Ett interpellationssvar om nödvärnsrätt och om utmätning av fordran. Vid innevarande års riksdag har prof. V. LUNDSTEDT riktat en interpellation till justitieministern, dari prof. Lundstedt med utgångspunkt i det s. k. Marsjömålet framställt frågor rörande bl. a. de svenska reglerna om nödvärnsrätt och om utmätning av fordran. Med hänsyn till ämnets betydelse återgives här nedan det huvudsakliga av statsrådet BISSMARKS svar.¹

 

    Enligt interpellantens mening bör man vid en förnuftigt anordnad nödvärnsrätt icke behöva tåla något som helst fientligt angrepp mot sin kropp; man bör kunna använda vilka medel som helst, som äro nödvändiga för att avvärja angreppet, till och med om det blott är förestående och ännu icke påbörjat. En nödvärnsrätt i denna utsträckning föreligger förvisso icke enligt svensk lag, och jag är icke heller benägen att tro, att en sådan skulle överensstämma med vår rättskänsla. Såsom bekant uppdelar vår lag nödvärnsfallen i grövre och mindre svåra sådana, alltefter det föreliggande angreppets mer eller mindre svårartade beskaffenhet. I fråga om de grövre fallen, de i

 

¹ Interpellationen finnes intagen i II kammarens protokoll d. 27 februari 1929, interpellationssvaret och prof. Lundstedts genmäle därå d. 14 maj 1929.

strafflagen 5 kap. 7 § avhandlade, äger den angripne göra allt det våld, som till angreppets avvärjande är nödvändigt. I fråga om de mindre svåra nödvärnsfallen, de i strafflagen 5 kap. 10 § avhandlade, uppställer lagen härutöver den begränsningen, att det använda våldet ej får stå i uppenbart missförhållande till den skada, som av angreppet var att befara. Någon ändring i dessa grundregler har icke föreslagits vare sig i det av professor Thyrén framlagda strafflagsutkastet eller i det av strafflagskommissionen avgivna förslaget. Tvärtom ha ifrågavarande grundregler enligt de nämnda förslagen ansetts representera en god medelväg mellan de riktlinjer i fråga om nödvärnsbefogenhetens utformning, som inom strafflagstiftningen i allmänhet gjort sig gällande.
    Inom företrädesvis äldre strafflagstiftning, såsom exempelvis i den tyska strafflagen § 53, har genomförts såsom allmän grundregel i fråga om nödvärnsbefogenhetens utformning, att man vid varje pågående eller omedelbart förestående angrepp å ett rättsligt skyddat intresse har rätt att göra allt det våld, som till angreppets avvärjande är erforderligt. Det torde emellertid inom modern lagstiftning vara en allmän uppfattning, att en sådan generell grundregel är i sig betänklig och kan giva anledning till allvarliga missbruk. Erfarenheten i Tyskland har ock bekräftat detta. Bestämmelsen om oinskränkt nödvärnsrätt jämväl vid smärre angrepp har där blivit föremål för allmän kritik såsom uttryck för en etiskt förkastlig »Totenschlägermoral», och föreliggande tyska strafflagförslag hava intagit en fullständigt ändrad hållning och fastmera slagit över till motsatt ytterlighet. På sina håll har nyare strafflagstiftning funnit uppställandet av en sådan allmän grundregel, som nyss sagts, till den grad betänkligt, att den icke ens för något fall velat tillerkänna den angripne en ovillkorlig nödvärnsrätt. Sålunda skall exempelvis enligt den norska strafflagen § 48 nödvärnsbefogenhetens omfattning alltid vara beroende av, icke blott huruvida den till avvärjande eller försvar mot angreppet företagna åtgärden var för samma ändamål nödvändig, utan även huruvida det med hänsyn till angreppets farlighet, angriparens skuld och det angripna rättsligt skyddade intressets natur ej må anses obetingat otillbörligt att tillfoga ett så stort ont, som det med åtgärden åsyftade. Huruvida så kan anses varit förhållandet skall göras till föremål för domstols omprövning. Med den norska ståndpunkten överensstämmer nära den, såvitt mig är bekant, ännu ej slutbehandlade tyska regeringspropositionen av år 1927, § 24. Ej utan skäl, synes det mig, ha emellertid de hos oss föreliggande lagstiftningsförslagen utgått ifrån, att en dylik obestämdhet i fråga om nödvärnsbefogenhetens gränser för de grövre fallen av nödvärn icke tillräckligt tillgodoser medborgarnas intresse av rättssäkerhet, samt därför, på sätt nyss nämnts, upprätthållit den gällande svenska rättens grundregler i ämnet.
    Prövar man närmare anledningarna till det missnöje, som hos oss bland allmänheten någon gång kommer till synes, skall man ock snart finna, att grunden till nämnda missnöje i själva verket är att söka inom andra områden av den gällande rätten än reglerna angående nödvärnsbefogenhetens omfattning. En grupp av dessa missnöjesyttringar har sålunda avsett det förhållandet, att då den angripne genom en i en nödvärnssituation företagen åtgärd utan uppsåt tillfogat angriparen död eller svår kroppsskada, polismyn-

