Övergångsbestämmelserna vid patenttidens förlängning. I häft. 1 av denna tidskrift för innevarande år (s. 47 — 55) finnes införden av vice häradshövdingen GUSTAF ABENIUS författad kritik av övergångsbestämmelserna till 1928 års lag om patenttidens förlängning ävensom ett mot nämnda artikel riktat genmäle av professorn GÖSTA EBERSTEIN jämte därå av Abenius avgiven replik. Med hänsyn till Ebersteins inlägg kan det måhända tyckas överflödigt, att även jag yttrar mig i frågan. Men då Abenius i sin replik (s. 55) under åberopande av lagens otydlighet på den punkt, varom diskussionen rör sig, mer eller mindre direkt begär en förklaring av dem, som haft att göra med lagens tillkomst, samt jag inom justitie- och handelsdepartementen biträtt med ifrågavarande lagstiftningsarbete, har det synts mig icke vara alldeles opåkallat, att jag i korthet anger, huru jag under arbetets fortgång sett och alltjämt ser på frågan. Naturligtvis talar jag härvid blott i eget namn och kan endast säga, vad jag personligen anser hava varit lagstiftarens mening.
    Vad Abenius vänder sig mot är, att enligt hans åsikt patenthavaren— vare sig uppfinnaren själv eller hans efterträdare i rätten till den patenterade uppfinningen — blivit för mycket gynnad på bekostnad av licenstagare, som genom avtal med patenthavaren förvärvat sin utövningsrätt före lagens ikraftträdande, eller med andra ord uttryckt att industriintresset obehörigen fått stå tillbaka för uppfinnareintresset. Jag kan icke medgiva det befogade i detta påstående. Särskilt med anledning av vad Abenius (s. 50 — 51) yttrar rörande förhållandet mellan patenthavare och innehavare av s. k. enkla licenser vill jag till en början framhålla, att enligt min uppfattning av patentskyddets grund och syfte man icke bör draga en alltför skarpt markerad gräns mellan industriens och uppfinnarnas intressen. Dessa sammanfalla nämligen enligt sakens natur i mångt och mycket. Givetvis uppstå dock allt emellanåt ekonomiska divergenser, och det gäller då att väga de olika intressena mot varandra och giva envar av parterna vad honom rättvisligen tillkommer. Det är detta man sökt göra i de omstridda övergångsbestämmelserna till 1928 års lag.
    När patenttiden förlängdes med två år och denna förlängning ansågs över huvud taget böra göras tillämplig jämväl å äldre patent— något som ju även Abenius finner vara i princip riktigt — gällde det alltså bland annat att mellan kontrahenterna i redan existerande licensavtal rätt fördela den förmån, som skyddstidens utsträckande innebar. Att denna uppgift ej var så alldeles lätt, skall jag vara den förste att medgiva. Påtagligt är, att meningarna här kunna vara delade och att, hur man än förfar, risk för kritik alltid föreligger från det ena eller andra hållet. En så rättvis fördelning som möjligt ansåg man sig ernå genom att väl låta förlängningen i första hand

378 H. HJERTÉN.komma patenthavaren till godo men därjämte giva äldre licenstagare befogenhet att mot ersättning, som i händelse av tvist skulle bestämmas av domstol, utöva uppfinningen även under de tillagda patentåren och sålunda betaga patenthavaren möjligheten att förvägra sådan utövningsrätt eller för densamma uppställa oskäliga villkor.
    Jag kan icke finna annat, än att denna lösning av den föreliggande intressekonflikten är både teoretiskt riktig och praktiskt lämplig. Den har också — med vissa avvikelser, som här sakna betydelse —tidigare kommit till användning i Tyskland, något som icke gärna skett, om med fog kunnat sägas, att den stora tyska industriens berättigade intressen därigenom trätts för nära. Det är visserligen sant, att en annan princip tillämpats i Norge, men jag är med hänsyn till den norska lagens avfattning och motiveringen till densamma ingalunda övertygad, att den löser alla här uppkommande spörsmål i den riktning, som Abenius anser vara den enda rätta; vissa av dem löser den, såvitt jag kan förstå, t. o. m. icke alls. Att närmare ingå härpå skulle emellertid föra för långt.
