Övergångsbestämmelserna vid patenttidens förlängning. Den 11 maj 1928 utfärdades en lag, varigenom giltighetstiden för svenska patent förlängdes från 15 till 17 år. Frågan om denna lagändring hade väckts genom skrivelse till Konungen från Svenska Uppfinnareföreningen så sent som den 3 mars 1928 och därefter behandlats med sådan skyndsamhet att, efter hörande av patentverket och kommerskollegium samt inhämtande av yttrande av lagrådet, proposition till riksdagen avläts redan den 20 i samma månad. Utarbetandet av lagförslaget med dess motivering samt vederbörande myndigheters yttranden över detsamma har således medhunnits på den korta tiden av 17 dagar.
    Anledningen till denna skyndsamhet har varit det av uppfinnareföreningen framhållna förhållandet, att patenttiden för en del patent av en viss vikt komme att utlöpa under årets lopp, och att dessa patent således skulle bliva öppna för fri användning, därest ej lagändringen genomfördes under 1928 års riksdag. Det förmodades även, att en del tilltänkta utövare av de patenterade uppfinningarna redan beredde sig på att upptaga tillverkningen vid patenttidens utgång.
    Det vill emellertid synas, som om den stora skyndsamheten haft ett mindre lyckligt inflytande på lagens innehåll. Såsom man kan förstå av närmaste anledningen till lagändringen har förlängningen i patentens giltighetstid gjorts retroaktiv, så att den äger tillämpning även på de äldre patent, som gälla vid lagens ikraftträdande. Därav har blivit erforderligt att i lagen intaga vissa övergångsstadganden till reglering av lagändringens inverkan på redan existerande rättsförhållanden. Det är mot innehållet i dessa övergångsbestämmelser, som man har fog för allvarliga erinringar.
    Av departementschefens motiv till lagförslaget är det tydligt, att vederbörande vid övergångsbestämmelsernas utformande huvudsakligen haft sin uppmärksamhet inriktad på den s. k. föranvändarerätten, d. v. s. den rätt, som man ansåg böra tillerkännas dem, som redan vidtagit väsentliga anstalter för utövning av en patenterad uppfinning vid den väntade utgången av patenttiden. Lagen löser denna fråga så, att de som före den 1 april 1928 vidtagit väsentliga anordningar för uppfinningens begagnande äga att under patenttidens förlängning mot skälig ersättning, i händelse av tvist fastställd genom domstol, utöva uppfinningen.
    Vid sidan därav har den långt viktigare frågan om licenshavarnas rätt, d. v. s. den utövningsrätt, som är grundad på avtal med patenthavaren, behandlats helt summariskt, och licensrätten har utan vidare likställts med föranvändarerätten. Licenshavarna få också, obero-

ende av de träffade avtalens innehåll och mening, allenast rätt att utöva uppfinningen under de tillagda två giltighetsåren mot särskild ersättning. Departementschefen uttalar t. o. m. i motiven till lagen uttryckligen, att lagförslaget "intager den ståndpunkten, att varje licens såsom sådan upphör med det femtonde patentåret", var efter lagens stadgande om utövning mot särskild ersättning skall träda istället.
    Det är dock en väsentlig skillnad på föranvändarerätten, som helt och hållet beror på ensidigt vidtagna åtgärder av den ena parten, och licensrätten, som är grundad på avtal med behörig patenthavare. Beträffande den förra rätten kan man giva departementschefen rätt i hans uttalande, att den omständigheten, att patent från början meddelats för en tid av femton år, icke kan anses innebära, att allmänheten därigenom fått sig tillerkänd en ovillkorlig rätt att efter de femton årens förlopp fritt använda sig av uppfinningen. Men däremot synes väl den, som med behörig patenthavare träffat avtal om uppfinningens utövning, kunna göra anspråk på och förvänta, att han skall få alltjämt utöva uppfinningen enligt det träffade avtalet.
    Det är nämligen härvid att märka, att licensavtal så gott som undantagslöst äro så att förstå, att de skola gälla för all framtid, oberoende av gällande giltighetstid för patenten. En industriidkare, som med en patenthavare träffar avtal att för sin tillverkning erhålla utövningsrätt till den patenterade uppfinningen och därför betalar en viss rund summa på en gång eller gottgörelse i någon annan form, förutsätter givetvis, där icke uttryckliga undantag föreligga, att utövningsrätten skall vara obegränsad till tiden. Att presumera att parterna avsett utövningsrätt endast under viss patenttid och lämnat öppet, hur det skulle ställa sig för tiden därefter, är uppenbarligen att göra antaganden emot verkligheten. Då den nya lagen nu säges intaga den ståndpunkten, att varje licens upphör vid det femtonde patentårets utgång, så innebär detta ett hävande eller ändrande av ingångna licensavtal. När en fabrikant t. ex. för 50,000kr. förvärvat utövningsrätten till en uppfinning för sin fabrik, så kommer den nya lagen och säger: Det är icke nog, Ni skall efter utlöpandet av det eller det året betala ytterligare ersättning under två år. Och detta i de flesta fall, såsom längre fram skall visas, utan någon motsvarande fördel för licenshavaren.
    Jag har framför mig två viktiga licensavtal, ingångna under år 1927. Det ena innefattar upplåtelse av utövningsrätt till en patenterad uppfinning jämte eventuella patent å förbättringar, mot royalty å blivande tillverkning under ett visst antal år, varefter licenshavaren enligt avtalets lydelse äger utöva patenten fritt från avgift. Det andra avtalet avser en grupp av patent med olika patenttid, alla berörande olika detaljer av ett visst tekniskt förfaringssätt jämte ytterligare eventuella förbättringar, och innefattar utövningsrätt till samtliga patenten, likaledes mot gemensam royalty för alla patenten att betalas t. o. m. utgången av ett visst år, varefter all royaltybetalning skulle upphöra.

