OM DEN S. K. TILLITSTEORIEN.
ETT GENMÄLE
AV
PROFESSOR VILHEM LUNDSTEDT.
Under rubriken "Om Julius Lassens tillitsteori" har professor UNDÉN — närmast i anledning av min sista bok, Obligationsbegreppet I — sökt visa, att min kritik av den s. k. tillitsteorien äro vederhäftig. Den uppmärksamme läsaren torde ha funnit, att Undéns inlägg emot mig föga rimmar sig med den antikritik på samma område, som upprepade gånger mot mig framställts av professor BJÖRLING. Denne — den nordiska civiljurisprudensens obestridligen mest erfarne man och sålunda en auktoritet, minst jämngod med Undén, ifråga om den nordiska rättsvetenskapens uppfattning av tillitsteoriens innebörd — hävdar förvisso en ståndpunkt, rakt motsatt Undéns,1 enligt vilken senare (Sv. J. T. 1929 s. 342) den av mig angivna "ledande synpunkten" till förklaring av ett löftes rättsliga betydelse vore känd och erkänd av den nordiska rättsvetenskapen. Undéns älsklingstanke är f. ö., så snart en skrift av undertecknad publicerats, att min kritik av jurisprudensens läror är överflödig, alldenstund mina synpunkter (i den mån de nu icke skola vara alldeles omotiverade) blott äro ett upprepande av "nutida juridikens" av Undén givetvis omfattade läror.2 Härmed råkar Undén emellertid i skarpaste konflikt icke blott med Björling utan även med THYRÉN, som utgjutit sig i våldsamma beskärmelser över min oförsynthet att vilja revolutionera den juridiska vetenskapen.3 Undén kommer faktiskt också i motsättning till en annan kollega, C. G. BERGMAN, vilken söker övertyga sin publik om att min åskådning blott vore en ny upplaga av Duguits läror,4 som bekant ingalunda införlivade med den "nutida juridiken".
År 1924 bemötte jag, så långt utrymmet räckte, punkt för punkt Undéns första angrepp mot mina teorier, publicerat i Tiden s. å.
under titeln "En kungsväg till fred". Det skedde i uppsatsen "Sken eller verklighet i fredspolitiken?", införd i samma tidskrift. Man kunde efter detta meningsutbyte hoppas, att Undén i fortsättningen skulle göra sig mera förtrogen med mina åsikter och deras grundlag. Emellertid omtryckte han 1927 sitt nyssnämnda angrepp i sin samling "Juridik och politik". Dessförinnan hade han i Festskrift för Thyrén (1926) riktat en ny opposition mot mina åsikter, närmast i anledning av min 1925 utkomna "Superstition or rationality in action for peace?". Denna opposition omtrycktes likaledes i den nyssnämnda samlingen. I sin "Svensk sakrätt I", 1927, har han bl. a. hävdat en syn på rättighetsbegreppet, som enligt min mening är ohållbar. Till sist har han i en uppsats i Festskrift för Hägerström (1928) ytterligare producerat sig på ett sätt, som icke torde kunna förklaras annorlunda än därigenom, att han missuppfattat innebörden av min kritik av jurisprudensens metoder.
Såsom jag i förra delen av min "Obligationsbegreppet", s. 123, antytt, kommer jag att i den under utgivning varande senare delen av detta arbete i ett sammanhang behandla alla Undéns ifrågavarande uttalanden. Vad nu angår hans sista inlägg, om tillitsteorien i denna tidskrift, är detsamma blott ett uttryck för den ytlighet, som i allmänhet kännetecknar Undéns sätt att umgås med mina skrifter. Karaktären av inlägget i fråga kan jag därför icke tillfullo klargöra för tidskriftens publik, innan jag framlagt en mera fullständig kritik av Undéns uttalanden, såvitt de beröra min rättsåskådning. En dylik kritik lämpar sig emellertid icke för en tidskrift, oeh jag får därför anhålla, att den av ämnet intresserade ville avvakta min framställning i senare delen av "Obligationsbegreppet".
En punkt i Undéns anmärkningar mot min kritik av tillitsteorien vill jag dock redan här kortfattat bemöta.
