Advokats arvode och sakens utgång. Mellan en engelsk advokat och hans klient, som skadats vid en automobilolycka, avtalades, att advokaten skulle utföra dennes talan på egen bekostnad men med rätt att, om saken vunnes, erhålla en tiondedel av ersättningsbeloppet. Sedan talan ogillats, yrkade svaranden i ersättningsmålet (B), att enär advokaten genom att sluta nämnda avtal gjort sig skyldig till en otillåten handling, han måtte förpliktas att gottgöra B dennes kostnader i det förra målet. Advokaten invände, att hans klient vore medellös och att det för sådana personer ej skulle vara möjligt att erhålla rättshjälp, om ej en spekulativ talan av ifrågavarande slag medgåves. Court of Appeal, dit saken fullföljts, ogillade visserligen B:s talan på den grund, att han ej lidit någon skada, men i själva principfrågan förklarade rätten advokatens förfarande otillåtet, enär han ej handlat av välgörenhet utan av vinningslystnad. Rättens ordförande, lord Hanworth, uttalade, att han, som yttrade sig med den största förståelse för advokatyrket och skulle beklaga om han sade något, som skulle göra ett beslut i ett tvivelaktigt fall ännu svårare, funne det svårt att noga angiva de omständigheter, under vilka en spekulativ talan för en fattig klient må medgivas, men att han funne det klart, att i förevarande fall handlingssättet varit otillåtet.
Angående samma spörsmål enligt tysk rätt se Sv. J. T. 1927 s. 234 och 1928 s. 543.
Realisation av utmätt fordran. I anslutning till det uttalande justitieministern gjorde under interpellationsdebatten (se ovan s. 463) angående det s. k. Marsjömålet har justitieministern infordrat yttrande från överexekutorerna över en inom justitiedepartementets lagavdelning upprättad P. M. angående realisation av utmätt fordran
Efter ett återgivande av justitieministerns interpellationssvar (se s. 458 ff.) lämnas en kort redogörelse för några utländska lagars ställning till frågan. Sålunda nämnes att i Danmark enligt § 558 i Lov om Rettens Pleje kan i händelse utmätning skett av fordran, som ej grundar sig på ett börsnoterat värdepapper, utmätningsborgenären i stället för att föranleda det utmättas försäljning på auktion låta indriva fordringen, i mån densamma förfaller till betalning, genom en av honom antagen »Inkassator», som har att ställa av utmätningsmannen föreskriven säkerhet.
Beträffande den norska rätten må nämnas, att enligt § 219 i Lov om tvangsfuldbyrdelse den 13 augusti 1915 kan, om utmätningsborgenären det begär, utmätningsmannen till borgenären överlåta en utmätt penningfordran till indrivning. Är den utmätta fordran större än utmätningsborgenärens krav, är denne enligt § 220 pliktig att på utmätningsgäldenärens eller annan intresserad parts begäran ställa säkerhet för överskottet. Emellertid kan utmätningsborgenären i stället för att ställa säkerhet utse en pålitlig, av utmätningsmannen godkänd tredje man att indriva fordran (»opkræver»). Utmätningsborgenären är enligt § 226 ansvarig för den skada, som vållas genom försummelse vid fordringens indrivning. Förfaller en fordran först efter längre tid
eller är den avhängig av en motprestation, som utmätningsgäldenären ej frivilligt fullgör, kan utmätningsmannen på begäran av utmätningsborgenären eller annan i saken intresserad part besluta, att den utmätta fordran skall förvandlas till penningar på annat ändamålsenligt sätt. Enahanda gäller, om fordrans indrivning skulle vara förbunden med svårigheter eller oskäliga kostnader (§ 228).
Enligt tysk rätt (Z. P. O. § 835) blir en utmätt fordran »űberwiesen» till utmätningsborgenären. Denna »Űberweisung» kan äga rum antingen så att borgenären endast har att inkassera fordran (»Einziehung») eller ock så att borgenären får fordran på sig överlåten i stället för betalning (»an Zahlungsstatt»). Borgenären äger välja mellan dessa alternativ. Exekutionsdomstolen beslutar.
Har fordran överlåtits åt borgenären »zur Einziehung», är han berättigad och förpliktad (§§ 841, 842) att vidtaga åtgärder för inkassering, eventuellt genom rättegång. Kostnaderna för denna fordrans indrivning (ev. rättegångskostnader) uttagas hos den enligt fordran förpliktade (Drittschuldner), i mån som han vid en dylik indrivning enligt allmänna regler är skyldig att gälda kostnaderna. Förmår han ej betala utdömd kostnad, har borgenären rätt att av utmätningsgäldenären utfå kostnadsbeloppet. »Uberweisung» sker till belopp, svarande mot utmätningsborgenärens fordran. Borgenären har ej rätt att hos tredje mannen indriva den del av fordran, som överstiger detta belopp. Försummar borgenären att indriva fordran är han skadeståndsskyldig till utmätningsgäldenären (§ 842).
