OM INNEBÖRDEN AV ETT AKTIEBOLAGS»UPPLÖSNING».

 

AV

 

DOCENTEN KARL OLIVECRONA.

 

Enligt 22 § aktiebolagslagen förvärvar ett aktiebolag rättskapacitet eller blir, som det även brukar uttryckas, en juridisk person i och med registreringen. Utifrån lagens ståndpunkt måste då frågas, när den sålunda uppkomna juridiska personen upphör att existera. Lagen synes också innehålla ett svar på denna fråga. Bolaget skall anses »upplöst», dels då likvidatorerna å bolagsstämma framlagt redovisning för sin förvaltning (117 §), dels då konkurs avslutats, försåvitt överskott ej finnes (finnes överskott, skall bolaget likvidera, 119 §). Att bolaget är upplöst måste väl betyda, att det upphört att existera. Härav synes följa den viktiga konsekvensen att enligt lagen sådana bolagets rättigheter och skyldigheter, som tilläventyrs icke realiserats vid likvidationen, skulle förfalla.
    Saken synes sålunda vara ganska klar, försåvitt man blott håller sig till lagen och drager ut konsekvenserna av dess innehåll. Men när det gäller att i praktiken genomföra denna ordning, måste vissa betänkligheter inställa sig. Om det visar sig, att bolaget innehade någon tillgång, som ej ingått i likvidationen, är det då verkligen av sakliga skäl påkallat, att den skall undandragas bolagets borgenärer och aktieägare? Skall alltså en bolagets fordran helt enkelt förfalla? Skall beatus possidens få lägga beslag på den egendom, som var bolagets? Man kan även fråga, om det finnes något skäl varför en person, som anser sig äga en fordran mot bolaget, icke skall kunna få göra denna gällande och eventuellt få bolaget försatt i konkurs.
    Det finnes tydligen anledning att närmare undersöka saken. Därvid är först att upptaga den frågan, om lagens mening verk-

OM INNEBÖRDEN AV ETT AKTIEBOLAGS »UPPLÖSNING». 353ligen är den, som lydelsen prima facie ger vid handen. Svaret härpå torde bliva jakande, om man jämför lagtexten med motsvarande bestämmelser i 1895 års lag om aktiebolag och därjämte tager hänsyn till motiven.
    Termen »upplösning» användes i 1895 års lag — efter tyskt mönster — på ett sätt som uteslöt möjligheten av att därmed skulle betecknas slutet på bolagets existens. Upplösningen betydde nämligen att bolaget trädde i likvidation (21, 54, 55, 58 §§), varjämte bolaget i händelse av konkurs ansågs upplöst vid konkursens början (56 §). Termen upplösning hänförde sig alltså icke såsom i gällande lag till tidpunkten för likvidationens avslutande. Därmed var givet att upplösningen icke kunde anses innebära rättspersonlighetens upphörande.1 I motiven till1908 års förslag till lag om aktiebolag anmärktes, att denna terminologi såsom stående alltför mycket i strid med språkbruket föranlett missförstånd. I stället infördes den nuvarande terminologien, enligt vilken bolaget ej är att anse såsom upplöst förrän likvidationen avslutats.2 Någon saklig förändring åsyftades icke.3 Det är alltså tydligt, att den nya terminologien införts i syfte att skapa ett exakt uttryckssätt. Men skulle uttryckssättet vara exakt, måste bolagets upplösning betyda slutet på bolagets existens.4 Till stöd för denna tolkning kan också anföras att terminologien enligt motiven skulle överensstämma med den i engelsk rätt brukliga. Det är otvivelaktigt, att bolagets »dissolution» enligt engelsk rättsterminologi betyder att den juridiska personen upphör att existera. Dess »personal property», om sådan finnes kvar, tillfaller såsom bona vacantia kronan, i likhet med vad som gäller för det fall att en fysisk

 

1 Detta framhålles också i motiven till 1890 års förslag till lag om aktiebolag, s. 128: »Då ett bolag vid sin upplösning i allmänhet äger orealiserade tillgångar och obetalda skulder, kan bolagsverksamheten ej upphöra i samma ögonblick upplösningen inträder, utan bolaget måste jämväl därefter uppträda såsom rättssubjekt. Upplösningen föranleder allenast att bolagets affärer ofördröjligen skola utredas i ändamål av slutlig uppgörelse såväl mellan bolaget och dess borgenärer som mellan bolagsmännen inbördes. Först sedan fullständig uppgörelse i båda dessa avseenden ägt rum, kan bolagets existens sägas hava helt och hållet upphört.»

