Efterskrift. Vid bedömandet av de anmärkningar, som i ovanstående artikel riktats mot övergångsbestämmelserna till den genom lagen av den 11 maj 1928 vidtagna ändringen i patentförordningen synas mig, vad beträffar licenshavares rätt, två synpunkter böra särskilt fasthållas.
    Det är till en början oeftergivligt att väl hålla i sär frågans faktiska och juridiska sida. När det säges, att "licensavtal så gott som undantagslöst äro så att förstå, att de skola gälla för all framtid oberoende av gällande giltighetstid för patenten", bedömes läget endast från faktisk synpunkt. Det må väl vara riktigt, att kontrahenterna vid dylika avtals ingående förutsätta, att licenshavaren faktiskt skall äga att för framtiden utöva den uppfinning, som är i fråga. Men

från rättslig synpunkt gäller, att patenthavaren icke kan till annan upplåta licens under längre tid än han själv innehar en verklig rätt till patentet. Det är tydligen detta den kungl. propositionen avser, då den med tanke på en femtonårig patenttid gör det citerade uttalandet, att "varje licens såsom sådan upphör med det femtonde patentåret". Från rättslig synpunkt upphör licensen vid denna tidpunkt, ty därefter har licenshavaren liksom en var annan utan vidare rätt att utöva uppfinningen och behöver icke för denna befogenhet stöda sig på något som helst avtal.
    Patenttidens förlängning för med sig, att det även i fråga om de tidigare upplåtna och den 12 maj 1928 ännu gällande patenten dröjer två år utöver den ursprungliga patenttiden, innan en var är berättigad att utöva uppfinningen, och genom övergångsbestämmelserna erhålla även licenshavarna vederbörlig del i den rättsliga företrädesställning, som lagändringen tillerkänt patenthavaren, ehuru principiellt endast mot ersättning.
    Man gör nu gällande, att licenshavarna i stor utsträckning icke skulle hava något intresse av denna företrädesställning, och att det t. o. m. vore dessa licenshavare temligen egalt, om patenträtten existerade eller icke, blott de finge ostörda fortfara med sin utövningsrätt. Men detta är icke riktigt. Man kan taga just det fall, att patenthavaren vid exploateringen av patentet inriktar sig på att upplåta utövningsrätt till så många som möjligt, därvid han, om uppfinningen är av verklig betydelse för en industrigren, kan hoppas sälja licensrätt till alla utövare av den ifrågavarande rörelsen, men i de flesta fall icke når så långt, beroende på att det merendels finnes andra med hans egen konkurrerande metoder, som erbjudas industrien i fråga. Licenshavarens intresse av licensens förlängning liksom överhuvud av patenträttens upprätthållande består då däri
    — och detta är den andra synpunkten, som behöver särskilt fasthållas — att hans konkurrenter, så länge patent och licens gälla, icke få utöva uppfinningen utan att "betala vad patenthavaren begär", varemot samma konkurrenter, så snart skyddet upphör, komma i åtnjutande av enahanda rätt utan att behöva betala någon ersättning. Därigenom erhålla även dessa licenshavare valuta för den ersättningsskyldighet, lagen ålägger dem.
    Ersättningsbeloppets bestämmande kan givetvis i det särskilda fallet komma att bereda svårigheter. Men så vitt jag kan se, lägga övergångsbestämmelserna icke hinder i vägen för att licenshavaren kan begära att i större eller mindre omfattning få taga i anspråk den totala utövningsrätt, till vilken lagen berättigar honom, och att hans ersättningsskyldighet kan i förhållande härtill jämkas.
    Man förmenar nu, att övergångsbestämmelserna i fråga inverka rubbande på tidigare träffade avtal. Detta är dock riktigt allenast i en mening. Då lagstiftaren velat tillerkänna såväl patenthavaren som— mot ersättning — även licenshavaren en till tiden utsträckt rätt, har detta givetvis icke kunnat ske utan att revidera de gamla avtalen från synpunkten av den nya förutsättning, som genom patent-

tidens förlängning skapats. Men denna revidering är icke avsedd att gå emot det ursprungliga avtalet utan tvärtom att på basis av detta och den nya förutsättningen förverkliga kontrahenternas avsikter. Och skulle patenthavare och licenshavare exempelvis hava träffat det avtal sig emellan, att för licensen skall erläggas en viss summa i ett för allt, oberoende av om ändringar i patentförordningen i framtiden komme att utvidga patenträttens innehåll, torde det ickevara något tvivel att licenshavaren får tillgodonjuta den utsträckta skyddstiden utan att behöva utgiva någon ersättning.
    Av nu angivna skäl kan jag icke inse, att den mot de nya lagbestämmelserna riktade anmärkningen om hastverk har något fog för sig.

Gösta Eberstein.