NIKOLAUS GJELSVIK. Juridisk ordliste. Med ei utgreiding um den juridiske stilen. Oslo 1929. Nikolai Olsen. 129 s. Inb. kr. 6.50.

 

    "Dette er ei juridisk ordliste, ikkje ei rettsordbok", inskärper förf. (s. 23). Denna programförklaring är dock knappast fullt träffande. Visserligen begränsar sig förf. i stora partier av boken till sitt egentliga syfte, att återge dansk-norska juridiska termer på norskt landsmål (se t. ex. de olika sammansättningarna med Assurance och Auktion), men under flera uppslagsord finner man rättsliga utredningar (t. ex. Aager, Actio doli, Nautisk mil, Selverhvervet) och åte randra stå den rena juridiken ganska fjärran (Begeistret, Pessimisme, Sympati m. fl.). Många av språkproven äro också hämtade från andra områden än rättslivets, såsom Henne vil eg helst ha (Foretrække) eller Medan eg var i Stockholm no sist miste eg ei ku, som for utfyre ein berghamar (Under; enligt förf. har medan här det företräde framför det dansk-norska under att det visar "at ulukka hende, eller truleg hende, paa ein annan stad enn der eg sjølv var").
    Jag föreställer mig att boken för en och annan av förf:s landsmän är en förargelse, kanske en galenskap. Även en svensk måste, för att kunna rätt sentera den, resolut frigöra sig från allt räddhågat tvivel huruvida det är klokt eller ens försvarligt att söka skapa en officiell tvåspråkighet (ty förf. tror väl icke att hans tungomål skall tränga ut det andra?), huruvida icke det kunde tillsvidare vara nog med den förnorskning som det juridiska språket undergått från Hagerup till Stang. Förf. skriver att om boken skall "gjera noko gagn, maa folk taka henne fyre seg, naar dei hev ei ledig stund, og sjaa, um dei finn noko, som kann vera til rettleidning, og som dei daa bit seg merkje i med det same" (s. 23). Anm. har lytt rådet och ägnat boken några lediga stunder. Och efterföljande korta rader om ett och annat av det som han 'bitit

sig märke i' må tacksamt vittna både att man, efter hans tro, kan ha verklig nytta av boken och att den till på köpet låter sig läsas med icke litet nöje.
    I en inledning gör förf. åtskilliga goda uttalanden om den juridiska stilen, vilka närmast avse norska landsmålet men äga en allmännare giltighet. "Rettstankane er jamnast enkle og klaare i se gsjølv. Det gjeld berre aa gjeva dei ei enkel og klaar form" (s. 5), och man måste "gjera sitt beste, so ein slepp undan tarvlaust lange og innfløkte setningsrekkjur" (s. 11). Då man känner den tilltagande böjelsen hos oss för konstruktioner sådana som "författarnas utnyttjande av förläggarna" instämmer man villigt i förf:s omdöme: "Den objektive genitiven er i det heile skikka til aa gjera maalføringi innfløkt og uklaar. I grunnen er det difor ei sann Guds lukke, at ein ikkje kann bruka han paa norsk" (s. 17).
    Förf. framhåller att det ofta är mycket lättare att få en enkel och folklig lagtext med nu-stil än med om-stil, och ändå, säger han, brukas i lagspråket i våra dar "ikkje no-stil i noko land, det eg veit, so nær som paa Island" (s. 10). Här röjer sig en i någon mån bristfällig kännedom om svensk lagstil. I ett så förnämligt afzelianskt verk som 1907 års nyttjanderättslag står alltifrån dess tillkomst Nu har i arrendeavtal (2: 29), och i 2: 18 samma lag förekommer sedan 1927 nu-stil i det mest moderna sammanhang: Nu hembjudes elektrisk anläggning. Att åter för dansk-norska öron nu-stilen är främmande kunna de intyga som från den skandinaviska familjerättskommissionen minnas det visserligen även av rent personliga förhållanden framkallade godmodiga skämtet med "Nu är lysning skedd" i 1911 års svenska utkast till lag om äktenskaps ingående och upplösning.
    De parallelltexter förf. bjuder på tyckas besanna hans mening att landsmålet förträffligt lämpar sig för en kort och folklig lagstil. På ett och annat ställe gör förf. jämförelse även med svensk text. Han citerar sålunda (Forbudt) efter anslag i järnvägsvagnar "Rökning förbjudes om ei alla i kupéen medresande dertill gifva sitt samtycke" och översätter det så: "Røykjing ulovleg, um ikkje alle i kupéen samtykkjer". Men varför har ej förf. strukit det självklara" i kupéen" eller dock ersatt det med ett gott urnorskt ord? Han vill ju i brev skriva "Eg skal faa lov aa segja fraa", utan något "hermed", ty "naar eg gjev ei fraasegn i eit brev, segjer det seg sjølv, at eg brukar brevet til middel" (Herved). Gärna medges att det svenska anslaget fått en mindre lycklig formulering. Det är också numera, enligt k. järnvägsstyrelsens order nr 256 av d. 27 juni 1923, i statens järnvägars sovkupéer utbytt mot "Rökning tillåten endast efter samtliga i kupén medresandes samtycke". Och måhända har man ej heller med denna redaktion nått det språkliga optimum. Hur vore det att skriva "Rökning tillåten om alla samtycka" eller "Rökning om alla tillåta"?
    Förf. anmärker att "vedkomande" ofta är överflödigt i norskan. "Soleis treng ein ikkje segja: 'vedkomande fylkesmann' skal gjera

det eller det. Det er nok aa segja fylkesmannen". Denna anmärkning träffar även försyndelser med "vederbörande" i svensk lagstil. Däremot må undras om förf. verkligen sett den fras "ovederbörande äga icke tillträde" som han — med ett här rättat stavfel i sista ordet — anger såsom svensk motsvarighet till "inkje tilgjengje for uvedkomande" (Adgang, inngangsløyve).
    På mer än ett ställe märker man att förf:s lagspråk ännu befinner sig i försöksstadiet. Så t. ex. skriver han under Sammenbragte born (andstøypingar): "Høvet millom desse borni kann ein kalla andstøypingsskyldskap, um ein so vil. Det er laglegt aa ha eit slikt ord". Flera av förf:s uttryck önskar man kunde med fördel brukas även i dansk-norsk lagstil, såsom besterettsvilkaar i st. f. Mestbegunstigelsesbetingelser, ett ord å vilket man vore frestad lämpa förf:s i annat sammanhang nyttjade fras att "det kling ikkje fint og er ikkje sers godt i andre maatar heller" (Godtgørelse). Att förf. vill ersätta chargé d'affaires ad interim med millombils ærendsførar är nog en medveten överdrift i släkt med det katakômbera som, enligt Fröding, förekom på hans tid bland värmlänningarna i Uppsala, angelägna att hålla sitt hembygdsmål fritt och oförfalskat mitt uppe bland den främmande förfiningen och lärdomen.
    För övrigt ligger det mycken sanning i förf:s sats om den språkliga smaken: "No ja, det kann verta annleis sidan. Ein ven seg til alt". Ingen av de flera, som 1915 ställde sig betänksamma mot "hemskillnad", skulle väl nu vilja ha det utbytt mot "separation".
    Till slut bör sägas att det är uppfriskande att få tag i en bok skriven med så gott lynne som denna. Förf. omtalar att han företrädesvis sysslat med den "sidan helsa ikkje var so, at eg orka aa gaa paa juridisk tungarbeid heile dagen". Det kan inte betvivlas att författandet varit för honom, liksom läsningen är för läsaren, en behaglig rekreation.

Birger Wedberg.