digheten ej sällan anhåller den angripne. Anledningen härtill har dock tydligen närmast sin grund i bestraffningsreglerna i strafflagen 14 kap. 4 och 5 §§ respektive 11 §, enligt vilka stadganden stränga straff skola komma till användning, så snart någon genom »uppsåtlig misshandel» tillfogat annan död eller svår kroppsskada, alldeles oberoende av huruvida dessa effekter kunna tillräknas den som gjort sig skyldig till den uppsåtliga misshandeln eller icke. Med hänsyn till dessa paragrafers räckvidd och då i det föreliggande fallet ett mycket strängt straff kan bliva ådömt den angripne, är det förklarligt, att polismyndigheten icke gärna tager på sitt ansvar att underlåta att tillförsäkra sig vederbörandes person. En bidragande orsak till polismyndighetens benägenhet härutinnan är emellertid otvivelaktigt att söka i den svaghet, som, enligt vad allmänt erkännes, vidlåder de samhälleliga organen i vårt land för brotts utredande och beivrande.
    En annan anledning till det bland allmänheten framträdande missnöjet med nödvärnsreglernas sätt att verka torde vara att söka inom bevisreglernas område. I vår äldre strafflagstiftning (missgärningsbalken 26 kap. 4 §) uppställdes såsom förutsättning för straffrihets inträde i en nödvärnssituation, att den angripne »gitter then nöd med fulla skiäl wisa». Denna regel upptogs visserligen icke i 1864 års strafflag, men någon regel av motsatt slag blev ej heller däri upptagen. Det blev förbehållet rättspraxis att på grund av den nya strafflagens nödvärnsregler och i mån som det allmänna uppfattningssättet på förevarande område ändrats genomföra rimligare bevisregler. Denna utveckling har icke försiggått i ett slag, utan i flera etapper. Till en början inskränkte man i praxis bevisskyldigheten för den, som påstod straffrihet på grund av nödvärn, på så sätt att denne blott blev skyldig att bevisa, att en nödvärnssituation verkligen förelegat, medan hans påstående, att han hållit sig inom det tillåtna nödvärnets gränser, togs för gott, intill dess motsatsen kunde anses ådagalagd genom vad i målet förekommit. Sedermera begränsade man än ytterligare den tilltalades bevisskyldighet i förstnämnda hänseende, så att denne blott hade att göra sannolikt, att en nödvärnssituation förelegat. Emellertid har rättsskipningen numera gått ännu ett steg. Sålunda är till en början klart, att det är tillräckligt, att den tilltalades uppgift om tillvaron av en nödvärnssituation vunnit stöd av den i målet förebragta utredningen (jfr N. J. A. 1909 B 799.) Saknas åter i den förebragta utredningen varje sådant stöd och finnas däri å andra sidan omständigheter, som komma denna hans uppgift att framstå såsom icke trovärdig, blir uppgiften att anse såsom vederlagd av vad i målet förekommit (jfr N. J. A. 1912 s. 518.) I den allra senaste rättstillämpningen synes högsta domstolen hava gått om möjligt än längre och helt anslutit sig till den i modern straffprocess i fråga om bevisskyldigheten härskande regeln, att den tilltalades uppgift, att nödvärnssituation föreligger, tages för god, därest den icke anses vederlagd av omständigheterna i målet (jfr N. J. A. 1928 B 170.) I och med att denna regel slagit eller slår igenom, lärer anledning till missnöje ur nu anförda synpunkt icke föreligga.
    En ytterligare anledning till missnöje med våra nödvärnsreglers sätt att fungera torde ock kunna anses ligga däri, att den i strafflagen 5 kap. 10 § för de mindre svåra nödvärnsfallen uppställda regeln, att det använda våldet ej får stå i uppenbart missförhållande till den skada, som av angreppet var

