ÄNDRINGAR I LAGEN OM FRI RÄTTEGÅNG. 451Ändringar i lagen om fri rättegång. I anledning av den betydande stegring i statsverkets kostnader för den fria rättegången, som år efter år inträtt1, igångsattes år 1927 inom justitiedepartementets lagavdelning en utredning om möjligheten att vinna besparingar i anslagsförbrukningen. Resultatet av utredningen, vid vilken biträtt rådmannen F. A. LIND och advokaten CYRIL HOLM, framlades i en P. M. angående ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång. Sedan yttranden inhämtats från hovrätterna och advokatsamfundet, blev förslaget i överarbetat skick remitterat till lagrådet. Sedan dess utlåtande avgivits, framlades ärendet i proposition nr 191för 1929 års riksdag. Första lagutskottet tillstyrkte i utlåtande nr34 förslaget med vissa smärre ändringar.
    Riksdagen godkände därefter propositionen med en viss av lagutskottet förordad ändring. Lag i ämnet utfärdades den 14 juni 1929.
    Vid lagförslagets remitterande till lagrådet anförde chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet såsom allmänna principer för de ifrågasatta ändringarna, att lagstiftningen — såväl av omtanke om den fria rättegångens sociala uppgifter som av hänsyn till att staten ej borde ekonomiskt stödja ett i många fall gagnlöst och rent av anstötligt processmakeri — icke kunde undgå att vidtaga åtgärder för att stävja de missbruk, vartill de nu gällande bestämmelserna om fri rättegång givit anledning. Härvid borde emellertid tillses att ej sådana medel tillgrepes, att — om ock missbruken därmed skulle undanröjas — de fattiga parternas berättigade intressen komme att trädas för när. Framför allt borde syftet med den ifrågasatta revisionen vara att åtminstone förhindra, att förmånen av fri rättegång exploaterades för privatekonomiska intressen, som hade föga att skaffa med den fria rättegångens i sig behjärtansvärda uppgift. De riktlinjer, som departementschefen ansett böra läggas tillgrund för den ifrågasatta revisionen av lagen, vore följande: den beslutande myndigheten borde beredas tillfälle att vägra fri rättegång, där partens intresse att överhuvud få sin sak prövad av domstol måste anses synnerligen ringa; en mera ingående prövning av behovet av biträde borde ske, varvid borde tillses, att onödigt kostbart biträde icke valdes; domstol borde beredas tillfälle att genom nedsättning i arvodet inskrida mot biträde, som utan skäl drivit rättegång.
    De ändringar, som vidtagits i lagen äro — frånsett några formella jämkningar — följande.
    Till första paragrafens andra stycke har gjorts ett tillägg av innehåll att fri rättegång ej må beviljas part, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för honom att hans talan vinner prövning. Som exempel har i propositionen anförts det fall, att en person vill föra process om ett krav mot någon, som ostridigt saknar utmätningsbara tillgångar, samt mål, i vilka part av uppenbar trakasseri-

 

1 Statsverkets nettoutgifter för den fria rättegången, som ursprungligen beräknades till 75,000 kr., uppgingo för budgetåret 1923—1924 (det första år, för vilket specialsiffror äro tillgängliga), till c:a 265,000 kr. samt stego för budgetåren 1926—1927 och 1927—1928 till 445,000, resp. 516,000 kr.

452 S. MATZ.lusta drives att processa. Däremot avsåges enligt departementschefens mening icke sådana fall, då fråga vore, huruvida partens talan syntemer eller mindre välgrundad och således kunde anses ha utsikt att vinna bifall.

    Genom en ändring av 4 § har i fråga om bestyrkande av fattig parts uppgifter rörande hans förmögenhets- och familjeförhållanden uteslutits den möjlighet, som hittills funnits, att få uppgiften i fråga bestyrkt av "trovärdig, känd person". Därjämte har kravet på att parten lämnar dylik uppgift gjorts obligatorisk. Slutligen har Kungl.Maj:t tillagts befogenhet att bestämma vilka offentliga myndigheter, som äro behöriga att meddela i paragrafen avsett intyg. Föreskrift
    sistnämnda hänseende har meddelats genom ändring den 14 juni 1929 i tillämpningsförordningen till lagen om fri rättegång, i samband varmed jämväl nytt formulär till ifrågavarande uppgift och intyg fastställts.
    Den mest betydande ändring, lagen undergått, gäller förutsättningarna för förordnande av rättegångsbiträde. Det är också på denna punkt, som vid lagändringens tillkomst de största meningsskiljaktigheterna rått.
    I förarbetena till lagen om fri rättegång1 betonades, att rättegångsbiträde borde förordnas för fattig part endast i fall, där med hänsyn till målets invecklade beskaffenhet ett verkligt behov funnes för parten att erhålla dylikt biträde. I praxis har emellertid rättegångsbiträde ofta förordnats utan att någon egentlig prövning av ifrågavarande behov föregått. Ansökning om fri rättegång har merendels ingivits av den advokat eller sakförare, till vilken parten hänvänt sig, och domstolen har i allmänhet icke på det förberedande stadium, i vilket målet då befunnit sig, och ej heller senare kunnat företaga någon mera ingående prövning.
    Det har därför varit ett önskemål att bringa part och domstol i direkt personlig kontakt med varandra. En sådan personlig förbindelse mellan domstol och part kan tänkas etablerad antingen på det förprocessuella stadiet — part, som vill komma i åtnjutande av fri rättegång, skulle då redan vid stämningens uttagande personligen inställa sig vid domstolen och eventuellt för stämningens uppsättande erhålla hjälp på rättens kansli — eller också först efter rättegångens anhängiggörande, närmast vid första rättegångstillfället. Den förra linjen anvisades under förarbetena till lagen i ett utkast år 1916 till lag om kostnadsfri rättegång. Det är närmast denna linje, som av lagrådet i år förordats, och i lagutskottet har den reservationsvis framförts av herr SCHLYTER. Årets proposition och riksdagsbeslut valde emellertid det senare alternativet. Enligt den nya lydelsen av 5 § bör nämligen, där ej omständigheterna annat påkalla, med beslut angående förordnande att biträda part medtalans utförande anstå till dess parten varit personligen tillstädes i målet och rätten därvid funnit, att behov av biträde föreligger. Det

