OM INNEBÖRDEN AV ETT AKTIEBOLAGS»UPPLÖSNING».
AV
DOCENTEN KARL OLIVECRONA.
Enligt 22 § aktiebolagslagen förvärvar ett aktiebolag rättskapacitet eller blir, som det även brukar uttryckas, en juridisk person i och med registreringen. Utifrån lagens ståndpunkt måste då frågas, när den sålunda uppkomna juridiska personen upphör att existera. Lagen synes också innehålla ett svar på denna fråga. Bolaget skall anses »upplöst», dels då likvidatorerna å bolagsstämma framlagt redovisning för sin förvaltning (117 §), dels då konkurs avslutats, försåvitt överskott ej finnes (finnes överskott, skall bolaget likvidera, 119 §). Att bolaget är upplöst måste väl betyda, att det upphört att existera. Härav synes följa den viktiga konsekvensen att enligt lagen sådana bolagets rättigheter och skyldigheter, som tilläventyrs icke realiserats vid likvidationen, skulle förfalla.
Saken synes sålunda vara ganska klar, försåvitt man blott håller sig till lagen och drager ut konsekvenserna av dess innehåll. Men när det gäller att i praktiken genomföra denna ordning, måste vissa betänkligheter inställa sig. Om det visar sig, att bolaget innehade någon tillgång, som ej ingått i likvidationen, är det då verkligen av sakliga skäl påkallat, att den skall undandragas bolagets borgenärer och aktieägare? Skall alltså en bolagets fordran helt enkelt förfalla? Skall beatus possidens få lägga beslag på den egendom, som var bolagets? Man kan även fråga, om det finnes något skäl varför en person, som anser sig äga en fordran mot bolaget, icke skall kunna få göra denna gällande och eventuellt få bolaget försatt i konkurs.
Det finnes tydligen anledning att närmare undersöka saken. Därvid är först att upptaga den frågan, om lagens mening verk-
ligen är den, som lydelsen prima facie ger vid handen. Svaret härpå torde bliva jakande, om man jämför lagtexten med motsvarande bestämmelser i 1895 års lag om aktiebolag och därjämte tager hänsyn till motiven.
Termen »upplösning» användes i 1895 års lag — efter tyskt mönster — på ett sätt som uteslöt möjligheten av att därmed skulle betecknas slutet på bolagets existens. Upplösningen betydde nämligen att bolaget trädde i likvidation (21, 54, 55, 58 §§), varjämte bolaget i händelse av konkurs ansågs upplöst vid konkursens början (56 §). Termen upplösning hänförde sig alltså icke såsom i gällande lag till tidpunkten för likvidationens avslutande. Därmed var givet att upplösningen icke kunde anses innebära rättspersonlighetens upphörande.1 I motiven till1908 års förslag till lag om aktiebolag anmärktes, att denna terminologi såsom stående alltför mycket i strid med språkbruket föranlett missförstånd. I stället infördes den nuvarande terminologien, enligt vilken bolaget ej är att anse såsom upplöst förrän likvidationen avslutats.2 Någon saklig förändring åsyftades icke.3 Det är alltså tydligt, att den nya terminologien införts i syfte att skapa ett exakt uttryckssätt. Men skulle uttryckssättet vara exakt, måste bolagets upplösning betyda slutet på bolagets existens.4 Till stöd för denna tolkning kan också anföras att terminologien enligt motiven skulle överensstämma med den i engelsk rätt brukliga. Det är otvivelaktigt, att bolagets »dissolution» enligt engelsk rättsterminologi betyder att den juridiska personen upphör att existera. Dess »personal property», om sådan finnes kvar, tillfaller såsom bona vacantia kronan, i likhet med vad som gäller för det fall att en fysisk
person avlider utan att efterlämna arvingar eller testamentstagare.1
