båda föräldrarna tillhöra gruppen O, måste barnen tillhöra gruppen O.
    2) Om båda föräldrarna tillhöra gruppen A eller den ena gruppen A och den andra gruppen O, måste barnen tillhöra antingen grupp A eller grupp O.
    3) Om båda föräldrarna tillhöra gruppen B eller den ena gruppen B och den andra gruppen O, måste barnen tillhöra antingen grupp B eller grupp O.
    4) Om den ena av föräldrarna tillhör gruppen A och den andra gruppen B, kunna barnen tillhöra vilken blodgrupp som helst.
    5) Om endera eller båda föräldrarna tillhöra gruppen AB, så kunna barnen tillhöra vilken blodgrupp som helst.
    I fråga om momenten 1)—4) får man enligt BERNSTEIN samma regler; i stället för mom. 5 får man däremot följande regler: Om endera av föräldrarna tillhör gruppen AB och den andra gruppen O, så måste barnen tillhöra antingen grupp A eller grupp B; om endera av föräldrarna tillhör gruppen AB och den andra gruppen A, B eller AB, så måste barnen tillhöra endera av grupperna A, B eller AB.
    Medan alltså enligt v. Dungern-Hirszfeld föräldrar, av vilka endera tillhör grupp AB, kunna få barn, tillhörande vilken blodgrupp som helst, kunna sådana föräldrar enligt Bernstein aldrig få barn, tillhörande grupp O. Dessutom kunna enligt Bernstein föräldrar, av vilka endera tillhör grupp O och den andra grupp AB, icke heller få barn, tillhörande grupp AB, utan endast barn av grupperna A eller B. K. H. BAUER har nyligen framställt en annan hypotes, vilken bättre än v. Dungern-Hirszfelds stämmer med de siffermässiga förhållandena beträffande AB-gruppen, men då denna hypotes i fråga om de juridiska konsekvenserna icke skiljer sig från den v. Dungern-

OM BLODUNDERSÖKNING SOM BEVISMEDEL I FADERSKAPSMÅL. 311Hirszfeldska uppfattningen, har jag icke ansett det nödvändigt att här närmare ingå på densamma.
    Det kunde nu tyckas, som om familjeundersökningar lätt nog skulle kunna skapa klarhet i denna stridsfråga. Så blir säkert också snart nog fallet, och det är endast den relativa sällsyntheten av grupp AB, som är anledningen till att frågan ännu icke blivit definitivt avgjord. Säkert är, att i äktenskap, där endera av föräldrarna tillhör grupp AB, barn av grupp O äro mycket mera sällsynta än man skulle vänta enligt v. Dungern-Hirszfeld, ja så sällsynta, att i varje dylikt fall en efter prövning är befogad för att utröna, om icke illegitimitet eller felbestämning kan föreligga. På senaste tiden ha ett antal undersökningar framkommit, som starkt tala för den Bernsteinska hypotesen, och många framstående forskare på detta område, t. ex. SCHIFF i Tyskland och THOMSEN i Danmark anse den redan vara tillräckligt bevisad, men å andra sidan finns det dock ett antal O-barn i äktenskap, där endera av föräldrarna tillhör grupp AB, även i undersökningar, som utförts med största noggrannhet, och det är svårt att tänka sig, att just alla dessa barn skulle vara illegitima. Enligt min uppfattning måste man därför åtminstone tillsvidare ännu räkna med möjligheten, att barnen kunna tillhöra vilken blodgrupp som helst i de fall, då endera eller båda föräldrarna tillhöra gruppen AB.
    När det gäller ett omtvistat faderskap kan man formulera huvudregeln på följande sätt: en persons faderskap till ett barn kan med visshet uteslutas i de fall, då i barnets röda blodkroppar förefinns en receptor (A eller B), vilken saknas såväl i moderns som i den föregivne faderns röda blodkroppar.
    Härav följer, att en uteslutningsbevisning är otänkbar i följande kategorier av fall: 1) i alla fall, då barnet tillhör samma blodgrupp som modern; 2) i de fall, då barnet tillhör grupp O; 3) i de fall, då modern tillhör grupp AB.
    Med kännedom om fördelningen av befolkningen på de 4 blodgrupperna kan man beräkna, hur ofta möjligheten till faderskapsbevisning på detta sätt är a priori utesluten. I länder med övervägande germansk, anglosachsisk eller romansk befolkning blir detta förhållandet i omkring 75 % av fallen.
    I de återstående c:a 25 % av fallen är det möjligt att draga vissa slutsatser angående den verklige faderns blodgrupp. Om

