EN HÖG VISA TILL SVERIGES JORD.

 

    Några randanteckningar till: Svenska Lantmäteriet 1628—1928. Historisk skildring utgiven av Sällskapet för utgivande av lantmäteriets historia. D. I. VII + 629 s. D. II. 614 s. D. III. Kartreproduktioner 41 st. Norstedt. Sthm 1928. 4:o. Kr. 130.00.

 

AV

 

PRESIDENTEN ANSHELM BERGLÖF.

 

Fullt säker, huruvida överrubriken till denna uppsats gillas av en sträng »arbiter elegantiarum», är jag ingalunda. Men hur därmed än må vara, återger den i varje fall min personliga känsla inför arbetet ifråga. Och då kan den måhända ock få stå för min räkning. Ty det har ju sin betydelse, även för en juridisk facktidskrift, med vilken »stämning» man rör sig. Det finns eljest gott om vackra och hävdvunna namn: ett standardverk eller kanske till och med standardwork, ett praktverk, ett ståtligt äreminne etc.
    Men mig åtminstone säga de så litet i ett fall som detta.
    Ty det hela bärs dock ytterst upp av en manifesterad kärlek till »den fria jord, som än är vår». Denna jord, som man till överflöd kallar »karg». Det är som känt rätt växlande med rättmätigheten i det epitetet. Men ju mer det kan anses berättigat, dess större ära för »den svenska fattigdomen». Som dock bragt oss dit vi nu äro. Ja, säger kanske mången, det är just ej mycket att skryta med för ögonblicket, då det gäller vår gamla modernäring! Men för min ringa del är jag övertygad att vi nog så småningom skola reda upp detta också. Liksom vi gjort det mången hård tid under dessa tre sekler.
    Helt säkert skall rubriken få tillgift hos den kår det här gäller. Jag tror ej att någon inom densamma skall stiga fram och säga: »Vad är nu detta för sentimental poesi! Vad vi menat är helt enkelt att resa ett ståtligt äreminne åt oss själva, åt det Svenska Lantmäteriet, åt de svenska lantmätarna!»
    Det är mycket som vittnar om att man varit främmande för en så »egocentrisk» tanke. Bäst synes mig detta komma till uttryck i de ord, varmed lantmäteriets nuvarande chef ge-

488 ANSHELM BERGLÖF.neraldirektören Nothin avslutade sitt tal i Konserthuset i Stockholm den 28 juni 1928 till inledning av den ståtliga 300-års minnesfesten:
    »En återblick på vad sålunda uträttats besannar orden, att vad stort sker det sker tyst.
    Snart sagt varje del av Sveriges odlade jord bär vittne om lantmätarnas därå nedlagda, mången gång hårda arbete. Detta har varit och är hårdare än vad den utomstående föreställer sig. Här må nämnas, att en granskning av avgångsförteckningarna sedan 1910 års början visar, att ej fullt var tredje lantmätare uppnått pensionsåldern. Flertalet skördas i förväg, ofta av sjukdomar, vilkas orsak kan härledas till yrkets strapatser. Men arbetet är sådant, att intresset för detsamma i regel helt griper sin man. Knappast inom någon annan gren av statsförvaltningen kan man möta sådant intresse för uppgifterna som inom lantmäteriet. Så har ej heller det av nuvarande och gångna generationer lantmätare nedlagda arbetet varit förgäves. Därom vittnar det svenska jordbrukets höga utveckling, ty lantmäteriet har varit den oundgängliga förutsättningen för att landets uppodling skulle kunna äga rum i den omfattning som skett och för att jordbruket skulle kunna uppdrivas till den höga ståndpunkt, på vilken detsamma nu befinner sig tack vare den insiktsfulla ledningen från lantbrukets och skogsvårdens män. Det svenska lantmäteriets historia är därför härutinnan i hög grad hela det svenska folkets historia.»
    Denna del av festen avslutades med nu ifrågavarande arbetes officiella »födelseakt», i det att det första exemplaret överlämnades till H. M. Konungen å Sällskapets för utgivande av lantmäteriets historia vägnar genom överlantmätaren Jungquist. Härtill skall jag återkomma.
    Under mellantiden hade förekommit en imponerande rad av hälsningar och adresser. Härvid talade först jordbruksministern statsrådet VON STOCKENSTRÖM och närmast därefter justitierådet SUNDBERG, vilken såsom representant för K. M:ts högsta domstol framförde följande hälsning:
    »På denna det svenska lantmäteriets 300-årsdag har jag att frambära en hälsning från Kungl. Maj:ts högsta domstol.
    Lantmäteriets arbete har städse flitigt utnyttjats i rättskipningens tjänst. I en mycket stor procent av de mål, som handläggas i högsta domstolen, framtagas och studeras tillgängliga

EN HÖG VISA TILL SVERIGES JORD. 489kartor; och många av dessa mål äro av den beskaffenhet, att de för att vinna ett tillfredsställande avgörande ovillkorligen kräva stödet av ett gott kartmaterial. Det kartmaterial, som hos oss står till buds, är ock gott. Våra officiella kartor hava nått en standard, som torde kunna fullt mäta sig med vilket annat lands som helst såväl i fråga om tydlighet, fullständighet och pålitlighet, som — och detta är icke alldeles oviktigt — i tilltalande utseende.
    Vårt lands kartläggning är numera anförtrodd åt ett särskilt ämbetsverk. Det gamla lantmäteriverket har emellertid kvar sin andra stora huvuduppgift: fördelningen av den svenska jorden mellan dem, som äga rätt till den. Denna fördelning sker under intim samverkan mellan skiftesverket och domstolarna. I stort sett kan skiftesverket sägas därvid handla såsom en exekutiv myndighet, den där under domstols kontroll på marken fixerar vad som efter rättvisans måttstock tillkommer den enskilda jordägaren.
    Kunskap i lantmäteri är av stor betydelse för våra domare. En och annan av dem har ock särskilt förvärvat sig sådan kunskap. Så hade t. ex. den bekanta justitieombudsmannen Sven Lorens Theorell avlagt fullständig lantmäteriexamen, då han sattes till häradshövding i Södra Möre domsaga. Detta är dock undantagsfall, och så vidsträckta lantmäterikunskaper äro naturligtvis icke behövliga för domarna. Men ifrågasättas kan, om icke för behörighet till utövande av domarekallet, åtminstone beträffande domareverksamhet på landet, borde uppställas fordran på en viss mindre lantmäteri-teknisk utbildning, t. ex. en praktisk sommarkurs i lantmäteri.
    Å andra sidan kräves av lantmäteriets män juridisk skolning. Kravet härpå stegras i mån som frågan gäller högre ställda lantmäteritjänstemän. För visso har det varit till stor fromma, att, såsom under senaste halvseklet upprepade gånger förekommit, i spetsen för lantmäteriet ställts personer tagna ur revisionssekreterarnas leder.
    Fråga har flera gånger förevarit att befria högsta domstolen från befattningen med de så kallade skiftesmålen, men härom väckta förslag hava hittills, och såsom det vill synas på mycket starka skäl, städse förkastats.
    Jag beder nu att på denna lantmäteriets högtidsdag få å högsta domstolens vägnar uttala ett tack för det värderika bistånd lant

