Spaniens nya strafflag. Större reformarbeten inom straffrätten ha flerstädes visat sig synnerligen tidsödande och svåra att genomföra. Anledningarna härtill äro många: bl. a. å ena sidan de ofta djupgående och personligt betonade motsättningarna mellan de egentliga fackmännen inbördes, och å andra sidan ämnets beskaffenhet att omedelbart intressera lekmännen och hos dem föranleda ett mera energiskt ställningstagande än som i regel kommer större lagstiftningsfrågor till del. Så kommer det sig, att den norska strafflagen (1902), som betecknar det första mera fullständiga genombrottet i lagstiftning av preventivstraffrättens då ganska nya idéer, ännu i det närmaste också är det sista. Grundliga förarbeten till helt nya strafflagar pågå i väl de flesta europeiska länder, men de ha i allmänhet icke fört till större definitiva resultat. De senare åren ha visserligen sett tillkomsten av några helt nya strafflagar: kantonen Freiburg (1924), Turkiet (1926), Ryssland (1926), Jugoslavien (1929). Av olika skäl kunna dessa stater icke göra anspråk på någon ledande ställning bland de västerländska kulturländerna, och deras strafflagar lära icke heller beteckna några synnerligen iögonenfallande milstolpar på rättsutvecklingens väg (den Freiburgska lagen har emellertid tillgodogjort sig åtskilligt av det förtjänstfulla men ofullbordade gemensamma schweiziska lagstiftningsarbetet). Nyligen har jämväl Spanien erhållit en ny strafflag. På grund av den bemärkta ställning, som av åtskilliga anledningar för närvarande tillkommer Spanien, må här fästas uppmärksamheten på denna lag, ehuru ej heller den kan sägas innebära något synnerligt framsteg i den allmänna rättsutvecklingen.
    Den förut i Spanien gällande "Código penal reformado", var i själva verket endast en något reviderad ny upplaga av 1848 års strafflag, och betraktades från början såsom en allenast provisorisk lagstiftningsåtgärd. Under hela dess giltighetstid har också det ena reformförslaget avlöst det andra i snabb följd alltifrån 1873. Delvis på grund av politiska missförhållanden hava dessa förslag blivit i huvudsak resultatlösa; på de partiella reformernas väg ha emellertid vissa moderna straffrättsliga institut blivit införda, t. ex. villkorlig dom (1908) och villkorlig frigivning (1914). Att reformarbetet nu kunnat resultera i en helt ny lag är att tillskriva den politiska diktaturens energiska inskridande; en förordning av 1926 ålade en strafflagskommission att inom 6 månader utarbeta en reviderad strafflag och stadgade ännu kortare frist för den fortsatta bearbetningen därav. Om också dessa något otåliga förväntningar icke kunnat fullt

realiseras, föreligger dock nu den nya strafflagen godkänd och utfärdad genom en kunglig »dekret-lag» av den 8 september 1928.¹
    Om diktaturen sålunda kan tillräkna sig förtjänsten av att en ny lag har kommit till stånd, har den också ansvaret för det sätt, varpå detta skett och för resultatets beskaffenhet. Ett sammanfattande omdöme kan icke bliva i högre grad gynnsamt.
    Detta gäller redan lagens yttre form. Denna utmärkes ingalunda av den klarhet och enkelhet, som kännetecknade 1870 års lag, utan fastmer av en läroboksartad och pedantisk vidlyftighet; häri påminnes man onekligen om de sämre bland de absoluta monarkiernas lagstiftningsprodukter från flydda århundraden. Artiklarnas antal är 858 och de äro i regel icke kortfattade; t. ex. art. 725, som kasuistiskt angiver åtskilliga fall av bedrägeri m. m. (estafa), innefattar 21 moment, ofta med flera underavdelningar, och upptager nära tre rymliga trycksidor. På grund av forceringen av det slutliga utarbetandet är det kanske blott naturligt, att även grova lagtekniska och redaktionella fel icke saknas (se JIMÉNEZ DE ASUA, 1929).
    Innehållet vittnar i åtskilligt om det politiska läge, som föranlett lagens tillkomst (trots den ovan anmärkta absolutistiskt klingande titeln har parlamentarisk medverkan, av "nationalförsamlingen", icke alldeles saknats). Om redan 1870 års lag var antikverad i sin stränghet, betecknar den nya lagen härutinnan på sina ställen ytterligare ett steg bakåt. Beträffande dess allmänna kriminalpolitiska utgångspunkt vilja motiven visserligen eklektiskt beakta både den enskildes brottsliga anlag (individualprevention) och faran för samhället (generalprevention, genom avskräckning). Man måste emellertid giva ASÚA rätt däri, att balansen förlorats och tonvikten helt kommit att ligga på den senare synpunkten. I synnerhet stränga äro de straff, som upptagas för åtskilliga politiska förbrytelser, såsom väl var att vänta. I denna avdelning möter man flerstädes dödsstraffet; likaledes användes detta för mord m. fl. svårare brott mot enskilda. Kraven på dess avskaffande ha alltså avböjts; i stället har antalet därmed belagda brott något ökats; bland dessa brott förekommer allmänfarlig förbrytelse med sprängämnen, som icke föranlett någon människas död (art. 559: 1, 2, estragos). Emellertid förekommer dödsstraffet ingenstädes såsom obligatoriskt utan städse allenast såsom alternativt straff.
    En viss stränghet framträder även däri, att bötessatsernas belopp ofta äro mycket höga. Detta drag återfinnes emellertid som bekant jämväl i åtskillig lagstiftning med utpräglat moderna tendenser, och

 

¹ Andra officiella upplagan »conforme a las variantes del real decreto-ley de 10 de diciembre de 1928», tryckt Madrid 1929, Editorial Reus. Om lagens förhistoria och tillblivelse meddelas upplysningar av den kände Madridprofessorn Luis JIMÉNEZ DE ASÚA i Monatsschrift für Kriminalpsychologie und Strafrechtsreform 18 (1927) sid. 1—12 och 20 (1929) sid. 257—261. Förf., som underkastar lagarbetet en temperamentsfullt fördömande kritik, anför åtskillig litteratur i anslutning därtill. För meddelaren har varit tillgänglig EUGENIO CUELLO CALÓN, El nuevo código penal español (exposición y comentario). I (allmänna delen), Barcelona 1929, Libreria Bosch.