312 ERIK WOLFF.barnet tillhör grupp A och modern grupp O eller grupp B, så måste fadern tillhöra grupp A eller AB. Om barnet tillhör grupp B och modern grupp O eller grupp A, så måste fadern tillhöra grupp B eller AB. Om barnet tillhör grupp AB och moderngrupp O (obs.! tvivelaktigt, om detta över huvud taget kan inträffa), så måste fadern tillhöra grupp AB. Om barnet tillhör grupp AB och modern grupp A, så måste fadern tillhöra grupp B eller AB. Om barnet tillhör grupp AB och modern grupp B, så måste fadern tillhöra grupp A eller AB.
    Om i dessa fall den föregivne fadern icke tillhör den blodgrupp, som schemat fordrar, så är en uteslutningsbevisning möjlig. En dylik uteslutningsbevisning blir alltså möjlig i följande fall: 1) om modern och den föregivne fadern tillhöra grupp O, men barnet tillhör annan blodgrupp; 2) om såväl modern som den föregivne fadern tillhöra grupp A eller endera grupp A och den andre grupp O, men barnet tillhör grupp B eller AB; 3) om såväl modern som den föregivne fadern tillhöra grupp B eller endera grupp B och den andra grupp O, men barnet tillhör grupp A eller AB.
    Medan det således genom undersökning av barnets, moderns och den föregivne faderns blodgrupp i vissa fall är möjligt att utesluta den sistnämndes faderskap, är det däremot aldrig möjligt att på sådant vis åstadkomma en positiv bevisning rörande faderskapet. Om t. ex. såväl barnets som den föregivne faderns röda blodkroppar innehålla receptorn A, men moderns röda blodkroppar icke innehålla denna receptor, så är man endast berättigad till slutsatsen, att den ifrågavarande mannen skulle kunna vara far till barnet, men man kan icke påstå, att han verkligen är det, ty en annan person tillhörande samma blodgrupp kan naturligtvis lika väl vara fadern.
    Av det anförda framgår också, att utsikterna för en med orätt som barnafader utpekad person att medelst blodprov kunna bevisa, att han icke är far till barnet, ställa sig ganska ogynnsamt. Från de ovan omtalade c:a 25 % av fallen, där det över huvud taget är möjligt att draga någon slutsats om den verklige faderns blodgrupp, bortgå nämligen alla de fall, där den uppgivne fadern tillhör samma blodgrupp som den verklige fadern. I själva verket torde chanserna för en falskeligen uppgiven barnafader att genom blodprov fritaga sig från faderskapet högst uppgå till 15 %.

OM BLODUNDERSÖKNING SOM BEVISMEDEL I FADERSKAPSMÅL. 313    Något annorlunda ställer sig saken, om blott endera av 2 uppgivna personer kan ifrågakomma som far. Dels är i ett sådant fall möjligheten att åstadkomma en uteslutningsbevisning större, dels blir en dylik i detta fall indirekt även en positiv bevisning om den andre mannens faderskap.
    Den praktiska användbarheten av blodundersökningar i faderskapsbevisningens tjänst blir, som synes, ganska begränsad, men icke dess mindre äro dessa undersökningar det värdefullaste objektiva bevismedel, som finns att tillgå i faderskapsfrågor.
    Hur ställer sig nu svensk rätt till beviskraften av blodundersökningar i faderskapsmål? Såsom redan inledningsvis i korthet berörts, står svensk lagstiftning principiellt på den ståndpunkten, att den, som haft samlag med modern å tid, då barnet kan hava avlats, anses som far till barnet, »där ej uppenbart är, att barnet ej avlats vid det samlag». Lagen kräver alltså ingen bevisning, att den uppgivne fadern verkligen är far till barnet, utan endast att han skulle kunna vara far till barnet. I konsekvens härmed tillåtes det icke heller att föra bevisning om att även andra under konceptionstiden haft samlag med modern.
    För att få klarhet i vad som avses med lagens ovan citerade ord har man att hålla sig till lagberedningens motivering. Som exempel på förhållanden, vilka kunna göra det uppenbart att samlaget i fråga icke varit det befruktande, anföras där: 1) bevisligen redan tidigare inträtt havandeskap, 2) bevisad impotentia generandi hos mannen samt 3) även den eventualiteten, att barnet företer »sådana rasegendomligheter, som med säkerhet visa, att fadern icke kan tillhöra den ifrågavarande mannens ras».
    I sistnämnda fall är det vissa arvskaraktärers uppträdande eller uteblivande, som lägges till grund för ett friande utslag (förmodligen har man i främsta rummet tänkt på hudfärgen). Fullt jämförliga med dessa »rasegendomligheter» och därtill ur bevisningssynpunkt värdefullare därutinnan, att de kunna rent objektivt fastställas och registreras, äro de gruppkaraktärer hos blodet, som påvisas vid undersökning av dess iso-agglutinatoriska förhållande.
    Det torde därför utan vidare vara klart, att svensk lag icke i och för sig lägger hinder i vägen för anlitande av blodundersökning som bevismedel i faderskapsmål. Frågan gäller när-