490 ANSHELM BERGLÖF.mäteriet under gångna tider lämnat vid rättskipningens handhavande och en lyckönskan till fortsatt framgångsrik utveckling till rättvisans främjande.»
    Det är ej utan anledning, som jag ansett denna hälsning böra här inflyta in extenso. Väl vet jag att talaren kraftigt skulle betacka sig för varje »betygssättning» av en f. d. yngre kollega i H.D. och ödmjuk lärjunge i Svea hovrätts gamla stränga lärdomsskola. Men det skall ej hindra mig att säga att all den»stringens» och »pregnans», som framträda i det skrivna ordet, kommo till sin fulla rätt vid framförandet.
    I nu förevarande sammanhang har emellertid denna Högsta Domstolens hälsning sitt största intresse därigenom att däri uppdragits den trängre ram, inom vilken falla vissa brottstycken av det stora minnesverket med speciellt intresse för en juridisk tidskrifts läsekrets. Om än hela verket har ett organiskt sammanhang, skall dock snart visa sig att denna trängre ram »spränges» av andra, ur rättslig synpunkt mer periferiska delar.
    Att sätta kartläggningen i första rummet har ju full historisk hemul. Men den viktigaste blir dock det gamla lantmäteriverkets »andra stora huvuduppgift: fördelningen av den svenska jorden mellan dem, som äga rätt till den». »Denna fördelning sker under intim samverkan mellan skiftesverket och domstolarna. » I den följande punkten heter det: »i stort sett kan skiftesverket sägas därvid handla såsom en exekutiv myndighet, den där under domstols kontroll på marken fixerar vad som efter rättvisans måttstock tillkommer den enskilda jordägaren».
    Om jag nu skulle våga en vördsam kritisk granskning av den senast återgivna satsen, komme den att rikta sig mot de båda av mig understrukna orden. Det förefaller mig nämligen, som skulle »skiftesverkets» uppgift i avseende å den svenska jordens fördelning mellan dem, som äga rätt till den, måhända komma till ett mer adekvat uttryck, om man anlägger synpunkten av en genomförd procedur i tre instanser: lantmätare och gode män första, ägodelningsrätten andra och H.D. såsom »högsta ägodelningsrätt» tredje instansen. Skäligen likgiltigt är det nog, åt vilken terminologi man ger företrädet. Och i själva verket skulle jag personligen dess hellre rösta för den av justitierådet Sundberg använda som den synes mig »rättshistoriskt» mer korrekt än den andra. Men med det undanskjutande av delägarna och framhävande av officialprövningen, som den nyaste lagstift-

EN HÖG VISA TILL SVERIGES JORD. 491ningen — tyvärr, var jag nära att tillägga — etablerar, skulle åter motsatsen bli fallet.
    »En praktisk passus» är den om den stora betydelsen för våra domare av kunskap i lantmäteri. Den synes mig värd det största beaktande. Då jag nu ej så litet tangerat »indiskretionens» gräns, vill jag ta steget fullt ut och avslöja att det i H.D. varen »offentlig hemlighet» att H.D:s ifrågavarande representant just genomgått en sådan »praktisk sommarkurs i lantmäteri». Och för att fullständiga indiskretionen kan jag tillägga att man esomoftast vid »vederbörandes» deltagande i skiftesmålens avgörande fann sig kunna konstatera att denna sommar varit använd på ett förträffligt sätt.
    Medan jag är inne på denna materia må det tillåtas mig att göra även en liten rent personlig »bikt». Någon »sommarkurs» hos lantmätare hade jag icke i min ungdom genomgått. Och en ganska lång tingstjänstgöring hade för mig visserligen medfört ej så få ärenden angående fastställelse av laga skiften och hemmansklyvningar men aldrig någon ägodelningsrätt »på fältet». Under en som det vill synas ändock ganska väl vitsordad tjänstgöring som föredragande i skiftesmål i H.D. och sedan under 15 års ledamotskap i samma domstol var det ej sällan jag kände det som en beklaglig brist att ej ha kommit i personlig kontakt med lantmäterigöromålen. Sedan jag nu i åtskilliga år fungerat såsom ledare av Dalautredningen, har denna brist blivit avhjälpt genom ej så få och ganska grundliga »sommarkurser». Och resultatet? Ja, jag vill anföra endast ett par exempel på nyttan därav. Därvid tänker jag först på graderingen, detta viktiga a och o vid allt utskiftande av jord. Jag måste erkänna att jag alltid varit synnerligen skeptisk ifråga om graderingens tillförlitlighet. Men denna skepticism har numera— utan att jag dock anlitat inläggande av »mullbänk» — lämnat rum för den fasta tron att en god och förståndig lantmätare med biträde av »dito» gode män härvidlag nå ett fullt betryggande resultat. En annan erfarenhet är den om den ofta framträdande omöjligheten att i sämjedelad skogsmark fastslå tillförlitliga hävdegränser. Trots att sämjedelning »ostridigt» föregått, kan det ofta för den skickligaste lantmätare, biträdd ej blott av lika beskaffade gode män utan ock av extra sakkunnig ortexpert, bli absolut ofrånkomligt att uppta en skogstrakt som samfälld. Ty där inga tillförlitliga gränser kunna