överensstämmelsen är icke endast formell, såsom framgår av bötesstraffets reglering i övrigt (jfr nedan). I modern riktning går även höjning av minimiåldern för egentlig straffbarhet, i enlighet med en novell av 1925, till 16 år (art. 56; enligt 1870 års lag gick man i vissa fall så långt ned som till 9 år, art. 8: 2, 3; numera finnes enligt speciallagstiftning särskilda barndomstolar). Villkorlig dom och frigivning (jfr ovan) äro givetvis bibehållna. Även vissa bestämmelser om skyddsåtgärder vittna om de nyare riktningarnas inflytande.
    Den nya lagens vidlyftighet kan endast i ringa mån förklaras därigenom, att den skulle ha i sig upptagit förut special straffrättslig abestämmelser. Härpå saknas visserligen icke exempel; bland straffbud av dylik natur kan nämnas art. 734, som stadgar straff för vissa oriktiga uppgifter i bedrägligt syfte av aktiebolags styrelseledamöter m. fl. Vidare art. 569 ff. ang. åtskilliga culposa allmänfarliga brott, särskilt med avseende å sprängämnen, elektrisk kraft, motorfordon o. dyl. Men sådana exempel synas icke vara alltför talrika (här avses icke först nu i strafflagen införda stadganden om föregående partiella reformer inom den allmänna straffrätten). Och omvänt har till särskild lagstiftning hänvisats den straffrättsliga behandlingen av åtskilliga politiska brott (art. 263 etc.; i avbidan på de nya bestämmelsernas utfärdande skola enl. art. 856 tills vidare gälla de motsvarande bestämmelserna i 1870 års strafflag, dock med vissa modifikationer). — Beträffande förhållandet mellan strafflag och specialstraffrätt i allmänhet är att märka art. 4, som uttryckligen tillerkänner den förra subsidiär tillämpning å förseelser enligt den senare; detta blir naturligtvis av betydelse beträffande de allmän-straffrättsliga spörsmål, som i regel icke lösas av de speciella författningarna.
    Efter detta försök till en allmän karakteristik av den nya lagen, skola här beröras några enstaka punkter, vilka synas förtjänta av uppmärksamhet.
    De egentliga frihetsstraffen äro reclusión, prisión och arresto. Varaktigheten av de båda förstnämnda straffen är minst två månader en dag och högst trettio år; för arreststraffet, vilket är avsett för förseelser (faltas, i motsats till förbrytelser, delitos), minst en dag och högst två månader. Dessa straff äro alla förenade med arbetstvång; de båda förstnämnda äro anordnade såsom progressivstraff, börjande med cellstraff, och med möjlighet till villkorlig frigivning. Cellstraffets varaktighet är jämförelsevis mycket kort, vid reclusión högst sex månader och vid prisión högst två månader. Det inbördes förhållandet mellan dessa straff, vilkas närmare reglering i fråga om verkställigheten är hänskjuten till särskilda författningar utanför strafflagen, är tänkt på det sätt, att reclusión skall komma till användning emot förbrytelser med låga och egoistiska motiv, medan prisión förbehålles förbrytelser av etiskt högre beskaffenhet (jfr custodia honesta). Valet mellan dessa straffarter är i allmänhet med hänsyn till brottets beskaffenhet träffat i lagen, och endast mera

sällan överlämnat åt domstolens prövning med hänsyn till förbrytarens motivläge i det särskilda fallet (art. 406, falskt vittnesmål och falsk angivelse; art. 518, dråp m. m., CUELLO CALÓN p. 187). Den, som undergår prisión, äger såvitt möjligt själv välja det arbete, varmed han är skyldig sysselsätta sig. För samtliga formerna av frihetsstraff gäller, att arbetsskyldigheten kan komma att fullgöras utanför straffanstalten. Arreststraff med icke över femton dagars varaktighet kan enligt domstolens prövning få verkställas i den dömdes bostad.  — Straffskalorna i lagens speciella del äro genomgående ganska snäva. Då härtill kommer, att i allmänna delen givas detaljerade regler om olika förmildrande och försvårande omständigheter och andra moment av betydelse för straffets fixering i det särskilda fallet, och att dylika omständigheters inverkan vid straffmätningen i ett särskilt fall är noggrant bestämd, måste lagens tillämpning kräva en betydlig aritmetisk färdighet och området för domstolarnas diskretionära prövning bliva ganska litet.
    Vid sidan av de egentliga frihetsstraffen förekomma, såsom självständiga straff, vissa mindre ingripande frihetsinskränkningar av ett slag, som är för den svenska rätten okänt och i modern rätt i allmänhet av mindre betydelse: »penas restrictivas de la libertad» äro deportación, confiniamento och destierro. Deportation har varit okänd även för de senare spanska strafflagarna (lagen av 1870 upptog i stället landsförvisning, som icke återfinnes i den nya lagen; bland skyddsåtgärderna förekommer däremot av domstol ådömd utvisning av utlänning); deportationen, med varaktighet av 6—30 år, innebär förvisning till någon ort i Västafrika eller eljes utanför det egentliga Spanien med angränsande öar. Confiniamento innebär förvisning till viss plats inom det egentliga riket på större avstånd från brottets gärningsort eller den brottsliges verkliga boningsort, destierro däremot förbud att uppehålla sig inom visst avstånd från såväl dessa platser som den genom brottet kränkta personens hemvist; varaktigheten är för båda lägst två månader en dag och högst trettio år (art. 108, 175—177).
    Bötesstraffets reglering innehåller, såsom ovan berörts, åtskilligt av intresse. Bötessatserna variera emellan en och etthundratusen pesetas, bortsett från fall av normerade böter. De särskilda straffbuden upptaga emellertid betydligt snävare skalor, ofta med påfallande höga minimisatser. De högsta bötesbeloppen äro anmärkningsvärt nog icke att finna vid utpräglat lukrativa brott, såsom bedrägeri eller ocker, utan i stället vid brott av stor farlighet för staten: transport av fientligt krigskontraband (art. 247), mynt- och sedelförfalskning (art. 344, 350), med minima av 10,000 pesetas. Här äro böterna givetvis uppställda icke såsom ensamt eller alternativt straff utan kumulativt med frihetsstraff (enl. art. 247 även dödsstraff); så även eljes mycket ofta. Böter under 1,000 pesetas förekomma endast såsom straff för förseelser. — Någon regel om den brottsliges betalningsförmåga såsom straffmätningsgrund vid böternas fixering synes icke vara uppställd. Viss hänsyn härtill

