Replik. Det försök till försvar för det ifrågavarande övergångsstadgandet, som professor Eberstein här ovan presterat, och varav jag fått tillfälle taga del, föranleder följande tilläggsanmärkningar:
    Eberstein framhåller såsom oeftergivligt att särskilja frågans "faktiska och juridiska sida". Men om det nu är ett faktum, att vid ett licensavtals ingående parterna äro överens om att utövningsrätten avser all framtid, så grundas väl på detta faktum en rätt för licenshavaren att njuta utövningsrätten tillgodo utan inskränkning till tidrymden, och det borde väl vara rättsordningens sak att skydda denna rätt och icke tvärtom. Argumentet "att patenthavaren icke kan till annan upplåta licens under längre tid än han själv innehar en verklig rätt till patentet" har det felet, att det bevisar för mycket, ty då skulle patenthavaren icke heller, såsom Eberstein själv längre fram förutsätter, kunna med bindande verkan upplåta utövningsrätt mot viss summa i ett för allt, oberoende av om ändringar i patentförordningen i framtiden komme att utvidga patenträttens innehåll.
    Eberstein säger, att genom övergångsbestämmelserna erhålla även licenshavarna del av den rättsliga företrädesställning, som lagändringen tillerkänt patenthavaren, ehuru principiellt endast mot ersättning. Detta är uppenbarligen icke riktigt, då licensrätten —om man frånser den licensrätt, som är särskilt kvalificerad såsom ensamrätt och som till sitt verkliga syfte är likställd med överlåtelse av själva patenträtten — endast är en rätt att utöva patent för egen del, men icke innefattar någon företrädesrätt till utövningen. En licenshavare är, som man vet, icke heller berättigad att föra talan mot patentintrång. En rätt, som alla, för vilka den är behövlig, kunna förvärva på lika villkor, är ingen företrädesrätt. Eberstein framhåller det fall, att alla utövare av en industri, för vilken en uppfinning har betydelse, förvärvat licensrätt till densamma utom de, som eventuellt anordnat sig för användning av andra likvärdiga metoder, och menar, att en licenshavare även under sådana förhållanden skulle hava intresse av patenträttens upprätthållande under de tillkomna två patentåren, därför "att hans konkurrenter, så länge patent och licens gälla, icke få utöva uppfinningen utan att betala vad upp-

PATENTTIDENS FÖRLÄNGNING. 55finnaren begär" etc. Man må fråga vilka konkurrenter? Om alla idkare av den ifrågavarande industrien redan — kanske sedan många år — tagit ställning till uppfinningen på det ena eller andra angivna sättet, så undras, varifrån "konkurrenterna" skulle komma? Icke lära väl nya industriföretag grundas blott för möjligheten av licensfrihet under de två tillagda patentåren, och skulle sådana företag av andra skäl komma till stånd, lär väl patenthavaren, om patentet fortfarande har tekniskt värde, vara tillräckligt intresserad av att upprätthålla patenträtten för att kunna avkräva även de nya företagen deras tribut. Varför han därjämte skulle erhålla ytterligare betalning av de äldre licenshavarna är svårt att förstå.
    En god lagstiftning måste ovillkorligen ansluta sig till den faktiska verkligheten och får ej grunda sig på spekulationer i det blå. Det är i själva verket alldeles orimligt att pålägga licenshavarna en allmän extra ersättningsskyldighet, utöver vad som avtalats, på grund av teoretiska spekulationer, som ha föga eller ingen betydelse i verkligheten.
    Jag är naturligtvis ense med Eberstein att om ett licensavtal uttryckligen stadgar en fixerad ersättning för utövningsrätten till patentet, oberoende av eventuell förlängning av patenttiden, licenshavaren icke kan enligt nya lagen åläggas ytterligare betalningsskyldighet. Detta följer av regeln, att förord bryter lag, där lagen ej är av tvingande natur. Jag är också böjd för att tro, att även i de speciella fall, som jag berört i min uppsats, en förnuftig lagtillämpning skulle komma till ett motsvarande resultat. Det är dock givet, att det kategoriska uttalandet i motiven till lagen, "att varje licens såsom sådan upphör med det femtonde patentåret" — ett uttalande som ytterligare förstärkes därav, att det ställes i omedelbar motsättning till den norska lagens motsvarande, enligt min mening principiellt riktiga stadgande — är ägnat att göra utgången av en eventuell rättegång ganska oviss. Jag har därför haft all anledning att efterfråga lagstiftarnas mening i dessa fall.
    Eberstein kommer till den slutsatsen, att den mot de nya lagbestämmelserna riktade anmärkningen om hastverk icke har något fog för sig. Jag har icke använt ordet "hastverk", ehuru jag givetvis antagit, att den osedvanligt brådstörtade beredningen haft sin del i resultatet. Om detta icke alls är förhållandet och om Ebersteins framställning är att anse såsom auktoritativ, synes mig saken vara vida allvarligare.

Gustaf Abenius.