492 ANSHELM BERGLÖF.påvisas, kan ju ingen delning anses föreligga. Ett klander, som sedan »på kammaren» riktas mot lantmätaren, är därför ej sällan helt obefogat.
    Min metod att kronologiskt följa festdagens den 28 juni 1928 program gör förvisso dessa mina »randanteckningar» ej så litet rapsodiska. Men jag hoppas därför ej mera onjutbara för en läsare utan allt för höga anspråk på genomförd metodik.
    Vi skulle emellertid vara på det klara med att lantmäteriets rättsvårdande uppgift är den »trängre ram», varom jag ovan talat.
    Närmast vill jag så återkomma till det anförande, varmed verket, på sätt ovan antytts, framlades såsom fullbordat. Det bär, detta anförande, i första hand vittne om den storslagna offervillighet, som från lantmätarkårens sida visats för verkets tillkomst. Jag kan knappast återhålla den reflektionen att det är som skulle man här spåra något av den storvulna svenska ande, som vi älska att förknippa med det första årtalet i sammanställningen 1628—1928.
    Ur anförandet må följande här återges:
    »En verksamhet av den betydelse för landets utveckling under århundraden som den av lantmäteriet utövade måste givetvis erbjuda mycket, som är icke blott av ett mera allmänt intresse att lära känna, utan också värt, att man däråt ägnar en mera ingående uppmärksamhet. Hittills har det emellertid saknats en överskådlig, på forskningar och studier grundad historisk skildring av denna lantmäteriets verksamhet, vilken kunnat tillgodose detta intresse och därjämte bidraga till att göra denna verksamhet och dess betydelse för landet så kända och uppskattade, som de utan tvivel förtjäna.
    Under sådana förhållanden låg det helt visst nära till hands, att när tiden för lantmäteriets 300-åriga tillvaro såsom statsinstitution närmade sig, den tanken skulle uppstå, att till ett värdigt firande av detta jubileum i hög grad skulle bidraga åstadkommandet och utgivandet av ett verk, som utförligt behandlade lantmäteriets historia.
    Tanken var emellertid utan tvivel djärv, då för dess förverkligande krävdes framför allt pengar, mycket pengar och man för anskaffandet av sådana huvudsakligen måste lita till offervilligheten inom lantmäterikåren. Trots detta och i fullt medvetande om de svårigheter i övrigt, vilka måste vara förenade

EN HÖG VISA TILL SVERIGES JORD. 493med åstadkommandet på detta sätt av ett dylikt arbete, vågade man försöket och den 20 mars 1921 bildades vid sammanträde å Stockholms läns lantmäterikontor för ändamålet en sammanslutning, som erhöll namnet Sällskapet för utgivande av lantmäteriets historia.
    I de vid det konstituerande sammanträdet antagna stadgarna för sällskapet bestämdes bland annat, att medlem av sällskapet vore var och en, som ekonomiskt bidroge till förverkligandet av sällskapets syfte antingen genom ett årligt bidrag av minst 60 kr. eller genom ett sådant en gång för alla av minst 400 kr.
    Det var, såsom man finner, en icke obetydlig ekonomisk uppoffring, som man väntade av de blivande medlemmarna i sällskapet. Inom kort skulle det emellertid visa sig, att förhoppningarna i fråga om anslutning till sällskapet det oaktat icke blevo gäckade. Redan vid 1921 års slut utgjorde nämligen antalet medlemmar i sällskapet 119, vilket sedermera växte till 139, samtliga utom två tillhörande lantmäterikåren.
    På så sätt har tillförts sällskapet från lantmäterikåren ett belopp av i runt tal 66,000 kr., ett, det måste erkännas, utomordentligt vackert resultat, vilket vittnar om det stora intresse, med vilket lantmäterikåren omfattat sällskapets uppgift. Utan tvivel står detta intresse och den offervillighet, som därvid tagit sig uttryck, i nära samband med den förbättrade ställning, som rikets lantmätare erhöllo genom den år 1908 påbörjade och 1920 avslutade omorganisationen av lantmäteristaten.
    Men sällskapet har därjämte erhållit ett statsbidrag av 15,000 kr., så att sammanlagt till sällskapets förfogande stått ett belopp av något över 81,000 kr.
    De ekonomiska förutsättningarna för att sällskapets uppgift skulle kunna genomföras i överensstämmelse med de förhoppningar därom, som stiftarna av sällskapet vågat hysa, blevo sålunda, såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen, på ett lyckligt sätt ordnade, tack vare lantmäterikårens förståelse för saken och ett gott stöd från det allmännas sida.
    Sedan något mer än två år förflutit från sällskapets bildande, ansåg man, att den ekonomiska sidan av företaget kunde anses så pass tryggad genom det antal medlemmar, som då inträtt i sällskapet, att man nu kunde våga sig på att från de förberedande ekonomiska åtgärderna övergå till själva utarbetandet av det historiska verket. Detta arbete har sedermera oavbrutet

494 ANSHELM BERGLÖF.fortgått till för omkring fjorton dagar sedan, då lantmäteriets historia förelåg färdigtryckt.
    Att vid detta tillfälle lämna en mera utförlig redogörelse för det sålunda färdiga verket, kan det givetvis icke bliva fråga om. Några kortfattade upplysningar därom torde emellertid böra givas.
    Först må då nämnas, att verket i fråga, som begränsats att omfatta lantmäteriförhållandena i det nuvarande Sverige och sålunda icke berör den insats, som det Svenska lantmäteriet gjort i Finland och Östersjöprovinserna under den tid, dessa voro förenade med vårt land, givetvis huvudsakligast rör sig om vårt lantmäteri efter 1628, då man om lantmäteriets utveckling och arbetsmetoder före nämnda tid, och sålunda innan detta blev en statlig institution, äger mycket sparsamma upplysningar. Det historiska arbetet har också på den grund ansetts böra benämnas: Svenska lantmäteriet 1628—1928.
    Det inom de sålunda bestämda gränserna för verket befintliga rika materialet har uppdelats i avdelningar, var och en berörande en viss del eller sida av lantmäteriverksamheten under de tre århundradena. Dessa avdelningar, till antalet aderton, hava fått formen av fristående avhandlingar, vilka behandlats av olika författare.
    Förutom åt dessa avdelningar, vilka beröra lantmätarnas verksamhet på skilda områden, har anledning ansetts förefinnas att i det historiska arbetet bereda plats åt en historik över den förnämliga gamla byggnad vid Kungsträdgården, i vilken den centrala ledningen för lantmäteriet märkligt nog haft sin ämbetslokal allt från 1689, d. v. s. under nära nog hela den tid, som lantmäteriet varit en statsinstitution.
    Slutligen må nämnas, att det historiska verket, som fått en omfattning av 1,243 sidor, åtföljes av ett 40-tal kartbilagor, utgörande reproduktioner av kartor från lantmäteristyrelsens arkiv, vilka äro belysande för lantmäteriets verksamhet på skilda områden under de olika tidsskedena. Helt säkert kommer denna samling av kartor, vilka på ett synnerligen förtjänstfullt sätt reproducerats av Statens reproduktionsanstalt, att tilldraga sig ett stort och berättigat intresse.»