möjliggöres genom mycket detaljerade regler angående befogenhet för domstolen att medgiva böternas avbetalning i flera poster, såvitt möjligt med särskilda garantier allt efter beskaffenheten av den dömdes förvärvskällor (realsäkerhet, införsel i lön, etc.). Såsom ens ista utväg — väl i själva verket av huvudsaklig betydelse — angives skyldighet för den, vilken i domen förklarats sakna stadig sysselsättning (vago, jfr art. 67 nr 4, 105, 813) och som icke har eller mottager arbete, att avarbeta böterna för det allmännas räkning vid offentliga arbeten eller såsom internerad i särskild arbetsinrättning. Egentligt förvandlingsstraff skall icke förekomma. Om emellertid den dömde avsiktligt förhindrar att bötesstraffet blir effektivt, genom undandöljande av tillgångar eller genom vägran att arbeta, skall han såsom påföljd av denna tredska (en concepto de sanción por incumplimiento de condena), underkastas fängelsestraff (prisión eller, för förseelse, arresto), såsom eljes med arbetsskyldighet, "för att med arbetsprodukten skall kunna gäldas det bötesbelopp, åt vars betalning han har brustit" (art. 180). Varaktigheten av detta fängelsestraff är icke direkt beroende av bötesbeloppets storlek, utan bestämmes enligt domstolens prövning i varje särskilt fall med hänsyn till den ådagalagda tredskans svårhet, dock, vad beträffar ensamt ådömt bötesstraff, inom ett maximum av fyrtio dagar, om straffet ådömts för en förseelse, eller av åtta månader, om det ålagts på grund av en förbrytelse. — Inflytande böter skola till största delen icke ingå till statskassan utan ställas till disposition av högsta domstolens president för att användas till gottgörelse dels åt dem, som blivit offer för judiciella misstag (oskyldigt dömda), och i övrigt så långt möjligt åt dem, som varit föremål för brottsliga kränkningar för vilka de icke i annan ordning kunna erhålla gottgörelse.
    Såsom skyddsåtgärder (medidas de seguridad) upptagas i art. 90 ej mindre än tretton olika slags påföljder, som ej hava mycket inbördes gemensamt. De flesta äro emellertid accessoriska till de egentliga straffen (åtskilliga äro fullt typiska bistraff enligt svensk terminologi); internering av otillräkneliga och vaneförbrytare träder dock i stället för straff. Vid föreskrivandet av skyddsåtgärder har domstolen genomgående en mera fri prövningsrätt, t. ex. beträffande deras varaktighet, än i fråga om de egentliga straffen.
    Straffrihet på grund av otillräknelighet skall inträda för den, som vid förövandet av ett brott befunnit sig i ett tillstånd av själslig förvirring eller svaghet, av patologiskt ursprung, som med nödvändighet och fullständigt berövar hans medvetande förmågan att inse handlingens rättsstridighet eller hans vilja förmågan att handla i överensstämmelse med sådan insikt, dock endast om han icke av egen vilja försatt sig i dylikt tillstånd (art. 55). En sådan individ skall i svårare fall — enligt ordalagen till synes även om otillräkneligheten varit av helt momentan natur — obligatoriskt insättas i en särskild anstalt för kriminella sinnessjuka (manicomio judicial) och underkastas lämplig medicinsk behandling; vid lindrigare för

brytelser kan denna äga rum i enskild anstalt under iakttagande av vissa försiktighetsmått; vid förseelser är den fakultativ och beroende av administrativ åtgärd. Interneringen skall räcka tills hälsan återvunnits och dess upphörande kräver beslut av domstolen, som även efter sådant beslut kan vid inträffande recidiv i sinnessjukdom förordna om ny internering (art. 95 — 98). Förminskad tillräknelighet (art. 65) är en straffnedsättningsgrund (art. 154) men föranleder särskild övervakning för att vid inträffande symptom på sinnessjukdom internering i en kriminalasyl må äga rum (art. 96).
    Beträffande alkoholister och vanedrinkare, vilkas brott förövats under rusets inflytande (haya delinquido como consecuencia o con ocasion de la embriaguez), kan domstolen föreskriva internering i särskilda vårdanstalter resp. arbetsinrättningar. Därest gärningen förskyller frihetsstraff, skall detta först verkställas och interneringen taga sin början i omedelbar anslutning till dess fullbordan (art. 104). Interneringens varaktighet är helt beroende av att det därmed avsedda ändamålet nås, d. v. s. att internaten blir botad eller eljes icke vidare farlig för den allmänna säkerheten; dessa skyddsåtgärder äro m. a. o. av obestämd varaktighet och i varje särskilt fall skall frigivningen beslutas av den domstol, som ådömt internering. Brott, som förövats under inflytande av kronisk alkoholism men utan samband med akut rus, synes icke kunna föranleda denna skyddsåtgärd. Vad som stadgats om alkoholister äger enligt uttrycklig bestämmelse (art. 104: 2) motsvarande tillämpning å förbrytare, som äro hemfallna åt missbruk av annat gift än alkohol.
    Bland skyddsåtgärderna förekommer, såsom antytt, även internering i särskild anstalt för vanemässiga eller oförbätterliga förbrytare (art. 70, 90 nr 7, 103, 157). Dylik åtgärd förutsätter till en början att en förbrytare av domstol förklaras underkastad reglerna för en särskild iteration, den s. k. multirreincidencia (jfr nedan); denna verkar i och för sig som en straffskärpningsgrund (jfr art. 156 och nedan ang. reincidencia). Emellertid kan domstolen, om den finner anledning antaga att förbrytaren är vanemässig eller eljes oförbätterlig och sålunda oemottaglig för den med straffet avsedda verkan (förutsättningarna äro icke angivna med större precision, se CUELLO CALÓN p. 287 f.), föreskriva att han i stället för att undergå straffet skall insättas i särskild anstalt (eller avdelning av anstalt) för oförbätterliga. Denna internering skall räcka minst lika länge som det ådömda straffet, men därutöver huru länge som helst som är erforderligt för att skydda samhället; avgörandet om utskrivning tillkommer den domstol, som ådömt interneringen, och prövning härav skall äga rum vartannat år. Interneringens varaktighet är emellertid sålunda absolut obestämd. — Av stort intresse är en parallellbestämmelse av följande innehåll: om en multirreincident förbrytare icke av domstolen fått sitt straff förvandlat till internering, kan vid strafftidens slut straffanstaltens disciplinråd, om fången anses icke ha blivit "korrigerad", hos domstolen påyrka fortsatt frihetsförlust. Om detta bifalles, insättes han i en anstalt för oförbätterliga, och kvarhålles där på obestämd