Jag har emot tillitsteorien bl. a. anmärkt, att denna rör sig i cirkel, när densamma vill motivera löftesmottagarens rättsställning till löftesgivaren med den förres "befogade tillit" till löftet. En löftesgivare skulle nämligen förnuftigtvis icke kunna ha något fog för sin tillit till löftet, om han icke visste, att regler uppehöllos om vissa tvångsreaktioner mot den löftesgivare, som underlåter att hålla vad han lovat. Eftersom, enligt vad jag flerstädes påvisat, en löftesmottagares s. k. rätt på grund av löftet nu icke kan vara något annat än en konsekvens av dylika reglers uppehållande, blir faktiskt tillitsteoriens motivering för löftesgivarens rätt en petitio principii, d. v. s. den förutsätter det, som skall motiveras, såsom redan förhandenvarande. Om denna min anmärkning säger nu Undén, att jag gjort mig skyldig till ett påtagligt missförstånd av innebörden i uttrycket "befogad" tillit hos Lassen och andra. Lassen menar därmed, fortsätter Undén, "att löftesmottagaren inte bör kunna stödja sig på en viljeförklarings ordalag, om förhållandena varit sådana att han begrep eller borde ha begripit, att t. ex. en felskrivning förelåg. Det är med hänsyn till viljeförklaringens innehåll och omständigheterna vid dess mottagande, som Lassen säger att ett löfte i vissa fall är ägnat att väcka tillit, i andra fall icke. Tilliten är sålunda i detta sammanhang ej, såsom Lundstedt uppfattar saken (se t. ex. Obligations-
begreppet ss. 132, 151), en tillit till löftets rättsliga giltighet, utan en tillit till att orden äro menade så, som de äro formulerade."
Härtill är att å detta ställe säga följande. Det är visserligen sant, att jag å flera ställen i mina skrifter, på grund av min erfarenhet av jurisprudensens oförmåga att kunna fritt resonera utanför sin skolastiska begreppsvärld, sett mig nödsakad att minutiöst utföra tankegångar, vilka utan dylik ledning skulle kunna ha utletats av sådana hjärnor, som icke huvudsakligen fått sin träning begränsad till den juridiska skolastiken. När jag för mer än sju år sedan första gången framlade min kritik av tillitsteorien skedde det emellertid i en tidskriftsuppsats, i vilken jag hade en mängd andra ting att meddela och i vilken därför den största utrymmesbegränsning måste iakttagas. Av sådan anledning uteslöt jag i min framställning av tillitsteoriens cirkelartade karaktär ett led i resonemanget i den förhoppning, att dess självfallna innehåll skulle kunna med största lätthet utspekuleras av för frågan verkligen intresserade personer. Utan att något missförstånd avhörts, har jag också flera gånger kunnat upprepa min framställning i ämnet på detta mera kortfattade sätt. Undén har upptäckt luckan — men han står handfallen, och min optimism har fått ett nytt bakslag. Jag är emellertid ingalunda bortskämd (jfr Obligationsbegreppet I s. 124 noten), och skall nu utföra det uteslutna ledet i resonemanget.
Visserligen uttrycka både Lassen och andra — dock icke NORDLING— saken så, som om fråga vore blott om en "tillit till att orden äro menade så, som de äro formulerade". Men att de kunna nöja sig med en sådan formulering beror därpå, att de såsom något självfallet utgå ifrån att en person rättsligen bindes av sina ord till en annan, förutsatt att han verkligen menat vad han sagt. Tilliten till orden i enlighet med deras formulering implierar sålunda tanken, att orden ha rättslig effekt. Om man försöker sig på experimentet att laborera med tillit till löftet och därvid verkligen bortser från idéen om att det avsiktligt uttalade löftet är, såsom det heter, rättsligen bindande, så skall man finna, att ett sådant försök strandar på sin fullkomliga tanklöshet. Det går alldeles icke att hävda, att anledning finnes att lita på, att en person verkligen fullgör vad han sagt sig skola göra, blott och bart av den anledning att han avsiktligt, låt vara i löftets form, uttalat sig på ett sådant sätt. Det är visserligen sant, att människorna i allmänhet söka hålla vad de lova. Men detta beror icke på någon i löftet såsom sådant inneboende kraft. Den löftets allmänna tillitsfullhet, som inom omsättningslivet är att bygga på, denna tillitsfullhet är icke tänkbar utan uppehållandet av rättsreglerna angående vissa tvångsreaktioner till men för den löftesgivare, som icke infriar sitt löfte. Den saken har jag utvecklat upprepade gånger, senast och utförligast i Obligationsbegreppet I s. 139 — 148, jämförda med s. 119—122. Undéns kritiklystnad har gjort honom allt för snabb i vändningarna för att skaffa sig nödig tid att tillägna sig innehållet i min framställning.
Eftersom Lassens och andras tal om tillit till löftet sålunda icke
kan ha någon mening annorlunda än såsom avseende en tillit till löftesgivarens rättsliga bundenhet, så har jag som sagt ansett mig för korthetens skull i min kritik av tillitsteoretikerna kunna räkna med denna tolkning av deras ståndpunkt. Så mycket hellre har jag utan särskilda kommentarer kunnat göra detta, som Nordling — den tillitsteoretiker, som står oss närmast och som på detta område är mindre ytlig än Lassen — uttryckligen formulerar saken så, att löftesmottagaren genom löftet får anledning "att räkna sig berättigad" enligt detsamma.