 

    Det framgår av detta anförande att verket ifråga innehåller ej mindre än aderton fristående avhandlingar. Härom heter det i Förordet:

EN HÖG VISA TILL SVERIGES JORD. 495    »Redan vid sällskapets bildande tänkte man sig, att det historiska arbetet skulle få formen av ett antal fristående avhandlingar av olika författare, var och en behandlande en viss del eller sida av lantmäteriets verksamhet under de gångna tre århundradena. Denna plan, som också sedermera följts, har ansetts vara betingad dels av nödvändigheten att fördela utarbetandet på ett flertal händer, enär det icke varit möjligt att erhålla någon eller några personer, som odelat kunnat ägna sig åt arbetet, dels därav, att lantmäteriets verksamhet omfattat väsentligt olika områden och att således olika slag av sakkunskap måste vara företrädd bland författarna. Med denna plan förarbetet hava författarna också fått all den frihet för behandlingen av de olika ämnena, som varit förenlig med verkets omfång och nödvändig hänsyn till andra kapitel. Planläggningen har emellertid också medfört, att vissa förhållanden måst behandlas eller åtminstone beröras i flera än ett kapitel.
    Av helt naturliga skäl har det icke varit möjligt att åstadkomma uttömmande skildringar av alla de ämnen, som blivit behandlade. Det har varit nödvändigt att inskränka vissa kapitel till mera översiktliga redogörelser, under det andra utgöra mera ingående avhandlingar. Det senare har blivit fallet med ämnen, som förut icke blivit mera utförligt behandlade i tillgänglig litteratur och i vilka verkställda forskningar givit resultat, som det ansetts vara av värde att framlägga. Det har således icke kunnat undvikas, att omfånget av de olika kapitlen icke alltid står i rätt förhållande till de avhandlade ämnenas betydelse. I vissa kapitel ingå även skildringar av förhållanden, som icke kunna hänföras till lantmäteri, därest detta tages i mera inskränkt bemärkelse. Det har emellertid ansetts befogat att i detta sammanhang och med hänsyn till de uppgifter som lantmäteriväsendet haft i vårt land, låta skildringarna i vissa fall även omfatta mera allmänna spörsmål, som stå i samband med fördelningen av landets jord.»
    Del I innehåller följande åtta uppsatser:
    1) Lantmäteriets organisation, av byråchefen O. Bagger-Jörgensen.
    2) Lantmätarnas utbildning, av samme författare.
    3) Lantmäteriteknik, av distriktslantmätaren fil. lic. John Svärdson.
    4) Lantmäteriets kartografiska verksamhet, av statskartografen Einar Peterson-Berger.

496 ANSHELM BERGLÖF.    5) Skattläggningsväsendet och lantmätarna, av förste arkivarien E. Williams.
    6) Det norrländska avvittringsverket, av docenten, jur. doktor Jan Eric Almquist.
    7) Skogskommissionerna under det karolinska enväldet, av samme författare.
    8) Rågång, administrativ gräns och riksgräns, av samme författare.

 

    I: 1) Lantmäteriets organisation torde även i nu förevarande sammanhang i viss mån kunna räknas till de »centrala» delarna av arbetet, eftersom det så att säga bildar grundvalen till allt det följande. Redogörelsen sönderfaller i fem olika tidsskeden:
    a) 1628—1683. Under de första åren av 1600-talet började— heter det i byråchefen BAGGER-JÖRGENSENS avhandling — i Sverige behovet av ett statligt lantmäteriväsen bliva kännbart. Detta behov gjorde sig gällande i två hänseenden. Å ena sidan hade man funnit, att kartor över hela riket eller vissa delar därav, således vad som sedermera kom att kallas geografiska kartor, skulle vara av största värde dels för krigsföretag och vid förhandlingar med andra länder, dels för ett ändamålsenligt ordnande av landets inre angelägenheter och för främjande av dess utveckling. Å andra sidan hade den sedan gammalt använda jordrevningen eller jordemätningen, som för jorddelnings och beskattningsändamål utfördes av förtroendemän i orterna och icke åtföljdes av kartors upprättande, alltmera visat sig icke kunna giva den detaljerade kännedom om landet, som för nämnda och andra ändamål var erforderlig. Man fann, att dylika mätningar för att fylla föreliggande krav borde resultera i detaljkartor, sedermera kallade geometriska kartor. Behovet av geografiska kartor föranledde redan 1603 konung Karl IX att giva Anders Bure, Svenska kartografiens fader, i uppdrag att upprätta en karta över Skandinavien, ett uppdrag, som slutfördes först genom tillkomsten av 1626 års karta. Åstadkommandet av denna karta var givetvis förenat med svårigheter, som man nu torde hava svårt att föreställa sig, och gav säkerligen en klarare uppfattning om nödvändigheten att få till stånd en institution med uppgift att ombesörja landets uppmätning och kartläggning samt därmed sammanhängande uppgifter. Gustaf II Adolf torde hava följt Bures arbete med särskilt intresse, och

EN HÖG VISA TILL SVERIGES JORD. 497det blev han, som 1628 fattade beslutet om inrättande av ett svenskt lantmäteriväsen. Beslutet fick formen av en den 4 april 1628 daterad kungl. instruktion för »Anders Bure, generalmatematiker, varutinnan hans ämbete enkannerligen bestå skall».
    Så långt författaren. Det är uteslutet att här kunna i detalj följa arbetet vare sig för denna eller följande perioder. Men citatet må dock fortsättas med ännu några rader, nämligen första punkten av berörda instruktion. Med författaren kan man utan tvekan beteckna den såsom »belysande för motiven till lantmäteriets inrättande»:
    »Eftersom Hans K. M:ts nådiga mening och intent är, icke allenast att försvara sina land och riken för fienden, utan ock efter tillfälle på allt sätt förbättra deras lägenheter, varför, på det H. K. M:t sådant desto bättre må kunna göra och i verket ställa, ville H. K. M:t gärna hava en synopsis, däruti H. K. M:t alla landskapers och städers lägenhet sig för ögonen ställa kunde, varav H. K. M:t sedan desto bättre kan överse och begrunda, varuti och huru vart och ett stode att reparera och förbättra. Haver H. K. M:t fördenskull nådigst ålagt och befallt Anders Bure, att han detta verket sig företaga och förrätta skall.»
    Skulle man ej kunna säga att det är helt naturligt att lycka och framgång följt en institution, som kan beropa sig på ett så stolt grunddokument!
    Instruktionen föreskrev, att Bure för att kunna fullgöra sina åligganden skulle anställa lantmätare, och genom denna föreskrift — säger författaren — tillkom sålunda den svenska lantmäterikåren, som sedan som en institution för sig fått oavbrutet under 300 år göra sin betydelsefulla insats för utveckling och framåtskridande i landet.
    Utgångspunkten var »hela» 6 lantmätare. Redan i början av 1680-talet hade siffran stigit till det tiodubbla. Av dessa arbetade ej mindre än 38 i Livland! Över huvud bedrevs verksamheten i stor utsträckning i de svenska länderna på andra sidan Östersjön, och bland märkligare arbeten därstädes kan nämnas en revning i Pommern, avslutad 1681.
    b) 1683—1747. Den 25 oktober 1683 fick lantmäteriet i Carl Gripenhielm för första gången en chef i egentlig mening. Genom Kungl. brev den 4 september 1685 lades på Gripenhielms initiativ grunden till det ämbetsverk, som sedermera under namn av lantmäterikontoret, generallantmäterikontoret och lantmäteri

 

32 — Svensk Juristtidning 1929.