 

13 — Svensk Juristtidning 1930.

tid enligt domstolens avgörande vid prövning vartannat år (jfr ovan). Här föreligger alltså en påtagligt modernt präglad modifikation i det ordinarie straffets tidbestämdhet enligt den ursprungligen avkunnade domen.
    Bland skyddsåtgärder (jfr bistraff) utan frihetsförlust kunna, vid sidan av konfiskation av hjälpmedel för eller produkter av den brottsliga verksamheten och förlust av medborgerliga rättigheter, ytterligare nämnas förlust av rättighet att fortsätta anställning, yrke eller näring (avsättning från ämbeten o. dyl. ingår i straffet inhabilitación, art. 87), under vars utövning brottet har blivit förövat (art. 101). Denna påföljd är icke knuten till särskilda brott utan generell; den är fakultativ enligt domstolens prövning; och dess varaktighet är högst två år, som vid frihetsstraff givetvis räknas utöver tiden för huvudstraffets varaktighet. Denna personliga påföljd kan utvidgas till att bli mera objektiv och innefatta bland annat förbud att driva visst företag eller anläggning, i vars drift brottet har blivit förövat (art. 102); i så fall riktar sig påföljden även mot den dömdes anhöriga och singularsuccessorer. Påföljden kan ådömas för viss tid, högst två år, som även här beräknas utöver tiden för ådömt frihetsstraff; endast då detta är livsvarigt, torde påföljden kunna bli "definitiv" (art. 90 nr 11).
    I realiteten mycket likartad med denna skyddsåtgärd är en annan, som systematiskt är av intresse därigenom, att den omedelbart riktas icke mot en brottslig individ, utan mot en juridisk person. I art. 44, i en avdelning om den kriminella ansvarigheten, uppställes såsom regel, att denna är individuell. Men såsom undantag härifrån angivas vissa åtgärder mot juridiska personer, bolag, korporationer eller företag, och bestämmelser härom återfinnas i avdelningen om skyddsåtgärder (art. 90 nr 10, 92, 126 — 128). Åtgärden innebär antingen definitiv upplösning av den juridiska personen etc. eller ock inställande av dess verksamhet under viss tid (suspensión), vilkens varaktighet, såvitt angår påföljd av förbrytelse, kan av domstolen utmätas mellan två månader och två år. Påföljden är liksom de föregående generellt tillämplig vid olika slag av brott och fakultativ; såsom förutsättning angives, att brott skall vara förövat av personer, som utgöra eller tillhöra sammanslutningen etc., och hava skett med användande av sammanslutningens resurser samt i dess namn och "under dess beskydd" eller till fördel för densamma. Vid upplösning skall verkställas likvidation i eljes stadgad ordning. Ändamålet med denna åtgärd skulle tydligen icke uppnås, om samma individer kunde fortsätta verksamheten såsom en ny juridisk person; den innebär därför (till tiden obegränsad) obehörighet för dem att bilda en ny juridisk person (företag etc.) av samma slag. Motsvarande obehörighet medföres av en juridisk persons suspensión för den tid, sådan åtgärd är gällande. Särskilda bestämmelser äro givna för företag, som utgiva tidningar och andra periodiska skrifter.
    Härefter må i några punkter beröras lagens behandling av det allmänna brottsrekvisitet.

