OM RÄTT TILL NAMN.

 

AV

 

PROFESSOR GÖSTA EBERSTEIN.

 

Vår namnrättsliga litteratur har erhållit ett betydande och välbehövligt tillskott genom HENRIK LUNDHS sistlidet år utkomna Navneplikt og navnerett.1
    De namnrättsliga sedvänjorna äro genom den vikt namnet äger för den enskilde icke blott av juridiskt utan i hög grad även av kulturhistoriskt intresse. Ett lands namnregler sammanhänga intimt med folkets kulturella egenart och nedärvda seder. Det är därför ett synnerligen gott grepp, när Lundh inleder sitt arbete med ett kapitel om »Almindelig navneskikk», som lämnar en översikt över den historiska utvecklingen i kulturländerna liksom även av namnskicket hos mera primitiva folkslag. Han får härigenom tillfälle att beröra, i huru stor utsträckning de skilda folkens olika karaktär kommit att sätta sin prägel både på valet av namn och på den namnrättsliga ordningen över huvud. »De systematiske, tørt anlagte romere nøier sig med prosaiske personbetegnelser som tildels endog blir rene nummerangivelser. Hos germanerne møter man derimot, som hos de gamle grekere, et livfullt, farverikt navneforråd» (s. 15). Övernaturliga föreställningar hava hos alla folk förbundits med namnet och namngivningen. Mera än något annat folk anses judarna hava tillmätt namnet religiös betydelse: »Alt stort blev utrettet ved den gudommelige makt i navnet» (s. 28). Ett annat exempel på vilken betydelse man kan tillerkänna namnet lämnar Kina, där det finnes »en underlig gammel regel hvorefter det er forbud mot ekteskap mellem to som har samme slektsnavn, selv om de ikke er islekt. Slektninger kan derimot gifte sig når de bare ikke har samme navn » (s. 27). I Kina har man också varit mycket liberal med namngivning; där fick man, »i ethvert fall tidligere, ett navn ved

 

1 HENRIK LUNDH, Navneplikt og navnerett, Oslo 1928, Aschehoug, 239 s., kr. 10.00.

320 GÖSTA EBERSTEIN.fødslen, ett ved ekteskapet, ett ved ophøielse til mandarin og ett efter døden» (s. 27). Huru de namnrättsliga sedvänjorna kunna variera hos skilda folk, belyses särskilt bjärt genom den olika innebörd man inlagt i bruket att uppkalla någon efter en närstående eller högt uppsatt person. I allmänhet har detta betraktats såsom en hedersbevisning gentemot den de uppkalla; hos de gamla germanerna och vissa andra folkslag var det emellertid sed att man endast fick uppkalla någon efter avlidna personer: »Det var en lov at man ikke måtte opkalle levende. Skjedde dette, blev det betraktet som man ønsket livet av den opkalte » (s. 15). — Denna lilla axplockning ger en föreställning, huru vitt omkring Lundhs intressanta översikt över »navneskikket» griper.
    Lundh framhåller, att ingen period i den namnrättsliga utvecklingen kan sägas helt tillhöra det förgångna, då samtliga utvecklingsstadier alltjämt finnas representerade. »Navnets historie får man på en måte et billede av ved idag å studere navneskikken hos jordens forskjellige folkeslag» (s. 1). Den jämförelse mellan olika länder och tider, som den komparativa och historiska framställningen låt vara i korta drag meddelar, får härigenom ökat intresse och ger en god grundval för bedömande av den senare framställningen. Utvecklingslinjens riktning angives klart, och uppmärksamheten inriktas på vad som utgör det gemensamma och det mera tillfälliga i de olika namnsystemen. Samtidigt erinras man om att utvecklingslinjen icke alltid går rak utan understundom företer egendomliga och intressanta avvikelser. Lundh anför (s. 12) den »uhyrlige bestemmelse» från franska revolutionens tid av år 1793, till vilken en ansökan från medborgarinna Goux var den närmaste anledningen. Hon hade vid en offentlig fest uppträtt såsom frihetens gudinna och anhöll hos konventet att såsom minne härav få antaga namnet Liberté, vilken ansökan icke blott beviljades utan även föranledde en bestämmelse, som »gikk ut på at enhver fritt kunde kalle sig hvad han vilde». Detta såsom »l'idéal du chaos» karakteriserade stadgande varade dock icke ens fullt ett år. Ett annat, alldeles färskt exempel på en egendomlig namnrättslig kurva lämnas i redogörelsen för Island, vars nya lag om personnamn av den 14 maj 1925 intager en särställning bland de moderna namnlagarna. Den har upphävt de släktnamn, som antagits enligt en tidigare lag av 1913,

OM RÄTT TILL NAMN. 321och därigenom medfört, att hela den isländska befolkningen praktiskt sett blivit utan släktnamn. I stället har 1925 års lag sanktionerat den gamla ordningen, enligt vilken förnamnet utgör det viktigaste individualiseringsmedlet: »Det er hovedleddet i individbetegnelsen og brukes om alle innfødte islendinger fra statsministeren til fiskergutten. En telefonkatalog er f. eks. ordnet efter fornavn, bortsett fra innvandrete utlendinger som står opført under slektsnavn» (s. 37). Lundh anser emellertid, att även i detta fall tecken redan kunna spåras till en ny ordning, »som er mer tilpasset efter moderne statsforhold» (s. 38).
    Såsom naturligt är, utgör släktnamnet det egentliga föremålet för Lundhs undersökningar och hans tes kan sägas vara, att man numera efter åtskilliga irringar »fra primitiv mystikk og rendyrket overtro, gjennem metafysisk spekulasjon og uvirkelig begrepskonstruksjon nått» fram till »den ubesmykkete moderne realitet: navnets tekniske funksjon, dets betydning som individets sproglige betegnelse» (s. 1). Det starka betonandet av denna namnets naturliga funktion är enligt min uppfattning Lundhs styrka, och han har härigenom vunnit en säker faktisk utgångspunkt för bedömande av de olika spörsmålen i deras växlande mångfald.
    I en andra avdelning utvecklar Lundh sin uppfattning om »Navnets rettslige betydning» (s. 47—75) och behandlar sedan den namnrättsliga materian under följande rubriker: III. Navnestabilisering (s. 75—96), IV. Navneforandringer (s. 97—148), V. Avstamning (s. 148—173), VI. Ekteskap (s. 173-200), VII. Adoptiv-, pleie- og stebarnsforhold (s. 201—217), VIII. Hittebarn (s. 217—219) och IX. Rettsvern (s. 219—229). Den under dessa olika rubriker givna framställningen upptager samtliga mera betydande namnrättsliga spörsmål till diskussion, och denna diskussion vinner i intresse genom den historiska och komparativa översikt av ämnet, som inleder varje kapitelrubrik. Den upprepning, som understundom måste bliva följden av en sådan metod, är föga störande. Framställningen är, även om man på en eller annan punkt kan hava en avvikande uppfattning, både instruktiv och underhållande och av lika stort intresse för svenska och danska som för norska läsare.
    I fråga om en kardinalpunkt måste jag emellertid göra en reservation, och spörsmålet är av den principiella innebörd och räckvidd, att det går vida utöver namnrättens egentliga

 

21 — Svensk Juristtidning 1929.