498 ANSHELM BERGLÖF.styrelsen utgjort lantmäteriets centrala organisation. Även här var början ganska blygsam, i det hela staten bestod av en ordinarie lantmätare till direktörens hjälp vid kontoret. 1689 tillkom en sekreterare eller notarie. 1691 bestodos ytterligare två lantmätare och tre skrivare, efter det redan 1690 tillsatts en vaktmästare eller »kammardräng». Kontorets första reglemente utkom den 25 augusti 1691. Den dagliga arbetstiden var enligt detta 8—12 f. m. och 3—7 e. m. Som man ser 8-timmarsdag, fördelad på storhetstidens för senare tiders barn något kärvasätt. År 1689 inflyttade lantmäteriet i den gamla förnämliga byggnad, där det alltsedan varit inrymt. Gripenhielm betecknas som en synnerligen kraftfull chef. Han avled emellertid redan 1694 endast 39 år gammal. Arbetet fortsattes efter de av honom utstakade riktlinjerna. Särskilt livlig var under perioden verksamheten hinsides Östersjön. Om svenska lantmäteriverksamheten utanför det nuvarande Sverige har sagts: »Sverige har alltid lämnat från sig sina utländska provinser nymätta.» Ett betyg så gott som något annat om den svenska »altruismen»!
    c) 1747—1824. Inom denna synnerligen viktiga period falla både storskiftena och enskiftena. Det skulle emellertid föra alltför långt att här ingå på en närmare redogörelse av organisationens växlingar. Det stora namnet Jacob Faggot måste dock understrykas. Han fungerade i ej mindre än 30 år som lantmäteriets chef. Det är ju allmänt känt, hurusom lantmätarnas primära uppgift från början varit den statliga verksamheten. Självfallet är att under denna period härutinnan skedde en genomgripande ändring. (År 1809, efter förlusten av Finland, utgjorde lantmätarnas antal 280.)
    d) 1824—1899. Under början av denna period utfärdades stadgan om skiftesverket i riket den 4 maj 1827. Denna stadga, som inledde laga skiftesförfarandet är — säger författaren —»som lagstiftning erkänd som ett mästerverk». Häri torde envar instämma. Det är även här omöjligt att följa alla de växlande öden, som lantmäteriets organisation under denna långa period av livlig skiftesverksamhet undergick. Särskilt kan ej redogöras för avlönings- och taxeförhållanden. Det må endast nämnas att lantmätarna alltjämt voro »fria företagare». Men »friheten» kan ej ha haft så stort värde, då författaren tilltror sig det hårda omdömet att vid utgången av 1800-talet det svenska lantmäteriet genom statsmakternas saknad av förståelse för dess

EN HÖG VISA TILL SVERIGES JORD. 499uppgifter och därav orsakad bristande omvårdnad nått så långt i stillestånd och efterblivenhet som gärna var möjligt.
    Under denna period infaller den från 1873 års början genomförda »boskillnaden» med det ekonomiska kartverket.
    e) 1899—1928. Härunder kommer slutligen den stora och glädjande »scenförändringen». Det namn, som författaren i första rummet anknyter härtill, är generaldirektören H. Rhodins. Efter åtskilliga etapper lades slutstenen år 1920. Härom yttras i Förordet: »året 1920 är ett märkesår i svenska lantmäteriets historia. Detta år slutfördes nämligen en år 1908 påbörjad omorganisation av lantmäteriet, vilken medförde en djupt ingripande nydaning i nästan alla hänseenden, en nydaning, som gav lantmäteriets utövare en mot betydelsen av deras verksamhet svarande ställning och de nödvändiga förutsättningarna att kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter inom statsförvaltningen.»
    I: 2) Lantmätarnas utbildning. En synnerligen intressant och »rolig» avdelning, uppdelad i särskilda partier rörande utbildningen under resp. 1600-, 1700-, 1800- och 1900-talet. Helt visst ock av stort speciellt rättsligt intresse. Ty det tarvar ju ej någon utläggning, att lantmätarens kompetens att fylla sin viktiga uppgift i jorddelningens tjänst väsentligen måste bli beroende på den utbildning, som bestås. Att härvid avseende måste fästas vid både den teoretiska och den praktiska sidan av saken, är också uppenbart. Här lura förvisso stora faror att alltför mycket se den ena till godo på den andras bekostnad. Från tid till annan har naturligtvis aspekten härvidlag växlat. Över huvud taget torde det kunna fastslås att man redan från början lagt sig vinn om en så god underbyggnad som möjligt.»Upptakten» skall kanske ej så mycket imponera på nutidens lärde på området. Men fortsättningen blev ej dess mindre ståtlig.
    Det heter i början av ifrågavarande avdelning:
    »När år 1628 beslut fattades att inrätta ett svenskt lantmäteriväsende, gällde det givetvis främst att anskaffa den personal, som skulle handhava den nya förvaltningsgrenens uppgifter. Man finner också av instruktionen den 4 april 1628, att förstapunkten däri innehåller Kungl. Maj:ts beslut om lantmäteriets inrättande genom Anders Bure och att enligt andra punkten Kungl. Maj:t honom nådigst efterlåtit och tillstått, att, då han icke kan överkomma lantmätare, som äro vana att avmäta land-

