A. HEMMING-SJÖBERG. Rättegången mot C. J. L. Almqvist. Sthm 1929. Bonnier. Kr. 12.00.

 

    Juridik och litteratur ha intet med varann att göra enligt gängse svensk uppfattning. Att rättsliga problem ofta äro djupt mänskliga problem förbises allmänt. Dock intresserar alltid brottet. Brottet som skrämmande eller roande faktum, brottet som social företeelse och i viss mån också brottet som psykologiskt spörsmål. Men behovet att tränga det inpå livet är ringa. Märkvärdigt få hava tänkt på, att brottet med fördel studeras i domstolarnas protokoll, och än färre hava insett, att man därvid kan hava nytta av juridiska kunskaper och kännedom om processuella metoder. Litteraturen har noga aktat sig för att taga juridiken till hjälp, och juridiken har ansett sin roll utspelad, när dom fallit och ridån gått ned över det aktuella dramat. I många andra länder däremot hava juridik och litteratur mycket med varandra att göra icke minst när det gäller att studera brottet. Så har man särskilt i England haft blicken öppen för det högintressanta material, som ligger dolt i brottsmålsprotokollen. Det har framletats och bearbetats i serier av stundom mycket värdefulla brottmålsmonografier, baserade på ett ingående fackmannamässigt källstudium.
    Sent omsider har nu denna metod — och med stor framgång — uppupptagits även hos oss. Det är advokaten A. Hemming-Sjöberg, som äran av detta initiativ tillkommer. Han har i en på samma gång mycket grundlig och mycket lättläst bok på c:a 400 sidorframlagt sina ingående undersökningar av rättegången mot C. J. L. Almqvist — den mest omtalade och redan förut mest omskrivna av alla svenska processer. Var Almqvist skyldig eller icke skyldig, så har man frågat i snart hundra år. Hans samtid torde utan större meningsskiljaktighet hava svarat — skyldig. Men i senare tider har författare efter författare yppat allt starkare tvivel härpå och framlagt allt äventyrligare teorier om vad som verkligen tilldragit sig.
    Det är med en stark känsla av obehag, man i Hemming-Sjöbergs arbete får bekräftelse på sin misstanke, att de undersökningar, som ligga bakom de mer eller mindre friande svaren, varit betänkligt ytliga. Uppenbarligen har ingen av dessa välvilliga författare kunnat genomtränga processmaterialet och alla ha därför också funnit, att saken är mycket invecklad och dunkel. Ett par av dem säga tydligt ifrån, att detta till stor del beror på, att både polisundersökningen och rättsförhandlingarna leddes oskickligt och vårdslöst under intryck av en förutfattad mening om Almqvists brottslighet. Även de övriga agerande går man illa åt. Offret, den gamle fantastiske och godtrogne, under hela sitt liv grundligt lurade procentaren, ryttmästaren von Scheven, göres till en kallblodig skurk, och flera av vittnena till misstänkta figurer. De beskyllas för ostadighet och tvetalan, ja, huvudvittnet, hushållerskan Hedda Högel, rent av för mened. En författare drager till sist slutsatsen, att hon själv måste vara den till giftmordsförsöket skyldiga.