322 GÖSTA EBERSTEIN.område. Emellertid har det sitt särskilda intresse, att denna fråga blir i ett konkret fall särskilt starkt belyst. Den gäller den inbördes relationen mellan det allmännas krav och den enskildes rätt, och i detta fall mellan det allmännas krav på individernas särskiljande och den enskildes rätt till sitt namn.
    Lundh hyser för sin del ingen tvekan, att det rent principiellt är hänsynen till det allmänna, som är det primära och som vid en konflikt de båda intressena emellan måste tillerkännas företräde. Han menar detta vara en direkt konsekvens av namnets naturliga funktion. Då andra författare, även sådana, som dela Lundhs uppfattning om namnfunktionen, vilja skjuta den enskildes rätt till namnet i förgrunden såsom det primära, är Lundh benägen anse grunden härtill vara den, » att »antikverte privatrettslige forestillinger om subjektive rettigheter m. v. hindret en nøktern og fordomsfri vurdering av navnets betydning i rettslivet» (s. 70). För min del kan jag icke komma ifrån att Lundhs i övrigt så nyktra och fördomsfria bedömande av de namnrättsliga frågorna understundom på ett mindre lyckligt sätt synes hava påverkats av hans allmänna uppfattning av namnets rättsliga natur. Han har här utan vidare undersökning accepterat såsom oantastlig en dogm, för vars innebörd han knappast fullt gjort sig reda och som vid närmare analys visar sig sakna värde.
    Sin grundläggande uppfattning om namnets rättsliga natur härleder Lundh ur principen, att »det er hensynet til samfundet som bestemmer rettsreglenes utformning og dermed også rettighetenes innhold» (s. 70). För så vitt häruti icke inlägges mera än att »rettsordnens regler må sikte på å tjene samfundet og fremme dettes utvikling» (s. 71), kan väl insikten häri åtminstone numera räknas såsom rättsvetenskapens commune bonum. Men för Lundh innebär den omständigheten, att »rettigheten hviler på samfundsmessig grunnlag», ännu något mera. Vad namnrätten beträffar, »er det jo tale om forhold som direkte og umiddelbart er av avgjørende betydning for hele samfundet som sådant. Individualiseringen av personene er idag grunnlaget for en rasjonell statsorden, den er skjelettet i statsorganismen»1 (s. 71). Inför sådana makter finner Lundh det naturligt, att individen måste falla till föga. »Det er samfundsbehovet, og ikke den enkeltes selvhevdelse som direkte og umiddel-

 

1 Kurs. av mig.

OM RÄTT TILL NAMN. 323bart er grunnlaget for navneordningen. De forskjellige privatrettslige konstruksjoner bygger derfor tildels på falsk basis. Navnet er på en måte først og fremst en sosial innretning. Selve rettsnytelsen ligger i opfylling av den offentlig pålagte plikt. Har man først på det rene at praktisk-tekniske anordningshensyn her spiller den største rolle, må man ta konsekvensen i sin navnerettslige opfatning. I navneretten må enhver finne sig i først å være sosialt vesen. Derefter kommer som det sekundære — individet som uavhengig personlighet » (s. 220). Denna åskådning utgör, som jag skall söka visa, icke blott en övervärdering av den betydelse som tillkommer »samfundsbehovet» såsom ledande princip vid lösande av intressekollisioner utan är på samma gång behäftad med oklarhet beträffande innebörden av en påstådd motsättning mellan de allmänna och enskilda intressen, som här äro i fråga.
    Delvis skjuter Lundh långt över målet i sin strid mot den uppfattning, som förfäktar en privaträtt till namn, och han anser även behövligt att kämpa mot de gamla naturrättsliga föreställningarna. Han menar sig sålunda, icke blott en utan upprepade gånger (t. ex. ss. 70, 71, 73 etc.), behöva stryka under att namnrätten får sin förklaring allenast genom individens egenskap av samfundsmedlem och blott kan tillkomma individen såsom ett socialt väsen — är uttryck för en »drift som eremitten i ørknen ikke har» — en sanning, som synes gälla icke blott namnrätten utan all rätt. Han håller vidare före, att det råder ett direkt motsatsförhållande mellan en privaträtt till namn och uppfattningen av namnet såsom ett offentligen auktoriserat individualiseringsmedel (s. 219 f.). »Grunnlaget for hele denne rettsregulering er utelukkende1 hensynet til en velordnet samfundstilstand» (s. 73). Samtidigt varnar han emot att »konstruere en egen art personlighetsutfoldelse som utelukkende 1 skal bestemme det rettslige syn på disse forhold» (s. 220), ty det är »samfundsbestemte regler og ikke individets ukrenkelige subjektive rett som behersker navnet og bruken av det» (s. 71). Vad det här i själva verket gäller är emellertid ett »både — och » i stället för ett »antingen — eller». Å andra sidan gör Lundh vissa uttalanden, som antyda att något principiellt hinder att arbeta med en rätt till namn för honom icke skulle förefunnits, därest han icke kommit att fastna i föreställningen om det

 

1 Kurs. av mig.

324 GÖSTA EBERSTEIN.nämnda motsatsförhållandet. »Av den offentlige navneplikt følger en rett till navn som man imidlertid ikke kan løsgjøre fra plikten eller behandle helt uavhengig av denne i andre deler av rettssystemet» (s. 70).1 Det är enligt min uppfattning stor skada, att Lundh icke sökt fullfölja dessa nu antydda tankegångar och att han genom sin nämnda aprioriska inriktning aldrig kommit att på allvar ställas inför såsom ett problemdet försök till syntes mellan »navneplikt og navnerett», som för mig framstår såsom så betydelsefull. Rätten och plikten till namnet äro, såsom Lundh framhåller, i själva verket endast två olika sidor av samma sak.
    Jag skall till en början uppehålla mig vid frågan om förhållandet mellan allmänna och enskilda intressen och därvid taga till utgångspunkt ett yttrande av STRAHL 2. Denne framhåller, närmast med tanke på expropriation, att de intressen, till vilka lagstiftaren har att taga hänsyn, i allmänhet för honom måste te sig såsom allmänna; vid utformningen av expropriationsreglerna har lagstiftaren för ögonen, att den förmån, som expropriationen avser att bereda, kan tillfalla »vem som helst bland samhällsmedlemmarna», liksom också att »vem som helst» kan bliva utsatt för en expropriation 3. I ännu högre grad gäller detta tydligen på namnrättens område. Beträffande de intressen, som härvidlag tänkas komma i kollision med varandra — det allmänna individualiseringsintresset och den enskildes intresse av en ensamrätt till sitt namn — är ju förhållandet, att de båda kunna sägas vara gemensamma för prak-

 

1 Jfr s. 70 not 1; märk vidare s. 47: »Efter min mening vil man ikke vinne en korrekt forståelse av navnets rettslige betydning, med mindre man stadig holder sig for øie dets dobbeltsidige karakter. Det er ikke nok efter ens personlige opfatning av navnets viktigste side å behandle det på et enkelt sted i rettssystemet»; samt s. 48, där Lundh t. o. m. säger sig ämna uppvisa »svakheten ved de begrepsbestemmelser som opererer med navnet som en isolert offentlig- eller privatrettslig foreteelse».

2 STRAHL, Fyra expropriationsrättsliga uppsatser, Uppsala och Stockholm 1926, s. 34 ff.

3 STRAHL uttalar s. 37, att det vid stiftande av expropriationslag visst icke gör sig gällande »någon motsättning mellan allmänt intresse och de enskildas intressen», utan att alla de intressen, till vilka lagstiftaren tager hänsyn för honom te sig »såsom offentliga eller allmänna». Det senare må vara riktigt, men lagstiftaren måste på samma gång hava för ögonen det enskilda fallet och undgår då icke att mot varandra väga de härvid kolliderande intressena.