500 ANSHELM BERGLÖF.skapen på geometriskt sätt och därav säkra avritningar göra, då må han antaga unga drängar, ärlige mäns barn, som han därtill instruera och lära kan.»
    Vilken förutbildning ovan omnämnda sex första svenska lantmätare haft, har icke kunnat utrönas. Men man säges hava skäl antaga, att de hade en god allmänbildning, ty bland de fjorton lantmätare, som voro anställda under de första fem åren, uppges fyra ha varit studenter. Utbildningen ålåg enligt instruktionen Bure, som således var vår förste lärare för blivande lantmätare. Han synes ha varit väl ägnad att från början ställa lantmäteriväsendet på en hög nivå och ingjuta en god anda i den nya kåren.
    Inför omöjligheten att här följa framställningen i alla dess genom tiderna framträdande intressanta och roande detaljer måste för deras studium hänvisning göras till avhandlingen. Dock kan jag ej neka mig nöjet att återge författarens reflektion efter det å sid. 92 fullständigt intagna examineringsmemorialet av den 15 april 1694: »Det var således synnerligen stora fordringar, åtminstone för att vara vid den tiden, som ställdes på de blivande lantmätarna. Även för en nutida lantmätare skulle säkerligen en examen efter detta program bjuda på åtskilliga svårigheter.» Sat sapienti!
    Avhandlingen slutar med följande uttalande:
    »Man torde utan tvekan kunna beteckna den utbildning, som Sveriges lantmätare numera erhålla, såsom god och ändamålsenlig. Den lider emellertid av vissa ej oväsentliga olägenheter, som huvudsakligen bero därpå, att undervisningen endast är provisoriskt ordnad. Man må därför hoppas, att de närmaste åren skola medföra en lösning av frågan om undervisningens definitiva ordnande och att därvid åtskilliga erfarenheter, som vunnits sedan 1910, skola beaktas. En god och snar lösning av denna fråga är för det svenska lantmäteriet av den allra största betydelse, ty en väl ordnad, efter tidens krav lämpad utbildning av lantmätarna är, såsom torde framgå av förestående historiska översikt, en nödvändig förutsättning för att dessa tjänstemän skola kunna väl fylla sina i så många hänseenden viktiga och betydelsefulla uppgifter.»
    Någon opposition skall ej resas mot detta uttalande. Men såsom ett slags »sakkunnig» — kanske när allt kommer omkring ej så mycket sämre än många andra i denna nutilldags

EN HÖG VISA TILL SVERIGES JORD. 501glädjande talrika samling! — skall jag ej underlåta att komma med min varning. Den hänför sig till nyss antydda »lurande faror». Och jag kan försäkra att underlag för densamma ej saknas i mitt arbete med lösandet av Dalarnas många svåra jordfrågor. Ett ej ringa antal nyexaminerade lantmätare äro anställda i detta arbete. Och det har varit av stort intresse att se, hur växlande en sådan ung mans »grepp» på sin uppgift är. I ett fall en betänklig förkärlek för teoretiska spekulationer, i ett annat ett gott praktiskt handlag. Någon förhoppning att avseende skall fästas vid min varning har jag förvisso ej. Men den skulle lyda: håll alltid för ögonen att lantmätarens gärning väsentligen är av praktisk natur! Den bör vila på en god teoretisk grund. Men det är »tre» egenskaper, som förnämligast fordras av en god lantmätare: att vara 1) praktisk, 2) praktisk och 3) praktisk. Det har ju på sin tid mellan svenska rättslärde väldeliga disputerats i frågan om rättsvetenskapen vore en rationell eller empirisk vetenskap. Att lantmäteriet hör till den senare kategorin borde väl dock ingen vilja bestrida!
    Kanske skall en bättre förståelse härför uppkomma, sedan det något lättats på senare tiders rigorösa begränsning av antalet aspiranter. Nog vore det önskvärt, att våra lantmätare ej alltför mycket komme att bestå av »underbarn», som efter en präktig studentexamen nödgats »genom ytterligare examina öka sina betygsmeriter»!
    I: 3) Lantmäteriteknik. Denna stora och intressanta avdelning måste av lätt insedda skäl här förbigås.
    I: 4) Lantmäteriets kartografiska verksamhet. Detsamma måste tyvärr till det allra väsentligaste bli fallet med denna avdelning. Min sakkunskap skulle för övrigt ganska ohjälpligt komma till korta. Men avdelningen kan dock sägas redan hava fått all den hyllning, som tillkommer densamma med hänsyn därtill att lantmäteriet ständigt skall behöva kartor för lösandet av sina uppgifter. Jag syftar på att i H.D:s hälsning — såsom i det föregående konstaterats — rent av präponderans gavs åt denna sida av saken.
    I: 5) Skattläggningsväsendet och lantmätarna. När Anders Bure år 1628 fick konungens uppdrag att organisera lantmäteriet i riket, anses nog med all rätt ett av de förnämsta syftemålen därmed hava varit skattläggningsverkets påskyndande

502 ANSHELM BERGLÖF.och befrämjande. Föreliggande avhandling visar rikligen, i vilken stor utsträckning så ock kom att bli fallet. Denna uppgift ingår såsom en mycket väsentlig del av lantmätarnas verksamhet, vilken först efter hand kom att glida över från den starka »statsbetoningen» till väsentligen privaträttsliga uppgifter.
    Redan avhandlingens utpräglat kamerala karaktär motiverar att den här ej blir föremål för ett mera ingående omnämnande.
    Först med de tre återstående avhandlingarna i denna Del I, alla författade av docenten ALMQUIST, kan det stora verket sägas bli fört in på mera rent rättsliga områden.
    I: 6) Det norrländska avvittringsverket. Denna avhandling innehåller en synnerligen ingående redogörelse såväl för de olika rättsliga åskådningar, som burit upp verket, som ock för dettas fortgång i de olika norrländska provinserna.
    Det säger sig självt att lantmätarna vid detta arbetes fullgörande haft en synnerligen viktig uppgift att fylla. Verksamheten har ju ock brutits ut från den övriga och kommit att bilda ett område för sig.
    Det är många stycken, vid vilka det vore frestande att dröja inom denna avdelning. Så t. ex. den speciellt »jämtländska rätten». Jag skall dock begränsa mig till några ord, som ha särskilt intresse för sammanhanget med lantmäteriet. Det visar sig sålunda att Jacob Faggot, såsom man kunde vänta av en så övermåttan driftig och företagsam man, tagit sig för att på Riksens ständers begäran om en ny metod för skogsavvittringen i Ångermanland år 1757 utarbeta ett förslag till ny instruktion, varefter han ansåg att »skogsavvittringar, utbrytningar och ägodelningar i de orter, som äro mindre bebodda, » borde förrättas. Faggot hade fattat som sin uppgift att åstadkomma en fullständigt ny instruktion, vilken skulle gälla i alla landsändar, som på grund av »oreda i hävd och ägoskillnad» voro »folkfattiga och illa bebodda». Under det att en tidigare instruktion av år 1742 fäst största avseendet vid avvittringsrättens verksamhet, lade ifrågavarande förslag huvudvikten vid lantmätarnas mätningar och kartläggning av ägorna. Lantmätarna skulle sålunda »föreslå och på kartan utmärka tillräcklig skog för byarne». All annan överflödig skog »som lantmannen ej hinner fika och fara» skulle därefter likaledes å kartan avskiljas till allmänning, vilken senare framdeles skulle omrösas och nyttjas» till det meniga bästas behov» samt »till uppodling för nya