 

1 Se betänkande med förslag till lag om fri rättegång avgivet den 31 december 1917, särskilt 55.

ÄNDRINGAR I LAGEN OM FRI RÄTTEGÅNG. 453är således tänkt att en åtskillnad skall göras mellan förordnande att biträda part vid rättegångens anhängiggörande och vid talans utförande. Det förra förordnandet kan meddelas utan att parten personligen kommit tillstädes. Däremot bör beslut om fortsatt förordnande, att biträda parten vid handläggningen inför domstol, i regel fattas först efter det rätten varit i tillfälle att se parten personligen och därigenom satts i tillfälle att bedöma, huruvida parten saknar förmåga att själv utföra sin talan.
    En annan ändring i 5 §, som i detta sammanhang må påpekas, är det tillägg, som gjorts till paragrafens första stycke och enligt vilket, innan biträde förordnas, skall tillses, huruvida parten ej möjligen kan få sina intressen behörigen tillvaratagna "genom någon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd." Härmed har avsetts sådana fall då t. ex. i ett mål om barnuppfostringsbidrag kärandetalan kan utföras av barnavårdsmannen eller i ett brottmål målsäganden kan få sina intressen behörigen tillgodosedda genom åklagarens försorg.
    Det har i praxis ej sällan förekommit, att en fattig part begärt att få till biträde förordnad en avlägset boende advokat, oaktat lämpligt rättegångsbiträde, för vilket domstolen haft förtroende, stått till buds på orten. För att förekomma att statsverket på detta sätt onödigt betungas med utgifter har i tredje stycket av 5 § stadgats, att till biträde företrädesvis bör anlitas den, som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverksamhet och ej är avlägset boende. Den verkan, som är tillagd partens förslag å biträde, nämligen att rätten eller dess ordförande ej får avvika från förslaget, så framt ej särskilda skäl därtill äro, har också begränsats till de fall, då part föreslår ett biträde, som ej är avlägset boende.
    I lagens 7 § har gjorts en jämkning, betingad av att i 1 § intagits föreskrift om att fri rättegång ej må beviljas, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning. Blir detta uppenbart först under processens lopp, sedan parten redan kommit i åtnjutande av fri rättegång, äger domstolen befogenhet att förordna, att ifrågavarande förmån skall upphöra. En annan fråga är däremot, huruvida parten i så fall skall idet slutliga utslaget åläggas att återgälda de kostnader, som av allmänna medel redan guldits. Enligt den nya lydelse, 8 § erhållit, är det lämnat till rättens fria beprövande, om och i vad mån sådant åläggande bör ske.
    Rörande rättegångsbiträdes ersättningsrätt hava i 14 § lämnats vissa nya föreskrifter. Sålunda skall vid bestämmande av biträdets ersättning för nödiga utgifter (särskilt avses här resekostnader) hänsyn tagas till biträdets inställelse vid rätten å samma rättegångsdag i annat mål. Vidare har domstol tillagts befogenhet, att, om talan finnes vara utan skäl anhängiggjord eller fullföljd, nedsätta ersättningen till biträdet efter omständigheterna under vad som eljest bort utgå eller ock förklara biträdet ej äga rätt till ersättning, allt under förutsättning att biträdet brustit i nödig aktsamhet.

454 S. MATZ.    Genom kungörelse den 14 juni 1929 om ändring i förordningen den 19 december 1919 (nr 790) med tillämpningsbestämmelser till lagen om fri rättegång, ha vissa föreskrifter lämnats i syfte att garantera en sorgfälligare prövning av ansökningarna om fri rättegång, så att endast sådana personer som verkligen äro i den ekonomiska ställning, att dylik förmån är motiverad, komma i åtnjutande därav. Vidare hava bl. a. vissa föreskrifter meddelats i syfte att förhindra att statsverket betungas med oskäliga kostnader för delgivning avstämning och vittneskallelser m. m. Slutligen ha vissa ändringar skett i föreskrifterna om redovisning och bokföring av medel, som domstolarna förvalta för bestridande av kostnaderna för fri rättegång.

S. Matz.