OM RÄTT TILL NAMN. 325tiskt taget samtliga medborgare; den privata namnrätten är ett uttryck för allas, hela folkets, intresse av en verklig ensamrätt till sina resp. namn, liksom alla medborgare kunna sägas hava intresse av de olika personernas individualisering. På alldeles samma sätt som de enskilda medborgarna har nu även staten för sin rättsskipning, förvaltning och beskattning intresse av samhällsmedlemmarnas individualisering. Ur denna synpunkt kan man därför säga, att samtliga rättsregler äro mer eller mindre givna i ett allmänt intresse.
    Jag frågar nu, vad det är som gör, att den enskilda namnrätten principiellt skulle nödgas vika för det allmänna individualiseringsintresset; eller m. a. o. vilken realitet ligger bakom denna »navneplikt», som Lundh med ett tydligen av hans stora intresse för ämnet framkallat ordval rent av karakteriserar såsom »skjelettet i statsorganismen»? Vore icke Lundh, med den ställning han intager till de rättsvetenskapliga problemen i övrigt, a priori fritagen från misstanken att luta åt en metafysisk uppfattning av statens väsen, skulle man kunnat känna sig böjd att i en sådan åskådning söka grunden till föreställningen om »navnepliktens» absoluta primat. Lundh är emellertid säkerligen vid närmare eftersinnande den förste att vilja hävda att de speciella s. k. samhällsintressena i sista hand äro att hänföra till de enskilda individer, varav staten består, så att det är dessa senares bästa, som samhällsintressena ytterst avse att tillgodose. Utan att alls behöva ingå på frågan om statsbegreppet torde man även kunna fastslå, att ett intresse icke är allmänt i den meningen, att s. k. enskilda intressen böra få vika därför, enbart på den grund, att det är ett statens intresse, liksom också att enskilda intressen kunna vara av den art, att ett intresse som tillkommer staten, bör anses få vika; vittnesbörd om såväl det ena som det andra kunna hämtas från expropriationsrätten. I detta sammanhang är det även obehövligt att ingå på den vittomfattande frågan, när ett allmänt intresse skall anses vara av den art, att ett enskilt intresse bör vika därför. Det räcker att konstatera att ett intresse rubricering såsom statsintresse eller allmänt intresse icke är nog för att, vid en kollision med ett enskilt intresse, detta senare utan vidare skall nödgas träda tillbaka. Istället erfordras vid varje sådan kollision en lagstiftarens avvägning de olika intressena emellan, därvid en gradering av såväl de allmänna

326 GÖSTA EBERSTEIN.som de enskilda intressena blir nödvändig, för att en riktig —och visserligen ytterst det helas väl åsyftande — avvägning skall kunna ske. Detta torde vara vad samhällsintresset eller samhällsnyttan kräver, men talet härom innebär, såsom Lundhs framställning visar, en viss fara för att utan vidare prövning identifiera varje allmänt intresse med samhällsintresset självt, liksom det därigenom också är ägnat att skyla över de utomordentliga svårigheter, som kunna möta lagstiftaren vid intresseavvägningen och vid vilka hänsynen till samhällsnyttan ingalunda förmår giva någon under alla förhållanden säker ledning 1.
    Förhållandet i fråga belyses i detta sammanhang bäst därav, att även Lundhs motståndare förmena sig vara i överensstämmelse med samhällsnyttan, när de anse, att det helas väl blir bäst betjänat, om man fattar i sikte såsom det primära att så långt det är möjligt tillgodose de enskildas intressen, »individet som uavhengig personlighet». Men eftersom den enskilde är ett »socialt väsen» måste han finna sig i att hans intressen kunna tillgodoses endast i den omfattning, som det allmänna bästa tillstädjer. För min del har jag tidigare sökt göra gällande enahanda betraktelsesätt i fråga om uppfinnarens och författarens rätt 2, och förhållandet framträder med än större påtaglighet beträffande namnrätten, därigenom att det icke såsom vid patent- och författarrätten gäller en jämförelsevis liten krets av berättigade utan samtliga medborgare. Att samhällsnyttan såsom ledande princip för lagstiftaren vid lösande av intressekonflikter i mycket stor utsträckning icke kan giva något säkert utslag, synes i ej ringa grad bero därpå att rättsordningen i så väsentlig mån tillgodoser det allmänna

 

1 Jfr UNDÉN i Tidsskrift for Retsvidenskap 1924 s. 273 f., där han varnar för att överskatta den betydelse »en viss argumentering har på ståndpunktstagandet i frågor, där intressemotsättningar skarpt bryta sig». Men även där inga dylika direkta intressemotsatser finnas, ger hänsynen till samhällsnyttan såsom ledstjärna så olika utslag, att även ytterst framstående rättslärda, t. o. m. då de söka förena sig om gemensamma utgångspunkter och syften, därvid komma till olika resultat angående tolkningen av centrala lagstadganden. Jfr meningsutbytet angående 24 § köplagen i denna tidskrift 1921 s. 325 ff. och 1922 s. 361 ff., där båda författarna ledas av en strävan att utfinna den tolkning av paragrafen, som bäst motsvarar omsättningens krav.

2 EBERSTEIN, Om den rättsliga grunden för patentskyddet i denna tidskrift 1922 s. 5 ff. och Den svenska författarrätten s. 107 ff.

OM RÄTT TILL NAMN. 327bästa (samhällsnyttan) på indirekt väg, genom att direkt befrämja vissa enskilda intressen, som först i andra hand bliva av betydelse för det allmänna. De enskilda intressena framstå härigenom såsom fullt självständiga i förhållande till det allmänna. Det väsentliga är just detta, att huru invävt i vartannat tillgodoseendet av å ena sidan den enskildes rätt och å andra sidan allas samfällda bästa än är, de båda var för sig erkännas såsom med varandra fullt likvärdiga mål. I vad mån man i och för sig rent principiellt vill giva försteget åt det ena eller andra intresset har måhända praktiskt sett icke så stor betydelse och influeras möjligen av subjektiva överväganden. Huvudsaken är erkännandet av det enskilda intressets självständiga betydelse, varigenom tillgodoseendet av den enskildes rätt framstår såsom en självständig uppgift för rättsordningen.
    För att återgå till prövningen av det allmänna individualiseringsintresset, kan man visserligen icke fullfölja parallellen mellan detta och de statsintressen, som få vika vid en expropriation. Men å andra sidan torde redan av det nu anförda tillräckligt framgå, att individualiseringsintresset icke är av den kvalificerade natur, att ett enskilt intresse kan anses utan vidare böra vika därför. Medborgarnas säkra identifierande är visserligen av ej ringa betydelse även för staten, men man torde kunna enas om, att detta intresse icke är av någon högre ordning utan utgör ett ganska litet ben i »statsorganismens skelett», vilket för övrigt — såsom jag får tillfälle att återkomma till — får sin bekräftelse av Lundhs eget sätt att argumentera vid lösandet av de särskilda namnrättsliga kollisionerna.
    Av ännu större betydelse är en annan omständighet. Det kan ju efter Lundhs uttalanden synas överraskande, men det förhåller sig i själva verket så, att området för kollisioner mellan den enskildes namnrätt och det allmänna individualiseringsintresset är försvinnande litet, och detta av det näraliggande skälet, att de ifrågavarande intressena i stället för att divergera tvärtom i stort sett hell sammanfalla. En fast individualisering utgör nämligen den gemensamma grundvalen fö rdet allmänna individualiseringsintresset och den enskildes namnrätt, ett faktum som omedelbart reducerar föreställningen om ett principiellt motsatsförhållande de nämnda intressena emellan till sina rätta proportioner.