»Uberweisung an Zahlungsstatt» innebär en definitiv överlåtelse av fordran på borgenären. Överlåtelsen innefattar betalning. Är den utmätta fordrans nominella belopp större än huvudfordran, överlåtes så stor del av den förra som motsvarar den senare jämte kostnaderna. Kan borgenären ej få ut fordran från »Drittschuldner», bär borgenären risken. Kostnaderna för indrivningen kan borgenären ta ut hos Drittschuldner, men är denne insolvent, har borgenären ej återkravsrätt mot utmätningsgäldenären. Endast om det visas, att fordran mot Drittschuldner icke alls bestod, eller denne gör vissa invändningar, har borgenären rätt att vända sig mot utmätningsgäldenären.
Drittschuldner är skyldig att lämna borgenären upplysningar vid äventyr av skadestånd (§ 840).
Om den utmätta fordran är villkorlig eller knuten vid ett suspensivt villkor eller den är beroende på en motprestation eller dess indrivning av annan anledning är förbunden med svårigheter, kan domstolen på yrkande i stället föreskriva »eine andere Art der Verwertung» (§ 844). I främsta rummet kommer därvid i betraktande försäljning å auktion. Emellertid kan också ifrågakomma en »Überweisung» på andra villkor än eljest äro stadgade.
Före 1896 års exekutionsordning gällde i Österrike liksom hos oss exekutiv försäljning såsom normal form för realisation av utmätt fordran. Det fanns emellertid möjlighet för borgenären att på egen risk såsom betalning övertagaden utmätta fordran eller del därav, men i praxis begagnades den ytterst sällan för annat än fullt säkra fordringar. I anslutning till den tyska rätten upptogs i den nya exekutionslagen jämväl den ordningen, att den utmätta fordran överläts till borgenären för indrivning (Überweisung zur Einziehung). Bestämmelser härom äro meddelade i §§ 303-315.
Grundar sig den utmätta fordran på skriftligt fordringsbevis, som utgör ett
presentationspapper, och överstiger den utmätta fordran borgenärens fordran, har borgenären att ställa säkerhet för överskottet (§ 304). Enahanda gäller, om den utmätta fordran eljest icke är delbar. I andra fall kan den utmätta fordran delvis överlåtas (§ 306). Enligt § 312 blir huvudfordringen betald genom att den utmätta fordran betalas av Drittschuldner. För överskott är borgenären redovisningsskyldig gentemot andra borgenärer, som kunna ha fått samma fordran utmätt, eller till huvudgäldenären. I samband med redovisningen äger borgenären återfå ställd säkerhet.
Skulle borgenären icke kunna ställa säkerhet, förordnar exekutionsdomstolen en kurator, som indriver fordran (§ 314).
Liksom i tysk rätt är Drittschuldner förpliktad att lämna upplysningar angående utmätningsgäldenärens fordran (§ 301).
Möter hinder att låta borgenären tillgodogöra sig den utmätta fordran genom »Überweisung» (t. ex. emedan fordran är villkorlig eller förfaller senare än efter ett halvt år), kan domstolen förordna, att fordran skall exekutivt försäljas (§ 317). Försäljning av banktillgodohavande får ej medgivas av domstol (§ 319).
Slutligen framhålles i P. M., att det för utredning av spörsmålet om eventuell ändring av utsökningslagens föreskrifter om realisation av utmätt fordran vore önskvärt, om från överexekutorerna inhämtades upplysning i följande frågor:
1. Har i något fall till följd av exekutiv försäljning av fordran sakägare vållats förlust, som kunnat undvikas genom ett lämpligare realisationsförfarande?
2. I vilken omfattning förekommer, att utmätt fordran indrives i stället för att exekutivt försäljas? Göres i detta avseende åtskillnad mellan bankfordran och annan fordran; mellan förfallen och icke förfallen fordran? Hur har förfarits vid indrivning av icke förfallen fordran?
3. Har erfarenheten givit vid handen, att det vore önskvärt, att i stället för försäljning å auktion ett indrivningsförfarande efter utländskt mönster bleve föreskrivet, och i så fall vilket system vore det för våra förhållanden lämpligaste?
4. Hava eljest i något särskilt avseende missförhållanden på förevarande områden yppats, och i så falI vilka åtgärder till undanröjande av desamma förordas?
S. M.