    Hade åt vår lag givits det innehåll, som Abenius förordar, skulle i förhållande till äldre licenstagare patenthavaren i många fall icke hava kommit i åtnjutande av någon som helst förmån genom patenttidens förlängning. Abenius resonemang leder ju — för att taga ett exempel — i sina konsekvenser t. o. m. därhän, att en patenthavare, som före lagens ikraftträdande utan tidsbegränsning upplåtit licens, kanske uteslutandelicens, till annan med skyldighet för denne andre att endast erlägga royalty för vissa år, låt mig säga de tio första, men med förpliktelse för patenthavaren att upprätthålla patentet under hela patenttiden och beivra eventuellt förekommande intrång, städse skulle vara skyldig att utan någon särskild gottgörelse avlicenstagaren betala årsavgifter även för 16:de och 17:de patentåren och kanske också föra en eller flera processer om intrång under samma tid. Att detta skulle innebära rättvisa, har jag svårt att förstå. Det är ju dock uppfinnaren, som man främst har att tacka för uppfinningens tillkomst, och att det oaktat på sätt, som nu nämnts, uteslutande lägga förpliktelser å honom för att ensidigt tillgodose licenstagaren vore väl ändå bra obilligt. Om lagen avfattats så, skulle — därom känner jag mig förvissad — mot densamma kunnat riktas en vida allvarligare och mera befogad kritik än den, som nu kommit lagen och dess upphovsmän till del.
    I vissa fall, delvis analoga med de nämnda där licenstagare stå mot patenthavare, kan emellertid lagen verkligen sägas föra till ett, principiellt sett, mindre nöjaktigt resultat av i viss mån samma natur, som ovan antytts; men där har detta onda tyvärr icke kunnat undvikas. Jag syftar härvid på den av en ledamot i lagrådet berörda frågan huruvida, när en formlig patentöverlåtelse — ej ett upplåtande av licens — föreligger utan rätt för överlåtaren till royalty under patentets giltighetstid, förmånen av skyddstidens förlängning i regel bör komma enbart den nye patenthavaren och ej alls uppfinnaren till del. Lagen besvarar denna fråga med ja, och bemälde lagråds-

PATENTTIDENS FÖRLÄNGNING. 379ledamot har funnit svaret, om också ej i allo tillfredsställande, dock av praktiska skäl icke kunna bliva något annat. När det åter gäller en licens, förefinnes möjlighet att giva envar av intressenterna hans tillbörliga rätt, och då bör man väl även göra det. I detta sammanhang vill jag också ifrågasätta, om icke vid fastställande av ersättningen för en upplåten licens hänsynen till huru länge patenthavaren eljest skulle kunna hindra sin medkontrahent att avgiftsfritt utöva uppfinningen spelar en något större roll, än Abenius (s. 48) tycks vilja göra gällande.
    Abenius förklarar sig i repliken till Eberstein (s. 55) vara ense med honom därom, att i händelse ett licensavtal uttryckligen stadgar en fixerad ersättning för utövningsrätten till patentet, oberoende av eventuell förlängning av patenttiden, licenshavaren icke kan enligt 1928 års lag åläggas ytterligare betalningsskyldighet. Och härom lärer ej mera än en mening kunna råda. Fråga är fasthellre — och Ebersteins sätt att uttrycka sig (s. 54) tyckes ej lägga något absolut hinder i vägen mot att giva en sådan innebörd åt hans ord — om man icke kan gå ett steg längre och ej ovillkorligen fordra, att i licensavtalet uttryckligen bestämts, att en i framtiden möjligen genomförd utsträckning av patenttiden är utan betydelse. Att så varit kontrahenternas mening, kan väl också tydligt framgå av omständigheterna, helst som frågan om patenttidens förlängning varit mer eller mindre aktuell under år, ja årtionden före tillkomsten av 1928 års lag. Men detta är något annat än att alltid presumera en sådan avsikt hos kontrahenterna. Ganska stora fordringar bör man nog ställa på den bevisskyldige parten i en eventuell rättegång. Huruvida de av Abenius (s. 48 — 49) speciellt åberopade licensavtalen kunna tolkas så, att frihet från licensavgift bör anses föreligga fördet 16:de och 17:de patentåret, därom vågar jag icke att, med ledning blott av de lämnade referaten och utan närmare kännedom om förhållandena i övrigt, uttala någon bestämd åsikt; snarast synes mig i flertalet sådana fall frågan vara att besvara nekande. Att svårigheter kunna yppa sig vid bedömande av ett dylikt spörsmål, är obestridligt. Detta hade man nog också klart för sig vid lagens tillkomst, och vanskligheter av denna art torde näppeligen kunna undvikas på ett område som detta. Men att därför med Abenius (s. 52) påstå, att ett avsteg här skett från den allmänna regeln att vid lagändringar icke rubba förut träffade avtal, synes ej vara riktigt. Deav Abenius (s. 48 o. 55) ur motiven anförda, i själva lagtexten ej förekommande orden, att "varje licens såsom sådan (kurs. av mig) upphör med det femtonde patentåret", lära icke förbjuda en sådan tolkning av övergångsbestämmelserna som den av mig här ovan angivna, men å andra sidan torde de ej heller, utöver vad jag sålunda medgivit, lämna rum för en lagtolkning, överensstämmande med vad Abenius anser rätt och billighet fordra.