att befara, icke alltid synes av underrätterna utnyttjas till den tilltalades förmån i den grad som med lagens avfattning avses. Innebörden av denna regel är givetvis den, att den tilltalade kan få använda ett större våld, och även ett våld, som är avsevärt större än den skada som var att befara av angreppet, för så vitt detta våld verkligen varit nödvändigt till angreppets avvärjande. Vad lagen velat utesluta från området för tillåtet nödvärn är allenast sådana fall, då disproportionen mellan det använda och hotande våldet enligt den inom samhället härskande uppfattningen alldeles otvetydigt framstår såsom otillbörlig. Men även om en oriktig uppfattning på denna punkt då och då kunnat spåras inom underrätterna, synes den dock regelmässigt ha blivit korrigerad i högre rätt. Och överhuvud lämnar just lagens formulering i denna del en ganska vid marginal för rättspraxis att i förevarande hänseende tillbörligen beakta den tilltalades intressen, i samma mån som den allmänna rättsuppfattningen i förevarande hänseende förskjuter sig i nämnda riktning.
    Av det anförda framgår, att jag icke anser mig böra förorda ändring i gällande bestämmelser om nödvärnsrätten eller i omedelbart sammanhang därmed stående processuella frågor.

 

    Bestämmelserna om utmätning av lös egendom och försäljning av utmätt sådan egendom torde i det stora hela hava verkat tillfredsställande och icke givit anledning till berättigade klagomål. En närmare granskning av desamma giver jämväl vid handen, att gäldenärens intressen, i den mån de låta förena sig med borgenärens, i allmänhet beaktats så långt överhuvudtaget varit möjligt. I sakens natur ligger emellertid, att det icke kan undvikas, dels att utmätt egendom till förfång såväl för gäldenär som för borgenär mången gång säljes till verkliga underpris, dels att gäldenären genom att vägra anvisa egendom till utmätning eller eljest underlåta att begagna de möjligheter att bevaka sina intressen, som lagstiftningen lämnar, uppenbarligen utsätter sig för fara av rättsförlust, som eljest kunnat undvikas. I ett par avseenden påkalla emellertid bestämmelserna särskild uppmärksamhet.
    Enligt utsökningslagen skall vid utmätningen egendomen upptecknas och värderas. Därigenom avses att fastslå, dels vilken egendom som skall träffas av utmätningen, dels ock huru mycken egendom som skall behöva tagas i mät i och för borgenärens förnöjande. I och för värderingen har utmätningsmannen tillerkänts befogenhet att tillkalla sakkunniga. Enligt lagen skall alltid värdering ske. Denna ovillkorliga regel har emellertid på sina håll frångåtts så till vida, att värdering av stridiga eller eljest tvivelaktiga fordringar och rättigheter understundom icke sker, uppenbarligen beroende på svårigheten att åsätta sådana förmögenhetsobjekt värden, som äro i någon mån tillförlitliga. Med denna praxis följer i regel, att i nämnda fall ej heller en begränsning i det utmättas omfattning kan ske, i ty att utgångspunkt saknas för bedömande av vad som kan väntas inflyta vid en realisation av det utmätta. Företages emellertid inskränkning i utmätningen och visar sig sedermera, att full täckning för skulden icke erhålles, blir följden, att ny utmätning i samma tillgång måste företagas, och att kostnaderna därigenom till ingens nytta bringas i höjden. Uppenbart är, att fall kunna