2 Förslag till lag om aktiebolag 1908, motiven s. 68.

3 Ibid. och s. 73.

4 Likvidationens avslutande betecknade även enligt motiven till 1890 års förslag tidpunkten för rättssubjektets upphörande, se ovan not 1.

23 — Svensk Juristtidning 1929.

354 KARL OLIVECRONA.person avlider utan att efterlämna arvingar eller testamentstagare.1
    Man synes sålunda icke kunna tolka lagen på annat sätt än att bolagets upplösning skall betyda upphörande av den i samband med registreringen uppkomna rättspersonligheten. Innan nu den frågan upptages om lagen verkligen skall behöva tilllämpas så strängt, kan det vara skäl att kasta en blick på engelsk och tysk rätt. I engelsk rätt har man i viss mån sörjt för en utväg att förekomma de skadliga följderna av att den juridiska personen anses försvinna i och med upplösningen. Ett upplöst bolag kan nämligen i vissa fall bli »revived» med den effekt att det får tillbaka sina rättigheter och likvidationen kan fortsätta2. I tysk rätt uppnår man ett liknande resultat på en annan väg. Ingen lagbestämmelse om rättspersonlighetens upphörande finnes där. Allmänt framhålles numera i litteraturen, att rättspersonligheten icke upphör vid bolagets »Auflösung». Upplösningen i lagens mening betyder blott, att bolagets ändamål förändras, så att det endast går ut på åstadkommande av likvidation. 3 Emellertid tränger sig under alla

 

1 HALSBURY, The laws of England, vol. V (1910), s. 567 f.; PALMER, Company precedents I (1922), s. 101 f. Bland rättsfallen kan särskilt hänvisas till tvenne, HIGGINSON and DEAN, ex parte the Attorney-General [1899] 1 Q. B. 325 och HASTINGS Corporation v. LETTON [1908] 1 K.B. 378, särsk. s. 386.

2 HALSBURY, a. a. s. 569; PALMER p. a. st.

3 STAUB-PINNER, Kommentar zum Handelsgesetzbuch, 12 u. 13. Aufl. (1926) § 292, anm. 1: »Der Ausdruck (»Auflösung») geht zu weit, indem er auf ein Aufhören der Rechtspersönlichkeit der Aktiengesellschaft hindeutet. In Wahrheit hört die Aktiengesellschaft nicht zu bestehen auff, sondern sie hört nur auf, ihre bisherigen Tätigkeitszwecke zu verfolgen . . . Der Begriff der Auflösung besteht also . . . darin, dass die Aktiengesellschaft ihre bisherigen Tätigkeitszwecke zu verfolgen aufhört und statt deren nur den einen Zweck verfolgt, zu liquidieren, d. h. das Vermögen zu versilbern, die Schulden zu bezahlen, den Ueberschuss zu verteilen und so allmählich ihre Vermögensgrundlage und damit sich selbst zu vernichten.» BRODMANN, Gesetz betr. die Gesellschaften m. b. H. (1924), s. 218, 220, 238 liknande. (Jfr även BGB § 49, st. 2.) Denna teori har varit åtminstone en bidragande orsak till att likvidationen icke anses kunna avbrytas. Såsom grund för denna regel har nämligen anförts just det förhållande, att bolagets uteslutande ändamål efter upplösningen skulle vara att likvidera, varför ett beslut om avbrytande skulle komma i strid med ändamålet. (LEHMANN, Das Recht der Aktiengesellschaften II (1904), s. 596, betecknar ett sådant beslut såsom varande »ultra vires», d. v. s. juridiskt omöjligt för bolaget; jfr ibid. s. 549, not 1; liknande tankegång hos STAUB-PINNER, a. a., § 307, anm. 1, och i motiven till HGB, se MUGDAN, Materialien zum

OM INNEBÖRDEN AV ETT AKTIEBOLAGS »UPPLÖSNING». 355omständigheter frågan om rättspersonlighetens upphörande fram, och den tyska juridiken har icke undandragit sig att besvara frågan. Det är en vanlig tankegång i läran om de juridiska personerna, att en juridisk person alltid måste ha ett underlag i en viss förmögenhet. Denna synpunkt har anlagts på föreliggande fråga, och det säges därför, att den juridiska personen förintas, när hela dess förmögenhet blivit fördelad, men först då.1

