Nya finska äktenskaps och avtalslagar. Sedan Finland efter befrielseverkets genomförande trätt in i det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet, har man haft så mycket större anledning att överväga, huruvida de förut uppnådda resultaten av detta arbete äro lämpade även för finska förhållanden. Glädjande nog har detta visat sig i stort sett vara händelsen på såväl äktenskapsrättens som avtalslagstiftningens område, såsom framgår av de nya finska lagar i dessa ämnen, vilka äro dagtecknade den 13 juni 1929. Angående dessa lagars innehåll och form kan i det hela hänvisas till den jämförande översikt, som i denna tidskrift förut (1920 s. 237 f. och 1925 s. 300 f.) lämnats angående de av finska lagberedningen utarbetade förslagen. Under lagstiftningsärendenas senare behandling hava i huvudsak allenast följande ändringar vidtagits.
    Enär den finskspråkiga motsvarigheten till ordet balk (kaari) trots långvarigt begagnande icke vunnit burskap och ej heller kommit till

 

¹ Denna utredning är numera igångsatt; se nedan s. 471.

användning, då vissa huvudpartier av 1734 års lag förut förnyats (strafflagen, utsökningslagen), utbytte riksdagen den föreslagna benämningen giftermålsbalk emot äktenskapslag. Under riksdagsbehandlingen genomfördes även fortlöpande paragrafering; i propositionen hade liksom i lagberedningens förslag varje huvudavdelning sin särskilda paragrafföljd, en anordning som emellertid saknar motsvarighet i finsk lagstiftning från tiden efter 1809. Det kan förtjäna nämnas, att den finska äktenskapslagen innehåller etthundrasexton paragrafer.
    Bland de sakliga ändringarna i äktenskapslagen äro allenast följande av större betydelse. Äktenskapsåldern är liksom i gällande rätt bestämd till aderton år för man och sjutton för kvinna. De vällovliga försöken att åvägabringa en höjning av äktenskapsåldern ha sålunda misslyckats. Lagberedningens av regeringen biträdda förslag om en höjning till tjugu resp. aderton år hade likväl många förespråkare både inom och utom riksdagen. Den praktiskt betydelsefullaste ändring, som vidtogs under riksdagsbehandlingen, är emellertid hemskillnadsinstitutets utmönstrande ur förslaget. Såsom skäl härför åberopades, att nämnda institut kunde förväntas bliva en lika död bokstav, som reglerna om skillnad till säng och säte med tiden blivit i Finland. Till förklaring av denna för svenska jurister onekligen något förbluffande argumentering må tilläggas, att enligt förslaget hemskillnad kunde vinnas allenast på vissa angivna grunder och kunde leda till äktenskapsskillnad först efter två år eller samma tid, som i nya lagen stadgas för det fall att makar utan hemskillnad levat åtskilda på grund av söndring, samt slutligen att hemskillnaden icke såsom enligt svensk lag ovillkorligen skulle föranleda bodelning utan endast om båda makarna begärde det eller rätten på enderas yrkande fann skäligt att förordna därom. Då härtill kommer, att liksom hos oss underhållsbidrag kan utdömas oberoende av hemskillnad, ansågs hemskillnaden ej medföra sådan förmån, att det lönade sig att utverka sådan. På grund av egenvilligt övergivande kan skilsmässa vinnas redan efter ett års förlopp. Reglerna om straffdom såsom skilsmässogrund äro ändrade till närmare överensstämmelse med svensk lag; är make dömd till minst tre års frihetsstraff eller ock till straff för brott, som i synnerlig grad är ägnat att ådraga honom missaktning, må rätten på yrkande av andra maken döma till äktenskapsskillnad, ifall skäl därtill prövas föreligga. Redan i lagberedningens förslag var boskillnadsinstitutet utelämnat och ersatt med en rätt för make att vid andra makens konkurs få giftorättsgemenskapen upphävd, såvitt angick egendom, vilken makarna förvärvade efter det yrkandet framställdes. Enligt lagens slutliga lydelse skall nämnda påföljd avse all makarnas egendom, även den tidigare förvärvade. I anslutning till lagberedningens förslag voro i propositionen upptagna bestämmelser om medling, delvis avvikande från den svenska giftermålsbalkens. Dessa bestämmelser föranledde i vissa delar kritik under riksdagsbehandlingen, och då ämnet ansågs höra närmare samman med

rättegångslagstiftningen, vilken är under revision, beslöt man sig för att utesluta dem ur förslaget.¹
    Äktenskapslagen träder i kraft den 1 januari 1930. Beträffande dess tillämplighet å äldre rättsförhållanden skola enligt särskild promulgationslag gälla samma principer som i avseende å den nya äktenskapslagstiftningens införande hos oss. Promulgationslagen inrymmer åt barn, som avlats i trolovning eller våldtäkt eller vars föräldrar efter barnets avlande ingått trolovning med varandra, samma ställning som barn, vilket i behörig ordning erkänts av fadern.
    Frågan om arvsrätt för efterlevande make har icke upptagits till lösning i detta sammanhang. Den finska lagstiftningen kvarstår sålunda härutinnan alltjämt på 1734 års lags ålderdomliga ståndpunkt.
    Den nya finska avtalslagen, eller lag om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område såsom den slutliga titeln lyder, avviker blott på några få punkter från finska lagberedningens tidigare refererade förslag, och de vidtagna ändringarna innefatta i det hela en närmare anslutning till den svenska avtalslagen. Sålunda har i 1 kap. 1 § införts ett uttryckligt stadgande därom att reglerna i detta kapitel ej gälla i fråga om formbundna avtal. Då enahanda föreskrift givits beträffande avtal, för vilkas slutande erfordras utgörande av en prestation åt andra kontrahenten, uttalas allenast vad hos oss gäller utan uttryckligt stadgande. Beträffande 1 kap. är i övrigt att nämna, att motsvarighet saknas till vår lags 9 §, varemot den finska lagen i en paragraf med samma nummer ger regler om avtals slutande vid auktion. Sedan den avvikelse från svensk lag, som enligt lagberedningens förslag förelåg beträffande rättshandlingars ogiltighet på grund av tvång, under lagstiftningsärendets fortsatta behandling blivit avlägsnad, överensstämma 2—4 kap. i den finska lagen i sak praktiskt taget fullständigt och i form till allra största delen med den svenska.
    Genom särskilda lagar hava 14 § av den finska utsökningslagen och 13 § av dess promulgationslag ändrats till överensstämmelse med vår utsökningslag 25 § och promulgationslagen 10 § 2, sådana dessa lagrum lyda sedan 1915.
    Den nya avtalslagstiftningen trädde i kraft den 1 juli 1929.

Birger Ekeberg.