BIRGER WEDBERG. Lagstil. Några citat och reflexioner. Sthm 1928. Norstedt. Kr. 1.25.

 

    Mycket har skrivits och talats om hurusom våra jurister vanvårda vårt svenska språk. En stor del av vad sålunda anmärkts är nog alldeles rikligt. Men anmärkarna hava ej sällan skjutit över målet. Man har nämligen förbisett, att den tunga form, som valts för det juridiska språket, i allmänhet betingats därav att man velat tydligt utmärka kausalsammanhanget i de uttalade satserna. De gamla förkättrade hovrättsrubrikerna hade i själva verket sina förtjänstfulla sidor; de lärde den unge adepten att noga se till sammanhanget i det hela och att skilja mellan det som var oviktigt och det som var av verklig betydelse. Den lättnad i formen, som hovrättens domsrubriker under senare tider erhållit, är icke i allo av godo; den leder ofta nog till att domsrubriken blir ett slags kåseri, däri betydelsefulla och likgiltiga fakta uppradas efter varandra utan behörig hänsyn till deras relevans. Klart är, att ett dylikt tillvägagående icke är alldeles utan våda för rättskipningen. Men att juristerna i mångt och mycket sökt fördärva vårt språk, det är obestridligt. De och köpmännen hava därutinnan hjälpts åt, var på sitt gebit och efter sin förmåga.
    Med föreliggande arbete, ett häfte om 51 trycksidor, har förf. sökt avhjälpa, eller åtminstone hejda, det juridiska språkets förfall, särskilt sådant det framträder i avfattningen av våra lagar. Det är en liten förtjusande skrift, som man läser med stort nöje och helt säkert icke utan en viss skamkänsla. På det lätta, skämtsamma sätt, som väl kännes igen från föregående arbeten av samme förf., påvisar han, hurusom lagspråket i åtskilliga hänseenden mer och mer försämrats. Det har gått så långt, att förf. anser sig kunna beträffande vissa stadganden i en av våra allra modernaste lagar uttala, att det vore beklagligt, om lagens tillämpare komme att vid avfattningen av sina protokoll och beslut taga stilen i denna nya lag till mönster.
    Den fråga, förf. tagit upp till behandling, är ganska betydelsefull. Lagens språk avspeglas i rättskipningen och sprider sig från denna till våra centrala ämbetsverk och alla de enskilda, som hava med rättskipningen att skaffa. Skadan av ett dåligt lagspråk är fördenskull vitt omfattande.
    Förf. har i sin skrift sammanskrapat en ansenlig hög av juridiska språkfel och otympligheter. I två avseenden hade han emellertid, synes mig, bort i sin språkrensning gå längre än han gjort. Det ena gäller frågan om lagars rubriker, vilken fråga synes vara förtjänt av mera uppmärksamhet än förf. ägnat densamma. Den är visserligen,