314 EBIK WOLFF.mast, om slutsatserna ur dessa undersökningar kunna dragas med en tillräcklig grad av visshet. För att besvara den fråga när det nödvändigt att något närmare granska det material, varpå vårt vetande rörande blodgruppernas ärftlighetsförhållanden är baserat.
    Detta material utgöres i huvudsak av omfattande familjeundersökningar. Det är därför självklart, att bland de tusentalsbarn, som härvid undersökts, ett eller annat kan vara frukten av en utomäktenskaplig förbindelse. Något enstaka skenbart undantag från den fastställda lagbundenheten behöver därför icke bevisa, att faktiska undantag från dessa lagar förekomma.
    Vidare måste man betänka, att en felaktig gruppbestämning, beroende på bristfällig teknik vid själva undersökningen, likaledes kan ge upphov till skenbara undantag från de funna reglerna. Synnerligen belysande är i detta avseende en av den tyske forskaren SCHIFF 1927 offentliggjord sammanställning av olika familjeundersökningar. Under åren 1910 — 1925 hade publicerats undersökningar omfattande 973 familjer med tillsammans 2,270 barn. Bland dessa undersökningar funnos en del, som uppenbarligen icke utförts med tillfredsställande teknik. I detta undersökningsmaterial funnos 30 barn = 1.32 %, som utgjorde skenbara undantag från ärftlighetslagarna. Under året 1926, då den använda tekniken förbättrats, hade publicerats undersökningar omfattande 885 familjer med tillsammans 2,093 barn; bland dessa fanns endast 1 (skenbart?) undantag = 0.25%. En annan tysk forskare på området, K. H. BAUER, har i augusti 1928 gjort en liknande sammanställning, vari jämte det nyss omtalade materialet även de senaste forskningsresultaten medtagits. Total siffran undersökta familjer kommer härigenom upp till 3,568 med tillsammans 8,502 barn. Bland de 4,363 barn, som här tillkomma utöver det förut sammanställda materialet, finnes icke en enda avvikelse från ärftlighetslagarna. På samtliga efter 1925 publicerade undersökningar omfattande familjer med tillsammans 6,456 barn finnas således endast ett (med största sannolikhet skenbart) undantag.
    Denna beräkning tar icke hänsyn till den Bernsteinska hypotesen. Såsom stridande mot ärftlighetslagarna räknas alltså endast sådana fall, där A eller B uppträtt hos ett barn, utan att samma receptor fanns hos någon av föräldrarna.
    Avvikelserna från de uppställda ärftlighetslagarna falla som

