Stockholms Högskolas Juridiska Förenings styrelse, utgöres, efter vid årsmötet i okt. 1928 förrättade val, av jur. stud. K. Holmgren, ordf., jur.stud. E. Törngren, v. ordf., jur. stud. S. Leijonhufvud, sekr., jur. stud. T. Evers, skattm., samt jur. stud. G. A. Widell, bibliotekarie.
    Vid sammankomster under år 1928 ha hållits följande föredrag, varav en del åtföljts av diskussion: d. 3 febr. av hovrättsrådet G. Siljeström över ämnet »De nya förvarings- och interneringslagarna», d. 21 febr. i samband med föreningens 20-årsfest av justitierådet N. Alexanderson över ämnet »Ekonomiskt-sociala strömningar i det sista seklets svenska lagstiftning. Några fragment», d. 18 april av revisionssekreteraren A. Lindhagen över ämnet »Den föreslagna lagstiftningen angående kollektivavtal och arbetsdomstol», d. 4 juni i samband med Nordiska Studentmötet av statsrådet J. Pettersson över ämnet »Kollektivavtalet», d. 28 sept. av prof. K. Benckert över ämnet »Gemensam nordisk lagstiftning ifråga om panträtt i lös egendom», d. 26 nov. av notarien G. Boëthius över ämnet »Kooperationens beskattning», d. 11 dec. av e. o. hovrättsassessorn E. Leche över ämnet »De första åren på domarbanan». Dessutom ha under året anordnats två rättsfallsdiskussioner, inledda d. 22 mars av jur. stud. G. Thulin samt d. 13 nov. av jur. stud. G. A. Widell.

 

    Carl Hederstierna †. Den 18 nov. 1928 avled efter ett års avtynande överståthållare Carl Hederstierna. Född 1861, juris utriusque kandidat 1886, v. häradshövding 1888, blev han 1898 assessor i Svea hovrätt, 1903 expeditionschef i sjöförsvarsdep:t och 1905 justitieråd. Åren 1906—1911 tillhörde han såsom konsultativt statsråd den Lindmanska ministären och blev, sedan den avgått, efter ett kortare förordnande såsom överståthållare utnämnd till regeringsråd. År 1915 återbördades han till högsta domstolen, men blott för en kort tid; 1916—1920 innehade han landshövdingstolen i Hallands län och var de sista åtta åren överståthållare. Under ett halvår beklädde han 1923 ställningen av utrikesminister. Han tillhörde riksdagen 1917 — 1928 och var fr. o. m. 1919 ledamot av första lagutskottet.
    Redan dessa data röja fullväl att Carl Hederstierna var en man av mångsidig begåvning och duglighet. Han förenade i ovanlig jämvikt intresse för den lugna domareprövningen och den raska förvaltningsåtgärden. Ämbetsman var han till liv och själ i alla öden, och en ämbetsman av bästa typ. Goda kunskaper, förträffligt minne, snabb orientering utgjorde en rustning som härdats i en grundlig hovrättsskolning och en omfattande förfarenhet i administrativa värv. Han arbetade oerhört lätt, så lätt att först en närmare bekantskap var ägnad att göra rättvisa åt den noggranna omsorg han i arbetskraftens dagar — och de räckte i det längsta — nedlade på även det obetydligaste ärende som hörde under hans handläggning. Hans förmåga att informera sig ypperligt utan att bli beroende av sina informationskällor var beundransvärd. Intresset var alltid riktat på realiteter, och sinnet för former var av den art, som vet väl att skilja mellan verkliga rättsordningsvillkor och futiliteter utan betydelse.

    Av flera skäl, främst medlemskapet av en ministär, som mer och mer kom att te sig som en parlamentarisk partiministär i frontstrid mot en samlad politisk opposition, blev Hederstierna rätt allmänt uppfattad som utpräglad partiman. Det är förklarligt nog, men det innebär icke dess mindre en förenkling av hans personliga ekvation, som närmast blir en förvanskning därav. Undfallenhet låg ej för hans karaktär, och det rykte han fick som ministärens "opstrammer" i tveksamma fall var kanske ej på villospår. Hans konservatism speciellt i konstitutionella frågor måste ju ock bringa honom till mycket bestämda sympatier i striden. Men i det moderna partilivet hörde han i själva verket aldrig hemma. För dess förankringar i skilda ekonomiska och sociala gruppers särintressen och speciella fördomar hade han en kritisk och ironisk blick. Det var nog hans mening, att Sveriges historia varken borde bliva dess arbetares, dess bönders eller dess brukspatroners eller bankdirektörers. Och tänkande i flock och farnöte var ej hans sak. Han var snarast att uppfatta som representant — en mycket levande och blodfull representant —för något som redan hörde till det förgångna: den gamla svenska ämbetsmannastaten. Samhället styrt i den kurs, som fasta lagbud utstaka, men med orädd, handlingskraftig, kunnig hand av självständiga ämbetsmän, fyllda av ansvarskänsla mot det allmänna, fullständigt och förnämt désintéressés, aldrig sneglande efter parlamentarisk betäckning, i sina synpunkter ej begränsade till det egna "verket" eller styrelsegrenen — det var tvivels utan det ideal av samfundsskick, som hade hans hjärta. Att han det oaktat alldeles icke gick omkring som någon främling för sin tid och omgivning berodde väl främst på hans friska levnadslust — arbetslusten var som ett naturligt utflöde av den— och hans stora intresse för människor. Med kvick och road, men aldrig elak blick iakttog han deras små svagheter, och med märklig fördomsfrihet valde han, oberoende av stånd och ståndpunkt, föremålen för sin sympati. Han gladdes alltid där han fann begåvning förbunden med självständighet och orädd saklighet. Med sin en smula förnämt reserverade hållning förenade hanen naturlig rättframhet i umgänget, och det fanns i riksdagen mer än en ung socialdemokrat, som fick och följde en besynnerlig lust att göra en hel liten personlig och mycket öppenhjärtig bikt om sitt liv och utveckling just hos den där aristokraten på andra ytterkanten.
    He always spoke his mind — han brukade alltid säga sin personliga mening rent ut, lugnt men med ett visst eftertryck. Det låg väl däri en god portion självtillit — som nog spelade innehavaren ett och annat spratt — men aldrig någon uppblåst självbelåtenhet, än mindre något översitteri. Han väntade och begärde lika rent språk tillbaka, i urban form som hans eget, men utan krokar och finter. Nog körde han väl understundom huvudet i vägg, då det med stor fördel kunde undvikits och ett fullt acceptabelt resultat med någon smidighet stått att vinna. Men sin sympati för hans öppna och ärliga fasthet var det omöjligt att förvägra.
    En hjärtegod, finkänslig och sällsynt trofast människa — så står han förvisso i minnet för en var, som lärde känna honom. N. A.
 

N. A.