    Den äldre lagen upptog i tit. I kap. II åtskilliga "omständigheter, som utesluta ansvar" (de las circumstancias que eximen de responsabilidad criminal); härvid gjordes lika litet som i det motsvarande kap. 5 av svenska S. L. i den yttre uppställningen någon åtskillnad mellan objektiva och subjektiva straffrihetsgrunder. I den nya lagens lib. I tit. II kap. II "de la irresponsabilidad" har man sökt genomföra en sådan uppdelning, i det två sektioner var för sig behandla "causas de inimputabilidad" och "causas de justificación". De förra äro, utom psykisk abnormitet och underårighet (art. 55, 56, jfr ovan), dels oemotståndligt fysiskt tvång (art. 57 nr 1), dels ock det psykiska kollisionsläge, i Tyskland understundom betecknat som "Unzumutbarkeit", som föreligger då någon handlar under inflytande av en oemotståndlig fruktan för att någon lika stor eller större, oundviklig eller hotande, skada skall drabba honom själv eller hans maka, ascendenter, descendenter eller syskon (art. 57: 2, jfr THYRÉN, Förberedande utkast, 1916, 4 kap. 7 §, och sv. strafflagskommissionens betänkande, 1923, sid. 109 ff.). — Bland de objektiva grunderna till rättsstridighetens bortfallande (justificación, art. 58 — 61) upptagas nödvärn, nödfall, positiv intressekollision (som vanligt i en mycket allmänt hållen och till följd därav föga upplysande formulering), lydnadsplikt samt, särskilt beträffande underlåtenhet, "rättsligt (legitima) eller oöverstigligt hinder", en bestämmelse som ju icke heller erbjuder tillämpningen synnerlig ledning. En närmare granskning av nödvärnsbestämmelserna giver vid handen, att de icke hållits fria från subjektiva element. Sålunda befinnes nödvärnshjälp icke medgiven i den obetingade utsträckning som exempelvis enligt svensk rätt (S. L. 5: 11). Lagen gör härvid skillnad på handling till värn emot fara för den handlande själv, för vissa honom närstående personer inom en noggrant bestämd krets, och för annan tredjeman. Nödvärn i eget intresse är uteslutet emot angrepp, som man själv föranlett genom "tillräcklig provokation". Om den angripne själv på dylik grund är utesluten från nödvärnsrätt, är emellertid därmed icke sagt, att icke en honom närstående äger inskrida med "nödvärnshjälp", om nämligen sådan hjälpare icke själv deltagit i provokationen. Rätt till nödvärnshjälp åt en tredjeman förutsätter, att man icke handlar under inflytande av hämnd, ovilja eller annat illegitimt motiv. Dessa personliga och subjektiva distinktioner, som tämligen oförändrade övertagits från den äldre lagen, böra icke anses vara på sin plats såsom nödvärnsbetingelser. I sak är intet att erinra mot att straffrihet medgivits vid nödvärnsexcess, som föranletts av förskräckelse, bristande besinning e. dyl (om lindrigare behandling av mindre utpräglade fall, se art. 64 nr 1), men straffriheten i dylikt fall är uppenbarligen, såvitt den avser excessen, grundad på en rent subjektiv omständighet, vilket måste få betydelsefulla verkningar med hänsyn till subjektspluralitet (jfr JIMÉNEZ DE ASÚA, 1. c. 1929 sid. 259).
    I fråga om olika stadier av ett brotts utförande heter det i art. 36, att en uppsåtlig förbrytelse straffas på alla stadier, nämligen: full-

bordat brott, fulländat försök (frustración), ofullbordat försök (tentativa), stämpling (conspiración), uppmaning (proposiciön) och annat försök att förleda (provocación) till förbrytelse; förseelser straffas endast såsom fullbordat brott och fulländat försök; culposa brott endast såsom fullbordade. Enligt en närmare bestämning av de båda försöksformernas begrepp i de följande artiklarna föreligger icke straffbart försök vid frivilligt tillbakaträdande från gärningsmannens sida. Förutsättningarna härför äro icke angivna på inbördes fullt överensstämmande sätt; det är härvid anmärkningsvärt att, av formuleringen att döma, en mera utpräglad spontaneitet skulle krävas för straffrihet på grund av tillbakaträdande från det mindre avancerade försöksstadiet (se emellertid CUELLO CALÓN sid. 63). I likhet med åtskilliga nyare förslag har lagen ansett sig böra taga ställning till de svårlösta spörsmål, som föranledas av "försök mot otjänligt objekt eller med otjänliga medel" eller de understundom s. k. otjänliga försöken (art. 41, jfr sv. försl. 1923, 5 kap. 1 § tredje st.). Den äldre lagen innehöll ingen bestämmelse härom. Rättspraxis uppgives ha konsekvent intagit den ståndpunkten, att vid dylika försök straff icke skulle inträda. I jämförelse härmed företräder den nya lagen en betydligt strängare, mera subjektivt bestämd uppfattning; den befinner sig härvid i överensstämmelse med en allmän utvecklingstendens, som bl. a. tydligt framträtt i fransk och engelsk rättspraxis. Även de otjänliga försöken straffas, men i likhet med några av de nyaste förslagen (Schweiz 1918 art. 20, Tyskland 1927 § 26: 3) medgiver lagen straffnedsättning efter domstolens prövning in casu (se även art. 147). Enligt sin ordalydelse skulle bestämmelserna härom synas avse allenast fulländat försök (jfr CUELLO CALON sid. 216) och endast s. k. absolut otjänlighet (en si mismo, por su naturaleza). — Om graden av de olika förstadiernas straffbarhet meddelas i övrigt närmare regler i art. 138 ff.
    En ingående men också något invecklad behandling har ägnats åt återfallsinstitutet. Av iteration urskiljas tre former: reiteración, reincidencia, och den förut omförmälda multirreincidencia. Förutsättningarna äro följande: Reiteración (art. 67: 2): vid begående av en förbrytelse skall den brottslige redan vara rättskraftigt dömd för ett föregående brott, för vilket lagen utsätter ett lika svårt eller svårare straff, eller också för minst två förbrytelser, för vilka lagen utsätter lindrigare straff; huruvida brotten äro likartade eller icke, är betydelselöst (generaliteration). — Reincidencia (art. 67: 3) närmar sig betydligt mera till specialiteration, i det att härför tages i betraktande allenast sådant föregående brott, som är hänförligt till samma titel av strafflagen som det nya; det är nog att en enda sådan förbrytelse, oavsett dess svårighetsgrad, är avdömd genom laga kraft ägande dom, då den nya förbrytelsen förövats (trots lagens uttryckssätt, estuviere castigado, torde ej avses att i detta fall den tidigare domen skall hava blivit verkställd, CUELLO CALÓN sid. 143.) —Multirreincidencia (art. 70) förutsätter minst två domar för tidigare svåra förbrytelser, d. v. s. sådana som äro belagda med (bortsett

