Den nya sinnessjuklagen. På grundvalen av det tidigare i denna tidskrift (1928, s. 308) refererade betänkandet med förslag till lagom sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet avläts d. 8 febr. 1929 till riksdagen prop. (nr 87) med förslag till sinnessjuklag m. m., och denna prop. blev med vissa ändringar antagen av riksdagen.
    Diskussionen i riksdagen kom huvudsakligen att röra sig om frågan, huru man lämpligast borde organisera den myndighet, som skulle hava att besluta angående klagomål över kvarhållande å sinnessjukhus samt angående utskrivning av straffriförklarade och vissa andra kriminella sinnessjuka. Prop:n innehöll därutinnan, att ifrågavarande myndighet skulle utgöras av medicinalstyrelsen, så sammansatt, att klagoinstansen praktiskt sett skulle bliva styrelsens rättspsykiatriska nämnd (i detta fall generaldirektören eller en av honom förordnad läkare-byråchef, chefen för vederbörande byrå och en psykiater ur styrelsens vetenskapliga råd), förstärkt med två, av K. M:t för fem år i sänder utsedda lekmän. Mot styrelsens beslut skulle klagan få föras hos K. M:t i statsrådet.
    Andra lagutskottet, dit prop:n hänvisats, förordade åter (utl. nr 35) i väsentlig överensstämmelse med sakkunnigförslaget och i enlighet med motion av herr Schlyter, att klagoinstansen skulle utgöras av en fristående sinnessjuknämnd, bestående av två i sinnessjukvård särskilt kunniga läkare samt tre lekmän, samtliga tillsatta för en tid av fem år i sänder. Ordförande- och vice ordförandeskapen skulle vara förbehållna lekmännen. Mot nämndens beslut skulle klagan ej få föras.
    Vid frågans behandling i riksdagen stannade kamrarna i olika beslut, i det att första kammaren godtog utskottsförslaget, medan prop:n segrade i andra kammaren.
    Efter verkställd sammanjämkning slutade riksdagsbehandlingen med, att klagoinstansen skall utgöras av en fristående sinnessjuknämnd, bestående av chefen för medicinalstyrelsen samt fyra för en tid av fem år i sänder av K. M:t tillsatta ledamöter. Av de sistnämnda skola två vara i sinnessjukvård särskilt kunniga läkare och två vara lekmän. Av lekmännen skall en — härutinnan överensstämmer be-

slutet med samtliga föregående förslag — vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete. Utom chefen för medicinalstyrelsen må ej mer än en av nämndens ledamöter vara befattningshavare i medicinalstyrelsen. För ledamöterna skola finnas suppleanter. Suppleant för chefen för medicinalstyrelsen skall vara läkare men må ej vara sinnessjukläkare. Angående ordförandeskapet i nämnden förordnar K. M:t. Nämnden avgör i sista instans.
    Vid sammanjämkningsförslagets behandling i kamrarna förekom ej diskussion i vidare mån än att vissa ledamöter framhöllo önskvärdheten av att lekman förordnades till ordförande i nämnden, i anledning varav departementschefen, statsrådet Lübeck, anförde bl. a., att det framför allt gällde att till ordförande få en person, som ur alla synpunkter åtnjöte allmänt anseende såsom lämplig för uppgiften, samt att man borde ha olika möjligheter att välja på, bl. a. den, att man toge en av alla oomstritt såsom lämplig erkänd jurist.
    De i referatet av sakkunnigbetänkandet omnämnda bestämmelserna angående frivillig intagning för vård samt angående intagning för observation återfinnas väsentligen oförändrade i den av riksdagen beslutade lagen. Däremot blevo sakkunnigförslagets bestämmelser angående förhör rörande å sinnessjukhus intagen modifierade först i prop:n och därefter ytterligare i andra lagutskottets utlåtande, vilket härutinnan godkändes av riksdagen. Enligt det slutliga beslutet må förhör hos domstol påkallas, beträffande för vård intagen, allenast av överinspektören för sinnessjukvården eller av sinnessjuknämnden och beträffande för observation tvångsintagen, allenast av den för sjukvården å vederbörande sinnessjukhus ansvarige läkaren eller av nämnden, medan förhör angående den, som frivilligt intagits för observation, ej må begäras. Myndighet, som sålunda äger att begära förhör, är, med undantag för överinspektören, pliktig att begära sådant, så framt hemställan därom göres av den intagne eller någon honom närstående, som äger att påkalla hans utskrivning, samt myndigheten ej finner förhöret obehövligt. Vare sig dylik hemställan gjorts eller icke, må emellertid förhör i intet fall begäras — prövningsrätt härutinnan tillkommer alltså icke domstolen — om erforderlig utredning utan olägenhet kan vinnas utan förhör.
    Jämväl sakkunnigförslagets bestämmelser om obligatorisk undersökning av tilltalade blevo underkastade vissa modifikationer. Efter dessa modifikationer, vilka vidtogos redan i remissen till lagrådet, skall obligatorisk undersökning äga rum, då fråga uppstår om tilltalads internering eller om hans dömande till straffarbete i ett år eller däröver för mord eller för mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats i sviklig avsikt, eller för försök till något av nämnda brott. Tanken på obligatorisk undersökning vid våldtäktsbrott uppgavs alltså.
    I detta sammanhang torde böra nämnas, att enligt den nya lagstiftningen, vilken skall träda i kraft först den 1 jan. 1931, medicinalstyrelsens hörande i tillräknelighetsfrågor ej längre skall vara obligatoriskt, men att av läkare — beträffande häktad alltid läkaren

vid vederbörande sinnessjukavdelning vid fångvården — avgivet utlåtande skall insändas till medicinalstyrelsen, vilken, därest den finner frågan om den tilltalades sinnesbeskaffenhet böra underkastas ytterligare psykiatrisk granskning, har att ofördröjligen underrätta domstolen därom. I anledning av sådan underrättelse eller erinran av part eller ock på eget initiativ äger därpå domstolen besluta att inhämta utlåtande av styrelsen (d. v. s. dess rättspsykiatriska nämnd).

Sven Lawski.