EYVIND OLRIK. Dommerbetragtninger. Khvn 1929. Gad. 79 s. Kr. 2.75.

 

    Bokens titel har ursprungligen varit knuten blott vid de tre första av det halva dussin uppsatser som Højesteretsdommer Olrik här sammanfört. Av de övriga äro två gamla bekanta, Domstolene og Loves Grundlovmæssig-

LITTERATURNOTISER. 147hed från T. f. R. 1921, Om Fosterfordrivelses Strafbarhed från N. T. f. S. 1916, men bekantskapen förnyar man gärna och med behållning. Den sista uppsatsen, Tilregnelighedsspørgsmaalet i Strafferetten, är en reservation av förf. i 1923 års strafflagskommission. Det sinnestillstånd, som medför straffrihet, vill förf. karakterisera efter vad man kallat en blandad metod, icke efter den rent biologiska eller rent psykologiska (jfr Westring i N. T. f. S. 1919 s. 81 f.). Förf. har fått den tillfredsställelsen att, såsom han i en not meddelar, hans formulering upptagits i regeringens förslag både 1928 och 1929.
    Av de uppsatser som bilda den intimare kretsen av Dommerbetragtninger ha två varit tryckta i Tilskueren, en i den förra året utgivna festskriften till presidenten Grotenfelt. De kalla sig Lov og Ret — Domstole (1918), Administration — Dom og Dommer (1927), Lovgivning (1929). Såsom de lockande rubrikerna angiva röra sig dessa uppsatser delvis kring samma ämnen.
    Att en domare skall skriva kärleksfullt om nutida lagstiftning är säkerligen för mycket begärt. Justitierådet och akademikern Blom klagade redan 1810 över mängden av lagförklaringar och -ändringar »till domareämbetets försvårande», och s. å. avstyrkte hans ännu ej 27-årige kollega Hamilton det lilla tillägget till 1:2 JB (k. f. 1 maj 1810) »helst ett redan nog vidlyftigt lagverk icke syntes böra utöver nödvändigheten med nya författningar ökas». Vad skulle de månne säga om de nu finge skåda Skarstedts lagbok? Att, såsom av förf:s uttalanden kan slutas, de danska domarena ej äro mer förtjusta i sin lagstiftning än de svenska i sin är blott tröst för ett tigerhjärta. Likaså att en dansk Skatteyder torde ha lika svårt som en svensk deklarant att »finde Vej i Skattelovgivningens Labyrinter». Tacksamt måste emellertid konstateras att vår mer utvecklade lagteknik icke har rum för det besynnerliga Optryk av äldre lagar som i Danmark är en källatill förargelse. Vidlyftigheten och brådskan i lagstiftningen belyses t. ex. därav att Retsplejeloven av 1916, med sina mer än 1,000 paragrafer, redan före ikraftträdandet (1 okt. 1919) blev tre resor ändrad och sedermera (intill okt. 1928) ändrats ytterligare 15 gånger. Antagligen hade lagen stått sig bättre om den från början gjorts kortare. Man måste livligt önska att de, som skola i lagtext utforma vår nya rättegångsordning, gå till verket besjälade av Tryggers sunda skepsis huruvida domstolsförfarandet ovillkorligen behöver vara så genomsyrat av rättsregler då skiljemän slita ofta långt mer kinkiga och betydelsefulla tvister i så gott som fullständig obundenhet (se F. J. F. T. 1910 s. 274—5).
    Det skulle leda för vida att närmare redogöra för förf:s många kloka och slående reflexioner. Om domarens person säger förf.: »Han skal hverken være Lyriker eller Dogmatiker, men en Smule af begge Dele. Vel funderet og dog frigjort. Aaben, alsidig forstaaende og dog sluttet. Rolig — og lidenskabelig i sin Søgen efter Sandhed og Retfærdighed.» Ett ouppnåeligt ideal! Men boken ger en stark förnimmelse av att dess sympatiske författare kommer det nära.

B. W.