328 GÖSTA EBERSTEIN.    För att först taga i betraktande den enskilde namnbärarens individualiseringsintresse, äro de inrymmanden, som Lundh rent teoretiskt — jag återkommer till sakens praktiska sida —anser sig i detta stycke böra göra, ganska minimala. Han sträcker sig icke längre än till att ej förneka, att »navnets bærer har en personlig interesse i sitt navn», ty säger han, »også ut fra de universelle betraktninger som jag har anlagt, må man erkjenne berettigelsen av ethvert normalt individs ønske om å fremtre under sitt eget særlige kjennetegn» (s. 220). Men han opponerar sig i kraftiga ordalag 1 emot, att av de »sekundære eller avledete krav», som kunna tillkomma namnets bärare, »opkonstruere en høist personlig rett, den helligstog privateste av alle» (s. 73). Redan på följande sida framhåller han emellertid, huru oupplösligt namnet är knutet vid sin bärare, så att denne varken genom köp eller på annat sätt kan avhända sig det. »Er man lei av sitt liv, tar man det. Navnet derimot overlever en i skifteprotokoller, nekrologer og på gravstener. Har man begått en forbrytelse, blir man straffedømt og mister friheten og stemmeretten. Navnet beholder man. Navnet er både det trofaste individuelle symbol og den ufortapelige borgerlige skygge» (s. 74). Just denna påtagliga realitet, som Lundh här med sådant eftertryck understryker, är det, såvitt jag kan förstå, som man velat giva uttryck åt, när man kallar namnrätten »en högst personlig rätt».

    Det synes mig även vara ett misstag, när Lundh vill ställa namnet »helt i en særstilling» på den grund att »individet praktisk talt ikke har noen disposisjonsrett over navnet» (s. 73). Även om någon verklig dispositionsrätt över namnet icke kan sägas vara för handen 2, är den ensamrätt att använda namnet, som utgör denna rättighets egentliga kärna, av den betydelse, att den är väl förtjänt av självständig uppmärksamhet, liksom den ger anledning att sammanställa namnet såväl med firma som pseudonym. En parallell med firmarätten är särskilt belysande. Lundh avböjer visserligen (s. 54) en klassificering

 

1 Han. talar om »den rene forvirring».

2 Jfr emellertid s. 131 f., som avhandlar namnändring grundad på testamente eller gåva, i det testator eller donator satt »som betingelse for arv eller gave, at arvingen eller gavemottageren skulde anta hans navn», även som s. 199, där Lundh gör gällande att exempelvis frånskild hustru »med bindende virkning kontraktmessig må kunne fraskrive sig navnet».

OM RÄTT TILL NAMN. 329som sammanför namnrätten och firmarätten och detta på den grund, att den senare även har en ekonomisk sida. Om den juridiska systematiken kan man ju tvista 1. Men i den mån dennas uppgift är att, för materialets behärskande, så långt möjligt sammanföra ting, som äro besläktade och vilkas kombinerande även kan tjäna till inbördes belysning, äro det borgerliga namnet och köpmannens namn (firman) synnerligen väl ägnade för en sådan sammanställning, icke minst för firmarättens del, vilken insättes i sitt rätta sammanhang endast genom att ses mot den namnrättsliga bakgrunden 2. Det faller starkare i ögonen, att köpmannens namn för sin innehavare kan representera ett betydande, ej blott personligt utan även ekonomiskt värde på den grund att detta värde inom vissa rättssystem, och bland annat det skandinaviska, tvingat fram den från namnrättslig synpunkt egendomliga regeln om firmas överlåtbarhet. Men även det borgerliga namnet representerar för sin innehavare ett analogt värde av största betydelse, låt vara att huvudvikten härvid icke ligger på det ekonomiska utan på det rent personliga området. Vilken betydelse namnet i detta hänseende har för sin bärare såsom »det trofaste individuelle symbol og den ufortapelige borgerlige skygge» behöver knappast närmare påvisas.
    Att Lundh ställer sig oförstående häremot sammanhänger nog delvis med att han, när det gäller att utreda »navnets rettslige betydning» envist blundar för det familje- och släkträttsliga sammanhanget. Detta kan synas så mycket mer förvånande, som han i andra sammanhang yttrar många kloka ord om hur »utviklingen selv ført til en agnatisk slektsnavnsordning som det naturlige individualiseringssystem» och huru detta system, som förhållandena nu äro, både är »det anerkjent

 

1 Lundh synes betrakta juridisk systematik såsom något tämligen överflödigt: »Imidlertid er det overhodet ingen grunn til ved konstruktiv generalisering å søke navnet klassifisert i rettssystemet. Som individualiseringsmiddel er navnet noe helt for sig selv» (s. 74).

2 Enligt Lundh skulle hans namnrättsliga åskådning icke egentligen avse »spesialfelter som forretnings- eller kunstnerverdenen, hvor egne personbetegnelser utenom de vanlige borgerlige er i bruk. Her vil man kunne operere med en selvstendig navnerett som er uavhengig av den offentlig regulerte navneplikt» (s. 220). Så nära som sambandet mellan namn- och firmarätten är, framstår det såsom ytterst konstlat att sålunda lägga olika synpunkter på dessa båda rättsområden.

330 GÖSTA EBERSTEIN.beste» och såsom resultatet av en över tusenårig utveckling »tegnet på sikker navnekultur» (s. 75), vartill kommer att han ingående utreder reglerna om förvärv av släktnamn i deras familjerättsliga sammanhang. Men så snart det blir fråga att låta detta förhållande komma till något som helst uttryck vid bestämmandet av namnets rättsliga natur, blir Lundh den benhårde dogmatikern, som utan att blicka varken till höger eller vänster tar sikte enbart på den allena saliggörande trossatsen om namnet såsom det offentligen auktoriserade individualiseringsmedlet. Jag är enig med Lundh uti att det är individualiseringsintresset och icke de familjerättsliga hänsynen, som skall hava första platsen inom namnrätten. Men det är att blunda för en viktig realitet att icke vilja lämna dessa hänsyn något utrymme alls. Åt denna realitet ger KOHLER uttryck, då han i ett av Lundh kritiserat uttalande hävdar, att individens anspråk går ut på icke allenast »dass er als Persönlichkeit von allen andern Personen unterschieden bleibt, sondern auch dass seine Familienzugehörigkeit respektiert wird, dass sich nicht ein Dritter eine Zugehörigkeit zur Familie und damit eine Zugehörigkeit zu ihm selbst anmasst, welche der Wahrheit nicht entspricht» (s. 60; jfr. s. 56). Detta uttalande torde ock mycket nära ansluta sig till det allmänna föreställningssättet. Även Lundh ger för övrigt i viss mån sin sanktion härtill: »Til en viss grad er samfundet som sådant kulturelt og historisk interessert i slektsnavnets tilknytning til de ved blodsbånd forbundne slektsmedlemmer» (s. 150). Han varnar visserligen samtidigt för att skapa »stater i staten» av de olika familjerna: »Faren herfor er nær, når slektsnavnets karakter av individualiseringsmiddel fordunkles ved at man skyter i forgrunnen dets større eller mindre moralske verdi for de enkelte familiemedlemmer». Jag har emellertid tillfredsställelsen att gentemot detta kunna citera ett annat uttalande av Lundh i samma ämne, där hans kloka omdöme får framträda oberört av »uvirkelig begrepskonstruksjon»: »De almindeligste kulturelle hensyn tilsier, at ikke en hvemsomhelst skal kunne anta et særpreget navn som i den almindelige opinion er knyttet til en av tidens eller historiens berømtheter. Selv om navnet i og før sig ikke er så berømt, kan det være knyttet til slekter som har spillet en slik rolle i historien at det av slekts- eller nasjonalhistoriske grunner er urimelig å la utenforstående få