såsom förf. anmärker, icke riksviktig. Men den är icke heller oväsentlig. En lagrubriks uppgift är alls icke att exakt och uttömmande angiva lagens innehåll; detta är i de flesta fall en omöjlighet och vore för övrigt ändamålslöst. Utan rubriken står ovanför lagen för att identifiera denna, tydligt åtskilja den från andra lagar. Förnämsta fordringen på en rubrik är därför, att den skall vara kort och sådan, att den kan i dagligt tal användas såsom benämning på lagen. "Sjölag", "vattenlag", "konkurslag", "skogsvårdslag", "förordning om motorfordon", det är rubriker som duga. Olämplig är däremot en rubrik sådan som "lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område". I dagligt tal får lagen aldrig heta annat än "avtalslagen"; och ett fullt tillfredsställande namn på lagen vore "lag om avtal". Likaså "lag om köp och byte av lös egendom". I dagligt tal heter den "köplagen", och den borde ej heller hava annan rubrik än "lag om köp". Att den äger tillämpning å byte är lika onödigt att omtala i rubriken som att den även gäller arbetsbeting. Och att den icke berör omsättningen av fast egendom behöver ännu mindre framgå av rubriken; jfr den gamla goda rubriken "handelsbalken". Ytterligare ett exempel: "förordning i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva". Den är visserligen tillkommen för länge sedan, men för det föreliggande spörsmålet typisk. Inga som helst misstag eller andra olägenheter vore att befara, om författningen benämndes, såsom i dagligt tal sker, "förordning om lösöreköp".
    Den andra ofullständighet, som enligt mitt förmenande vidlåder förf:s framställning, består däri att han totalt negligerat det rådande, allt mera tilltagande bruket i objekt- och attributsatser av hjälpverben "skola", "må" och "kunna" för att beteckna en viss reservation därom att det möjligen icke förhåller sig så som i texten antages. Detta bruk är i själva verket intet annat än ett missbruk: den underordnade satsen är, språkligt sett, icke lämpad att i sig inrymma en dylik reservation.
    Intet är vanligare i en domsrubrik än en sats lydande: N. N. instämde N. N. med påstående, att han "skulle hava" gjort det eller det. Denna sats är felaktig därutinnan att man oriktigt återgivit påståendet, vilket är, att den instämde "gjort" det eller det. Det ovisshetsmoment i fråga om den instämdes förfarande man vill betona ligger redan i ordet "påstående" och borde icke ånyo upprepas i bisatsen genom orden "skulle hava". Dylik felaktig användning av hjälpverbet "skola" är, som sagt, vanlig i domsrubriker, men är lyckligtvis i lagstil endast sällsynt förekommande.
    Så är däremot icke fallet med de båda andra hjälpverben "må" och "kunna", vilka utmärkta små verb allmänt nyttjas i bisatser för angivande av ovisshet angående där beskrivna förhållanden, och detta ej mindre i lagstil än i domsrubriker och vetenskapliga arbeten.
    Att sålunda använda dessa verb är icke någon nyhet. Redan 1864 års strafflag innehåller i 4 kap. 9 §, att avräkning skall ske för vad den dömde av honom förut ådömt straff "kan hava" utstått, och i

10 § av samma kapitel, att avräkning skall ske för vad som av sådant straff "kan vara" verkställt. Ordet "kan" i dessa båda satser saknar betydelse och borde fördenskull icke där förekomma.
    Lagstiftarna torde emellertid icke bära den egentliga skulden till detta missbruk, utan den vilar nog ursprungligen på lagskipningens och vetenskapens målsmän. Vilken jurist känner ej igen avslutningen å en hovrättsdom, att klaganden dömes ersätta motparten vad denne "kan visa sig hava utgivit" till lösen av domen? Med denna lokution menar man för visso icke, att betalningsskyldighet skall inträda, så snart motparten är i stånd att visa, att han utlöst domen, utan man avser att uppställa fordran på att han uppvisar den utlösta domen. Men varför skriver man då icke som man menar: vad denne "visar sig" etc.? Ja, svare därpå den som kan. Ett annat rätt vanligt uttryck är "den omständighet, att N. N. må (eller kan) hava gjort" det eller det. Möjligheten av att personen i fråga handlat sålunda betecknas här felaktigt såsom en faktisk omständighet.
    Oupphörligt återfinner man i domar dylika felaktiga uttryck, t. ex.en svarande berättigas att mot sin skuld kvitta den fordran han "må äga" eller "kan äga". Naturligtvis skall han icke få kvitta någon annan fordran än den han verkligen äger; vad han "kan äga" eller "må (?) äga" är komplett likgiltigt.
    Så småningom har detta oklara och ologiska skrivsätt fått fast fot i lagspråket. Vår framstående rättslärde justitierådet Tore Almén hade förälskat sig däri; hans standardverk om köplagen vimlar av dylika uttryck, och köplagen själv, vid vars tillkomst han medverkade, bär spår av denna hans förälskelse. Så t. ex. i 59 §: "pliktig att ersätta köparen skada, som av sagda anledning må honom tillskyndas". Vad har ordet "må" där att göra? Likaså i 25 §: "det belopp, varmed — — — priset å sådant gods, som köpet avser, må hava överstigit köpeskillingen". Orden "må hava" sakna här varje annan uppgift än att erinra om att ett sådant överstigande ej alltid inträffar, en erinran som det är alldeles obehövligt att uttala. I 17 §:s uttryck "godset må hava av våda förstörts", äro likaså orden "må hava" fullständigt betydelselösa. Liknande uttryck återfinnas i avtalslagen, vid vars utarbetande Almén jämväl huvudsakligen medverkat. T. ex. i 31 § "stå i uppenbart missförhållande till det vederlag, som (må hava) blivit erlagt eller utfäst", 36 § "förlust, som den enligt utfästelsen berättigade (må hava) lidit", "det intresse han eljest (må hava) haft i handlingens företagande" o. s. v. Och såsom ofta sker här i livet, efterliknas store män även i deras fel. Det alménska giftet synes hava orsakat en verklig epidemi. Exempel härpå erbjuder den nya konkurslagen, som innehåller mera än ett 50-tal dylika ologiska och överflödiga "må" och "kan".
    Vore det nu så, att detta skrivsätt icke hade annat fel än att vara fult och otympligt, skulle det kanske kunna fördragas. Men förhållandet är, att. skrivsättet emellanåt gör lagtexten oklar eller rent av vilseledande. Den omständighet, att verbet "kunna" användes på sätt ovan sagts, medför, att beträffande åtskilliga lagbud, där detta