Man synes sålunda icke kunna tolka lagen på annat sätt än att bolagets upplösning skall betyda upphörande av den i samband med registreringen uppkomna rättspersonligheten. Innan nu den frågan upptages om lagen verkligen skall behöva tilllämpas så strängt, kan det vara skäl att kasta en blick på engelsk och tysk rätt. I engelsk rätt har man i viss mån sörjt för en utväg att förekomma de skadliga följderna av att den juridiska personen anses försvinna i och med upplösningen. Ett upplöst bolag kan nämligen i vissa fall bli »revived» med den effekt att det får tillbaka sina rättigheter och likvidationen kan fortsätta2. I tysk rätt uppnår man ett liknande resultat på en annan väg. Ingen lagbestämmelse om rättspersonlighetens upphörande finnes där. Allmänt framhålles numera i litteraturen, att rättspersonligheten icke upphör vid bolagets »Auflösung». Upplösningen i lagens mening betyder blott, att bolagets ändamål förändras, så att det endast går ut på åstadkommande av likvidation. 3 Emellertid tränger sig under alla
omständigheter frågan om rättspersonlighetens upphörande fram, och den tyska juridiken har icke undandragit sig att besvara frågan. Det är en vanlig tankegång i läran om de juridiska personerna, att en juridisk person alltid måste ha ett underlag i en viss förmögenhet. Denna synpunkt har anlagts på föreliggande fråga, och det säges därför, att den juridiska personen förintas, när hela dess förmögenhet blivit fördelad, men först då.1
Genom en egendomlig omkastning gör man sålunda den juridiska personens existens beroende av dess rättigheters, i stället för att det väl snarast borde förhålla sig så, att rättigheternas existens skulle vara beroende av subjektets. Denna uppfattning har emellertid stor praktisk betydelse, i det att likvidationens avslutande och bolagets strykande ur handelsregistret aldrig kan anföras såsom grund för att en bolagets rättighet upphört att gälla. Visar det sig, att någon bolagets tillgång icke fördelats vid likvidationen, så betyder detta endast, att bolaget fortfarande existerar, ehuru det kunnat se ut som om dess existens upphört.1 Teorien omsättes i praktik på det sätt, att likvidationen återupptages. Beträffande aktiebolag finnes en särskild föreskrift om att domstol i sådant fall på ansökan av rättsägare skall förordna likvidatorer (HGB § 302, st. 4). I lagen om GmbH saknas en motsvarande bestämmelse. Här anses emellertid utan direkt stöd i lag den förutvarande likvidatorn vara berättigad och förpliktad att återta sin funktion.2 Förutsättning för likvidationens återupptagande är att bolaget visas inneha ofördelade tillgångar.
I svensk praxis har den föreliggande frågan varit föremål för H.D:s prövning i tvenne i N. J. A. refererade fall, som dock båda hänfört sig till 1895 års lag. I det ena fallet 3 förklarades av H.D. ansökan om ett aktiebolags försättande i konkurs kunna upptagas till prövning efter avslutad likvidation, varvid likvidatorerna ansågos behöriga att företräda bolaget (de lägre instanserna hade motsatt mening). Då »upplösning» enligt 1895 års lag var något annat än vad termen betecknar i gällande lag, kan fallet icke omedelbart anföras såsom prejudikat för att ett aktiebolag även nu oavsett skedd »upplösning» kan försättas i konkurs. I det andra fallet4 förklarades likvidator efter avslutad likvidation skyldig att ingå i svaromål å bolagets
vägnar i ett mål om skadestånd på grund av avtalsbrott.1Ehuru frågan om tillämpningen av gällande lag alltså icke varit föremål för avgörande, äro fallen av betydelse, då de visa, att H.D. i sådana situationer, som föreligga efter »upplösning» i nuvarande mening, ansett likvidatorerna fortfarande kunna representera bolaget.2
Söker man efter några sakliga skäl för regeln att bolaget skall anses upphöra vid en viss tidpunkt, så synes ingenting annat kunna anföras än att bolagets organisation vid denna tidpunkt upphört att fungera och ej utan svårighet ånyo skulle kunna sättas i verksamhet. Detta skäl kan dock icke tillmätas avgörande betydelse. Exemplen från engelsk och tysk rätt visa, att svårigheterna icke äro oövervinneliga.3 I de båda svenska rättsfallen ha tydligen ej heller dessa svårigheter betraktats såsom utslagsgivande.