OM RÄTT TILL NAMN. 331opta navnet igjen» 1 (s. 142; jfr s. 93). Detta så riktiga resonemang behöver emellertid, för att icke leda till en alltför aristokratiskt betonad namnrätt, kompletteras med en regel, vilken skänker samma förmån åt alla dem, som bära eller förvärva ett släktnamn av mera egenartad beskaffenhet. Den möjlighet, som den 1921 utgivna »Svensk namnbok» avsett att förläna var och en, som är i saknad av egenartat släktnamn, att förvärva ensamrätt till ett dylikt för sig och sin familj, vilar på en verkligt demokratisk princip med syfte att göra namnrätten universell.
    Den familjetillhörighet, varom nu varit tal, erhåller — för att anknyta till den tidigare framställningen — sin rättsliga betydelse genom de idéassociationer om medlemskap av en viss familj eller släkt, som förbindas med namnet och ger detta ett visst innehåll utöver det rent personliga. För innehavare av egenartade namn framstår detta innehåll såsom ett värde, och dylika imponderabilia utgöra även de realiteter, som det vore kortsynt av lagstiftaren att underskatta.
    Från den enskilde namnbärarens individualiseringsintresse övergår jag till att närmare pröva det allmänna individualiseringsintresset. När Lundh skall angiva själva den grundläggande principen för medgivande av namnändringar, tar han bestämt avstånd från den åskådning, som kommer till uttryck i förarbetena till den norska namnlagen, där det är »det private subjektive rettsvern i god gammeldags forstand som er den brede basis for hele tankegangen». Gentemot denna utvecklar Lundh sin egen »grunnsyn på navneforholdene», som är den principiellt motsatta: »Når man, som jeg, opfatter navneordningen først og fremst som et offentlig instrument, hvis primære opgave er å sikre individualiseringen av samfundsborgerne, må dette lede til at navnereglene bygges på rent samfundsmessig grunnlag. De personlige interesser hvis berettigelse jeg ikke på noen måte underkjenner, kan bare anerkjennes efter en omfattende samfundsmessig vurdering. Og de kan og bør ikke

 

1 Med detta uttalande harmonierar å andra sidan icke så väl den kritik, som Lundh riktar mot den høiesterettsdom, som för första gången sanktionerade en privaträtt till namn i Norge: »man møter videre i dommen en nu nesten svunnen tids opfatning hvorefter navnet skal veies på en så å si moralsk vektskål, idet det skulde tillegges betydning at navnene var gamle og høit ansette» (s. 68).

332 GÖSTA EBERSTEIN.anerkjennes, når denne anerkjennelse vil svekke selve hovedformålet med individualiseringen». Ibland kan det dock bliva nödvändigt att tillåta »brudd på kontinuiteten eller stabiliteten i navneordningen. Men forutsetningen er at det skjer — så å si i individualiseringens egen interesse. Det må foreligge forvaltningstekniske eller andre offentlige hensyn som taler for det» (s. 123).
    Vilka krav på den namnrättsliga ordningen är det nu i själva verket som det allmänna individualiseringsintresset ställer? Dessa synas mig, vad beträffar antagande av släktnamn, kunna sammanfattas i tre grundregler, av vilka ingen, så vitt jag kanse, i något avseende kolliderar med den privata namnrättens princip. Enligt den första regeln bör var och en, som saknar släktnamn eller är bärare av ett icke egenartat sådant namn, åläggas att antaga ett särskiljande släktnamn. Den andra regeln går ut på att bärare av egenartat namn icke bör medgivas rätt till namnbyte, utom möjligen i det fall att ett mindre egenartat namn skall utbytas mot ett mera egenartat. Den tredje regeln slutligen innehåller, att såsom släktnamn icke får antagas ett redan i bruk varande släktnamn, på det att dettas individualiseringsförmåga icke skall försvagas. Jag kan icke se annat än att de nu angivna reglerna innefatta allt, som från allmän individualiseringssynpunkt kan begäras. Men givetvis kan icke detta individualiseringskrav bliva tillgodosett i desshelhet. Det måste understundom vika för andra berättigade intressen. Att vid försöket att karakterisera dessa såsomledande princip för ett tillåtet namnbyte uppställa, »at det skjer — så å si i individualiseringens egen interesse», är emellertidmeningslöst. Ett namnbyte kan visserligen ske i individualiseringens intresse, nämligen så långt de förstnämnda båda

 

1 Såsom en nödvändig förutsättning för sin namnrättsliga teori uppställer Lundh »at det i det borgerlige samfund virkelig er gjennemfort en offentlig individualiseringsordning. Er det ikke tilfellet, eller er man i en overgangstilstand, vil det kunne være berettiget å gi det enkelte individ adgang til å vareta sin navneinteresse, uavhengig av en i og for sig usikker offentlig navneplikt» (s. 220), ett förhållande som skulle rättfärdiga den namnrättsliga praxis, som redan före namnlagens tillkomst i Norge sanktionerade en privaträtt till namn. Denna privata namnrätt, som existerade redan före namnlagen, skulle alltså hava upphävts genom denna lag, som den enligt motiven dock är grundad på och har ytterligare utvecklat, ett onekligen egendomligt resultat.

OM RÄTT TILL NAMN. 333reglerna sträcka sig. Men i övrigt ligger det i namnbytets natur, att det alltid i första hand sker emot individualiseringsintresset, i vilket intrång måste göras av hänsyn till andra berättigade intressen. Och vill man se förhållandena sådana de äro, måste man erkänna att dessa senare intressen i första hand äro de enskilda individernas personliga intressen. Det visar sig också, att Lundh i praktiken har fullt sinne för detta och därvidlag icke nämnvärt låter sig influera av sin uppställda namnteori. Till dessa praktiska tillämpningsfall återkommer jag senare.
    Jag skall nu något närmare skärskåda området för kollisionsmöjligheter mellan den enskildes namnrätt och det allmänna individualiseringsintresset. Det antydda principala förhållandet, att dessa båda intressen i stort sett sammanfalla, framträder ju särskilt tydligt, när någon förvärvar ett alldeles nytt släktnamn, t. ex. ur »Svensk namnbok» eller liknande publikation. Det enskilda och det allmänna individualiseringsintresset sammanstämma här uti, att personen i fråga bör erhålla en verklig ensamrätt till namnet, så att detta därefter såsom regel icke får givas till en honom främmande person såsom släktnamn. Enligt vad författarna av »Svensk namnbok» försäkrat, förefinnes möjlighet att särskilt ur ortsnamnsmaterialet skapa ett praktiskt taget outtömligt förråd av nya namn, och i betraktande härav böra andra namnsökande hänvisas till att såsom regel även de antaga helt nya namn. Någon divergens mellan namnbärarens eget och det allmänna individualiseringsintresset förefinnes här icke, ty ju färre de personer äro, som bära samma släktnamn, ju större är namnets individualiseringsförmåga ur såväl den ena som den andra synpunkten.
    Nu angivna ensamrätt kräver för att kunna upprätthållas, att namnets bärare skall hava »adgang til å bruke navnet og hindre andre i å anta det» (s. 72). Den norska navneloven av den 9 februari 1923, vilken såsom nämnt otvivelaktigt bygger på en privaträtt till namn, förlänar också en sådan rätt, bland annat i 15 §, där det heter: »Den som mener at hans rett til et navn er krenket ved en bevilling i henhold til denne lov, må gjøre sin rett gjeldende ved søksmål innen tre år fra den dag bevillingen blev kunngjort. — Under særegne omstendigheter kan vedkommende departement tillate at søksmål reises senere, dog ikke når der er forløpet mer enn 10 år siden be

