Successionsrättslig debatt i engelska överhuset. Den engelska rätten känner ej laglottsinstitutet, utan arvlåtaren äger genom testamente beröva bröstarvingarna all del i kvarlåtenskapen. I fråga om makars egendomsförhållanden råder principen om fullständig egendomsskillnad mellan makarna. Efterlevande make äger således ej vid den först avlidne makens död taga någon del i dennes kvarlåtenskap. I arvsrättsligt hänseende har emellertid genom senare tids lagstiftning efterlevande makes rätt tillgodosetts (se härom lagberedningens förslag till lag om arv s. 138). De till den efterlevandes skydd meddelade bestämmelserna äro tillämpliga, endast för den händelse arvlåtaren ej genom testamente annorledes förordnat. Den sålunda gällande ordningen blev föremål för en intresseväckande debatt i överhuset sistlidne maj i anledning av en utav lord Astor väckt motion (Parliamentary debates, House of Lords, 1928 Vol. 71, Nr 34 s. 37—61). På grund av det motstånd förslaget rönte, särskilt i den form det fått, återtogs det visserligen av motionären, men av den förda debatten framgår, att det engelska systemet giver upphov till mindre tillfredsställande konsekvenser. Efter debatten uttalade också den stora liberala tidningen Manchester Guardian sitt beklagande av att motionen tagits tillbaka.
Lord Astor, som utarbetat ett utförligt lagförslag, yrkade i överhuset allenast tillsättandet av en kommitté för utredning av ifrågavarande spörsmål.
Till styrkande av de bristfälligheter, som enligt hans förmenande vidhäftade nuvarande ordning, anförde motionären, att han hade sig bekant ett avsevärt antal fall, då en man till förmån för utomstående — ofta en kvinna med vilken han sammanlevde — borttestamenterat hela sin kvarlåtenskap från hustru och barn. Åtskilliga stötande exempel framlades ock av motionären. Denna deras egenskap kunde i allmänhet ej bestridas av motsidan, som framhöll, att i det stora flertalet fall missbruk ej förekommo. Ett av motionärens exempel upptogs emellertid till kritisk behandling. En man hade testamenterat 1,500,000 pund till sina utomäktenskapliga barn och deras moder, medan hans maka och hans barn med henne fingo blott 30,000 pund. Kritiken framhöll, att då de senare blivit väl tillgodosedda, man saknade anledning bekymra sig om, vart resten gått. För övrigt vore det möjligt att arvlåtaren handlat riktigt. Motionären erinrade, att de av honom påtalade missförhållandena i allt fall vore tillräckligt talrika för att påkalla ett statligt ingripande.
Beträffande botemedlet för nämnda missförhållanden hänvisade motionären till den lösning problemet erhållit i vissa till det brittiska imperiet hörande stater. Han framhöll sålunda, att i Skottland efterlevande make har rätt till en tredjedel av den lösa egendomen, om barn finnas, och eljest till hälften (ius relictae) samt att barnen hava rätt till viss andel av kvarlåtenskapen (the legitim). Att döma av en annan talares anförande skulle emellertid ej blott nämnda rätt för maken utan — såsom det vill synas — till och med barnens "legitim" kunna berövas dem genom äktenskapsförord, och det uppgavs, att sådana förord städse upprättas då fråga är om förmögenheter av någon betydelse. Motionären ansåg emellertid själv, att lösningen vore att söka i enlighet med lagarna i Nya Zeland, Victoria och Nya Sydwales, och på en sådan grund var det av honom utarbetade lagförslaget också uppbyggt. Enligt lagen i förstnämnda stat — med vilken de övriga i stort överensstämma — skall, om en arvlåtare, som upprättat testamente, ej sörjt för efterlevande makes och barns tillbörliga underhåll (proper maintenance and support), rätten med hänsyn till vad den finner skäligt äga förordna, att tillbörligt försörjningsbidrag (provision) skall utgå ur kvarlåtenskapen. Såvitt man kan se, gives här uttryck åt samma tanke, som ligger tillgrund för stadgandena i 8 kap. nya arvslagen om rätt till underhållsbidrag för ännu ej uppfostrade barn eller barn, som i följd av sjukdom eller annan dylik orsak ej själv kan försörja sig. Även i de flesta av de nordamerikanska staterna äger, enligt motionären, rätten förordna om underhållsbidrag för änkan och i många av dem också för barnen, därvid bidragets belopp än är fixerat i lag och än bestämmes av rätten.
Från förslagets motståndare (främst lordkanslern lord Hailsham och viscount Haldane) anfördes, bland annat, att då något barn visade dåliga anlag, hade en förståndig fader behov av att träffa sådana dispositioner, att barnet undandroges möjligheten att förslösa sitt arv, men en laglottsrätt skulle lägga hinder i vägen därför. Detta uttalande ger uttryck för den typiska engelska uppfattning om laglottsskyddets obehövlighet, varåt redan Bentham gav uttryck, då han yttrade, att testamentet är ett medel att upprätthålla god ordning inom familjen genom uppmuntran av det goda och bestraffande av det onda. Speciellt inriktade sig emellertid kritiken mot förslaget, att rätten skulle äga förordna om utgående av underhållsbidrag eller, som man uttryckte det, göra
ett nytt testamente för arvlåtaren, vilket rätten aldrig skulle vara i stånd att göra. I anledning av ett yttrande av lordkanslern, att en bestämmelse, som avsåg att hindra ett obehörigt förordnande för dödsfalls skull, lätt kunde kringgås genom förfogande i levande livet, exempelvis inköp av en livränta, må framhållas, att det — såsom bland annat stadgandet i 7 kap. 4 § nya arvslagen utvisar — ej är ogörligt att komma tillrätta med liknande fall. Då vidare mot förslaget anfördes, att enda botemedlet mot ifrågavarande missförhållanden vore att lita till den allmänna meningen, på grund av vars tryck otillbörliga förordnanden i allmänhet underlåtas, replikerade en talare, att han alltid trott, att en av fördelarna med att vara död vore, att man då ej längre behövde taga hänsyn till allmänna opinionen. Ett uttalande från förslagets motståndare av innebörd, att lagar ej borde stiftas med tanke på olycksfallen (hard cases make bad laws), underströks av viscount Cecil of Chelwood, som eljest hyste sympati för förslaget. Han konstaterade, att fall otvivelaktigt förekomma, vilka en var måste känna såsom en obillighet, såsom att en kvinna, vilken under mannens livstid försörjts av honom — kanske efter domstolsbeslut — skall efter hans död nödgas anlita fattigvården.
För den ej initierade är det naturligen ej möjligt att draga några slutsatser av den överhusdebatt, som här i största korthet berörts, men måhända är det ej alltför djärvt att, med användande av ett svenskt parlamentariskt uttryck, uttala en förmodan om, att frågan fallit framåt.
E. L.