Anses de praktiska svårigheterna med en fortsatt likvidation icke oövervinneliga, så böra naturligen icke formella hinder med avseende å sättet för utseende av likvidatorer stå i vägen, därest övervägande skäl skulle befinnas tala för att likvidationen borde få fortsättas. Finnas förutvarande likvidatorer tillgängliga, böra de då, såsom skedde i de svenska rättsfallen, kunna anses utan vidare behöriga. 4 Äro de ur räkningen, så synes
man, utan att göra våld på lagen, kunna tillämpa stadgandet i 103 § aktiebolagslagen om rätt för domstol att, när aktiebolag befinnes sakna likvidatorer, utse sådana på ansökan av någon, vars rätt kan vara beroende därav, att en behörig representant för bolaget finnes.
Inledningsvis antyddes några skäl, som tala för att likvidationen bör kunna återupptagas. Vad som närmast faller i ögonen är naturligen det omotiverade i att en tillgång skulle definitivt undandragas bolaget och dess borgenärer blott därför att den ej medtagits vid likvidationen. Det vore likaledes i hög grad betänkligt, om bolaget icke efter likvidationens avslutande skulle kunna försättas i konkurs, eftersom detta innebure bl. a. att ansvar enligt 23 kap. S.L. ej kunde göras gällande.
Det torde vara överflödigt att närmare utveckla de konsekvenser, vartill principen att bolaget vid en. viss tidpunkt upphör att existera såsom rättssubjekt kan leda. De praktiska olägenheter, som här uppstå, äro alldeles analoga med dem, som föranledas av att »rättspersonlighetens» uppkomst bundits vid registreringen.1 I båda fallen ligger ett abstrakt och verklighetsfrämmande betraktelsesätt till grund. När bolaget bildas, förekomma ofta en mängd rättshandlingar före registreringen. Verkningarna av dessa borde väl, synes det, regleras med hänsyn till det praktiska behovet och icke med hänsyn till den märkvärdiga idéen att en »juridisk person», något slags juridiskt väsen, kommer till stånd genom registreringen. När bolaget upplöses, borde lika litet idéen om den juridiska personligheten vara på något sätt bestämmande. Får den spela in, blir följden lätt en alltför schematisk reglering av förhållandena, såvida icke situationen räddas genom någon ny konstruktion. Belysande för den föreliggande frågan är det sätt varpå den behandlats i engelsk och tysk juridik. Visserligen anges en tidpunkt för rättspersonlighetens upphörande, men genom ganska hals-
brytande konstruktioner — i England läran om den juridiska personens återuppståndelse, i Tyskland läran om att dess egen existens beror på dess rättigheters — har man sökt undvika de skadliga konsekvenser, som eljest skulle kunna uppstå. I svensk rätt har frågan ställts på sin spets genom att lagen själv fixerat en tidpunkt för bolagets upphörande utan att anordna något remedium. Men härvid kan man icke förbise den omständigheten, att syftet med ifrågavarande lagbestämmelse ingalunda varit att förverkliga de antydda konsekvenserna utan blott att införa vad man ansett vara en exakt terminologi. I betraktande både härav och av konsekvensernas natur synes det icke vara nödvändigt att verkligen tillämpa regeln om bolagets upplösning efter dess ordalydelse. Men skall den i princip sättas ur kraft, så finnes ingen anledning att tillämpa den i något visst avseende, t. ex. så att en fordran, som tillkommit bolaget, skulle förfalla vid bolagets upplösning.