Är det nu lagstiftarnas mening, att även dessa licenser skola upphöra vid utgången av femtonde patentåret för respektive patent och särskild ersättning därefter betalas för användningen under två följande år? I det senare här angivna fallet skulle då också den avtalade licensen komma att upphöra för i allmänhet ett patent om året under en viss kommande tidsperiod med särskild ersättningsskyldighet för användningen utöver den stadgade royaltybetalningen, som enligt kontraktet skall utgå för i varje fall kvarvarande patent.
    Något som rätt ofta förekommer är, att en innehavare av patent å visst tekniskt förfaringssätt utnyttjar patentet på det sätt, att han själv eller i samarbete med någon verkstadsfirma upplåter utövningsrätt till det patenterade förfarandet i samband med leverans av förförfarandet erforderlig apparatur eller installation av anläggning för uppfinningen. Gottgörelse för användning av förfaringssättet ingår antingen i ackordspriset för leveransen eller erlägges med särskilt belopp vid sidan därav, vanligen avpassat efter kapaciteten hos det industriföretag, vid vilket förfarandet skall tillämpas. Upphör nu också en sådan licens med det femtonde patentåret med skyldighet till betalning av ytterligare ersättning för uppfinningens fortsatta begagnande? Jag vill erinra, att jag här icke avser sådana fall, där patentet gäller apparaten, utan där förfarandet är det huvudsakliga föremålet för patentskyddet.
    Såsom skäl för den ersättningsskyldighet, som lagen ålägger licenshavare för användning av patentet efter de femton årens utgång anför departementschefen i motiveringen av lagen, att enligt övergångsbestämmelserna licenshavare med i något avseende inskränkt utövningsrätt skulle under de två tillagda patentåren erhålla utövningsrätt utan inskränkning, varför särskild ersättning ålägges licenshavarna i gemen. Nu kan man fråga sig, varför lagen skall stadga denna utvidgade utövningsrätt, som, såvitt man vet, ingen begärt. Om i något fall en licenshavare på förhand vidtagit anstalter för en mer utvidgad utövning av patentet efter den ursprungliga patenttidens utgång, så må han väl likasom övriga "föranvändare" erhålla den utvidgade utövningsrätten mot ersättning. Men att i andra fall ge honom en större rätt än han genom licensavtalet betingat sig, därför finnes väl knappast något särskilt fog. Nu tror emellertid departementschefen, att licenshavarna "ofta, kanske oftast" inställt sig på att efter de femton årens förlopp utöva uppfinningen i full utsträckning, och denna möjlighet bör då icke betagas dem.
    Hur förhåller sig nu saken i verkligheten?
    I de allra flesta fall, då utövningsrätt till patent upplåtes genom licensavtal, är det fråga om uppfinningar, som avse nya metoder eller anordningar vid redan förefintliga industrier, utgörande mer eller mindre omfattande detaljförbättringar i det tekniska förfarandet. Den vanligaste och i de flesta fall enda inskränkningen i den genom avtalen stadgade utövningsrätten består däri, att licensförvärvaren får utövningsrätt vid sin ägande industrianläggning. Ett cellulosafabriksbolag förvärvar sålunda rätt att använda en patenterad metod vid sin