    Hemming-Sjöberg kommer alltigenom till andra resultat och anför mycket goda skäl för sin uppfattning. Han uppvisar, att polis, åklagare och domare av allt att döma skött sitt värv med omsorg och skicklighet utan spår av partiskhet. En serie av fatala misstag och missförstånd klaras upp och fritt konstruerade, delvis fantastiska hjälpteorier avföras. På så sätt skingras så småningom mystikens dimmor, och saken framträder i sin naturliga enkelhet. Vittnesmålen framläggas till stor del i sin original avfattning och befinnas i märklig grad samstämma. Falskhet, tvetalan och ostadighet försvinna. Vittnesmålen stöda varandra och stödas i sin tur av ett rikhaltigt indiciematerial, som författaren framlägger klart och åskådligt. Bakom ligger ett mycket energiskt kontrollarbete och en beaktansvärd kombinationsförmåga. Denna författarens energi och fyndighet ta sig ett lustigt uttryck i en framgångsrik utflykt på kokkonstens område. Utgående från en gammal och erfaren husmoders uppslag lyckas han med hjälp av en imponerande samling kokböcker visa, att den förgiftade havresoppan efter all sannolikhet var så klar, att man lätt kunde iakttaga därå flytande arsenikkorn. Uppgiften, att så skett, har tidigare ansetts mycket misstänkt.
    Av större betydelse för utredningen och vittnande om verkligt skarpsinne är emellertid det sätt, varpå Hemming-Sjöberg tillgodogjort sig ett svårtillgängligt, i rättegången företett men av tidigare författare förbisett bevismaterial — fem med nästan oläslig handstil skrivna promemorior, i vilka Almqvist antecknat försvarsplaner, som i olika situationer skulle användas, därest han bleve anklagad för ett eller flera av de brott, som ryktet satt i förbindelse med hans person. Sedan de nu blivit dechiffrerade, visa de sig innehålla ett sällsamt, psykologiskt intressant och för Almqvist alldeles förkrossande bevismaterial. Med ledning bland annat av dessa promemorior sker den slutliga sammanfattningen, hopläggandet av puzzlet, som Hemming-Sjöberg uttrycker sig. Han anser själv och de flesta av hans läsare torde däri instämma, att han på ett naturligt sätt lyckats hoplägga alla bitarna, så att ingen blivit över eller behövt med våld pressas in på sin plats. Det sannolikt ovederläggliga resultatet blir också, att han förklarar Almqvist skyldig till allt vad som lades honom till last, d. v. s. att hava tillgripit ett antal av honom till von Scheven utställda reverser, att, när reverserna saknades, hava utställt nya med falsk underskrift samt slutligen att hava gjort upprepade försök att med arsenik taga livet av fordringsägaren.
    Men varför blev Almqvist då icke dömd, har mången frågat sig. Även härpå ger författaren svar i ett kort, särskilt för jurister intressant kapitel. Han redogör för, huru rättspraxis så småningom börjat lösgöra sig ur den legala bevisteorins starka grepp, men uppvisar med prejudikat, att man ännu 1853 satt så fast i detta, att ingen kunde dömas till ansvar för så grova brott som det här gällde blott på indiciebevisning. I varje fall gäller detta mordförsöket.

Möjligen hade fällande dom kunnat ifrågakomma angående de övriga förbrytelserna, dock näppeligen mot en åtalad, som rymt från rättegången och icke avgivit ens ett skriftligt svaromål. Man kunde icke gå längre än att lämna saken åt framtiden, då den kan uppenbar varda.
    Som vi sett, tog framtiden emot uppdraget och har ägnat det ett oavlåtligt intresse. Först trasslade man till och mystifierade saken av oförmåga men väl även av missriktad välmening. Man ville, att Almqvist skulle vara oskyldig åtminstone till mordförsöket. Sedan har härvan åter retts ut så grundligt, att man väl nu måste säga, att saken är uppenbar. Naturligtvis finnas alltjämt de, som tvivla på Almqvists skuld, men man måste dock förvåna sig över den anonyme kritiker, som vågar hävda, att Hemming-Sjöbergs utredning är alltigenom missvisande, att han går fram som en åklagaradvokat, vilken på allt sätt strävar att bevisa vad han föresatt sig att bevisa — och icke lyckas. Denna beskyllning är alldeles ovanligt orättvis. Åtminstone jag förstår icke, huru en läsare av Hemming-Sjöbergs arbete, som icke på förhand har sin uppfattning i skuldfrågan fullt färdig, kan värja sig för intrycket, att han gått till sitt värv med ett fast uppsåt att söka sanningen och härpå nedlagt en synnerlig omsorg och icke ringa skarpsinnighet. Framställningen är ingalunda skadeglad, ej ens polemisk, utan präglas alltigenom av det lidelsefria lugn och den klarhet, som vinnas, när författaren fullt behärskar sitt ämne och ser på det med objektivt intresse.
    Den vunna klarheten är skrämmande, men kanske icke mera än det tidigare dunklet med allt vad däri skymtade av ohemula beskyllningar och misstankar mot vårt rättsväsende och många oförvitliga personer. Tragiskt förblir Almqvists öde, huru man än ser det, och icke minst om man besinnar det sannolika motivet till hans gärningar. Efter allt att döma var det banal penningnöds ofrånkomliga och outhärdliga bekymmer, som slutligen sprängde hans stora, oroliga och mystiska ande.
 

Tom Forssner.