LITTERATURNOTISER. 145Fünfzigjahr-Feier des Reichsgerichts. Berlin 1929. Otto Liebmann. 64 s. Inb. M. 4.00.
I förra häftet av denna tidskrift (s. 27—8) lämnades efter D. J. Z. en kort redogörelse för R. G:s halvsekelfest d. 1 okt. 1929. Nu föreligger en officiell festkrift till jubileets hugfästande, ombesörjd av Reichsgerichtsrat Schwarz och D. J. Z:s utgivare Otto Liebmann samt försedd med förord av R. G:s president Erwin Bumke.
Festskriften, som är prydligt bunden och utstyrd, låter ord och bild på ett lyckligt sätt fullständiga varann. Texten är strängt autentisk. Utom de hållna talen upptar den blott, som inledning och avslutning, programmen vid förmiddagens högtidlighet och vid kvällens konsert i Gewandhaus, båda i facsimile. Intet säges om de yttre anordningarna, och ej ett ord nämnes om hur talen mottogos eller om stämningen i övrigt. Men titelplanschen återger den jubilerande tusenhövdade församlingen i R. G:s festligt smyckade kupolsal; varje talare — med undantag av dem som blott promoverade eller överräckte gåvor — visas in effigie innan han får ordet;1 efter konsertprogrammet följer en porträttavdelning (R. G:s främste åklagare, ordf. i styrelsen för dess advokatkammare, de 11 senatspresidenterna), vidare jubileumsplaketten, och sist en bild med underskriften Abendbeleuchtung des Reichsgerichts: det är illustrationen till den lyriske D. J. Z. författarens ord att, såsom en sista hälsning från R. G. till de hemvandrande konsertbesökarne, »im hellen Glanz der elektrischen Scheinwerfer erstrahlte die ehrwürdige Patina der Kuppel des Reichsgerichtsgebäudes».
I det tacksägelsetal varmed presidenten Bumke avslutade festen nämnde han att R. G. med hänsyn till fäderneslandets nuvarande läge hyst allvarlig tvekan om 50-årsminnet alls borde firas. Man måste glädja sig åt att denna tvekan blev övervunnen. Ty även den som icke fick vara med läser talen med intresse, ja uppbyggelse — även om han kanske i något svagt ögonblick känner sig en liten smula tröttad av den tyska grundligheten och undrar om ej riksrådets företrädare statssekreteraren Weismann (med en trevlig uppsyn) knep en applåd blott genom sitt tals korthet. Ett och annat av vad som sades torde kunna intressera Sv. J. T:s läsekrets.
Riksjustitieministern Guérard betonade att vad som framför allt skapat R. G:s auktoritet är att den »hat von Anfang an die ihm unterbreiteten Tatbestände im ganzen und nach allen Richtungen zu erfassen gewusst», med överskridande av de gränser för revisionen som processordningens skapare tänkt sig. Leipzigs överborgmästare meddelade bl. a. att staden beslutit uppkalla vissa offentliga lokaliteter efter R. G.-män; så skall en få sitt namn efter förre presidenten Simons — ett som det tyckes ganska förvillande arrangemang då redan tidigare en gata benämnts efter R. G:s förste president Simson. Den siste och utan all fråga vidlyftigaste gratulanten var den juridiska Leipziger-fakultetens dekan prof. Richard Schmidt, vars intelligenta anletsdrag stå livslevande för en om man tänker sig prof. Fehrnågra decennier äldre. Sedan representanter för riket (riksjustitieministeriet, riksdagen, riksrådet), för landet (Sachsen) och för staden haft ordet,