från dödsstraff) frihetsstraff över sex års varaktighet eller böter över 25,000 pesetas (art. 28, 89), eller också minst fem domar för mindre svåra förbrytelser (alltjämt i teknisk mening, delitos), som äro upptagna i samma titel av lagen; trots lagtextens oklarhet antages, att sistberörda betingelse gäller även beträffande svåra förbrytelser (jfr 1. c. sid. 145). Samtliga iterationsformerna äro icke obligatoriska, utan det ankommer på domstolens prövning in casu att avgöra, huruvida, då lagens betingelser äro uppfyllda, särskilda rättsverkningar av iterationen skola inträda. Men hänsyn till denna reglering av hela institutet såsom fakultativt äro särskilda undantag från iterationsreglernas tillämplighet, t. ex. på grund av återfallspreskription, icke nödiga. Emellertid stadgas, uttryckligen endast för reincidencia, att man icke får taga i betraktande sådana fördelikt, vid vilkas förövande brottslingen icke varit över sexton år gammal. Utländska domar skola kunna utöva iterationsverkan, förutsatt att de avsett gärningar, som äro straffbara jämväl enligt Código penal.
    Med hänsyn till sina rättsverkningar upptagas de båda första iterationsformerna såsom "försvårande omständigheter"; dylika skola, om de ej kompenseras av särskilda förmildrande omständigheter, föranleda en höjning av straffminimum: straffet får icke utmätas under straffskalans aritmetiska medium (art. 151). Så långt äro reiteraciön och reincidencia likställda. Vid upprepad reincidencia kan emellertid härutöver inträda avsevärd straffskärpning (art. 156 jfr 159: 3). Detta gäller följaktligen även vid multirreincidencia, vilken iterationsform i övrigt har sin förnämsta betydelse såsom förutsättning för den dömdes internering såsom vaneförbrytare (jfr ovan). Åt de olika iterationsformerna ha även i övrigt givits åtskilliga särskilda rättsverkningar: de utesluta villkorlig dom (art. 186), förhindra preskription av tidigare ådömt straff o. s. v.; multirreincidencia medför inskränkning i fråga om avräkning av häktningstid (art. 114). Vid vissa speciella brott hava ytterligare stadgats särskilda verkningar av reincidencia (CUELLO CALÓN, sid. 144).
    Det skulle föra för långt att här söka giva någon närmare föreställning om lagens behandling av de särskilda brotten. Ett par belysande exempel må dock anföras.
    Det är bekant, att beträffande religionsbrotten den pyreneiskahalvöns strafflagstiftning erbjudit ett motstycke inom den katolska världen till den stränghet och efterblivenhet, som inom den protestantiska kulturvärlden karaktäriserat den svenska lagstiftningen (STJERNBERG, Komm. till S. L. kap. 7, sid. 77 och flerstädes). Detta gäller delvis även om den spanska strafflagen av 1870, som dock i vissa stycken präglats av mera liberala åskådningar. Den innehåller, i en titel om "förbrytelser mot konstitutionen", en särskild avdelning (art. 236 — 241) om "förbrytelser beträffande den fria religionsutövningen". Redan av denna rubrik framgår, att ifrågavarande straffbestämmelser icke haft till uppgift att skydda något särskilt religiöst samfund. De avse huvudsakligen dels kränkningar mot enskildas religiösa frihet, genom tvång för någon att deltaga i utövningen av en religion,

som han icke bekänner, eller genom hinder mot hans religionsutövning, dels kränkningar på olika sätt av den enskildes religiösa känsla. Straffen äro i dessa stycken mycket eftertryckliga: straffmaxima flerstädes så höga som 6 à 10 års frihetsstraff. Fullkomlig opartiskhet iakttages emellertid i förhållandet mellan skilda religionsläror; ett rekvisit är t. ex. av följande lydelse: "den som offentligen bespottar läror eller ceremonier tillhörande vilken som helst religion, som har bekännare i Spanien" (art. 240 nr 3).
    Den nya lagen har i denna del en ganska reaktionär prägel. Visserligen äro straffen för dess religionsbrott icke fullt så stränga som den äldre lagens (de flesta straffmaxima äro tre eller sex års fängelsestraff). Men viktigare är den ändrade uppfattning, som kommer till uttryck däri, att de flesta av religionsbrotten numera förekomma under rubriken "förbrytelser mot statsreligionen" d. v. s. la Católica Apostólica Romana. Gäckeri och liknande gärningar straffas i enlighet härmed endast om de riktas emot statskyrkans religiösa värden (särsk. art. 272, 273). Störning av gudstjänst m. m. straffas i betydligt större utsträckning och i övrigt betydligt strängare, då brottet angriper statskyrklig förrättning än i övriga fall (art. 271 jfr 279), då gärningen endast uppfattas som en förbrytelse emot den religiösa toleransen. Endast visst religiöst tvång emot enskild straffas, ur sist berörda synpunkt, lika oavsett dess karaktär av angrepp emot det ena eller andra religiösa samfundets intressen. Det är belagt med strängt straff att utanför de lokaliteter, som anvisats åt dissenters kultutövning, offentligen anordna gudstjänster o. dyl., tillhörande sådan kult (art. 275).
    Strafflagen synes vidare taga ställning i nutidens sociala strider på ett ganska hårdhänt sätt. Till uppror (sedición, med straff för anstiftare och anförare upp till sexton års frihetsstraff, art. 289 ff.) räknas icke blott att med våld eller eljes olagligen sätta sig emot offentliga myndigheters och befattningshavares ämbetsåtgärder utan även sådant motstånd i syfte att förhindra eller paralysera någon allmän drift (servicio público) av allmänt intresse för staten, provinsen eller kommunen. Till uppror räknas vidare (art. 290) såväl sammanslutning av arbetsgivare i syfte av arbetsinställelse som arbetsnedläggelse av arbetare, då dessa åtgärder icke kunna betecknas såsom anordnade för att vinna rent ekonomiska fördelar, utan åsyfta strid mot den offentliga makten eller verkställighet av någon handling som är hänförlig till uppror (rebelión eller sedición). Räckvidden av denna bestämmelse är kanske icke fullt tydlig av ordalydelsen, men åtskilliga politiska eller s. k. allmänfarliga strejker måste komma därunder. — I den rent ekonomiska kampen ingriper art. 840, angående "förseelser mot arbetsavtal"; här belägges arbetare, som efter att för viss tid och under förmedling av därtill inrättad officiell organisation ha ingått ett arbetsavtal bryter avtalet utan giltigt skäl, med straff av arrest och böter, under den ytterligare förutsättning, att avtalsbrottet direkt föranleder materiell eller moralisk skada