 

4 — Svensk Juristtidning 1929.

cellulosafabrik, ett järnverksbolag vid sitt järnbruk o. s. v. Icke tror väl någon, att vederbörande komma att anlägga nya cellulosafabriker eller nya järnbruk för att få tillfälle till utvidgad användning av patenten under de tillagda två patentåren! Det kommer säkerligen endast i enstaka undantagsfall i fråga, att en licenshavare har något intresse av en utvidgad utövningsrätt, och i de fall, då detta måhända kan inträffa, vore det väl tillräckligt att låta den, som vill begagna den utvidgade rätten, betala ersättning därför, utan att därför övriga licenshavare skola betungas med ersättningsskyldighet av en anledning, som för dem icke har något intresse.
    Departementschefen framför även ett ytterligare skäl för den stadgade ersättningsskyldigheten. Han framhåller att därest patenthavaren icke får särskild ersättning för utövningen under de tillagda patentåren, licenshavaren kan riskera, att patenthavaren icke upprätthåller patentet genom inbetalande av årsavgifter eller t. o. m. avstår från detsamma. Får däremot licenshavaren fortfarande utöva uppfinningen under skydd av ett patent, kan det icke anses obilligt, att denna rätt förknippas med skyldighet att lämna ersättning.
    Detta resonemang vilar på den uppfattningen, att licenshavare i allmänhet hava något verkligt intresse av patentens upprätthållande, eller att patenten lämna dem något skydd. I verkligheten är det emellertid så, att en patenthavare, som vid exploateringen av patentet inriktar sig på upplåtande av utövningsrätten mot licensavgift, vare sig engångsavgift eller royalty, i regel försöker att sälja utövningsrätten till så många som möjligt. En var som är i tillfälle att utöva uppfinningen och vill betala vad patenthavaren begär får också rätt till uppfinningens utövning. Är det fråga om en uppfinning, som är av verklig betydelse inom en industrigren, kan patenthavaren hoppas sälja licensrätten till alla utövare av den ifrågavarande rörelsen. Att han i de flesta fall icke når så långt, beror på att det merendels finnes andra konkurrerande metoder, som äro ungefär lika goda eller på vissa håll ställa sig lämpligare. Men för licensinnehavaren är det icke alls fråga om skydd mot konkurrens, endast om en utgift, som han får vidkännas till patenthavaren för en teknisk förbättring, som han ansett erforderlig. Vad han är intresserad avär i själva verket endast att han icke skall komma i en sämre ställning än konkurrenterna. I licensavtal av någon större vikt, grundade på royaltybetalning och uppgjorda med erforderlig omtänksamhet, stadgas också i regel, att om patenthavaren sedermera upplåter utövningsrätten till någon annan mot lägre royalty, skall även den förste licensförvärvaren erhålla motsvarande nedsättning, och att royaltybetalningen helt och hållet upphör, därest patenthavaren låter patentet förfalla eller detsamma eljest förklaras ogillt. Sistnämnda påföljd stadgas även ofta för det fall, att patenthavaren underlåter att effektivt beivra intrång i patenträtten; allt detta för att licenshavaren icke genom licensavtalet skall komma i en sämre ställning än konkurrenter, som betala lägre eller ingen avgift.
    Under sådana förhållanden är det ju klart, att licenshavarna i