OM BLODUNDERSÖKNING SOM BEVISMEDEL I FADERSKAPSMÅL. 315synes nästan helt och hållet på de tidigare publikationerna, bland vilka man a priori har att räkna med förekomsten av sådana, baserade på en ofullständigt utprövad teknik, under det att de sista årens stora material på ett enda undantag när helt bekräftar dessa blodkaraktärers lagbundna nedärvning. De ytterst sällsynta undantag, som även med fullgod teknik kvarstå, torde sannolikt bero på illegitimitet hos barnen, en felkälla, som aldrig kan med säkerhet uteslutas vid familjeundersökningar.
    En möjlighet att göra sig oberoende av illegitimitet som felkälla vid prövning av arvets lagbundenhet har man, om man undersöker endast mödrar och barn samt därvid på ett stort material söker statistiskt utröna, om de olika kombinationerna av blodgrupper hos mödrar och barn förekomma i samma frekvens som ärftlighetslagarna fordra. En dylik statistisk undersökning omfattande 1,200 mödrar och lika många barn har också nyligen publicerats av SCHIFF. Den visar en utomordentligt god överensstämmelse mellan den faktiska och den beräknade frekvensen av grupp kombinationer. Den siffermässiga överensstämmelsen blir bäst, om man vid beräkningen utgår från den Bernsteinska hypotesen.
    Av det anförda torde framgå, att slutsatserna av de ifrågavarande undersökningarna kunna dragas med en utomordentligt hög grad av visshet, under den oeftergivliga förutsättningen, att undersökningarna utförts av fullt kompetent person med användande av oklanderlig teknik. Någon absolut visshet står det aldrig i mänsklig makt att nå, allra minst i fråga om biologiska, respektive medicinska undersökningar.
    Huruvida lagtextens ord »uppenbart» bör anses innebära krav på en dylik absolut visshet, torde ankomma på de rättslärda att avgöra. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att om det ovan talats om felkällor vid själva blodundersökningens utförande, så är dock blodgruppsbestämningen, rätt utförd, så tillförlitlig, att man icke tvekar att låta den vara utslagsgivande, då det gäller blodöverföring från en person till en annan, varvid ett misstag kan kosta ett människoliv.
    Det ligger nära till hands att jämföra den visshetsgrad, som uppnås vid de här ifrågavarande undersökningarna, med den som föreligger vid andra medicinska undersökningar, på vilka rättsligt betydelsefulla utlåtanden baseras. I ärenden rörande

316 ERIK WOLFF.sinnesbeskaffenhet, alkoholpåverkan, följder av olycksfall eller våld, hygieniska missförhållandens betydelse för uppkomsten av sjukdom (inom yrkesarbete eller under värnpliktstjänstgöring), överförande av smitta, för att blott nämna några exempel, bli de medicinska utlåtandena ofta avgörande för utgången. Vidundersökningar i alla dylika frågor föreligga synnerligen stora möjligheter till misstag, i en del av fallen äro slutsatserna i väsentlig mån beroende på undersökarens subjektiva omdöme, och likväl bära de av läkare eller högre medicinska myndigheter avgivna utlåtandena i dessa frågor som oftast en ganska kategorisk prägel. Om man betänker detta, så måste man från medicinsk synpunkt göra gällande, att undersökningar rörande blodgruppstillhörigheten i faderskapsmål, baserade som de äro på ojämförligt mycket säkrare grund, tillåta en minst lika kategorisk formulering av utlåtandena.
    Det måste därför i de fall, då blodundersökning ådagalägger att vederbörande icke kan vara far till barnet, vara fullt berättigat att giva »klämmen» i utlåtandet formen: »att N. N. icke kan vara far till barnet».
    Då författaren till denna uppsats för bortåt 5 år sedan som den förste i Sverige upptog denna fråga till vetenskaplig och praktisk bearbetning, var undersökningstekniken ej så genomprövad som nu och erfarenheten om tillförlitligheten av de uppställda ärftlighetsreglerna ännu ganska begränsad. I början använde jag därför i utlåtanden rörande blodundersökningar i faderskapsmål en försiktigare formulering, t. ex. »att N. N. med till visshet gränsande sannolikhet icke kan vara far till barnet». I stort sett samma ståndpunkt intog i febr. 1926 Medicinska fakulteten i Lund, vars yttrande angående beviskraften av de ifrågavarande undersökningarna inhämtades av Medicinalstyrelsen, vilken själv emellertid snarast ställde sig ännu mera reserverad.
    Sedan numera från snart sagt alla länder ett omfattande material samlats och bearbetats och man nått fram till den visshetsgrad, för vilken ovan redogjorts, har jag ansett en mera kategorisk formulering fullt berättigad och har därför i min egenskap av föreståndare för Statens rättskemiska laboratorium för omkring ett halvt år sedan i ämbetsskrivelse till Medicinalstyrelsen framfört och motiverat denna uppfattning. Denna