EN HÖG VISA TILL SVERIGES JORD. 503bolstäder å därtill dugliga och på kartan utmärkta platser». Faggot var tydligen övertygad att lantmätarens arbete var det väsentliga och fullt tillförlitligt. Ty avvittringsdomaren skulle endast ha att med dom stadfästa »de linjer och utbrytningar, som lantmätarne enligt naturen och belägenheten å kartorna med blyerts uppdragit», varefter samma linjer skulle »genast med bläck uppritas». Härvid förutsattes dock att avvittringsdomaren skulle förfogat sig till den avmätta socknen. Men i det fall att någon särskild avvittringsdomare ej funnes till hands, kunde på begäran av socknen »laga slut» lika gärna företagas»vid ett urtima vinterting av den ordinarie domaren». Domstolen skulle därvid icke ens behöva förfoga sig till platsen för avvittringen, då lantmätare ju alltid funnos till hands, vilka hade att biträda domaren »med all erforderlig upplysning om kartornas rätta förstånd och sammanhang», och detta så mycket hellre som »kartor, beskrivningar och utmätningsprotokoll» i dylika mål gåve »långt bättre ljus än några syneförrättningar». Det ligger en stark »lantmätaresjälvkänsla» i dessa ord. Men, med förlov sagt, nog ställa de väl ändock saken på huvudet. Ty det måste väl även gent emot en så stor man som Jacob Faggot hävdas som en undantagslös regel, att intet bevismedel i tillförlitlighet går över »autopsin»!
    Faggots förslag kom emellertid att stanna på papperet. Efter åtskilliga remisser togo Riksens ständer 1762 själva hand om »detta viktiga ärende». Sedan åtskilliga nya remisser ägt rum, slopades förslaget. Bland annat fick Faggot av ständerna uppbära den reprochen att dessa ej begärt förslag till ny metod för andra skogsavvittringar än de i Ångermanland. Även här besannades alltså att »den som går obedd till, går otackad ifrån». Det kan ju ock vara ganska förklarligt, om en man av Faggots resning och kynne ej var persona grata hos frihetstidens regerande ständer!
    1: 7) Skogskommissionerna under det karolinska enväldet. Det kan väl sägas att den allmänna kunskapen om dessa kommissioners verksamhet ej är så stor. Författaren betecknar den som en parallell i mindre skala till den stora reduktionen, vilken samtidigt pågick. Verksamheten kan således även — yttrar författaren — sägas ingå som ett led i enväldets strävan att bryta adelns ekonomiska och politiska maktställning. I olikhet mot den stora reduktionen avstannade allmänningsrannsakningarna i stort sett redan vid Karl XI:s död eller kort tid därefter.

504 ANSHELM BERGLÖF.Författaren anser det emellertid föga sannolikt att denna för adeln förmånliga utveckling kunnat fortfara, såvida icke det stora nordiska kriget kommit emellan. Genom skogskommissionernas verksamhet hade dock en mängd adelsfamiljer förlorat ej obetydliga delar av sina jordbesittningar, vilka antingen utrivits eller skattlagts för kronans räkning.
    Särskilt historien om de båda skogskommissionerna i Skaraborgs län utgör en ur många synpunkter synnerligen intressant lektyr. Då en närmare redogörelse skulle kräva en hel liten»specialavhandlings» utrymme, anser jag mig dock nödsakad avstå härifrån.
    Även denna avdelning är naturligtvis rikligt försedd med upplysningar om lantmätarnas biträde vid arbetena. Här ett exempel. Den andra av de båda nämnda Skaraborgskommissionerna under ordförandeskap av presidenten i Göta hovrätt greve Axel Stålarm hade till uppgift korrigera åtskilliga betänkliga åtgärder av den första kommissionen, vars ordförande varit landshövdingen i länet Per Örneklou.
    Presidenten greve Stålarms kommission fick till biträdande lantmätare lantmäteriinspektoren Insulander. Innan denne avreste till orten, erhöll han av Gripenhielm vissa förhållningsregler. Genom sitt uppdrag skulle han få många tillfällen att »visa, vad nytta lantmäteriets rätta vetenskap till många sakers märkliga upplysning med sig bringar, och däremot vad orimligheter och confusioner förmedels dess missbruk förorsakas kunna».
    I: 8) Rågång, administrativ gräns och riksgräns. Denna avdelning är till det väsentliga grundad på författarens 1923 utgivna avhandling: »Det processuella förfarandet vid ägotvist. »Då denna avhandling redan varit föremål för anmälan i Sv. J.T. (1925, sid. 53) torde det kunna försvaras att här låta sig därmed nöja.
    Del II innehåller följande tio avhandlingar:
    1) Om skifte och annan jorddelning i by, av hovrättsrådet Hilding Forssman.
    2) Skifte och delning av jord ur ekonomisk synpunkt, av professorn H. Juhlin-Dannfelt.
    3) Skiftes- och avvittringsväsendet i Dalarna, av överlantmätaren Werner Nordenstedt.
    4) Lantmätarnas verksamhet inom städer och stadsliknande samhällen, av sekreteraren, fil. lic. Sixten Humble.