    Slutligen några ord i anledning av vad Abenius (s. 47 o. 55) yttrar därom, att den osedvanligt brådstörtade beredningen av ifrågavarande lagstiftningsärende synes haft sin del i det enligt hans uppfattning

380 H. HJERTÉN.mindre nöjaktiga resultat, vartill lagstiftaren kommit. Att den slutliga behandlingen av frågan om patenttidens förlängning gått mer än vanligt raskt, kan svårligen förnekas, om jag också samtidigt vill erinra, att frågan förut länge stått på dagordningen och bland annat dryftats såväl i patentlagstiftningskommitténs år 1919 avgivna betänkande med förslag till ny patentlag och däröver inkomna utlåtanden som även interpellationsvis vid 1924 års riksdag. För övrigt känns det — om jag nu för min ringa del skall taga åt mig vad Abenius i detta avseende sagt — i och för sig nästan uppfriskande med litet kritik för överdriven raskhet. Något sådant vederfares sällan kommittéer och s. k. sakkunniga från vare sig ett eller annat håll. Men betänklig blir naturligtvis saken, om skyndsamheten haft den ledsamma följden, att resultatet av arbetet blivit mindre gott. Jag vill då nämna, att, i motsats till vad Abenius utgått från, just frågan om äldre licenshavares rättsliga ställning varit föremål för mycket ingående överläggningar under ärendets beredning. Vad därutinnan förekommit inom vederbörande departement kan jag ju icke här närmare inlåta mig på. Däremot ber jag att få hänvisa, förutom till riksdagstrycket, speciellt till den i justitiedepartementet förvarade akten i ärendet. Därav framgår, att kommerskollegium särskilt diskuterat den nu omtvistade frågan med tillkallade experter från industrien och härvid ej funnit anledning till invändning mot förslaget på denna punkt. Att sålunda den myndighet, som i främsta rummet företräder näringslivets intressen, efter noggrann prövning tillstyrkt förslaget och att samma ståndpunkt intagits av Sveriges industriförbund, talar väl för att lagen i själva verket fullt tillgodoser nämnda intressen. För egen del vill jag endast tillägga, att även om jag haft tid på mig till den dag, som i dag är, för utarbetande av förslaget, jag nu skulle framlägga samma lagtext som för ett år sedan, d. v. s. densom, med några redaktionella jämkningar, återfinnes i lagen; och jag skulle göra det i livlig övertygelse, att jag därvid förfore mindre ensidigt, än om jag följde den av Abenius förordade vägen.
    Måhända har jag i det föregående på en eller annan punkt uttalat mig väl kortfattat i förhållande till frågans invecklade natur, men jag har icke vågat begära att på ett så speciellt område som detta få taga tidskriftens utrymme i ytterligare anspråk. Visserligen dristar jag mig icke hoppas, att jag i allo tillfredsställt Abenius, men kanske är vad jag sagt dock i någon mån av beskaffenhet att kunna tjäna till upplysning i saken.

H. Hjertén.