OM BLODUNDERSÖKNING SOM BEVISMEDEL I FADERSKAPSMÅL. 317skrivelse har ävenledes remitterats till Medicinska fakulteten i Lund, vilken helt och hållet anslutit sig till min ståndpunkt.
    Medicinalstyrelsen har ännu icke definitivt tagit ställning till frågan. För domstolarnas värdesättning av blodundersökningens beviskraft i fadersmål är Medicinalstyrelsens uppfattning normgivande. Domstolarna inhämta nämligen i alla dylika fall yttrande från nämnda myndighet. Medicinalstyrelsen har emellertid hittills icke velat gå längre än att i tillämpliga fall med något växlande formulering förklara, att det på grund av blodundersökningen är mycket sannolikt, men icke uppenbart, att N. N. icke är far till barnet.
    Den av Medicinalstyrelsen intagna ståndpunkten har haft till följd, att de svenska domstolarna i allmänhet icke ansett sig kunna utesluta en persons faderskap enbart på den grund, att blodundersökningen visat, att han icke kan vara far till barnet i fråga.
    Denna uppfattning har bl. a. kommit till uttryck i ett flertal utslag från Högsta domstolen1. För att blodundersökningarna i faderskapsmål i vårt land skola få den praktiska betydelse, som de med rätta kunna göra anspråk på, är det därför nödvändigt, att Medicinalstyrelsen i mera deciderad form erkänner deras beviskraft. Enligt vad jag inhämtat, torde man också kunna vänta, att Styrelsens beslut kommer att gå i den antydda riktningen.
    Det vore ganska frestande att även göra en jämförelse mellan den visshetsgrad, som uppnås vid blodgruppsbestämningar i faderskapsmål, och den, som ernås genom de vanliga juridiska bevismedlen, vittnesmål, indiciebevisning och den just i barnuppfostringsmål tillämpade edgången i egen sak. Att de båda sistnämnda formerna av bevisning äro förknippade med synnerligen allvarliga osäkerhetsmoment, torde ingen kunna bestrida, och om än vittnesbevisningen i allmänhet är väsentligt mera betryggande, så kan den dock ingalunda anses leda till absolut visshet. Jag tänker härvid icke så mycket på de avsiktligt falska vittnesmålen (ehuru Strindbergs paradox, att två falska vittnen är full bevisning, onekligen innehåller en kärna av sanning), utan fastmer på de oerhört mycket vanligare fall, då vittnesmål på grund av minnesfel, missförstånd eller sug-

 

1 Jfr HOLMS Nytt jurid. arkiv 1927 s. 380 och 1928 (3 fall) s. 80.

318 ERIK WOLFF.gestiv påverkbarhet bli faktiskt vilseledande. Icke minst läkaren har i sin verksamhet tillfälle att iakttaga, hur ofta personer, som icke ha något uppsåt eller något intresse av att förvanska fakta, likväl lämna i sak bevisligen oriktiga uppgifter.
    Det är icke min avsikt att närmare ingå på denna fråga. Jag har endast velat häntyda på den, emedan den synes mig lämna ett stöd för min uppfattning, att man icke får driva visshetskravet i fråga om uteslutning av faderskap in absurdum. En gammal domareregel bjuder att i tvivelaktiga fall hellre fria än fälla. Faderskapsmål äro visserligen inga brottmål i egentlig bemärkelse, och svensk lag kräver där icke heller full bevisning, utan endast bevis, att svaranden skulle kunna vara far till barnet. Men vid uteslutningsbevisningen gäller det dock att fritaga en oskyldig från fadersplikter gentemot ett barn, som icke är hans. Det synes därför vara rimligt, att andemeningen i nämnda regel följes åtminstone så långt, att en man, som med praktiskt taget absolut visshet icke kan vara far till ett barn, också fritages från faderskapet.
    Ett frikännande på grundval av blodundersökningen i ett dylikt fall torde vara i full överensstämmelse med lagens såväl anda som bokstav.