(perjuicios) för arbetsgivaren eller allmänna intressen; en motsvarande straffbestämmelse riktas mot arbetsgivare.
    Beträffande brotten mot enskild anmärkas här blott de bestämmelser, som i svensk rätt ha sin motsvarighet i 23 kap. S. L. Hithörande stadganden voro redan i 1870 års lag (art. 536 — 546) särdeles invecklade: brottsrekvisiten delvis givna med hänvisning till handelslagboken, skillnad mellan gäldenär i en kommersiell konkurs enligt den sistnämnda lagboken (quebrado) och annan konkursgäldenär (concursado), speciella föreskrifter om tredjemans straffbarhet för delaktighet m. m. Den nya lagens motsvarande kapitel (art. 712— 723) upptager i huvudsak enahanda bestämmelser, men därutöver åtskilliga nya. En förenkling ligger i borttagandet av straffens gradering allteftersom borgenärernas förlust varit under 10 %, 10 — 50 %, eller över 50 % av fordringsbeloppen (1870, art. 539, 544). En i systematiskt avseende anmärkningsvärd bestämmelse i den äldre lagen stadgade viss förhöjning av straffet för den konkursgäldenär, som icke återställt ett av honom innehaft depositum miserabile eller necessarium (1870, art. 546). Bestämmelsen, som icke saknat motstycken i andra rättssystems behandling av konkursbrotten, har i den nya lagen bibehållits och utvidgats att gälla depositum av vad slag som helst (art. 721). Det kvalificerande momentet ligger här tydligen i en kränkning av deponentens äganderätt: först genom sådan kränkning blir denne överhuvud borgenär och beroende av depositariens ekonomiska ställning. Anmärkningsvärt är då, att själva denna äganderättskränkning jämte andra liknande (förskingring) är särskilt straffbar såsom en art av oredlighet, därvid i den nya lagen en kvalifikation för depositum miserabile eller necessarium alltjämt återfinnes i sistnämnda avdelning av lagen (1870, art. 548 nr 5;1928, art. 725 nr 5).
    Den nya lagens avdelning om konkursförbrytelser m. m. innehåller, såsom nyss antytts, åtskilliga nya bestämmelser: särskilt straff för vårdslös handelsbokföring, därvid uttryckligen förutsättes att av bristerna skall hava föranletts skada för tredjeman (art. 714 st. 2; jfr cod. de com. art. 889); köpmans företeende av oriktig status för att ernå förklaring om betalningsinställelse eller för att få ett ackord (convenio) godkänt av borgenärerna straffas enligt särskild bestämmelse (art. 715); likaså gynnande av enskild borgenär i motsvarande syfte (art. 716); ävenså exekutionsbedrägeri m. m. utanför konkurs av den, som icke är köpman (art. 722). Ytterligare göras straffbestämmelserna i hela denna avdelning tillämpliga på ledare och förvaltare av varjehanda juridiska personer (art. 723). Härvid har man icke underlåtit att något modifiera rekvisiten; sålunda kriminaliseras överträdelse av de särskilda sammanslutningarnas statuter och reglementen, och olagligheter vid bildandet av ett Sociedad mercantil, som senare försatts i konkurs (quiebra), förklaras skola eo ipso medföra, att de straffrättsliga reglerna om bedräglig konkurs komma till användning.
    Slutligen må något uppmärksammas strafflagens behandling av

ersättningsskyldighet gentemot personer, som lidit skada genom brott (de la responsabilidad civil, art. 72—85). Redan den äldre lagen (art. 121— 128) innehöll en avdelning härom, i överensstämmelse med t. ex. den svenska S. L. De juridiskt-systematiska hänsyn, som uppenbarligen kunna anföras för att hålla frågan om skadeståndsskyldighet utanför strafflagen, ha i den praktiska lagstiftningen ganska svårt att slå fullt igenom. Man finner sålunda avdelningar om skadestånd även i helt nya strafflagar (t. ex. Argentinas av år 1921, art. 29 — 33) och förslag till dylika (t. ex. de italienska, 1921 art. 90—99, 1927 art. 187 — 199). Och detta beror ingalunda blott på något förbiseende av de systematiska synpunkterna utan på en ganska målmedveten åskådning att ersättningsfrågan är en väsentlig sida av den samhälleliga reaktionen emot brottet; man menar, att härvid målsägarens intresse icke får tappas ur sikte, allra minst i en modern lagstiftning, som på individualpreventiva grunder vinnlägger sig om ett omsorgsfullt och kostsamt omhändertagande av förbrytaren (se t. ex. CUELLO CALÓN p. 302 f.).
    Emellertid kan naturligtvis en behandling av skadeståndsfrågan i strafflagen icke undgå att medföra vissa olägenheter. Bl. a. kan lagen komma att redaktionellt tyngas av att man anser sig nödsakad att på olika punkter uttryckligen framhålla, att vad som gäller om straff icke gäller om skadestånd. Sålunda stadgas i den spanska strafflagen, att nåd och amnesti icke omfatta skadestånd (art. 81), att detta icke kan vara föremål för villkorlig dom (art. 189) och att det icke är underkastat strafflagens regler om preskription (art. 208, jfr S. L. 6: 7). Vidare kunna naturligtvis för tillämpningen uppkomma svårigheter att avgränsa tillämpningsområdet för strafflagens skadeståndsbestämmelser i förhållande till civillagens, vilka senare enligt sin lydelse äro helt generella utan något undantag för brottsliga gärningar (cöd. civ. 1889, art. 1902 ff., nära överensstämmande med de välkända stadgandena i franska cod. civ. art. 1382 ff.).
    Det framgår av det nyss anförda, att rättesnöret för den nya código penal vid skadeståndets reglering har varit att i ökad utsträckning tillgodose den genom brottet kränkta personens intresse. Detta kommer till en början till synes i fråga om föremålet för ersättning. Man har här, i enlighet med en nyare tendens, varit angelägen om att icke begränsa skadeståndet till det omedelbart ekonomiska intresset. Den äldre lagen stadgade utvidgning härutöver endast på det sätt, att vid utmätningen av ersättning för sakskada skulle tagas hänsyn jämväl till affektionsvärde (art. 123). Nu stadgas jämväl för andra former av skada, även personskada, att ersättningen (indemnización del perjuicio) skall avse såväl moralisk som materiell kränkning. Särskilt beträffande sedlighetsbrott (inkl. våldtäkt) och ärekränkning heter det, att ersättning skall avse jämväl minskat anseende och moraliskt lidande, även om det icke har någon återverkan på den kränktes ekonomiska situation (art. 75). — Beträffande sättet för beräkning av det intresse som skall ersättas har den hittillsvarande rättstillämpningen givit anledning till klagomål över