regel icke hava någon fördel av patentens upprätthållande. De få därför icke heller någon valuta för den ersättningsskyldighet lagen pålägger dem.
    I de fall då det är fråga om upplåtande av ensamrätt till utövning av ett patent, således med verkligt skydd mot konkurrens, sker detta i regel genom överlåtelse av själva patenträtten. Detta är nämligen förutsättning för att utövaren skall kunna föra talan för patentet och självständigt skydda sig mot patentintrång. Överlåtelsen kan hava skett mot betalning av ett fixerat köpeskillingsbelopp eller mot royalty å blivande tillverkning eller mot betalning i bägge dessa former. I varje fall är den nya patenthavaren oberoende av den nya lagens övergångsbestämmelser.
    Men det förekommer nog även, ehuru mera undantagsvis, att ensamrätt till utövning av patent upplåtes i form av licensrätt. Detta är förhållandet i de mera ovanliga fall, då utövningen kan fördelas på flera företag med ensam utövningsrätt, vart inom ett lokalt eller på annat sätt begränsat område, eller då en verklig ensamrätt upplåtes, men den blivande utövaren icke kan eller vill betala en tillräcklig köpeskilling på en gång och erforderlig säkerhet för royaltybetalningens fullgörande i framtiden icke anses föreligga. I sådana fall etableras i själva verket ett samarbete mellan samtliga parter, och där saken är av någon större vikt, träffas mer eller mindre omfattande och detaljerade kontraktsbestämmelser till skyddande av den enes och den andres rätt under alla tänkbara fall. Det vill synas, som om lagstiftarna borde betänka sig mot ingripande i dylika avtalsförhållanden, och i varje fall borde väl de formella licenshavarna i dessa fall kunna åtnjuta sin rätt oförändrad enligt avtalen lika väl som en förvärvare av själva patenträtten, då avtalen i realiteten, om också ej till formen, avse detsamma.
    Det bör framhållas, att de av mig här ovan anförda speciella fall av licensupplåtelser, särskilt det som avsåg ett flertal patent rörande ett mer omfattande tekniskt förfarande, icke äro på något sätt exceptionella, utan typer just för de allra viktigaste och vanligaste företeelserna på detta område. Vid just de mera viktiga och genomgripande uppfinningarna är det regel, att utexperimenteringen tager flera år, och under denna tid och även under den fortsatta verkliga utövningen göras oftast nya rön, som kunna föranleda ytterligare patentansökningar. Licensupplåtelserna komma därför mycket ofta att omfatta ett flertal beviljade eller blivande patent. Då det är fråga om uppfinningar, som anses mer ekonomiskt bärkraftiga, nöjer man sig vanligen icke med tilläggspatent enligt § 10 i patentlagen, utan söker självständiga patent för att därigenom få yttersta patenttiden för patentkomplexet i dess helhet framflyttad så långt som möjligt. Detta har å andra sidan medfört, att licensförvärvarna, i de fall då royalty betalas, göra anspråk på en rimlig begränsning av tiden för royaltybetalningen.
    Det bör även bemärkas, att de flesta moderna licensavtal av någon vikt innehålla bestämmelser om ömsesidig rätt till förbättringar, så att

patenthavaren utan särskild avgift skall tillhandahålla licenshavaren utövningsrätt till alla av honom sedermera uppfunna eller förvärvade förbättringar av uppfinningen och likaså licenshavaren till patenthavaren och hans rättsinnehavare, d. v. s. övriga licensförvärvare, upplåta användningsrätt till av den förre uppfunna förbättringar, i bägge fallen även då förbättringarna göras till föremål för särskilda patent. Licensavtalet kan således komma att omfatta ett komplex av patenterade uppfinningar, delvis gjorda av licensinnehavaren själv eller andra licenshavare.
    Det är väl dock rätt orimligt att genom lagbestämmelser sådana som de föreliggande ingripa i dylika rättsförhållanden.
    I svensk lagstiftning har det varit en god regel att vid lagändringar icke rubba förut träffade avtal, åtminstone icke i andra fall än då viktiga samhällsintressen under exceptionella förhållanden fordrat det. Denna återhållsamhet är grundad både på det rättsliga intresset att skydda ingångna avtals helgd och insikten om det vanskliga i att genom lagbestämmelser ingripa i gällande avtalsförhållanden med deras skiftande innehåll och förutsättningar. Denna regel bör givetvis upprätthållas, och då ett avsteg därifrån nu ägt rum — låt vara inom ett område av ej alltför omfattande betydelse — synes saken icke böra lämnas oanmärkt.
    En riktig och lämplig övergångsbestämmelse rörande licensavtalen borde hava bekräftat licenshavarnas rätt att på de avtalade villkoren använda resp. patent även under de tillagda patentåren med undantag för de fall, då i själva avtalen innehölles däremot stridande begränsning av avtalstiden. Därav skulle då följa, att därest viss betalning för licensrätten avtalats, ytterligare betalning ej skulle äga rum, men att royaltybetalning skulle fortfara under de tillagda åren, därest den ej i avtalet begränsats till viss tidsperiod. Bestämmelserna om licensavtalen borde i varje fall särskiljas från motsvarande bestämmelser såväl om föranvändarerätten som även beträffande den licensrätt, som grundats icke på avtal utan på domstols beslut, vilken sistnämnda rätt i nu förevarande hänseende bör kunna likställas med föranvändarerätten.

Gustaf Abenius.