förekomma, då en tillförlitlig värdering möter oöverstigliga hinder. Svårigheter härutinnan framträda jämväl därför att den, som på grund av en utmätningsgäldenärs fordran eller rättighet är förpliktad, icke enligt svensk lag är ålagd att lämna utmätningsman de upplysningar om fordringens eller rättighetens storlek och innehåll i övrigt, som han kan önska erhålla. Nämnda fall torde dock höra till undantagen, allra helst om utmätningsmannen gör vad på honom ankommer för att inhämta alla de upplysningar, som kunna vara av betydelse för bedömande av fordringens eller rättighetens innehåll. Kan ej tillförlitlig värdering ske, lärer detta dock icke kunna hindra utmätning.
    I detta sammanhang skall jag beröra ett särskilt förhållande. Bestämmelsen i våra banklagar, att enskilds förhållande till banken ej må i oträngt mål yppas, lärer någon gång tagas till intäkt för den uppfattningen, att bank bör vägra utmätningsman besked om utmätningsgäldenärs tillgodohavande. Att detta innebär en missuppfattning av stadgandets innebörd är uppenbart. Någon uttryckligen stadgad skyldighet för bank att tillhandahålla utmätningsman besked i angivna hänseende föreligger å andra sidan icke, men jag tror mig veta, att i ledande bankkretsar anses med god ordning överensstämma, att bank så förfar, som om dylik uppgiftsplikt förelåge.
    Utmätningens yttersta ändamål är att lämna medel till betalningsskyldighetens fullgörande. Fullgöres betalningen efter utmätningen frivilligt av gäldenären, förfaller utmätningen. Skall emellertid själva utmätningen leda till betalning, fordras i regel att det utmätta, där det icke utgöres av penningar, förvandlas till sådana. Sättet för en dylik realisation finnes ej i utsökningslagen bestämt. Regler äro endast givna, i vilken ordning försäljning skall ske, därest sådan kommer till stånd. Realisationen behöver sålunda icke med nödvändighet ske genom försäljning. Den kan i vissa fall ske lättare på annat sätt. Så kan vara fallet, om en gäldenären tillkommande fordringsrätt blivit utmätt. Det lärer i dylikt fall böra bero på utmätningsmannen, om realisation av den utmätta fordringen skall ske genom indrivning eller genom försäljning å offentlig auktion. Några bestämmelser om, vilkendera utvägen bör anlitas, innehåller icke vår lag. Uppenbarligen kan utmätningsman icke vägra att mottaga en frivilligt erbjuden full betalning för en utmätt fordran. Huruvida utmätningsman skall vara skyldig att söka förmå den förpliktade att betala torde få avgöras efter omständigheterna. Har exempelvis utmätts ett depositions- eller annat bevis på i bank innestående medel, lärer underlåtenhet från utmätningsmannens sida att i vanlig ordning uttaga medlen kunna innebära ett felaktigt förfarande från hans sida. Var gränsen skall dragas för utmätningsmannens befogenhet och skyldighet härutinnan torde vara svårt att generellt angiva. Att under alla förhållanden fixera gränsen så, att försäljning bör ske, så snart en särskild disposition över fordringen kräves för dess realiserande i annan ordning — exempelvis uppsägning i förtid med därav följande kapitalrabattering — lärer knappast överensstämma med sakens natur.
    Lämpligheten av att överhuvud taget realisera fordringar eller andra rättigheter genom deras försäljning kan emellertid ifrågasättas. Dessa rättigheter äro i följd av sin natur icke ägnade att framkalla någon nämnvärd konkurrens; svårigheten att bedöma de omständigheter, varav en dylik rättighets värde

beror, medför att de lätteligen kunna bortslumpas för en bråkdel av värdet. Erinringar mot en dylik tingens ordning förelågo ock redan vid utsökningslagens tillkomst men ledde icke till någon annan åtgärd än att det stadgades, att fordringar och rättigheter i regel finge gå i mät, endast där annan egendom icke fanns att tillgå, samt att en något längre kungörelsetid för auktion än eljest föreskrevs. I nyare utländsk lagstiftning har man i allmänhet gått in för ett system av ungefär det innehåll, att utmätt fordran eller rättighet indrives genom en sysslomans eller kurators försorg eller ock, där så kan anses betryggande, överlåtes å utmätningsborgenären såsom betalning eller till indrivning, allt intill beloppet av den fordran, för vars gäldande utmätning sker, samt med skyldighet för borgenären att vid skadeståndsansvar redovisa eventuellt överskott till utmätningsgäldenären.
    En revision av lagstiftningen i syfte att inskränka exekutiv försäljning av utmätta fordringar och rättigheter vore helt visst icke utan värde. Ehuru jag sålunda för min del ställer mig förstående för önskningarna om en sådan omarbetning, kan det dock ifrågasättas, om de praktiska olägenheterna av den nuvarande ordningen gjort sig så kännbara, att man redan nu, med undanskjutande av andra viktiga lagstiftningsarbeten, bör gå till en dylik revision, vilken förutsätter en ganska genomgripande omgestaltning av vissa centrala delar av utsökningslagen. Emellertid är jag betänkt på att genom överexekutorernas försorg föranstalta om utredning rörande den praxis, som på olika håll kan råda i förevarande hänseenden, och om den erfarenhet, som därvid vunnits.¹