 

Handelsgesetzbuch, s. 331.) Beslut om verksamhetens fortsättande anses därför endast kunna fattas i de fall uttrycklig föreskrift det medger. Sådana undantag ha stadgats i några fall, nämligen då bolaget trätt i likvidation »zum Zwecke der Veräusserung ihres Vermögens im Ganzen oder zum Zwecke der Umwandlung in eine andere Gesellschaft» och detta ändamål icke uppnås, samt då konkurs avslutas genom ackord eller förlikning (HGB § 307). Beträffande svensk rätt se SKARSTEDT, Allmänna aktiebolagslagen vid §§ 100 och 119.

1 Entscheidungen des Reichsgerichts in Civilsachen (R.G.) 41, 95 (1898); 109, 391 (1925); jfr citat från STAUB-PINNER i föregående not. BRODMANN ä. a. säger: »Die Person bleibt, sie verschwindet erst mit dem letzten Vermögensstück» (s. 218); »Erst mit der Verteilung des reinen Vermögens auf die Gesellschafter löst sich das Band, das sie verbindet, und erst jetzt verschwindet dann. . . die juristische Person. Es ist kein Scheinleben, das sie in dieser Zeit führt, sondern eine ganz reale Existenz» (s. 238). I LEHMANN-RINGS kommentar till HGB heter det på följande sätt: »Mit Eintritt eines Auflösungsgrundes hört die Aktiengesellschaft an sich als solche auf. Allein ihre Persönlichkeit wirkt bis zur vollständigen Abgrabung der Vermögensgrundlage nach. Es findet ein körperschaftliches Nachleben im Auflösungszeitraume statt» (§ 292, nr 1); Lehmann, Das Recht der Aktiengesellschaften II (1904), s. 548, liknande. I rättsfallet R.G. 92, 77 (1918) utfördes denna tankegång på ett mycket subtilt sätt. X, som var ensam delägare i ett bolag (GmbH), hade såsom likvidator tillskiftat sig själv hela bolagets förmög enhet. En borgenär, som icke fått någon utdelning, krävde X personligen efter likvidationens avslutande men utan framgång. Reichsgericht diskuterade bl. a. den möjligheten, att borgenären skulle ha ett anspråk mot X på grund av obehörig vinst (§ 812 BGB), men svaret utföll nekande. § 812 förutsätter enligt praxis att en förmögenhetsöverföring ägt rum direkt från den som gör gällande anspråket till motparten. Detta hade emellertid icke skett här, utan förmögenheten hade överförts från bolaget till X, varför käranden blott medelbart lidit en förlust. Bolaget stod sålunda mellan käranden och X och hindrade anspråket. Kunde nu icke häremot anföras att bolaget i och med hela förmögenhetens överförande till X upphört att existera, och att sålunda den skenbart indirekta skadan förvandlats till en direkt? Nej, bolaget hade icke upphört att existera. Genom den lagstridiga likvidationen hade bolaget förvärvat ett anspråk gentemot X på återbetalning. Enligt principen att rättspersonlighetens bestånd beror på rättigheternas fanns alltså bolagets rättspersonlighet kvar. "Daraus aber erhellt, dass von einem restlosen Wegfall des 'Zwischenmanns' durch die Liquidationsausschüttung nicht gesprochen werden kann" (se p. a. st., sid. 82 ff.).