Undéns vanliga försiktighet har här på ett egendomligt sätt svikit honom. Ty icke minst min sista framställning av ämnet, som av Undén särskilt åberopas, är av den art, att den, visserligen blott indirekt, men likväl mycket tydligt varnar för en sådan genomgripande missuppfattning av min kritik, som Undén här begått. Jag hade nämligen gentemot den nordiska tillitsteorien ställt SCHLOSS MANNS lära och pointerat den särskilda ytlighet i metoden, som kännetecknar den förra i jämförelse med den senare. Schlossmann ställer upp sin tillitsteori under avståndstagande från den absurda tanken om parts vilja såsom ägande rättsstiftande förmåga. Den nordiska jurisprudensen utgår uppenbarligen ifrån partsviljan såsom konstitutiv grund för rättseffekten, såvitt denna vilja kommit till uttryck i löftet. Det är först om löftet tillkommit genom misstag, som man för löftesgivarens bundenhet laborerar med tilliten. Att detta också är Lassens ståndpunkt är tydligt redan av det första citat från Lassen, som Undén anfört (s. 343). Därmed kan Undén kort och gott överbevisas genom följande slutledning. Den nordiska jurisprudensen laborerar med löftesmottagarens tillit — till att löftesgivaren verkligen velat, vad han sagt — såsom grund för löftesmottagarens berättigande i enlighet med löftet. Har åter löftesgivaren velat vad han sagt, blir han rättsligen bunden. Alltså laborerar den nordiska jurisprudensen med löftesmottagarens tillit till löftesgivarens rättsliga bundenhet av löftet såsom grund för löftesmottagarens berättigande enligt löftet. Gentemot denna uppenbara meningslöshet — uppenbar när den väl en gång påpekats — har jag i mina skrifter hävdat, att löftesmottagarens s. k. rätt (d. v. s. det regelmässiga uppehållandet av vissa menliga tvångsreaktioner mot en icke ordhållig löftesgivare) inträder, på det att människorna skola kunna lita på löften och dessa därigenom bliva användbara för den allmänna omsättningen. Denna min ståndpunkt — mot vilken, som ovan nämnts, Björling inlagt de kraftigaste gensagor — skall enligt Undén vara en gammal erkänd sak i den nordiska rättsvetenskapen!
Som sagt utgår den nordiska jurisprudensen från viljans rättskonstituerande betydelse. Denna utgångspunkt kompletteras för fall av löftesgivarens misstag med tillitskonstruktionen. I min "Obligationsbegreppet" visade jag upp, att både utgångspunkten och kompletteringen utgjorde cirkelresonemang. Av vad jag nyss yttrat förstår man, att min kritik av tillitsteorien icke kan till fullo förstås, utan
att man beaktar mina anmärkningar i båda dessa avseenden. Undén avslutar emellertid sitt inlägg emot mig i följande ordalag: "Lundstedt finner tillitsteorien innesluta ännu ett tankefel (sc. partsviljans rättskonstituerande betydelse), men då härvid icke är fråga om densamma i dess egentliga betydelse av en grundsats angående den rättsliga regleringen av de fall, då bristande överensstämmelse föreligger mellan vilja och förklaring, ligger invändningen på ett annat plan och skall ej här diskuteras."
Detta uttalande ådagalägger tydligt den goda tron i Undéns kritik mot mig. Men det visar också, vilken vrång bild av mina undersökningar, han giver allmänheten, när han i sin välvilliga raskhet söker göra densamma bekant med min bok om obligationsbegreppet. — Av intresse är givetvis även, att Undén med uttalandet i fråga själv sitter ohjälpligt fast i den skolastik, som han tror, att den nordiska rättsvetenskapen övervunnit. Liksom både Lassen och samtliga andra nordiska tillitsteoretiker reserverar han löftestilliten för fall av bristande överensstämmelse mellan löftesgivarens vilja och förklaring. Har löftesgivaren velat, då behöver tilliten icke åberopas. Varför icke? Därför att den nu är överflödig i de nordiska rättsteoretikernas resonemang. Varför är den här överflödig? Anledningen kan icke vara någon annan än den, att den nordiska jurisprudensen vid överensstämmelse mellan vilja och förklaring tror sig utan vidare ha det rättsliga momentet givet: den rättskonstituerande partsviljan. Alltså: vad jag visat vara den rent vidskepliga grundstommen i den nordiska tillitsteorien (Obligationsbegreppet I, s. 128—132) ingår i Undéns (ävensom givetvis i Lassens) åskådning, utan att han ens synes ha förstått detta, långt mindre försökt att vederlägga mig. Denna grundstomme i den nordiska tillitsteorien är absolut oförenlig med något enda moment i de positiva synpunkter, som jag hävdat i avseende å löftets rättsliga betydelse (Obligationsbegreppet I s. 135 — 138). Huru, såsom Undén inledningsvis påstått, den av mig angivna "ledande synpunkten" vid detta förhållande skulle kunna vara ett commune bonum i den nordiska rättsvetenskapen är en gåta, som jag överlämnar åt orkeslösa spekulationer att söka lösa.