EN HÖG VISA TILL SVERIGES JORD. 505    5) Fastighetsregistrering, av t. f. byråchefen Gunnar Palm.
    6) Lantmäteriets arbeten rörande vägar och vatten, av t. f. byråingenjören Torsten Thorselius.
    7) Justeringsväsendet under lantmäteriet 1735—1878, av byråchefen O. Bagger-Jörgensen.
    8) Lantmäteristyrelsens arkiv, av amanuensen, fil. lic. Sam Hedar.
    9) Lantmäterikontoren i länen ur arkivsynpunkt, av överlantmätaren Mercy Jungquist, och
    10) Lantmäteristyrelsens hus, av fil. doktor Nils G. Wollin.
    Av dessa kunna knappast mer än n:ris 1—6 anses behandla ämnen, som tränga till plats inom ramen för föreliggande uppsats.
    Beklagligtvis måste jag här stanna vid ett kort omnämnande av allenast de tre första avhandlingarna. Men det bör redan nu sägas att särskilt nr 5 i eminent grad faller »inom ramen» såsom bildande det kraftigaste belägg för lantmäteriets rättsvårdande uppgift. Det skulle glädja mig få tillfälle återkomma härtill i annat, aktuellt sammanhang.
    Skifteslagstiftningen, inklusive den speciellt »dalabetonade», har av nära liggande skäl under senaste tid vid upprepade tillfällen varit föremål för ingående behandling inom facklitteraturen. Det torde därför kunna försvaras att här utesluta en eljest för visso av ämnets art betingad detaljerad »anmälan» av FORSSMANS synnerligen överskådliga historiska redogörelse.1
    Dock kan jag av en liten särskild anledning knappast neka mig nöjet att med ett par ord nämna författarens behandling av den gamla »segslitna» frågan om betydelsen av forn- eller hamarskift. Denna upptas för övrigt även i den nästföljande avhandlingen av professor JUHLIN-DANNFELT. Över huvud är det förklarligt att just på detta område gjort sig gällande den »dubblering» av vissa materier, som beröres redan i Förordet och som varit en oundviklig följd av den synnerligen spatiösa basis, på vilken verket fotats.
    I nyssberörda fråga förkastar FORSSMAN alla mer eller mindre äventyrliga tolkningar om härledning av »hamar» från hammare eller kors och fortsätter: »Ordet 'hamar' betyder ursprungligen en större jordfast sten (klippa), i detta sammanhang möjligen en sten, som användes till gränsmärke. I äldsta tider an

 

1 Jfr denna tidskrift 1926 s. 428.

506 ANSHELM BERGLÖF.vändes jordfasta stenar till gränsmärken; först senare upprättades särskilda stenrösen (rå och rör). Att by ligger i hammarskifte skulle alltså betyda, att de särskilda fastigheterna låge på det sätt, som deras av ålder givna naturliga eller av människohand förlagda av större jordfasta stenar bestående gränsmärken utvisade.» Enligt en not med hänvisning till Tidsskrift for Retsvidenskab 1905 s. 66 anger författaren bl. a. WILHELM SJÖGREN såsom stöd för denna mening. Detta befinnes vara alldeles riktigt och är ju i och för sig föga märkligt. Vad som onekligen har ett visst 'kuriositetsintresse' är att detta Sjögrens uttalande framkommit i anmälan av ett verk av en fransk rättslärd: LUDOVIC BEAUCHET: Histoire de la propriété fonciére en Suède. Paris 1904'. Det befinnes nu att den franske rättshistorikern ej tvekat att ge sig in på denna även för svenskar ganska 'epinösa' fråga och därvid anslutit sig till en av åtskilliga äldre författare omfattad mening att hammarskiftet bör förklaras genom det gamla bruket att bestämma avstånd genom att kasta en hammare eller hacka. 'Det är ju möjligt' — säger Sjögren—' att denna förklaring är den riktiga'. Och så fortsätter Sjögren med följande tre meningar, vilka synas mig både till innehåll och form vara ganska typiska för denne skeptiske lärde: 'Att hammarskiftet haft något samband med 'Thors heliga hammare', såsom (den franske) författaren efter Liljenstrand förmodar, våga vi dock icke påstå. Om en vanlig stång eller stake kunnat användas för att bestämma ägovälde i vatten (Ög Bb 28§ 3), synes en vanlig hammare eller hacka hava kunnat begagnas för samma ändamål på torra landet. Måhända har dock i själva verket hammarskiftet intet med hammare i ordets nutida bemärkelse att skaffa.'» Och så följer den här förut av Forssman återgivna utläggningen.
    I slutet av sin anmälan av den franske rättshistorikerns arbete — som får en över huvud mycket välvillig kritik — framhåller Sjögren, såsom det vill synas med allt fog, de stora svårigheter, som måste möta en utländsk forskare vid försök att komma till rätta med de fornsvenska lagarnas innehåll.
    Om professor JUHLIN-DANNFELTS synnerligen innehållsrika och intressanta avhandling kan ju i viss mån sägas gälla detsamma som beträffande den närmast föregående, i fråga om»försvaret» för att här begränsa sig till ett mera generellt omnämnande. Med glädje konstaterar man emellertid den i så

EN HÖG VISA TILL SVERIGES JORD. 507hög grad sakkunnige författarens slutomdöme om vår hittills följda politik på ifrågavarande område:
    »Den år 1827 utfärdade skiftesstadgan hade till sina grunder och väsentliga bestämmelser bibehållits oförändrad under nära ett århundrade, och om än lagstiftningen om jorddelning undergått betydliga ändringar till större frihet, så hade dessa dock i det stora hela icke synnerligt ändrat dess grunder. Den storartade utveckling, som landets jordbruk under denna tid undergått med mer än fyrdubbling av åkervidden och än mer ökade skördar, vittnar om att skiftes- och jorddelningsförfattningarna i det stora hela varit väl avpassade efter de rådande förhållandena.»
    Det är en »händelse som ser ut som en tanke» att jag kommit allra sist till den avhandling, som bär titeln: »Skiftes- och avvittringsväsendet i Dalarna». Den har till författare ingen mindre än min högt värderade medhjälpare i Dalautredningen, överlantmätaren Werner Nordenstedt. Det skulle ju föga vittna om framstående chefsegenskaper, om jag sade att författarens namn borgar för att verket är höjt över all kritik. Men det förhåller sig nu så, att en sådan kritik måste anförtros åt någon annan, då jag vet med mig jäv och således måste »självmant träda från rätten». Ty med den lojalitet, som utmärker författaren, hade han redan på förhand underställt artikeln min granskning. Vi kunna således i viss mån anses såsom »medbrottslingar».
    Del III Kartreproduktioner gör ett synnerligen »förnämligt» intryck för att använda ett lika banalt som intetsägande omdöme. Dessa reproduktioner måste även för lekmannen sägas på ett övertygande sätt vittna om den svenska kartografins höga ståndpunkt genom tiderna.

 

    I sin helhet har det stora minnesverket fått en utstyrsel, som är fullt värdig det höga ämnet.
    För nutida och blivande forskare kommer det att erbjuda en rik källa till mer fördjupat studium och behandling än som kunnat här presteras. Impulsen härtill skulle jag anse vara den värdefullaste behållningen av dessa rapsodiska randanteckningar. Redan bibliografin måste locka olika fackmän. Och som ett lätt tillgängligt register kan ju min uppsats bli till någon nytta.