356 KARL OLIVECRONA.Genom en egendomlig omkastning gör man sålunda den juridiska personens existens beroende av dess rättigheters, i stället för att det väl snarast borde förhålla sig så, att rättigheternas existens skulle vara beroende av subjektets. Denna uppfattning har emellertid stor praktisk betydelse, i det att likvidationens avslutande och bolagets strykande ur handelsregistret aldrig kan anföras såsom grund för att en bolagets rättighet upphört att gälla. Visar det sig, att någon bolagets tillgång icke fördelats vid likvidationen, så betyder detta endast, att bolaget fortfarande existerar, ehuru det kunnat se ut som om dess existens upphört.1 Teorien omsättes i praktik på det sätt, att likvidationen återupptages. Beträffande aktiebolag finnes en särskild föreskrift om att domstol i sådant fall på ansökan av rättsägare skall förordna likvidatorer (HGB § 302, st. 4). I lagen om GmbH saknas en motsvarande bestämmelse. Här anses emellertid utan direkt stöd i lag den förutvarande likvidatorn vara berättigad och förpliktad att återta sin funktion.2 Förutsättning för likvidationens återupptagande är att bolaget visas inneha ofördelade tillgångar.
    I svensk praxis har den föreliggande frågan varit föremål för H.D:s prövning i tvenne i N. J. A. refererade fall, som dock båda hänfört sig till 1895 års lag. I det ena fallet 3 förklarades av H.D. ansökan om ett aktiebolags försättande i konkurs kunna upptagas till prövning efter avslutad likvidation, varvid likvidatorerna ansågos behöriga att företräda bolaget (de lägre instanserna hade motsatt mening). Då »upplösning» enligt 1895 års lag var något annat än vad termen betecknar i gällande lag, kan fallet icke omedelbart anföras såsom prejudikat för att ett aktiebolag även nu oavsett skedd »upplösning» kan försättas i konkurs. I det andra fallet4 förklarades likvidator efter avslutad likvidation skyldig att ingå i svaromål å bolagets

 

1 STAUB-PINNER § 302, anm. 21: »In Wahrheit war sie (die Gesellschaft) . . . niemals untergangen, trotz Beendigung der Liquidation und Löschung der Firma. Denn die Tatsache, dass noch Vermögen besteht und Mitglieder, die an diesen Vermögensanteilen Rechte besitzen, vorhanden sind, blieb bestehen und hatte zur Folge, dass die Gesellschaft nur scheinbar, nicht in Wahrheit, zu bestehen aufgehört hatte.»

2 R.G. 109, 392 f. (1925).

3 N.J.A. 1900: 305.

4 N. J. A. 1915: 418.

OM INNEBÖRDEN AV ETT AKTIEBOLAGS »UPPLÖSNING». 357vägnar i ett mål om skadestånd på grund av avtalsbrott.1Ehuru frågan om tillämpningen av gällande lag alltså icke varit föremål för avgörande, äro fallen av betydelse, då de visa, att H.D. i sådana situationer, som föreligga efter »upplösning» i nuvarande mening, ansett likvidatorerna fortfarande kunna representera bolaget.2
    Söker man efter några sakliga skäl för regeln att bolaget skall anses upphöra vid en viss tidpunkt, så synes ingenting annat kunna anföras än att bolagets organisation vid denna tidpunkt upphört att fungera och ej utan svårighet ånyo skulle kunna sättas i verksamhet. Detta skäl kan dock icke tillmätas avgörande betydelse. Exemplen från engelsk och tysk rätt visa, att svårigheterna icke äro oövervinneliga.3 I de båda svenska rättsfallen ha tydligen ej heller dessa svårigheter betraktats såsom utslagsgivande.
    Anses de praktiska svårigheterna med en fortsatt likvidation icke oövervinneliga, så böra naturligen icke formella hinder med avseende å sättet för utseende av likvidatorer stå i vägen, därest övervägande skäl skulle befinnas tala för att likvidationen borde få fortsättas. Finnas förutvarande likvidatorer tillgängliga, böra de då, såsom skedde i de svenska rättsfallen, kunna anses utan vidare behöriga. 4 Äro de ur räkningen, så synes

 

1 I det senare fallet resonerade bolagets representant, som om 1910 års lag varit tillämplig. Det var emellertid den äldre lagen som borde tillämpas, då bolaget blivit upplöst (i äldre lags mening) före den 1 januari 1912, se aktiebolagslagen 141 § 3 mom. 11.

2 Man kunde möjligen vilja anföra, att det juridiska resonemang, som ligger till grund för avgörandena, skulle vara omedelbart tillämpligt på förhållandena efter upplösning enligt gällande lag. Bolagets existens såsom rättssubjekt skulle ju enligt motiven till 1890 års förslag upphöra vid likvidationens avslutande. Rättsfallen skulle därför visa, att frågan om den juridiska personlighetens existens eller icke-existens frånkänts betydelse. Emellertid kan utgången i de båda fallen mycket väl förenas med den tyska teorien, och har denna omfattats inom domstolen, kan man icke säga, att den fråga, som uppstår på basis av gällande lag, blivit i fallen besvarad. (Vad angår motiven till 1890 års förslag är det f. ö. troligt, att de bygga på den tyska teorien och att alltså rättspersonligheten ansetts ha upphört först sedan en fullständig uppgörelse verkligen ägt rum, ej i och med det att likvidationen förklarats avslutad.)