verb förekommer och icke uppenbarligen står betydelselöst, man måste ställa sig tveksam inför frågan om lagbudens rätta innebörd. Märk t. ex. de känsliga uttrycken "kan anses oskäligt" i 5 § köplagen, jämfört med 6 §:s ord "är uppenbart orimligt", och "kan anses stridande" i banklagens 72 och 188 §§!
    Lika farligt för misstolkningar är visserligen icke missbruket av verbet "må". Men fara föreligger även där. Jag tillåter mig anföra ett typiskt exempel. I 2 § av kungörelsen den 18 juni 1926 med den trevliga rubriken "kungörelse med vissa föreskrifter beträffande tillämpning av lagen den 23 maj 1924 (nr 130) om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap" säges i 1 mom., att sökande skall vid sin ansökning ingiva eller insända uppgift om den församling inom riket, i vilken han "må vara" kyrkobokförd. Enligt det gängse skrivsättet skulle detta uttryck nu betyda allenast "är" kyrkobokförd och ordet "må" hava kommit till för att det icke skall se ut, som om lagstiftaren alldeles glömt bort det tänkbara fallet, att sökanden ej är kyrkobokförd någonstädes. Mot denna tolkning tala emellertid två omständigheter: den ena, att lagstiftaren icke lämnat någon föreskrift för nyss angivna tänkbara fall, och den andra, att i 1 § 1 mom. av författningen för där omförmält fall stadgas, att den intresserade parten skall ingiva eller insända uppgift om den församling inom riket han "tillhör". Dessa båda omständigheter giva anledning förmoda, att uttrycket "må vara" har någon särskild betydelse, och man kommer därvid osökt att tänka på stadgandet i 1871 års fattigvårdsförordning därom att en person har hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, varest han senast "författningsenligt blivit eller bortbliva" mantalsskriven. Möjligen bör alltså det nu granskade uttrycket "må vara" tolkas såsom "är eller bör vara". Detta exempel torde ganska åskådligt visa det förkastliga i att på dylikt sätt missbruka ett gott hjälpverb.
    Även åtskilliga andra språkliga försyndelser i vår lagstil skulle nog kunna påvisas utöver dem, som upptagas i justitierådet Wedbergs nu anmälda skrift. Men vad denna innehåller är i allt fall tillräckligt för att göra den väl förtjänt att varda av alla jurister inköpt, noga studerad och tagen till efterrättelse.

Emil Sundberg.