OSCAR PLATOU, Forelæsninger over norsk sjøret. 2 utg. ved JAKOB AARS. Bd 1. Oslo 1929. Aschehoug. 419 s. Inb. kr. 28.60.

 

    Ovannämnda nya upplaga av Platous framställning av sjörätten, varav ett första häfte utkom 1925, har nu fortskridit så långt, att första bandet föreligger komplett. Förutom ett inledande kapitel omfattar detsamma kap. 2—5, vari avhandlas reglerna om rederi och om fartygs befälhavare samt befraktningsrätten. Den nya upplagan åsyftar framför allt att bringa framställningen av sjörätten à jour med norsk rätt och nordisk domstolspraxis, men den ägnar även i stor utsträckning uppmärksamhet åt främmande lagstiftning och litteratur. Stora delar av arbetet äro också helt nya eller omarbetade, något som är väl förklarligt, då det ju är nära 30 år sedan detsamma första gången utkom. Att det i sitt nya skick är av största intresse även för svenska jurister, behöver icke påpekas.

 

KARL WILLGREN. Finlands sjöfarts- och tullrätt. Helsingfors 1928. Söderström. VIII, 154 s. Fmk 65.00.

 

    Prof. Willgren har i föreliggande arbete givit en framställning av de förvaltningsrättsliga delarna av sjöfarts- och tullrätten. Arbetet omfattar följaktligen varken sjörätten eller den finansrättsliga delen av tullrätten i vidare mån än dessa behöva beröras för förståeligheten av den offentligrättsliga regleringen. Framställningen erbjuder i så måtto föga av intresse för en icke-finländare, som densamma huvudsakligen har karaktär av en redogörelse för den finländska rätten, vilken förf. i vidsträckt omfattning refererar enligt författningstexten. Ibland synes återgivandet nästan onödigt fullständigt, såsom då förf. (s. 107—108) redogör för förvaltares, tullinspektorers, överuppsyningsmäns och uppsyningsmäns olika uppgifter. Framställningen synes också på sina ställen mindre jämn; medan förf. (s. 39) definierar det troligen rätt väl kända begreppet »flagga» — »en vanligen av glest tyg tillverkad duk av bestämd form och färg» — lämnar han den icke-sjöfarande läsaren (s. 61) i okunnighet omvad en »remmare» är.
    Arbetet är emellertid först och främst av intresse även för en rikssvensk läsare därigenom, att förf. giver ett flertal förträffliga små historiska översikter, vilka ju, såvitt angår tiden före 1809, även röra Sverige. Smärre inadvertenser hava dock insmugit sig i dessa, såsom då förf. (s. 113) ej tillräckligt håller i sär sjötulls- och landtullsväsende, och — till äventyrs i följd av tryckfel — talar om kammarkollegii cirkulär 1719 i stället för kommerskollegii. När förf. (s. 97—98) i ett svep behandlar tullrätten från 1577 års mandat till 1774 års

seglationsordning, blir dessutom förkortningen alltför stark för att giva läsaren nämnvärd behållning.
    Arbetets största och betydande förtjänst är, att det utgör ett försök att framställa ämnet vetenskapligt systematiserat. Härav följer den reda och klarhet, som kännetecknar framställningen av den förvirrande mångfald detaljregler ämnet rör, och som trots materialets vidlyftighet gör arbetet ganska lättläst. Någon gång synes dock strävan efter vetenskaplighet hava fått undantränga ett naturligt uttryckssätt, såsom då förf. (s. 122) säger, att skyldigheten att erlägga tull »upphör» genom betalning. En brist hos arbetet är emellertid, att förf. utelämnat den vetenskapliga apparaten; litteratur- och källhänvisningar — utom till författningstexterna — saknas sålunda nästan helt. 

H. S.