ett alltför schablonmässigt tillvägagångssätt, som åtminstone på senare tid kommit de utdömda ersättningarna att stanna vid alltför låga belopp. Nu uppräknas (senast cit. art.) en hel rad faktorer, till vilka domstolarna skola vara skyldiga att taga hänsyn; och i synnerhet bör märkas, att ersättningen icke blott, såsom enligt den äldre lagen, skall avse skada eller förlust, som redan har förorsakats den kränkte, utan ytterligare den, som "i framtiden kan föranledas" för honom (puedan resultar en lo futuro). Detta energiska ställningstagande till den svårlösta frågan, om vilka skadeståndsposter som böra anses tillräckligt definitiva för att ersättas, synes väl efter ordalydelsen gå obetingat för långt; likväl förtjänar det beaktande såsom en reaktion mot den överdrivna försiktighet, som på detta område alltjämt över hövan gör sig gällande.
    Den intressanta och även hos oss i vissa punkter aktuella frågan om "ersättning för tredjemans intresse", löses redan i den äldre strafflagen på det kategoriska sätt, att ersättning säges skola utgå icke blott för all skada, som drabbat den kränkte, utan ytterligare för skada, som genom brottet har tillfogats dennes familj eller tredjeman. Denna bestämmelse, vars praktiska innebörd förefaller tämligen obestämd, har bibehållits i den nya lagen.
    En huvudsak vid lagstiftning om ersättning för skada särskilt genom brott måste bliva att söka åstadkomma betalning av det skadestånd, som enligt lagen skall utgå. Ty enligt sakens natur är en förbrytare synnerligen ofta i vanlig mening insolvent, så att genom det för civilrättsliga förpliktelser i allmänhet tillgängliga exekutiva förfarandet intet kan av honom uttagas. I denna del fanns intet särskilt stadgande i den äldre strafflagen. Däremot är spörsmålet angripet av den nya. Förut har berörts dennas ingående reglering av betalningen av böter, bl. a. genom arbetsskyldighet (art. 179 ff.). Nu förklaras, att samma regler skola gälla även angående betalningen av skadestånd (art. 181, jfr 83); och denna hänvisning synes omfatta även betalningsförpliktelsens särskilda kriminella sanktion i händelse av tredska (art. 180, CUELLO CALÓN sid. 320). Om en brottsling är skyldig att utgiva både böter och skadestånd, skola genom hans arbete inflytande belopp användas med hälften för vartdera ändamålet (art. 181). — Även ordningen av de egentliga straffen är ställd i skadeståndsbetalningens tjänst. Sålunda kan anmärkas ett stadgande i fråga om rehabilitation; denna är ett beslut, varigenom särskilda verkningar av ett brott, såsom vissa bistraff och skyddsåtgärder, annulleras för den som undergått sitt egentliga straff och i övrigt på i lagen angivet sätt gjort sig förtjänt att rehabiliteras; härutinnan föreskrives, att rehabilitation förutsätter fullgörande av skadeståndsskyldighet (art. 210). Vidare äro att märka bestämmelser om dispositionen av genom straffverkställigheten influtna medel; två tredjedelar av produkten av det arbete, vilket utföres av den som undergår reclusiön eller prisión (eller viss annan frihetsförlust), skall användas till gäldande av skadestånd, som åligger honom (art. 169). Härtill kommer den förut anmärkta bestämmelsen (art. 183)

om att viss del av samtliga influtna bötesmedel skola användas till förmån för genom brott kränkta personer.
    Till att säkra betalningen av skadestånd tjäna jämväl utförliga och vittgående bestämmelser om civilt ansvar för åtskilliga personer, som icke själva deltagit i brottet. Härutinnan må nämnas: gästgivare, restauratörer o. d. ansvara civilt för skada av brott, vilka begås inom etablissement som de förestå, om från deras eller deras underordnades sida har förelupit överträdelse av någon ordningsföreskrift och denna överträdelse står i samband med ett förövat brott (art. 78 nr 1); överordnade och arbetsgivare ansvara i mycket stor utsträckning för skada genom förbrytelser av underordnade (art. 78 nr 2 — 4, jfr cód. civ. art. 1903); ägare av periodiska publikationer eller tryckerier svara härutöver för all skada av brott, som begås genom dessa publicitetsmedel, sålunda även om den brottslige icke är ägarens underordnade, utan en fristående tredjeman (t. ex. författare av ett tryckalster). Den, som hjälper en person, som är gripen eller avtjänar straff för brott, att rymma, blir ansvarig för fullgörandet av den ersättningsskyldighet, som brottslingen icke redan hade fullgjort (art. 78 nr 5). Den ersättningsskyldighet, som avses i nu berörda och vissa andra liknande regler, är subsidiär i förhållande till brottslingens egen ersättningsskyldighet med regressskyldighet för denne; fullgörandet härav kan uttvingas med samma säregna indrivningsåtgärder, som gälla för ersättningsskyldigheten emot den kränkte (och för böter, se art. 182).
    Däremot är primärt solidariskt skadeståndsansvar gällande för alla personer som äro straffbara för ett brott, vare sig såsom gärningsmän eller såsom delaktiga, även efterföljande delaktiga (encubridores, art. 50). Regressrätt dem emellan, pro rata parte, är uttryckligen stadgad (art. 80). Såsom efterföljande delaktighet straffas i huvudsak endast personell faution. Realfaution upptages med särskilt beaktande av vanemässighet såsom ett självständigt brott i den speciella delen (encubrimiento, art. 513, 514), bland "delitos contra la administración de justicia". Förövaren av ett dylikt brott lär bliva skadeståndsskyldig såsom gärningsman till detta. Härutöver stadgas emellertid allmänt, att den, som utan att vara kriminellt ansvarig har haft vinning av (participado por titulo lucrativo) en förbrytelse, skall vara förpliktad till ersättning, primärt men med begränsning till vad som kommit honom till del.
 

Ragnar Bergendal.