334 GÖSTA EBERSTEIN.villingen blev kunngjort». Detta stadgande liksom analoga bestämmelser i andra länders namnlagar 1 äro emellertid föremål för Lundhs livliga ogillande, och han menar detta vara ett fall, där den privata namnrätten fått göra sig bred på bekostnad av vad samhällsintresset kräver. Man bör nämligen enligt Lundh icke släppa »dommstolene til å prøve navnebevillinger. Herved undergraves av rent private grunner, men med offentlig autorisasjon, den faste av staten selv organiserte navneorden» (s. 123). Istället äro de administrativa myndigheterna närmast till att bedöma de »forvaltningstekniske eller andre offentlige hensyn», som skola vara de avgörande. Dessa Lundhs uttalanden göra det nödvändigt att något närmare skärskåda läget.
    Meningen med ett stadgande sådant som 15 § i den norska namnlagen är ju att göra den ensamrätt till släktnamnet, som rättsordningen — i det samfällda individualiseringsintresset —vill förläna, effektiv. För att till en början helt bortse från den, enligt min mening viktigaste, privaträttsliga synpunkten och endast taga det allmänna individualiseringsintresset i betraktande tillgodoses detta senare genom den nämnda bestämmelsen i två riktningar. Å ena sidan blir såsom nyss sagts namnet som individualiseringsmedel mera fulländat ju färre de personer äro som bära detsamma. Det är förvånande att Lundh icke i detta sammanhang har blick för denna viktiga synpunkt, ehuru han eljest varnar för det tillstånd, som han så träffande kallar »navneproletariatet» (s. 83) och till vilket ej blott namnen på -sen och-son 2 äro att hänföra utan även ett flertal andra namn 3 visa en farlig tendens att nedsjunka. Å andra sidan är det, vad de alldeles nya namnen beträffar, för den, som saknar ett egen-

 

1 En analog bestämmelse finnes i det av mig utarbetade Förslag till lag om släktnamn m. m., Stockholm 1921 10 § : »Förmenar någon, att beslut om godkännande av släktnamn skett honom till förfång, må han inom natt och år från det kungörelse om beslutet blivit i allmänna tidningarna infört vid domstol föra talan om beslutets hävande».

2 Lundh beräknar s. 85, att i Norge de fem vanligaste namnen på -sen, Olsen, Hansen, Andersen, Larsen och Johansen, bäras av en femtedel av landets befolkning.

3 Lundh nämner såsom exempel härpå s. 87 för Norges del namn sådana som Berg och Dahl; för vartdera namnet har Lundh beräknat antalet bärare städerna Oslo, Bergen, Trondhjem och Stavanger samt Aker tillhopa till cirka 4,500. För namnet Olsen skulle motsvarande siffra vara 30,000 och för Hansen 24,000, för Andersen och Larsen 15,000 och för Johansen 13,500.

OM RÄTT TILL NAMN. 335artat släktnamn, en ingalunda oviktig lockelse till namnförvärv— och en sådan är såsom ock Lundh med skärpa framhåller i hög grad påkallad — att namnförvärvaren tillförsäkras full ensamrätt till sitt nya namn, så att ingen annan mot hans vilja kan förvärva rätt till detsamma. En dylik garanti kräver emellertid för att kunna genomföras ett stadgande av motsvarande innehåll som norska lagens 15 §.
    Nu är ju tydligt, att detta stadgande även har sin avigsida. Lundh yttrar härom: »I motivene fremheves det ubillige i at en person som har fått navnebevilling, skal risikere kanskje efter lang tids forløp å bli fradømt et navn som han har båret i god tro, og som han har erhvervet under iakttagelse av alle tillbørlige former. Jeg er enig i at dette er et meget vektig hensyn som ofte fullt ut vil kunne opveie en eldre navninnehavers krav på å få bevillingen omstøtt. Men ennu større vekt har efter min mening, de forvaltningsmessige, rent navnetekniske hensyn »(s. 121 f.). Detta sistnämnda är emellertid med förlov sagt, för att tala med Lundh, att alldeles »stille saken på hodet». Detta blir klart, om man gör sig besvär att undersöka, vilka dessa »forvaltningsmessige, rent navnetekniske hensyn» äro. Fallet erbjuder från denna synpunkt intet säreget, utöver vad varje namnändring måste medföra genom de störningar i registrering och bokföring med därav följande olägenheter, som bliva en följd av att ett tidigare använt individualiseringsmedel utbytes mot ett nytt. Det har gått väl långt, när man identifierar dessa »forvaltningsmesssige — rent navnetekniske» hänsyn eller rent ut sagt 1 registreringssynpunkten med samhällsintresset självt. Statsorganismen har dock funktionerat ganska väl i våra nordiska länder t. o. m. under den tid, då den namnrättsliga ordningen var så »ytterst vaklende for ikke å sihelt løsaktig» att, såsom Lundh uttrycker det, »folk har skiftet navn like så ofte som de har skiftet skjorte, ja kanske oftere».
    Vissa namnändringar äro nu såsom förut berörts behövliga även ur registreringssynpunkt. Men därutöver bör ett namnbyte, så snart ett intresse av någon betydenhet kräver ett sådant, företagas utan hänsyn till de registreringsolägenheter, som måste följa, ty i sådant hänseende är allan rättfärdighet uppfylld, så snart namnbytet sker under fastslagna former och i offentlighetens fulla ljus. Registreringsolägenheterna äro någon-

 

