Edvin Gullstrand †. Edvin Gullstrand är icke mer. Född 1863, avled han d. 29 okt. 1929. Hans juridiska bana är i sina huvuddrag känd för denna tidskrifts läsare. Efter avlagd juris utr. kandidatexamen och fullgjord tingstjänstgöring fästes han vid Göta hovrätt, blev ledamot och sekreterare i 1900 års strafflagskommitté samt befordrades år 1908 vid fyrtiofem års ålder till justitieråd. I detta krävande ämbete verkade han i mer än tjugu år, en samvetsgrann domare, helt uppgående i sitt kall. Och dock Under det samarbete, den som skriver dessa rader, fick med honom åtnjuta i den nämnda kommittén, föreföll det som om Gullstrand gärna föredrog det spekulativa framför den lättare till hands liggande praktiska anvisningen. I sitt livs arbete skulle han kanske ha föredragit att odelat få ägna sig åt det teoretiska inträngandet i de juridiska spörsmålen. Måhända— därom är ju svårt att yttra sig — kände han en inre otillfredsställelse över att ha för rättsskipningen offrat den rena vetenskapen — vetenskapen, som inom en annan forskningsgren skulle föra hans broder till ryktbarhet och inom åter en annan gren av lärdom först förskaffade hans svärfader, den framstående statsmannen Hans Forssell, ett frejdat namn.
Gullstrand var en personlighet för sig, en personlighet av icke vanlig läggning, med åren allt mer sluten inom sig själv. Det var ej lätt att komma honom nära. Men lyckades man vinna hans vänskap, fann man under den ofta något kyliga formen ett hjärta, som, då förklädnaden fått falla, visade sitt sanna medkännande väsen.
I yngre år var han mera tillgänglig, en genom sina fina och intelligenta inlägg i samspråket angenäm kamrat. På sitt sätt förstod han att njuta av livet, han kunde deltaga i friluftsliv och utflykter samt därunder visa sig företagsam och gladlynt, dock ständigt under iakttagande av strängaste decorum. Ytterst noga var han om det korrekta i allt. Om i ett sällskap upptogs ett samtalsämne, som föll vid sidan om det konventionellt lämpliga, kunde han med ett ogillande uttryck resa sig upp och avlägsna sig, alldeles oberörd av den förstämning, han härigenom kunde framkalla.
På äldre dagar föreföll Gullstrand såsom en nobel representant för en gången tids typ av hög ämbetsman: där han med högburet huvud, med rak rygg och spänstiga, en smula gravitetiska steg skred fram, syntes han likna en 1860-talets medvetna storman, kännande sin framskjutna ställning och sina allvarstyngda plikter.