Tidsskrift for Retsvidenskap. Det nyligen utkomna tredje häftet utfylles så gott som fullständigt av en avhandling av advokaten EDVARD LØCHEN med titeln »Hvad er rett? Om det grunnlag som loven bygger på.» L:s avhandling, som man läser med stort intresse, utgör en efter sociologisk metod brett lagd undersökning med utgångspunkt bl. a. i den senaste tidens socialpsykologiska forskning — särskilt åberopas Mc Dougall's »The group mind». Den bär för övrigt i hög grad prägeln av förf:s liberala och optimistiska livssyn. L:s undersökningar utmynna i ett starkt framhävande av »gruppsjälens» betydelse ej blott för rättspolitiken utan även för själva rättsutfinnandet. »Rättssjälslivet» (rättsmedvetande och rättskänsla) »er det primaere opkomme hvorfra våre vanlig anerkjente 'rettskilder', sedvanerett og lov fylles. Og det er samtidig en direkte rettskilde, hvorav vi øser ubevisst og bevisst, mennesket i sit daglige virke, dommeren på sit saete og rettssøkeren i sin stue». Av de olika i gruppen existerande idéer, som sålunda få dominerande betydelse, har rättsutfinnaren att medvetet utvälja den, som bäst säkrar de samhällsnyttiga krafterna, de som främja målet för den moderna statens utveckling: »Å gå frem i kappestriden om å nå videre åndelige og materielle muligheter, idet man dog ikke må gå anderledes eller hurtigere enn at man bevarer samfundet (rasen) och dets (dens) naturlige egenart.» — Utom den nu omtalade avhandlingen innehåller förevarande häfte en av dispaschör PER HASSELROT författad anmälan av den nu i tryck föreliggande berättelsen om den konferens, som föreningen Comité maritime international sommaren 1927 avhöll i Amsterdam.

 

    Ugeskrift for Retsvæsen h. 25 — 38. Enligt Myndighedslovens § 63, närmast motsvarande 6: 6 i vår SL, är barn under 15 år i princip lika skyldig att ersätta skada som den vuxne, men ersättningen kan efter omständigheterna nedsättas eller helt bortfalla. Landsdommer FR. HEISE (s. 180 — 184) håller före att § 63 i praxis fått en mot barnen alltför sträng tillämpning; han anför bland andra exempel att en 6-årig gosse, som under lek sköt en pil i ögat på en flicka, år 1927 dömdes av Vestre Landsret att i skadestånd utge 1,500kr. Under hänvisning särskilt till att försäkring kan tagas av föräldrarna men ej av det lilla barnet på egen hand, förmenar Heise att tendensen bör vara en skärpning av föräldrarnas, icke av barnets ansvar. — Prof. USSING skriver om Bemyndigelse og Hvervgivelse (s. 209—215). Han vill, i motsats till Jul. Lassen, låta dessa termer täcka olika begrepp som ingalunda alltid sammanträffa. Med Bemyndigelse förstår han »den Erkleæring, hvormed en Person i Forhold til sig tillægger en anden Beføjelse til at indgaa Retshandler med

Trediemand, saaledes at de har Retsvirkning umiddelbart for Bemyndigeren», låt vara att kanske rättshandlingen i förhållandet mellan Bemyndigeren och den Bemyndigede gäller för den senares räkning. Det karakteristiska åter för Hvervgivelse är att de ekonomiska följderna av en verksamhet (rättshandling eller ej), som Hvervtageren utövar, bli Hvervgiverens. Förf. utför närmare vilka särskilda rättsregler böra anses gälla för en så fattad Hvervgivelse. —I U. f. R. 1927 s. 365—377 framlade Overretssagf. VILH. MEYER den meningen att byggnadsborgenärer, som av huvudentreprenören fått transport å entreprenadsumman, böra äga företräde framför andra transporthavare (t. ex. huvudentreprenörens husvärd eller skomakare), men sinsemellan vara jämställda oberoende av tidpunkterna för de olika transporterna. Häremot opponerade Vinding Kruse i sin till sista nordiska juristmötet utgivna avhandling Pant i Løsøre og Rettigheder (s. 65). Meyer fortsätter nu diskussionen och vidhåller sin åsikt (s. 184—9). — Sagf. HENRIK BACHE klandrar i en liten uppsats om Vidners Edsfæstelse (s. 190—2) att Byretten i Köpenhamn blott undantagsvis låter vittnen beediga sina utsagor; och han påpekar att risken för att vittnesmålen bli mindre samvetsgranna ytterligare förstoras om, vilket säges vara regel vid Byretten, protokollering av dem ej sker och om domaren under vittnesförhöret förhåller sig uteslutande receptiv. — Med utgångspunkt från det skiftande sätt varpå man under tidernas lopp och hos skilda folk bedömt dödande av nyfödda barn, söker Overretssagf. O. K. MAGNUSSEN visa att det rättsliga goda som kränkes vid barnamord är ett helt annat än det varemot vanligt mord eller dråp riktar sig (s. 193—207). Straffet för vanligt mord eller dråp finner han dikterat av individens intresse att känna trygghet för sitt eget liv och för deras, vilkas fortsatta tillvaro har något värde för honom. För det nyfödda barnet existerar ett sådant intresse icke. Den vuxne har ej heller för sin egen trygghets skull något intresse i att det nyfödda barnets liv skyddas (»Fødes som Børn paa ny gør vi jo ikke»), och kretsen av dem, för vilka dess liv har något värde, är icke stor — i fråga om det utomäktenskapliga barnet har man i regel blott att räkna med modern. Grunden till barnamordets straffbarhet ser förf. däri att det för de flesta samhällsmedlemmars sedliga känsla innebär någonting motbjudande; det tillhör samma brottskategori som exempelvis gudsförsmädelse och djurplågeri. Från dessa synpunkter kritiserar förf. att det danska regeringsförslaget till ny strafflag kräver för barnamords privilegiation att modern »maa formodes» att ha handlat i nöd o. s. v. Han är också övertygad att detta subjektiva villkor komme att helt lämnas å sido av de danska jurymännen som redan nu genom upprepade frikännanden visat att barnamordsstraffet synes dem för strängt.