1 Jfr Lundh s. 112 vid kritiken av motsvarande schweiziska stadgande.

336 GÖSTA EBERSTEIN.ting tillfälligt och övergående jämförda med vinsten, som är av förblivande natur. Härtill kommer att ett namnbyte, av den anledning, som nu närmast är i fråga — framkallat av ett stadgande motsvarande norska namnlagens 15 § — förekommer så sällan, att det får en försvinnande liten betydelse. I en namnrättslig ordning, vilken såsom den svenska har att utgå från en förteckning över samtliga i bruk varande släktnamn, bör det höra till de rena undantagsfallen. Den allvarliga konflikten i nu ifrågavarande fall står fördenskull icke mellan något allmänt intresse och en privaträtt till namn utan mellan tvenne enskilda namnrättigheter. Att härvid företrädet bör tillerkännas den äldre namnrätten är enligt min uppfattning tydligt; till dess förmån kan, såsom framgår av det förut sagda, åberopas ej blott den namnberättigades enskilda rätt utan även det allmänna individualiseringsintresset. Härmed torde det vara ådagalagt, att på denna punkt föreställningen om en konflikt mellan ett allmänt intresse och en privaträtt till namn saknar reellt underlag.
    På samma sätt som den nu behandlade bör ock bedömas en annan viktig fråga, vid vars lösande Lundh ävenledes anser det förefinnas en motsättning mellan allmänt och enskilt intresse. Enligt norska namnlagen § 5 äger den, som saknar släktnamn, att såsom sådant antaga bland annat »navnet på en gård (bruk) eller plass, som han eier, eller som noen av hans foreldre eier, eller navnet på en gård (bruk) eller plass, som han selv eller noen av hans foreldre bruker, såfremt bruksretten er stiftet for levetid eller bruken har vart minst 20 år». Denna och vissa andra därmed sammanhängande bestämmelser blevo efter lagens antagande »under en heftig pressefejde starkt angrepet fra genealogisk hold. Det blev fremhevet at man hadde trådt slektsnavnsretten for nær. Ved den ubetingete adgang til å anta gårds- eller farsnavn vilde bærere av lite utbredte slektsnavn plutselig kunne se andre med loven i hånd som rette innehavere av de samme navn» (s. 82). Lundh dekreterar emellertid, att lagen efter hans mening »har truffet den samfundsmessig riktige løsning.1 I den utstrekning gam

 

1 Detta omdöme är även från Lundhs egen synpunkt för kategoriskt. Jfr s. 88, där åtskilliga exempel anföras, som visa, att det »kunde ha vært meget som talte for en inskrenkning i den helt uinnskrenkte adgang til å anta gårdsnavnet som slektnavn».

OM RÄTT TILL NAMN. 337mel sed och skikk ikke støter for sterkt an mot rasjonelle individualiseringsprincipper bør den gamle sedvane respekteres. Man har jo her det naturlige grunnlag å bygge på ved gjennemføringen av en nyordning. Fra offentlig synspunkt kan det ikke reises noen særlig vektig innvending mot at f. eks. en bonde som eier en gård med et sjeldent navn, antar dette som slektsnavn, selv om en annen familie allerede har navnet. I slike tilfelle er det et ensidig privatrettslig syn som tørner sammen med den almindelige folkeopfatning. Det første får da finne sig i å vike» (s. 82 f.). Konfronterar man denna argumentering med verkligheten och frågar i vad mån det allmänna individualiseringsintresset här är engagerat, blir svaret, att det sammanfaller med den privata namnrätten i så måtto, att ett förefintligt släktnamn förlorar i individualiseringsförmåga i samma mån som nya bärare av namnet tillkomma, och att å andra sidan den, som vill antaga namnet i fråga, kan hänvisas till att välja en sådan variation av detsamma, som skiljer sig från det gamla släktnamnet; en dylik hänvisning låter sig enligt den i Sverige vunna erfarenheten genomföra utan någon större svårighet. Endast i det undantagsfall, att den namnsökande skulle vägra att antaga något annat namn än just det, som redan bäres av en annan släkt, kan det sägas, att det allmänna individualiseringsintresset skulle varit mera betjänt genom att den namnsökande tillåtits antaga namnet ifråga, ett förhållande till vilket lagstiftaren emellertid tydligen icke kan taga någon hänsyn. Det måste därför bero på en felsyn, när Lundh låter den »samfundsmessig riktige løsning »bliva den av honom förordade, eftersom kollisionen mellan allmänt och enskilt intresse i regel ligger tvärtom mot vad Lundhs lösning låter förmoda. Och den enskildes ensamrätt till namnet lärer väl även den få anses vara grundad på »den almindelige folkeopfatning».
    Till samma fel gör sig Lundh skyldig vid bedömandet av § 9 i den finska lagen om släktnamn av den 23 december 1920, vilken han anser gå för långt, då den även i fråga om gårdsnamn fordrar särskilda skäl, för att någon skall få antaga ett tidigare allmänt använt namn eller ett namn, som »veterligen tillhör annan släkt». Detta, säger Lundh, »vilde efter min mening uten tvingende offentlige grunner bety et altfor alvorlig inngrepp i den hevdvunne navnekilde». Såvitt jag har mig

 

22 — Svensk Juristtidning 1929.

338 GÖSTA EBERSTEIN.bekant finnes det i Finland lika litet som i Sverige något nedärvt bruk att antaga gårdsnamnet såsom släktnamn, vilket ju skulle vara det enda skälet till att över huvud diskutera ett medgivande till en dylik rätt. Att eljest hänsynen till »den hevdvunne navnekilde» skulle få väga tyngre än hänsynen tillden enskildes namnrätt, vilken ju ock här sammanfaller med det allmänna individualiseringsintresset, kan jag icke från Lundhs egen utgångspunkt förklara på naturlig väg annat än såsom dikterat av en metafysisk rädsla för den privata namnrätten.
    Såsom redan antytts kan det icke bliva tal om att tillgodose det allmänna individualiseringsintressets krav i hela dess vidd, utan inom vissa gränser måste även bärare av egenartade släktnamn medgivas rätt till ett namnbyte, som påkallas av hänsyn till deras personliga förhållanden. 1 Dessa senare hava sålunda ansetts vara av den vikt, att hänsynen till det allmänna individualiseringsintresset fått vika. Emellertid är att märka att i regel icke heller här förekommer någon konflikt mellan det allmänna individualiseringsintresset och den enskilda namnrätten, utan att denna senare, i den mån den beröres, i regel sammanfaller med det allmänna individualiseringsintresset.
    Till en början må nämnas några kollisioner mellan det allmänna individualiseringsintresset och en namnbärares personliga intresse, vid vilka tredje mans namnrätt står helt oberörd. Hit hör det fall, att någon önskar »å bli kvit et anstøtlig, latterlig eller vanærende navn» (s. 132).2 Här får det allmänna individualiseringsintresset vika, ty exempelvis det löjliga namnet utgör ju ett ypperligt individualiseringsmedel. Trots detta

 

1 Lundh gör gällande, att det är de »offentlige interesser som naturlig avgrenser området for tillatte navneforandringer. Det gjelder å skaffe en individualiseringsordning som teknisk funksjonerer sækrest mulig. Samtidig må sproglige, historiske og rent genealogiske interesser varetas på forskjellig vis »(s. 100). Det är betecknande, att Lundh här icke ens nämner de rent personliga intressena.

2 Från fransk praxis nämner Lundh bl. a., hurusom namnet Malice fått ändras till Molice och Bordel till Borde, och från tysk praxis att Floh fått utbytas mot Flohr. I norsk praxis har »en ung man hvis farfar var drukkenbolt og farbror økonomisk svindler » tillåtits ändra sitt i och för sig »utmerkede slektsnavn». Från svensk praxis förtjänar nämnas att nyligen — genom beslut 9/11 1928 — en person bärande namnet Skuij (Skoy) medgivits att ändra detta till Skutin.