3 Det bör emellertid observeras, att dessa lagstiftningar innehålla regler angående förvaring av bolagets böcker [Companies (Consolidation) Act, 1908, s. 222; HGB § 302].

4 Visserligen säger 104 § aktiebolagslagen, att uppdraget att vara likvidator

358 KARL OLIVECRONA.man, utan att göra våld på lagen, kunna tillämpa stadgandet i 103 § aktiebolagslagen om rätt för domstol att, när aktiebolag befinnes sakna likvidatorer, utse sådana på ansökan av någon, vars rätt kan vara beroende därav, att en behörig representant för bolaget finnes.
    Inledningsvis antyddes några skäl, som tala för att likvidationen bör kunna återupptagas. Vad som närmast faller i ögonen är naturligen det omotiverade i att en tillgång skulle definitivt undandragas bolaget och dess borgenärer blott därför att den ej medtagits vid likvidationen. Det vore likaledes i hög grad betänkligt, om bolaget icke efter likvidationens avslutande skulle kunna försättas i konkurs, eftersom detta innebure bl. a. att ansvar enligt 23 kap. S.L. ej kunde göras gällande.
    Det torde vara överflödigt att närmare utveckla de konsekvenser, vartill principen att bolaget vid en. viss tidpunkt upphör att existera såsom rättssubjekt kan leda. De praktiska olägenheter, som här uppstå, äro alldeles analoga med dem, som föranledas av att »rättspersonlighetens» uppkomst bundits vid registreringen.1 I båda fallen ligger ett abstrakt och verklighetsfrämmande betraktelsesätt till grund. När bolaget bildas, förekomma ofta en mängd rättshandlingar före registreringen. Verkningarna av dessa borde väl, synes det, regleras med hänsyn till det praktiska behovet och icke med hänsyn till den märkvärdiga idéen att en »juridisk person», något slags juridiskt väsen, kommer till stånd genom registreringen. När bolaget upplöses, borde lika litet idéen om den juridiska personligheten vara på något sätt bestämmande. Får den spela in, blir följden lätt en alltför schematisk reglering av förhållandena, såvida icke situationen räddas genom någon ny konstruktion. Belysande för den föreliggande frågan är det sätt varpå den behandlats i engelsk och tysk juridik. Visserligen anges en tidpunkt för rättspersonlighetens upphörande, men genom ganska hals-

 

anses gälla intill dess likvidationen blivit avslutad, men det kan icke gärna påstås, att denna föreskrift skulle stå i vägen för likvidationens återupptagande genom samma likvidator. Föreskriften är uppenbarligen icke meddelad i sådant syfte. Den avser blott att fastställa, att de en gång utsedda likvidatorerna, om ej deras uppdrag återkallas, fungera tills bolaget är avvecklat. Samma regel fanns i 1895 års lag (58 §) men ansågs tydligen icke utgöra något hinder för den utgång de båda ovan anförda rättsfallen fingo.

1 Se härom K. OLIVECRONA, Studier över begreppet juridisk person i romersk och modern rätt (1928) s. 131 ff., särsk. s. 167 ff.

OM INNEBÖRDEN AV ETT AKTIEBOLAGS »UPPLÖSNING». 359brytande konstruktioner — i England läran om den juridiska personens återuppståndelse, i Tyskland läran om att dess egen existens beror på dess rättigheters — har man sökt undvika de skadliga konsekvenser, som eljest skulle kunna uppstå. I svensk rätt har frågan ställts på sin spets genom att lagen själv fixerat en tidpunkt för bolagets upphörande utan att anordna något remedium. Men härvid kan man icke förbise den omständigheten, att syftet med ifrågavarande lagbestämmelse ingalunda varit att förverkliga de antydda konsekvenserna utan blott att införa vad man ansett vara en exakt terminologi. I betraktande både härav och av konsekvensernas natur synes det icke vara nödvändigt att verkligen tillämpa regeln om bolagets upplösning efter dess ordalydelse. Men skall den i princip sättas ur kraft, så finnes ingen anledning att tillämpa den i något visst avseende, t. ex. så att en fordran, som tillkommit bolaget, skulle förfalla vid bolagets upplösning.