OM RÄTT TILL NAMN. 339är Lundh på det klara med att det allmänna i dylika fall »av innlysende grunner bør stille sig mest mulig imøtekommende» (s. 133). Han ställer sig t. o. m. välvillig, då någon av »pietetshensyn» önskar antaga ett alldeles nytt släktnamn, och anför såsom exempel härpå, att den berömde franske politikern Casimir Periers son fick tillstånd att antaga Casimir-Perier såsom släktnamn.1 Lundh framhåller med full rätt, att avgörandet i dylika fall ingalunda är självfallet: »Hovedvurderingen gjelder i første tilfelle det navn som skal kastes bort, i annet det som skal antas. Men herav følger igjen at hvis det ansøkte navn er for unaturlig eller stemmer for lite med de navnetekniske krav, kan pietetshensynet ikke føre frem» (s. 133). Lundh ställer sig icke ens helt avböjande mot »navneforandring for tidligere straffete personer», och motiveringen härför är ett exempel på huru hans realitetssinne får övertaget över den grå teorien: »Hvor man ikke har med forherdete forbrydere eller permanente konkursskyldnere å gjøre, kan hensynet til vedkommende selv og hans familie gjøre en viss imøtekommenhet forsvarlig» (s. 129). Det gäller även härvid att mot varandra väga de särskilda intressena efter deras styrka, varvid naturligen också det personliga intresset kan visa sig framstå såsom det svagare. I det ömtåliga och omdebatterade spörsmålet, huruvida medborgare av främmande extraktion skola få utbyta sina utländska namn mot sådana av inhemsk klang, skjuter Lundh enligt min mening med full rätt i förgrunden, att det med skäl kan »gjøres gjeldende at man ikke for lettvint bør tillate folk ved navneforandring å skjule sin rase eller oprinnelse» (s. 136). Denna grundsats synes även vara den, som i svensk rättspraxis är den vägledande.2

 

1 I fråga om de sammansatta namnen hävdar Lundh s. 144 ff. i full överensstämmelse med sin allmänna ståndpunkt, att dessa »er et uheldig utslag av navneutviklingen som kraftig bør motarbeides», och han beklagar livligt, att den i det ursprungliga förslaget förekommande bestämmelsen, att man i allmänhet icke skulle godkänna »navn som består av flere ord», icke upptogs i den norska lagen. Emellertid söker justitiedepartementet i sin praxis »i størst mulig utstrekning å undgå doppeltnavnene». Även svensk praxis ställer sig avböjande till dessa namn. — Lundh anför en rad roande exempel på till vilka excesser systemet med sammansatta namn kan leda; ett sådant exempel är det tyska namnet von der Decken vom Himmelreich zum Kuhstall.

2 Av detta skäl har namnbyte förvägrats bärare av t. ex. namnen Schwerkowsky (1926), Dolowitz (1927), Gluchowsky (1928) och Kusitsky (1929).

340 GÖSTA EBERSTEIN.    Vidare har i ett flertal fall individualiseringsintresset, det enskilda ej mindre än det allmänna, fått träda tillbaka av hänsyn till omständigheter, som ansetts berättiga en person att antaga ett redan i bruk varande släktnamn, något som stundom får ske med, stundom utan samtycke av namnets bärare. Att ingå på dessa fall medgiver icke utrymmet. Likaså måste jag avstå från att beröra den i stort sett mycket förtjänstfulla framställningen av de principer, efter vilka den på »Avstamning» (kap. V), »Ekteskap» (kap. VI) och »Adoptiv-, pleie- ogstebarnsforhold» (kap. VII) uppbyggda namnrättsliga ordningen blivit närmare utformad.
    Lundh nämner (s. 40), att det svenska förslaget till lag om släktnamn »i adskillig utstrekning vært mønster ved utarbeidelsen av den norske navnelov». Men vår egen namnlag låter ännu vänta på sig. Det sista decenniet har emellertid i åtskilliga hänseenden fört vårt namnväsende framåt. Den 1919 genomförda centraliseringen av namnärendena till Kungl. Maj:t, skapandet av en fullständig förteckning över de inom landet brukade släktnamnen (AROSENIUS' »Sveriges familjenamn 1920 »med supplement) och utarbetandet av vägledning vid val av nya släktnamn (NOREENS och GRAPES 1921 utgivna »Svensk namnbok») i förening med förslaget till namnlag innefatta redan i sig begynnelsen till ett namnskydd. Redan nu tillämpas sålunda den betydelsefulla grundsatsen, att samtliga släktnamn, som finnas upptagna å förteckningen över de inom landet brukade släktnamnen, utan vidare komma i åtnjutande av skydd i så måtto, att ett redan befintligt släktnamn icke annat än i undantagsfall kan förvärvas av annan person; och även i övrigt tillämpas i stor utsträckning redan nu de principer, som kommit till uttryck i förslaget till namnlag. Men givetvis är detta icke nog utan den namnrättsliga ordningen måste lagfästas och kompletteras med en rätt för släktnamnets bärare att även förhindra andra att tillägna sig och använda namnet. Det är därför att hoppas, att den senast av 1929 års adelsmöte efter motion av herr CRONEBORG hos Kungl. Maj:t gjorda hemställan att snarast möjligt för riksdagen framlägga proposition om antagande av lag om släktnamn måtte vinna beaktande; denna lag berör ju ock ett ämne, som synes ägnat att omfattas med lika stort intresse av riksdagens samtliga politiska partier.

OM RÄTT TILL NAMN. 341    De redan vidtagna åtgärderna hava även visat sina verkningar i så måtto, att allt flera bland dem, som sakna egenartade släktnamn, efterhand med ledning ej minst av »Svensk namnbok» antagit sådana namn. På så sätt har man på frivillighetens väg verkat för det ur allmän individualiseringssynpunkt aldra viktigaste kravet att alla medborgare skola förses med särskiljande släktnamn. Lundh lämnar under »Navnestabilisering» (kap. III) en intressant redogörelse för vad i detta hänseende blivit åtgjort i olika länder. Av särskilt intresse äro de norska och finska namnlagarna, som båda ålägga dem som sakna släktnamn en viss skyldighet att antaga sådana. Norska lagen går dock icke längre än att rikta denna förpliktelse mot dem, som fötts först efter den nya lagens ikraftträdande (§ 6). Den finska lagen däremot har vågat sig väsentligt längre och stadgar i 2 §: »Den som icke har släktnamn, vare skyldig att inom ett år efter denna lags trädande i kraft antaga sådant namn». Denna bestämmelse ges effektivitet på så sätt att, om någon icke inom den förelagda tiden anmält godkänt släktnamn, »skall präst, efter att hava inhämtat kommunalnämndens eller magistratens yttrande, i kyrkoboken såsom hans släktnamn anteckna namnet på det hemman, torp eller annan lägenhet, som han besitter, eller det släktnamnet motsvarande namn, under vilket han eljest är på orten känd och emot vilket veterligt hinder på grund av stadgandet i § 9 ej förefinnes, eller, där dessa grundsatser ej kunna tillämpas, namn som prästen prövar lämpligt» (4 §).
    Den kritik, som jag riktat mot Lundhs teoretiska uppfattning av namnrätten, är avsedd att vara ett uttryck för den betydelse, jag tillmäter hans bok. »Navneplikt og navnerett» utgör det mest fullständiga litterära hjälpmedel vår nordiska litteratur äger för namnrättens studium; jag har velat komplettera arbetet med vissa synpunkter, som jag där saknar men vilka synas mig nödvändiga för en rätt uppfattning av de så betydelsefulla och intressanta namnrättsliga spörsmålen.